Vad höll dem uppe?
av William Odde
Det var nog det att de kunde be i sitt provisoriska kapell som gjorde att de chilenska gruvarbetarna kunde hålla humöret uppe. En av deras första begäran, näst efter krucifix, var att få statyer av Jungfru Maria och helgonen.
Juan Illanes, den tredje gruvarbetaren som blev räddad, omfamnas av Chiles president Sebastian Pinera efter räddningen (Foto: PA)
Samtidigt som jag skriver detta förs de chilenska gruvarbetarna upp till ytan. Det hela är ett ”mirakel” säger många. För det första att de inte dödades, för det andra att man fann dem och nu är det ett mirakel av mänsklig skicklighet och sinnrikhet att de kunnat komma upp ur den igenrasade gruvan säkra och oskadda. Käre Gud, låt detta mirakel fortsätta tills alla är uppe och i säkerhet.
Ordet mirakel används av journalisterna förstås bara som en bild, en metafor. Det rör sig inte om det som kyrkan kallar för mirakel. Men gruvarbetarnas religiösa tro har utan tvekan spelat en stor roll i allt detta. I den världsliga pressen har man naturligtvis nästan inte alls hänvisat till detta, även om The Guardian (naturligtivs de..) i måndags hade en liten elak artikel med rubriken ”De chilenska gruvarabetarna: Rivaliserande kyrkor vill ta åt sig äran för miraklet” och de ledande ”evangeliska och katolska prästerna samt adventistprästerna kämpar om att pådyvla sin tro på den väntade räddningen av de fångna männen.”
Det som ingen har gjort än så länge – såvitt jag kan se (jag kan naturligtvis ha fel, alla tidningar har skrivit om detta) – är att ge en övertygande redogörelse om vad det är som gjort att männen kunnat förbli vid gott mod, förenade och bortom förtvivlan, vad det är som gav dem hopp om räddning från denna hemska prövning. Och jag är alldeles säker på att det var deras tro och att det inte fanns så många adventister eller evangelikaner där nere.
Se bara på följande CNA-rapport från Santiago, som kom den 27 augusti: ”De 33 gruvarbetarna som var fångade i San Jose-gruvan i Atacama, Chile, har bett om att få statyer och bönekort sända ner till sig medan de väntar på att bli räddade ... Chilenska ämbetsmän säger att räddningen kan ta flera månader men att de hoppas att komma ner till gruvarbetarna innan jul... En liten öppning har redan gjorts så att meddelanden och förnödenheter kan skickas ner till de fångade gruvarbetarna.
”Fastän ett krucifix redan sänts ner ber gruvarbetarna om ännu flera Maria-statyer och statyer av helgon ... de vill med dessa förfärdiga ett provisorist kapell. ”Gruvarbetarna önskar göra en del av salen de befinner sig till ett kapell”, sade Chiles hälsominister, Jaime Manalich, till CNN.
”Denna veckan talade president Sebastian Pinera med gruvarbetarna på telefon och satte sedan en staty av den helige Lorenzo (Laurentius), gruvarbetarnas skyddshelgon i presidentpalatset tillsammans med 32 chilenska flaggor och en bolivisk flagga som ska representera var och en av gruvarbetarna som befinner sig nere i den igenrasade gruvan sedan den 5 augusti. ”
En av de första sakerna som gruvarbetarnas släktingar gjorde vid gruvans öppning, även när det verkade som om de alla måste vara döda, var att placera en staty av den helige Lorenzo (Laurentius), som på statyerna ofta bär en gruvarbetares hatt och bar en gruvarbetares lykta. Och hela räddningsuppdraget placerades under hans beskydd, det kallades helt enkelt Operation San Lorenzo.
När jag skriver detta är inte hela räddningen genomförd och alla inte är ute. Men vad än det slutliga resultatet blir, har det redan givit ett resultat bland gruvarbetarna själva. Det hela har blivit en stor andlig triumf, en underbar seger mot förtvivlan och förlorat hopp, en seger över de gräl och söndranden som vanligtvis uppstår, säger psykologerna, när människor hålls inspärrade tillsammans under en längre tid. Och säkert måste till och med The Guardian instämma i att denna stora mänskliga bragd måste ha något att göra med den fyrbåk av hopp som detta kapell i ett hörn av den igenrasade gruvan innebar.
Från Catholic Herald, den 13 oktober 2010
20101012
Övers: NH
