I rätt tid inför påvebesöket förbereder tyska teologer och politiker raserandet av den Katolska Kyrkan: Med öppna brev och petitioner ropar de på celibatets avskaffande - och kräver därmed ett slut på det katolska äventyret.

Nu klampar de omkring, de tyska katolska tjänstemännen och kanslirebellerna, med sträckta halsar,  kraxar om ”revolution” och vill ha en helt ny hackordning i hönsgården. Och detta gör man naturligtvis ”av omsorg”

För några dagar sedan krävde framstående förbundsdagskandidater i CDU i ett öppet brev ”av omsorg” om den minskande prästtillväxten, att gifta ”vir probati” skulle tillåtas bli präster.Samtidigt smädade man också Vatikanen som en förstockad, handlingsförlamad bastion med idel bakåtsträvare. Långsiktigt mål; celibatets avskaffande.

”Moralisk stelbenthet”

Bara en vecka senare följde ett brev från 144 teologer som, naturligtvis, krävde celibatets upphävande, kvinnors prästvigning, menighetens val av biskopar och präster, välsignelse av homosexuella partnerskap, och framför allt  ett slut på den ”moralisk stelbentheten”.

Om vi börjar med politikerna; utan tvivel har antalet prästkandidater gått dramatiskt tillbaka. Men ännu mer dramatisk är tillbakagången i antalet gudstjänstdeltagare. Kanske för att de i kyrkan upplever allt mindre av den hemlighet, den liturgiska motvärld , den ödmjukhet och förvandling som tidigare trollbundit dem. Är det kanske för mycket upplysning, för mycket vanligt dagsljus i andaktsrummet?

Glöm inte, kära reformpolitiker, att  nedgången i antalet troende är allra mest dramatisk bland protestanterna . Och dom har ju allt, som det profana hjärtat kan begära; gifta präster och skilda biskopinnor, homosexuellt  partnerskap i prästgårdar,  lekmannamedverkan och vääääldigt stor förståelse.

Oftare böja knä

Och nu till teologerna: Varför just mindre ”moralisk stelbenthet” skulle utgöra ett lämpligt medel mot en liten minoritet av pedofila präster, är inte lätt att förstå. Borde inte den moraliska spärren snarare vara ännu mer markerad? Skulle pedofiler med en mindre sträng moral bli  frimärkssamlare istället för att rasa ut mot sina skyddslingar?

Hur vore det om politiker och teologiprofessorer åter skulle börja förstå sig själva som vanliga, enkla katoliker? Om de skulle sysselsätta sig mindre med politik och istället böja sina knän och sänka sina huvuden, be rosenkransen och bönfalla om gudomlig nåd och insikt? Om de skulle tala mindre om rättigheter än om skyldigheter, till vilka också lydnadsplikten hör. Och hur vore det om de framhävde det som det egentligen handlar om, nämligen  liturgin, sakramenten, bikten, allt det som utgör katolsk tros kärna?

Storoffensiven gentemot celibatet stöds av ett memorandum som den dåvarande konciliebegeistrade  professor Joseph Ratzinger med flera undertecknade 1970. Där talas det om celibatets frivillighet i händelse av ”allra högsta nöd”.

Men några år senare, 1977, hade ärkebiskop Joseph Ratzinger kommit till större insikt: Om sekulärprästernas celibat inte gäller för hela kyrkan, utan blir ett privat beslut, förlorar det sin väsentliga teologiska betydelse (…) Då är det inte längre ett tecken  på det offer man gör för den i tro mottagna tjänsten, utan något underligt och egotrippat, och därför är det inte mer än rätt att det försvinner.”

Det är klart, tydligt och meningsfullt.

En envis kamp

Den ståndaktighet med vilken kyrkan ständigt och envist håller fast vid celibatet, visar hur viktigt och kännetecknande det är för den katolska kyrkan. Och det med rätta. Celibatet är ett tecken. Det skiljer den katolske prästen från hans protestantiska kollegor och tydliggör , att han har valt klostertillvaron i vardagen och därmed en antiborgerlig motvärld mitt i vår egen värld. Det är en provokation. ”inte en läpparnas bekännelse, utan en bekännelse till livet”, som Manfred Lütz skrev i ”Tagespost”.

Den celibatäre prästen lever inför den Heliges ansikte. Han är inte kompisen som man träffar på krogen. Han är en person , som man möter med respekt utifrån den distans som andakten ger. Vill vi ge upp det för de alltför vanliga och ytliga lustigkurrar , som man finner i förbundsdagsutskott eller på lokala kyrkliga loppmarknader?

Konstigt nog respekterar vi Mahatma Ghandi, som avgav ett löfte om celibat. Likaså den ogifte Dalai Lama. Men den katolske prästen vill vi ständigt ordinera regelbundet driftsutlopp, eftersom allt annat är onaturligt.

Varje religion har ju, som Rüdiger Safranski en gång konstaterade, sina andliga elitidrottsmän. Vi borde, för vår kyrkas frälsnings skull, stödja dessa elitidrottsmän och försakelsekonstnärer så mycket det bara går - istället för att ständigt råma i deras öron vad de går miste om.

Den andliga möda och askes, som våra präster och förebilder genomlever, belönas inte med guldmedaljer eller feta rubriker, trots att de nog är viktigare för oss än ett nytt rekord i ett 800meters-lopp. Men vi borde åtminstone tacka dem med att visa vår respekt. De ger oss alla andra, mitt i vardagen, en aning om att livet kan vara betydligt större än att bara proppa magen full.

20110213

Från Der Spiegel

Övers: Didrik Wangel

Matthias Matthusek är journalist och publicist.