Under krismamässan på skärtorsdagens förmiddag tog påven upp den appell som undertecknats av österrikiska prelater och uppmanade dem att ”inte försöka förvandla Kyrkan enligt våra egna önskemål och idéer”.

av Andrea Tornielli

Under den predikan som påven höll under oljevigningsmässan i Peterskyrkan nämnde Benedikt XVI särskilt de österrikiska dissidentprästernas appell i vilken de ber om reformer och att det skapas en möjlighet för kvinnor att bli präster. Påven talade om prästens skyldighet ”att ”efterfölja Kristus” och hur svårt det är göra detta i ”det ofta dramatiska tillstånd som Kyrkan i våra dagar befinner sig i” och tillade:

”En grupp präster i ett europeiskt land har nyligen publicerat en appell till olydnad som även innehåller konkreta exempel på hur denna olydnad kan uttrycka sig vilket till och med innebär att låta bli att efterlyda Kyrkans Läroämbete och dess definitiva beslut, till exempel rörande i frågan om kvinnors vigning till präster där den salige Johannes Paulus II förklarat på ett oåterkalleligt sätt att Kyrkan inte fått ta emot något bemyndigande av Herren”.

”Är olydnad ett lämpligt sätt på vilket man kan förnya Kyrkan?” frågade Ratzinger.

”Vi vill tro författarna till denna appell,

tillade han,

när de säger sig vara bekymrade om Kyrkan och att de är övertygade om att man måste bemöta det långsamma sätt på vilket institutionerna arbetar med drastiska metoder så att nya vägar kan öppnas – så att Kyrkan kan nå fram till det den bör vara i våra dagar. Men är olydnad verkligen rätta sättet? Kan vi i denna handling upptäcka något av den efterföljelse av Kristus som är villkoret för en sann förnyelse. Eller rör det sig snarare om ett desperat försök att göra något, vad som helst, och att förnya Kyrkan enligt våra egna önskemål och idéer?”

Påven hänvisade med detta till det så kallade ”Pfarrer-Initiative” (kyrkoherdeinitiativet), en ”appell till olydnad”, i vilket man kräver brådskande reformer av Kyrkan. Denna appell har undertecknats av 329 österrikiska kyrkoherdar. Undertecknarna har involverat andra grupper från gräsrötterna (till exempel gruppen ”Wir sind Kirche”) som sedan länge kräver samma reformer av den Heliga stolen, bland annat borttagandet av celibattvånget för den latinamerikanska kyrkans präster, utdelandet av kommunionen till frånskilda omgifta personer och prästvigning av kvinnor. Dissidenterna har hotat med att vilja införa ”mässor” som firas av lekmän och om de inte får gehör för sin begäran om att gifta män samt kvinnor bör kunna bli prästvigda.
 
Efter att ha nämnt denna appell fortsatte Benedikt XVI med att säga att i själva verket har Jesus ”korrigerat de mänskliga traditionerna som hotade att kväva Guds ord och vilja” och istället väckt ”lydnad inför Guds sanna vilja” vilket är motsatsen till människans nycker och godtyckliga önskningar. Han visade också på att kravet på lydnad inte är försvar för orörlighet, stelnad och tradition. ”Nej”, förklarade påven, ”om vi ser på tiden efter Andra Vatikankonciliet kan vi betrakta dynamiken hos en sann förnyelse, vilken ofta tagit oväntad form i rörelser fulla av liv och som låter oss nästan handgripligen uppleva kraften och livet hos den Heliga Kyrkan.” ”Det står tydligt och klart”, tillade han, ”att villkoret och grunden för varje förnyelse är att följa i Kristi spår.”
 
Ratzinger sade sedan att Jesu getalt kan tyckas oss ”på en gång alltför upphöjd och alltför stor”, och därför har man företagit ”tolkningar” för att göra Honom mera tillgänglig och  mera lik oss själva. Och han nämnde

”den stora hären av heliga kyrkoherdar” från ”Polykarpos av Smyrna och Ignatius av Antiokia, stora herdar som Ambrosius, Augustinus och Gregorius den store, fram till Ignatius av Loyola, Carlo Borromeo, Giovanni Maria Vianney, 1900-talets martyrpräster och slutligen påven Johannes Paulus II vilken i sin handling och sitt lidande var ett exempel på Kristi efterföljelse”.

Det är helgonen, sade Benedikt XVI, som visar oss

”hur förnyelsen fungerar och hur vi kan tjäna denna”. ”Gud ser inte till de stora antalen och yttre framgångar, utan låter sina segrar ske ”under det ödmjuka tecknet av ett senapsfrö”.

Påven påminde sedan om att under det senaste konsistoriet var det flera kardinaler som ”talade om en religiös analfabetism som utbreder sig mitt i vårt annars så intelligenta samhälle.”

Grunddragen i den kristna tron som tidigare varje barn kände till, blir mer och mer bortglömda. Men för att vi ska kunna leva vår tro och älska den, för att vi ska kunna älska Gud och sålunda bli i stånd att lyssna på vad Han säger, bör vi först och främst veta vad Gud har sagt. Och detta innehåll får vi del av i den Heliga Skrift.” Men för att kunna förmedla den på ett sätt som verkligen rör våra hjärtan, behöver vi hjälp av ord som uttalas av ”den undervisande Kyrkan”. Med avseende på detta nämnde påven Andra Vatikankonciliets  texter och Katolska Kyrkans Katekes och sade att dessa var ”essentiella verktyg”, liksom dokumenten redigerade av Johannes Paulus II, ”vilka är en skatt som ännu är långt ifrån att ha uttömts i grunden.”

Slutligen påminde Benedikt XVI om Kyrkoherden av Ars och om vikten av att prästerna äger

”själslig iver” (animarum zelus), vilket är ett uttryck som fallit i glömska och som i en del kretsar till och med anses som förbjudet eftersom det antyder en dualism mellan kropp och själ som människan inte äger”.

Påven sade att

”vi som präster naturligtvis måste bry oss om hela människan, även om hennes fysiska behov – om de hungrande, de sjuka, de hemlösa”.

Emellertid,

”bryr vi oss inte bara om kroppen utan även om behoven hos var och ens själ: om personer som lider på grund av rättslöshet eller att kärleken tagit slut, personer som inte kan urskilja sanningens väg, som lider på grund av brist på sanning och kärlek.”

Och

”människorna bör aldrig få känslan att vi endast uppfyller vårt arbetspensum och att vi före och efter detta tillhör oss själva. En präst tillhör aldrig sig själv. Människorna måste uppfatta vår iver i vilken vi bär vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium. Låt oss be Herren att fylla oss med glädje över hans budskap, så att vi kan tjäna Hans sanning och kärlek i glädjefylld iver. Amen.”

Från Inside the Vatican (La Stampa)

Övers. från italienska originalet: NH

20120407