1. KÄRA BRÖDER OCH SYSTRAR I KYRKAN I IRLAND, det är med stor oro jag skriver till er i min egenskap av herde för den universella kyrkan. Liksom ni själva  blev har även jag blivit upprörd i grunden av de upplysningar som kommit fram angående övergreppen på barn och känsliga unga människor utförda av medlemmar av kyrkan i Irland, särskilt av präster och ordensfolk. Jag delar den bestörtning och känsla av svek som så många av er upplevde när ni fick kännedom om de syndiga och brottsliga handlingarna och det sätt på vilket de kyrkliga myndigheterna i Irland bemötte dem.

Som ni vet, inbjöd jag nyligen de irländska biskoparna till ett möte här i Rom för att de skulle kunna avlägga rapport inför mig om hur de hade tagit i dessa frågor och vilka åtgärder de vidtagit för att bemöta den allvarliga situationen. Tillsammans med högre tjänstemän inom den romerska kurian lyssnade jag till vad de hade att säga, både en och en och som grupp, när de gav oss sin analys av de misstag som gjorts och vad man lärt av detta samt en beskrivning av de program och handlingsplaner som nu satts i gång.  Våra diskussioner var uppriktiga och konstruktiva och jag är övertygad om att efter dem kommer biskoparna nu att vara i stånd att bättre kunna avhjälpa de orättvisor som begåtts i det förflutna samt ta tag i frågorna i stort angående övergreppen på minderåriga på ett sätt som överensstämmer med kraven på rättvisa och Evangeliets lära.  

2. På grund av överträdelsernas allvar och det ofta otillfredställande svar man givit på dem från de kyrkliga myndigheternas sida i ert land, har jag för min egen del beslutat mig för att skriva detta pastorala brev som uttryck för den närhet jag känner till er och för att föreslå en väg som skall kunna leda till helande, förnyelse av ert engagemang och upprättelse.

Det är sant, och flera personer i ert land har påpekat det, att problemet med utnyttjandet av barn inte är något specifikt varken för Irland eller för kyrkan. Men ändå – uppgiften ni nu står inför är att ta tag i detta problem som ägt rum inom det katolska samfundet i Irland, och att göra det modigt och med fast beslutsamhet. Ingen kan tro att denna smärtsamma situation är något som snabbt kommer att kunna överbryggas. Det har redan gjorts en del i detta avseende men mycket återstår att göra. Det är nödvändigt att be mycket och att vara ståndaktiga i bönen och att sätta all sin tilltro till Guds nåd och dess helande kraft.

På samma gång vill jag uttrycka min övertygelse om att för att återhämta sig från detta ohyggliga och djupa sår, måste kyrkan i Irland först av allt inför Gud och inför människor erkänna dessa allvarliga brott som begåtts mot försvarslösa barn. Ett sådant erkännande bör sedan tillsammans med uttryck för uppriktig sorg över de skador man vållat offren och deras familjer leda till en samlad ansträngning för att skydda barn för liknande brott i framtiden.

När ni tar upp de omedelbara utmaningarna ber jag er att komma ihåg orden i Jesajas bok 51:1: ”Tänk på klippan ni är huggna ur!” Reflektera över de generösa, ofta hjältemodiga, bidrag som tidigare generationer av irländska män och kvinnor givit kyrkan och mänskligheten i stort och låt tanken på detta ge er den levande kraft som behövs så att ni på nytt rannsakar era själar och förnyar ert engagemang för kyrklig och individuell förnyelse. Det är min bön att kyrkan i Irland får hjälp genom förmedlingen av hennes många helgon, genomgår rening genom botgöring och övervinner den nuvarande krisen och än en gång kan bära övertygande vittnesbörd om den Allsmäktige Gudens sanning och godhet som Han visat genom att ge oss sin Son Jesus Kristus.

3. Historiskt sett har katolikerna i Irland visat sig äga en oerhörd kraft till att göra gott, både hemma och i andra länder. Keltiska munkar, som till exempel den helige Kolumbanus, spred evangeliet till det västliga Europa och lade grunden till medeltida klosterkultur. Idealen helighet, människokärlek och transcendent vishet som vuxit fram ur den kristna tron fann uttryck i byggandet av kyrkor och kloster och grundandet av skolor, bibliotek och sjukhus, vilka alla hjälpte till att befästa Europas andliga identitet. Dessa irländska missionärer hämtade styrka och inspiration i sin fasta tro, det starka ledarskapet och goda moral som kyrkan uppvisade i sitt hemland.

Från och med femtonhundratalet fick katolikerna på Irland utstå långa perioder av förföljelse, under vilka de kämpade för att hålla trons låga brinnande under farliga och svåra omständigheter. Den helige Oliver Plunkett, ärkebiskopen och martyren Armagh, är det mest berömda exemplet på en mängd av tappra söner och döttrar av Irland som var villiga att ge sina liv då de var Evangeliet trogna. Efter den katolska emancipationen blev kyrkan fri att än en gång växa. Familjer och talrika individer som hade stått fast vid sin tro under de hårda tiderna blev till katalysatorer för den stora återuppblomstringen av irländsk katolicism under artonhundratalet. Kyrkan stod för utbildning, särskilt bland de fattiga, och detta var något som skulle få stor betydelse för det irländska samhället. Bland de goda följderna av de nya katolska skolorna var en uppgång i antalet kallelser: generation efter generation av missionärspräster, nunnor och munkar, lämnade hemlandet för att tjäna i varje världsdel, särskilt i den engelsktalande världen. De utmärkte sig inte endast för det stora antalet utan för sin trosstyrka och den orubbliga ståndaktighet med vilken de ägnade sig åt sina pastorala åtaganden. Många stift, särskilt i Afrika, Amerika och Australien, drog fördel av den irländska närvaron av präster och ordensfolk som förkunnade det Glada budskapet och grundade församlingar, skolor och universitet, kliniker och sjukhus som tjänade både katolikerna och samhället i stort, med särskild tonvikt lagd vid omsorgen om de fattiga och behövande.

I nästan varje familj i Irland har det funnits någon – en son eller en dotter, eller någon annan släkting – som givit sitt liv åt kyrkan. Irländska familjer vördar och uppskattar med rätta dem av sina kära anförvanter som givit sina liv åt Kristus, delat trons gåva med andra, och placerat tron i kärleksfull tjänst hos Gud och nästan. 

4. Under senaste årtionden har emellertid kyrkan i ert land varit tvungen att bemöta nya och allvarliga utmaningar för tron vilka uppstått ur den snabba förvandlingen och sekulariseringen inom det irländska samhället. Snabba sociala förändringar har ofta påverkat människornas traditionella anslutning till den katolska läran och katolska värderingar. Alltför ofta har man gått ifrån sakramentala iakttaganden och religiösa bruk, som till exempel täta bikttillfällen, daglig bön och årliga reträtter, vilka alla är sådant som uppehåller tron och gör att den kan växa. Viktigt i sammanhanget är också att många under denna tid – även präster och ordensfolk – tog efter sekulära sätt att se på omvärlden och sig själva och inte i tillräckligt hög grad längre brydde sig om Evangeliet. Det förnyelseprogram som Andra Vatikankonciliet kom med blev ofta missförstått och på grund av de djupgående samhälleliga förändringarna som ägde rum var det ofta svårt för de ansvariga att förstå hur de på bästa sätt skulle implementera dem. Framför allt fanns det en tendens – kanske baserad på goda intentioner men dock missriktad – att undvika de bestraffningsmöjligheter som finns inom den kanoniska lagen. Det är i detta övergripande sammanhang som vi måste förstå det ohyggliga problemet med övergrepp på barn vilket bidragit till att tron försvagats och respekten för kyrkan och hennes läror fått sig en allvarlig törn.

Det är bara om vi noga undersöker de många faktorer som bidragit till den nuvarande krisen som vi kan komma fram till en klar och tydlig diagnos av skälen och till effektiva botemedel. Bland de många bidragande faktorerna kan nämnas: olämpliga metoder för att bestämma om en kandidat är lämplig eller ej för prästämbetet och det vigda livet, otillräcklig mänsklig, moralisk, intellektuell eller andlig utbildning inom prästseminarierna och i novitiaten, en tendens i samhället att gynna prästerskapet och andra myndighetspersoner, samt en missriktad omsorg om att vidmakthålla kyrkans goda rykte genom att undvika skandal, vilket lett till att man misslyckats med att tillämpa de existerande kanoniska bestraffningsmöjligheterna och att bevara varje individs värdighet. Det är nödvändigt att nu se till alla dessa faktorer som har lett till så tragiska konsekvenser för offren och deras familjer, och som har förmörkat Evangeliets ljus på ett sätt som inte ens århundraden av förföljelser lyckades med.

5. Vid flera tillfällen alltsedan jag blev vald till Petrus tron har jag mött offer för sexuella övergrepp och jag är redo att göra det i framtiden också. Jag har suttit i samtal med dem, jag har lyssnat på det de har att berätta, jag har uttryckt min medkänsla med deras lidanden och bett med dem och för dem. Tidigare under min påvetjänstgöringstid har jag vänt mig till biskoparna av Irland bekymrad över denna fråga och bett dem ”att tala om sanningen i det som skett i det förflutna och vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att det sker på nytt, och för att se till att rättvisans principer respekteras samt framför allt för att bringa lindring åt offren och alla dem som är berörda av dessa oerhörda brott” (tal hållet till biskoparna av Irland den 28 oktober, 2006).

Med detta brev vill jag uppmana alla er som tillhör gudsfolket i Irland att reflektera över såren som Kristi kropp tillfogats, över de ofta plågsamma botemedel som måste vidtas för att ombinda dem och hela dem, samt behovet av enhet, människokärlek och ömsesidigt stöd under den långa processen som ska leda till återställande och kyrklig förnyelse. Jag vänder mig nu till er med ord som kommer ur hjärtat och önskar tala med var och en av er som individ och med alla som de bröder och systrar i Herren ni är.

6. Till offren för övergreppen och deras familjer

Ni har lidit enormt och jag är mycket ledsen. Jag vet att ingenting kan ta bort det onda som ni har utstått. Ert förtroende har missbrukats och skadat er värdighet. Många av er har funnit att när ni tog mod till er och berättade vad som hänt var det ingen som lyssnade. De av er som blev utsatta för övergrepp när ni bodde inom religiösa institutioner måste ha känt det som om det inte fanns någon utväg ut ur era lidanden. Det är förståeligt att det är svårt för er att förlåta eller försona er med kyrkan. I kyrkans namn uttrycker jag här den skam och ånger som vi alla kände. På samma gång ber jag er att inte förlora hoppet. Det är i gemenskap med kyrkan som vi möter Jesu Kristi person som även han var offer för orättfärdighet och synd. Liksom ni gör bär han fortfarande såren av sitt eget orättvisa lidande. Han förstår djupet av er smärta och den bestående verkan den har på era liv och era relationer, innefattande er relation med kyrkan. Jag vet att en del av er finner det svårt att ens träda in genom dörren till en kyrka efter allt som har hänt. Och ändå är det Kristi egna sår som förvandlats genom hans lidande i andras ställe som är själva de medel genom vilka ondskans makt kan brytas och vi återföds till liv och hopp. Jag tror mycket på den självuppoffrande kärlekens helande kraft – även i de allra mörkaste och mest hopplösa situationer – som kan medföra befrielse och löftet om en ny början.

När jag nu talar till er som en herde som bryr sig om det som är gott för Guds barn, ber jag er ödmjukt att tänka över det jag sagt. Jag ber Gud att ni genom att närma er Kristus och delta i kyrkans liv – en kyrka som renats genom botgöring and förnyats genom pastoral människokärlek – kan komma att åter upptäcka den oändliga kärlek som Kristus hyser till var och en av er. Jag är säker på att ni på detta sätt kommer att nå fram till försoning, djupt inre helande och frid.

7. Till prästerna och ordensfolket som begått övergrepp mot barn

Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets akting och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även tillläggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar i religiösa ordnar har åsamkats stor skada.

Jag ber er att rannsaka era samveten, att ta ansvar för synderna ni begått och att ödmjukt ge uttryck för er sorg. Uppriktig ånger öppnar dörrarna till Guds förlåtelse och till sann bättring. Genom att be uppriktiga böner och göra botövningar för dem ni har syndat emot bör ni försöka att personligen sona era handlingar. Kristi ställföreträdande offer äger makten att förlåta även de allvarligaste synder och att få fram något gott även i det mest outhärdligt onda. På samma gång uppmanar Guds rättvisa till att redovisning av era handlingar och att inte dölja någonting. Ni bör öppet erkänna er skuld och underställa er rättvisans krav men förtvivla samtidigt inte om Guds barmhärtighet.

8. Till föräldrar

Ni har djupt chockerats över de fruktansvärda ting som hände i det som ni trodde vara den tryggaste och säkraste miljön av alla. I dagens värld är det inte lätt att bygga ett hem och att uppfostra barn. De förtjänar att få växa upp i trygget, kärlek och ömsint omvårdnad. De har rätt att få lära sig äkta moraliska värden som är rotade i människans värdighet, att bli inspirerade av vår katolska tro och dess sanning och att få lära sig uppförande och handlingssätt som leder till sund självuppfattning och lycka som varar. Denna ädla men krävande uppgift är det framför allt ni, föräldrarna, som har att fylla. Jag ber er att uppfylla er roll och se till att era barn får bästa möjliga vård, både hemma och i samhället i stort, samtidigt som kyrkan för sin del fortsätter att vidta de åtgärder som tagits under senare år för att skydda de unga inom församlingen och i skolan. Var förvissade om att ni när ni uppfyller ert viktiga ansvar är nära i mina tankar och får mitt stöd när jag ber för er.

9. Till barnen och undomarna i Irland

Till er vill jag ge ett alldeles särskilt ord till uppmuntran. Er erfarenhet av kyrkan är en annan än era föräldrars och far- och morföräldrars var och är. Världen har förändrats mycket sedan de var i er ålder. Och ändå är alla människor, i varje generation, kallade att färdas på samma väg genom livet, vilka omständigheterna än är. Vi är alla chockerade över synderna och bristerna hos en del av kyrkans medlemmar, specielltt hos dem som utvaldes särskilt för att leda och tjäna ungdomar. Men det är i kyrkan som ni kommer att finna Jesus Kristus som är densamme igår, idag och alltid (jfr. Hebreerbrevet 13:8). Han älskar er och har utgivit sig själv på korset för er skull. Försök att skapa en personlig relation till honom inom kyrkans gemenskap. Han kommer aldrig att svika er tro! Det är bara han som kan uppfylla er djupaste längtan och ge era liv dess mest fullkomliga mening genom att leda dem till tjänandet av andra. Håll blicken fästad på Jesus och hans godhet och skydda trons låga i era hjärtan. Jag förväntar mig att ni tillsammans med era katolska bröder och systrar i Irland blir till vår Herres trofasta lärjungar och att ni bringar vår älskade kyrka den så nödvändiga entusiasmen och idealismen så att den kan byggas upp på nytt och förnyas.

10. Till präster och ordensfolk i Irland

Vi lider alla på grund av våra medbröders synder när de förråde ett heligt förtroende eller undvek att handla på ett rättvist och ansvarsfullt sätt med anklagelserna på övergrepp. Med hänsyn till den harm och indignation som detta har vållat, inte endast bland lekmännen men även bland er själva och era religiösa kommuniteter, känner sig många av er personligen modfällda och till och med övergivna. Jag vet också att ni i mångas ögon är skyldiga till ”guilt by association” (skyldiga på grund av samröre med de skyldiga) och anses på något sätt vara skyldiga till andras missgärningar. I denna smärtsamma stund önskar jag tillkännage hängivenheten i ert prästerliga och religiösa liv och apostolat och ber er att bekräfta er tro på Kristus, er kärlek till hans kyrka och er tilltro till Evangeliets löfte om återlösning, förlåtelse och inre förnyelse. På så sätt kommer ni att visa alla att där synden är större där överflödar nåden än mer (jfr Rom 5:20). 

Jag vet att många av er är besvikna, förbryllade och förargade på det sätt på vilket frågorna handhafts av era överlydanden. Och ändå är det viktigt att ni agerar i nära samarbete med auktoritetsutövarna och hjälper till att se till att de åtgärder ni vidtagit för att möta krisen blir sant evangeliska, rättvisa och effektiva. Framför allt ber jag er att ännu mera bli bönens män och kvinnor som modigt följer omvändelsens, renandets och försoningens väg. På så sätt kommer kyrkan i Irland att få nytt liv och kraft genom ert vittnesbörd om Herrens frälsande kraft som kommer till synes i era liv.

11. Till mina bröder biskoparna

Det kan inte förnekas att en del av er och era företrädare har misslyckats, och detta ibland på ett fatalt sätt, att tillämpa de länge rådande normerna i den kanoniska lagen för brott som består i övergrepp på barn. Det gjordes allvarliga misstag när det kom till att bemöta anklagelserna.  Jag erkänner att det var svårt att inse omfattningen och komplexiteten i problemet, att inhämta tillförlitlig information och ta rätt beslut när experterna var oeniga i sin rådgivning. Det måste ändå erkännas att ni begocl allvarliga misstag i fråga om omdöme och att ledarskapet ibland falerade. Allt detta har gjort att er trovärdighet och effektivitet allvarligt har underminerats. Jag uppskattar de ansträngningar ni gjort för att gottgöra begångna misstag och se till att de inte händer igen. Förutom att helt och fullt tillämpa den kanoniska lagens betämmelser i fråga om övergrepp på barn, bör ni fortsätta att samarbeta med de civila myndigheterna i fråga om kompetensområden. De kyrkliga överordnaden bör naturligtvis göra detsamma. Även de har nyligen deltagit i diskussioner här i Rom som syftat till att skapa en klar och konsekvent taktik när det gäller att behandla dessa frågor.  Det är av absolut nödvändighet att kyrkans bestämmelser för hur man tillgodoser säkerheten för barn i Irland kontinuerligt ses över och uppdateras och att de helt och fullt och opartiskt tillämpas i enlighet med den kanoniska lagen.

Det är bara beslutsam handling utförd i fullständig ärlighet och öppenhet som kan återge det irländska folkets respekt och goda vilja gentemot den kyrka till vilken vi har vigt våra liv. Detta måste först och främst komma ur vår egen självrannsakan, inre rening och andliga förnyelse. Det irländska folket väntar sig med rätta av er att ni är heliga Gudsmän som lever enkelt och dagligen strävar efter personlig omvändelse. Med den helige Augustinus ord är ni för dem en biskop. Och med dem är ni kallade att bli Kristi efterföljare (jfr Sermones 340, 1). Jag uppmanar er därför att förnya er medvetenhet om att ni har att avlägga räkenskap inför Gud, att växa i solidaret med ert folk och att fördjupa er pastorala omsorg om alla fåren i er hjord.   Jag ber er att vara särskilt uppmärksamma när det gäller det andliga och moraliska livet hos var och en av era präster. Låt era egna liv vara ett exempel för dem, stå dem nära, ta reda på vad som bekymrar dem, ge dem uppmuntran när de har det svårt och tänd flamman som antänder deras kärlek till Kristus och deras engagemang i tjänst hos sina bröder och systrar.

Även lekmännen måste uppmuntras att ge sina bidrag till kyrkans liv. Se till att de får tillräcklig utbildning så att de kan erbjuda ett välartikulerat och övertygande vittnesbörd om det Glada budskapet mitt i det moderna samhället (jfr 1 Petr 3:15: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”) och bli fullvärdiga medarbetare i kyrkans liv och uppdrag. Detta i sin tur kommer att hjälpa er att än en gång bli trovärdiga ledare och vittnen till Kristi frälsande sanning.

12. Till alla troende i Irland

En ung människas erfarenhet av kyrkan bör alltid bära frukt i ett personligt och livgivande möte med Jesus Kristus inom ramen för en kärleksfull och närande församling. Det är i en dylik miljö som ungdomar bör uppmuntras att växa till i full mänsklighet och andlig gestalt, att aspirera på höga ideal om helighet, kärlek och sanning och att hämta inspiration i de rikedomar av storartad religiös och kulturell tradition som vår tro äger. I vårt alltmer sekulariserade samhälle, där till och med vi kristna ofta finner det svårt att tala om våra livs transcendenta dimension, behöver vi finna nya vägar som kan visa våra ungdomar på skönheten och rikedomen i en vänskap med Jesus Kristus som äger rum i gemenskap med hans kyrka. För att bemöta den rådande krisen är det viktigt att ta fram åtgärder för att behandla varje individuellt brott rättvist och opartiskt, men det är inte nog. Det behövs också en ny vision som kan inspirera nuvarande och framtida generationer till att värdera gåvan som består i vår gemensamma tro. Om ni beträder den väg som Evangeliet anvisar oss, om ni iakttar buden och anpassar era liv alltmer till Jesu Kristi gestalt, då kommer ni säkert att erfara den djupa förnyelse som vår tid är i så trängande behov av. Jag ber er alla att stå fast på denna väg.

13. Kära bröder och systrar i Kristus. Det är i djup oro för er alla i denna smärtsamma tid när människans villkor blivit så brutalt avslöjade som jag har velat ge er dessa ord till uppmuntran och stöd. Jag hoppas att ni kommer att ta emot dem som tecken på min andliga närhet och min tilltro till er förmåga att besvara utmaningarna vi befinner oss i i denna stund genom att hämta ny inspiration och styrka i Irlands ädla tradition av trohet mot Evangeliet, trosvisshet och ståndaktighet när det gäller att söka helighet. Det är i samförstånd med er alla som jag ivrigt ber att genom Guds nåd kommer de sår som plågar så många individer och familjer att helas och att kyrkan i Irland må erfara en tid med återfödelse och andlig förnyelse.

14. Nu önskar jag föreslå er några konkreta initiativ som hjälp till att bemästra situationen.

Som avslutning på mitt möte med de irländska bisoparna föreslog jag att Fastan under detta år må ägnas särskilt åt bön om att Guds nåd och att den helige Andes gåvor om helighet och styrka må utgjutas över kyrkan i ert land. Jag ber alla nu att ägna er fredagsbot – under ett års tid från och med nu fram till påsken 2011 – åt denna intention. Till detta ändamål ber jag er att offra ert fastande liksom er bön, er läsning av den heliga skrift och era goda verk så att vi kan ta emot den nåd som innebär helande och förnyelse för kyrkan i Irland. Jag ber er att på nytt upptäcka botens sakrament och att oftare ta del av detta sakraments förvandlande kraft och nåd.  

Det är viktigt att ägna den eukaristiska tillbedjan vår särskilda uppmärksmahet och i varje stift bör det finnas kyrkor och kapell särskilt tillägnade detta bruk. Jag ber församlingar, seminarier, religiösa hus och kloster att organisera särskilda perioder då eukaristisk tillbedjan tillämpas, så att alla kan få tillfälle att delta i den. Kan ni  få upprättelse för de syndiga övergrepp som har gjort så stor skada och samtidigt kan ni be om förnyad styrka och medvetande om plikt till mission som biskopar, präster, ordensfolk och lekmän är kallade att utöva.

Jag är förvissad om att detta program kommer att leda till kyrkans återfödelse i Irland i Guds egen sanning, ”ty den är sanningen som skall göra oss fria” (jfr Joh 8:32).

Efter att ha rådfrågat och förrättat bön i ärendet har jag beslutat mig för att hålla apostolisk visitation inom vissa stift i Irland, liksom inom seminarierna och de religiösa kongregationerna. Alla arrangemang inför denna visitation, som är tänkt som ett medel att hjälpa kyrkan till förnyelse, kommer att göras i samarbete med kompetenta avdelningar inom den romerska kurian och med den irländska biskopskonferensen. Närmare upplysningar kommer att ges när datumet närmar sig.

Jag föreslår även att utföra en landsomfattande mission för biskopar, präster och ordensfolk. Jag hoppas att genom att lyssna på expertråd från erfarna predikanter och reträttarrangörer i Irland och annorstädes och genom att på nytt granska konciliedokumenten, de liturgiska riterna som behandlar prästvigning och löftesgivning, samt nyligen given undervisning från påvar, ni kommer att bättre förstå era respektive kallelser, så att ni på nytt kommer att kunna upptäcka rötterna till er tro på Jesus Kristus och dricka djupt ur källorna med levande vatten som han erbjuder er genom sin kyrka.

Under detta särskilda Prästernas år vill jag alldeles särskilt anbefalla den helige Jean-Marie Vianney åt er, som ägde en så rik förståelse för prästerskapets mysterium. ”Prästen håller nycklarna till himlens skatter i sin hand”, skrev han. ”Det är han som öppnar dörren till dem. Därvidlag är han Herrens egen förvaltare, den som tar hand om hans egendomar.” Kyrkoherden av Ars förstod vilken välsignelse det är för en församling om den betjänas av en god och helig präst. ”En god herde, en pastor efter Guds hjärta, är den största skatt vår Herre kan ge en församling, och en av de dyrbaraste gåvorna som den gudomliga Försynen ger oss.” Jag ber att genom den helige Jean-Marie Vianneys förbön prästerskapet i Irland må bli återupplivat, och må hela kyrkan i Irland växa medan den uppskattar den stora gåvan som vi finner i det prästerliga ämbetet.

Jag tar detta tillfälle i akt för att i förväg tacka alla dem som varit med om att organisera den apostoliska visitationen och missionen, liksom alla män och kvinnor i hela Irland som arbetar på barns säkerhet inom den kyrkliga miljön. Alltsedan den stund då man började att fullt upp förstå allvaret och utsträckningen i problemet med övergrepp på barn inom katolska institutioner, har kyrkan lagt ner otroligt arbete i många delar av världen för att ta itu med det och finna ett botemedel för det. Vi får inte bespara oss någon möda när det gäller att uppdatera och förbättra de existerande förfarandena, känner jag mig stimulerad av att de rådande skyddsåtgärderna som de lokala kyrkorna vidtagit i andra delar av världen ses som ett exampel som andra institöutiner kan följa.

Jag önskar avsluta detta brev med en särskild bön för kyrkan i Irland. Jag sänder den till Er besjälad av en faders omsorg om sina barn och med omsorgen hos en medbroder i kristendomen som känner sig chockad och sårats av det som skett i vår älskade kyrka. När ni använder er av denna bön inom era familjer, församlingar och kommuniteter, ber jag att den Heliga Jungfru Maria må beskydda och leda var och en av er till en närmare förening med sin son, som korsfästes och uppstod igen. Det är med stor kärlek och orubblig tilltro till Guds löften som jag ger Er min apostoliska välsignelse som ett löfte på Herrens styrka och frid.   

Vatikanen den 19 mars 2010, på den högtidliga festdagen tillägnad den helige Josef.

BENEDIKT PP. XVI

Inofficiell översättning från engelska: NH

Originaltext utgiven av © Copyright 2010 - Libreria Editrice Vaticana