Som svar på reaktionerna från olika muslimer på en del passager i den helige Faderns föredrag vid universitetet i Regensburg, önskar jag tillägga följande till de förklaringar och förtydliganden som redan kommit från sekreteraren för den heliga Stolens presstjänst:

- Påvens inställning gentemot islam är klart och tydligt den som uttrycks i konciliedokumentet Nostra Aetate : ”Kyrkan betraktar också med stor respekt muslimerna, värdesätter och aktar dem. De tillber den Ende, den levande och evige Guden, den barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som talar till människorna. De anstränger sig att helhjärtat underställa sig även Hans outrannsakliga förordningar, precis som Abraham, som islams tro ofta och gärna hänvisar till, underkastade sig Gud. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, ärar de hans jungfruliga moder, Maria, och ibland åkallar de henne till och med i tillgivenhet och aktning. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att ge deras öknar till alla dem som har stigit upp från de döda. Slutligen värdesätter de det moraliska livet och vördar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta (Nostra Aetate, nr 3).

- I den interreligiösa och interkulturella dialogen har påven klart och tydligt fastslagit sin position. Under sitt möte med representanter för några musulmanska församlingar i Köln, den 20 augusti 2005, bekräftade han att denna dialog mellan kristna och muslimer ”inte kan begränsa sig till ett godtyckligt val”, och tillade: ”läxan som det förflutna ger oss bör tjäna oss till varning så att vi inte upprepar samma fel. Vi önskar finna vägarna som leder till försoning och lära oss att leva så att vi respekterar vars och ens identitet”.

- När det gäller den bysantinske kejsaren Manuel II Palailogos bedömning, som påven citerade i sitt föredrag i Regensburg, hade den helige Fadern alls inte avsikten att hålla med i det kejsaren sade. Han använde den enbart som tillfälle för att inom det akademiska sammanhanget och som ett komplement till en fullständig och uppmärksam läsning av texten, erbjuda några reflektioner om ämnet som berör förhållandet mellan religion och våld i allmänhet och detta ledde till en klar och tydlig vägran att erkänna att våld kan motiveras med religion, var än sådant våld kommer ifrån. I detta sammanhang är det lämpligt att påminna om vad Benedikt XVI själv nyligen bekräftade i sitt minnestal vid tjugoårsminnet av det interreligiösa bönemötet för freden som hans företrädare höll i Assisi i oktober 1986. ”Våldets uttryck kan inte hänföras till religionen som sådan, utan till de kulturella begränsningar inom vilka religionen levs och utvecklas i tiden ... Ja, i själva verket ser man i alla de stora religiösa traditionerna vittnesbörd om det nära samband som finns mellan människans relation till Gud och etiken, som härrör ur Guds kärlek till människan”.

Den helige Fadern beklagar därför livligt att vissa avsnitt i hans tal har sårat de troende muslimernas känslor och att de uppfattade dem på ett sätt som det absolut inte var hans avsikt att de skulle uppfattas. I stället var det så att han emot de troende muslimernas glödande tro ställde Västs sekulariserade kultur, för att hjälpa dem att undvika det ”förakt för Gud och vidhängande cynism som anser förlöjligandet av det sakrala vara en rätt som ingår i rätten till frihet”.

Genom att än en gång betyga dem som omfattar den muslimska religionen om sin respekt och sin aktning, vill han uttrycka sin önskan att de får hjälp att förstå den riktiga betydelsen i hans ord, så att detta svåra ögonblick snabbt skall övervinnas och vittnesbördet om ”En, levande och evigt existerande Gud, skapare av himmel och jord, som talar till människorna” och samarbetet när det gäller att ”gemensamt försvara och verka för att social rättvisa, moraliska värden, fred och frihet må komma alla människor till del” (Nostra Aetate, n. 3).

Traduction de l’original italien réalisée par Zenit
ZF06091601