TILL DE VÖRDNADSVÄRDA BRÖDERNA PATRIARKERNA,
ÄRKEBISKOPARNA, BISKOPARNA OCH DE ÖVRIGA ORDINARIERNA,
VILKA LEVER I FRID OCH GEMENSKAP
MED DEN APOSTOLISKA STOLEN,
TILL PRÄSTERSKAPET
OCH DE PÅ KRISTUS TROENDE
PÅ HELA DEN KATOLSKA JORDKRETSEN,
LIKSOM TILL ALLA MÄNNISKOR
AV GOD VILJA.

[Livets vidareförande]

1. Det mänskliga livets vidareförande (Humanae vitae tradendae) är ett synnerligen viktigt och allvarligt uppdrag (munus), genom vilket makarna blir Guds, Skaparens, fria och medvetna medarbetare, ett uppdrag som alltid fyller dem med stor glädje; dock är denna glädje ofta förenad med avsevärda svårigheter och bekymmer.

Under alla tider har fullgörandet av detta uppdrag ställt makarnas samveten inför stora problem. Den senaste utvecklingen av det mänskliga samhället medför emellertid så stora förändringar, som framkallar nya frågor, vilka Kyrkan måste ta ställning till, eftersom de mycket nära hänger samman med mänskligt liv och mänsklig lycka.

I. NYA ASPEKTER PÅ PROBLEMET OCH LÄROÄMBETETS KOMPETENS

[Nya problemställningar]

2. Dessa förändringar är verkligen betydande och mångskiftande. I första hand rör det sig om den hastiga befolkningstillväxten: många fruktar att världens befolkning skall öka snabbare än vad de tillgängliga livsmedlen tillåter. Därigenom tilltar nöden i många familjer och i utvecklingsländerna. Detta kan lätt förmå de statliga myndigheterna att bekämpa denna fara med radikala medel. Till detta kommer att inte bara förhållandena på arbets- och bostadsmarknaden, utan också de ökande kraven på materiell standard och utbildning kräver en livsföring som i dagens läge ofta är omöjlig att förena med försörjningen av ett större antal barn.

Vi upplever också en viss förändring i uppfattningen av kvinnans personlighet och hennes uppgift i det mänskliga samhället. Likaså har en förändring inträtt i uppfattningen av värdet av makarnas kärlek i äktenskapet och av bedömningen av det äktenskapliga samlivet med avseende på denna kärlek.

Slutligen måste man framför allt ta i beaktande människans häpnadsväckande framsteg när det gäller behärskandet av naturens krafter och deras rationella användning. Denna makt söker människan nu utvidga över hela sitt liv: över kroppen, över de själsliga krafterna, över de sociala förhållandena och till och med över de lagar som reglerar fortplantningen av det mänskliga livet.

3. Dessa förhållanden ger upphov till nya frågor. Utifrån dagens livssituation och under beaktande av den äktenskapliga kärlekens betydelse för samförståndet och den ömsesidiga troheten makarna emellan, skulle man då inte kunna anse det vara riktigt att de moraliska normer som hittills varit gällande omprövas, i synnerhet som man upplever att dessa endast kan efterlevas med största svårighet, ja ibland bara genom heroiska ansträngningar?

Kunde man inte på detta område tillämpa den så kallade ”totalitetsprincipen” och därmed acceptera avsikten att planera för en lägre men rationellt reglerad fruktsamhet och av den anledningen omvandla en handling, som fysiskt sett gör den äktenskapliga akten ofruktsam, till en tillåten och förutseende födelsekontroll? Kunde man med andra ord inte gå med på att fortplantningens uppgift är anförtrodd åt det äktenskapliga samlivet i dess helhet och inte åt varje enstaka äktenskaplig akt? Man ställer också frågan om med det ökande ansvarsmedvetandet hos dagens människa inte tiden är inne att låta livets fortplantning bestämmas av förnuftet och det fria beslutet, snarare än av den biologiska rytmen i hennes organism.

[Läroämbetets kompetens]

4. Som Våra företrädare upprepade gånger framhållit,(1) har Kristus Jesus, då han gav Petrus och de övriga Apostlarna del i sin gudomliga fullmakt och sände ut dem att lära alla folk det som han hade befallt oss,(2) utan tvivel bemyndigat dem att vara tillförlitliga väktare och uttolkare av hela morallagen, inte bara av den evangeliska utan också av den naturliga morallagen. Ty också den naturliga morallagen (lex naturalis) uttrycker Guds vilja, och dess trogna åtlydnad är nödvändig för alla människors eviga frälsning.(3)

Vid verkställandet av detta uppdrag har Kyrkan under alla tider, men särskilt ofta i nyare tid, i samstämmiga dokument(4) yttrat sig om äktenskapets natur, om det moraliskt riktiga bruket av de äktenskapliga rättigheterna (de recto coniugium iurium usu) samt om makarnas plikter.

[Specialiststudier]

5. I medvetande om detta uppdrag har Vi bekräftat och utvidgat den kommission som Vår företrädare Johannes XXIII, salig i åminnelse, tillsatt i mars 1963. Förutom många sakkunniga på dessa ämnesområden ingick i denna även äkta makar. Kommissionen skulle samla synpunkter och utlåtanden kring frågor rörande det äktenskapliga samlivet och i synnerhet om en moraliskt berättigad födelsekontroll, för att sedan sammanställa detta informationsmaterial, så att Kyrkans läroämbete skulle kunna ge ett svar som motsvarade inte bara de troendes, utan även den övriga världens förväntningar.(5)

Resultatet av de sakkunnigas undersökningar och de utlåtanden som många av Våra bröder i biskopsämbetet, antingen av eget initiativ eller på Vår begäran, har sänt in, har möjliggjort för Oss att på ett allsidigt sätt omsorgsfullt överväga detta mångfacetterade problem. För detta  säger Vi till alla Vårt hjärtliga tack.

[Läroämbetets svar]

6. De slutsatser, som kommissionen kommit fram till, kunde emellertid inte för Oss framstå som ett säkert och slutgiltigt avgörande, vilket skulle ha befriat Oss från plikten att göra ett så viktigt problem till föremål för Våra egna överväganden. Det var också nödvändigt, eftersom kommissionens plenum inte nått fram till en hel och full samstämmighet rörande de moraliska normerna; och framför allt därför att några lösningsförslag framkommit, som avvek från den äktenskapsmoral som av Kyrkans läroämbete på ett bestämt och beständigt sätt blivit framlagd (a Magisterio Ecclesiae firma constantia proposita).

Därför vill Vi nu, efter noggrann prövning av de Oss överlämnade akterna, efter moget övervägande, efter enträgen bön till Gud, i kraft av det Oss av Kristus överlämnade uppdraget, ge Vårt svar på dessa tungt vägande frågor.

II. LÄROMÄSSIGA PRINCIPER

[En helhetssyn på människan]

7. Frågan om det mänskliga livets fortplantning – liksom varje annan fråga som rör det mänskliga livet – får inte betraktas endast utifrån biologiska, psykologiska, demografiska eller  sociologiska synpunkter. Man måste fastmer se hela människan, helheten av det uppdrag (munus) som hon är kallad till. Inte bara hennes naturliga och jordiska existens, utan även hennes övernaturliga och eviga. Eftersom många nu går in för artificiell födelsekontroll och därvid åberopar den äktenskapliga kärlekens och det ansvariga föräldraskapets krav, är det nödvändigt att närmare bestämma och belysa dessa båda betydelsefulla element av det äktenskapliga samlivet. Därvid vill Vi framför allt gripa tillbaka på pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, i vilken Andra Vatikankonciliet nyligen med stor auktoritet har yttrat sig.

[Den äktenskapliga kärleken]

8. Den äktenskapliga kärleken visar sig för oss i sitt sanna väsen och i sin rätta adel, när vi betraktar den utifrån dess källa, från Gud som ”är kärlek”(6), från Honom, Fadern, ”från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden har sitt namn.”(7)

Långt ifrån att vara en produkt av slumpen eller resultatet av naturkrafternas blinda förlopp, är äktenskapet i själva verket av Gud, Skaparen, i hans visa försyn så inrättat, att det i människan förverkligar hans kärleksplan. Därför eftersträvar mannen och kvinnan genom sin ömsesidiga överlåtelse åt varandra, som är exklusiv för äktenskapet, den personala delaktighet och gemenskap i vilken de fulländar varandra för att medverka med Gud vid tillblivelsen och fostran av nytt mänskligt liv.

Därutöver har för den döpte äktenskapet den höga värdigheten av att vara ett tecken på en sakramental nåd, som uttrycker förbundenheten mellan Kristus och Kyrkan.

[Den äktenskapliga kärlekens kännetecken]

9. I detta ljus blir den äktenskapliga kärlekens särskilda art och dess krav tydliga. Det är därför mycket viktigt att man har en rätt uppfattning av den.

Framför allt måste man betrakta den som en helt och fullt mänsklig kärlek, det vill säga på samma gång sinnlig och andlig. Den uppstår därför inte endast av naturens och känslornas drifter, utan framför allt av en fri viljas beslut, som är inriktat på att hålla ut i vardagslivets glädje och smärta, för att därigenom stärkas. På detta sätt blir makarna ett hjärta och en själ och uppnår tillsammans sin mänskliga fulländning.

Vidare är det en total kärlek, det vill säga en särskild form av personal vänskap, genom vilken makarna generöst delar allting, utan några oberättigade förbehåll eller själviska beräkningar om egen fördel. Den som verkligen älskar sin make/maka älskar honom/henne för hans/hennes egen skull, inte bara på grund av det som han/hon får ta emot från henne/honom. Och det är hans/hennes glädje att kunna få berika den andra genom gåvan av sig själv.

Därtill är makarnas kärlek trogen och exklusiv ända till livets slut. Så menade brudgummen och bruden det den dagen, då de fritt och med klart medvetande har bundit sig vid varandra genom det äktenskapliga ja-ordet. Ingen kan hävda att makarnas trohet är omöjlig, även om den ibland är svår. Tvärtom! Under alla tider har troheten haft sitt adelsmärke och sina rika förtjänster. Exemplet av de otaliga äkta paren under århundraden som visat varandra trohet är beviset på att troheten inte bara överensstämmer med äktenskapets natur, men att den är källan till en djup och varaktig lycka.

Denna kärlek är slutligen fruktsam, eftersom den inte helt går upp i den äktenskapliga föreningen, utan att den därutöver strävar efter att fortbestå  genom att väcka nytt liv. ”Äktenskap och äktenskaplig kärlek är enligt sitt väsen inriktade på tillblivelsen och fostran av barn. Barn är förvisso äktenskapets förnämsta gåva och den bidrar i hög grad till föräldrarnas eget bästa.”(8)

[Ansvarigt föräldraskap]

10. Därför kräver makarnas kärlek att de på ett rätt sätt inser sin uppgift när det gäller det ansvariga föräldraskapet. Denna uppgift, vid vilken man idag med rätta fäster en särskilt stor vikt, måste därför förstås på ett riktigt sätt. Ty den måste betraktas under olika berättigade, med varandra sammanhängande aspekter.

För att börja med de biologiska förloppen, betyder ansvarigt föräldraskap kunskap om och iakttagande av de med dessa sammanhängande funktionerna. På detta sätt kan människan i sin fortplantningsförmåga upptäcka de biologiska lagar som hör till den mänskliga personen.(9)

Vad sedan på det känslomässiga planet drift och lidelse beträffar, så innebär ett ansvarsfullt föräldraskap dessa krafters nödvändiga behärskande genom förnuft och vilja.

Vidare betyder ansvarigt föräldraskap att man med hänsyn till makarnas hälsomässiga, ekonomiska, själsliga och sociala situation, antingen efter kloka överväganden storsint bestämmer sig för ett större antal barn, eller på allvarliga grunder och under iakttagande av morallagen beslutar sig att för en tid eller för alltid avstå från ytterligare barn.

Slutligen och framför allt har ansvarigt föräldraskap en inre referens till den så kallade objektiva moraliska ordningen som har fastställts av Gud och vars sanna uttolkare (vera interpres) är det rätt upplysta samvetet (recta conscientia). Därför kräver det ansvariga föräldraskapet av makarna att de bevarar den rätta rangordningen av det goda som Gud ger (rerum bonorumque ordine recte servato) och erkänner sina plikter gentemot Gud, sig själva, mot sin familj och det mänskliga samhället.

Därav följer att makarna vid uppdraget att ge livet vidare på intet sätt får följa sitt godtycke, som om bestämningen av de moraliskt gångbara vägarna skulle vara avhängig av deras eget gottfinnande. De är tvärtom förpliktade att avpassa sitt sätt att handla till Guds skapelseplan, vilken dels  kommer till uttryck i själva äktenskapets väsen och i de äktenskapliga akterna och som dels är kungjord i Kyrkans beständiga lära (constans Ecclesiae doctrina).(10)

[Respekt för den äktenskapliga aktens väsen och syftemål]

11. Dessa akter, som är en intim och kysk förening av makarna (coniuges intime et caste copulantur) och genom vilka det mänskliga livet förs vidare (per quos vita humana propagatur), är, som det senaste konciliet har betonat, ”ärbara och värdiga” (honesti ac digni)(11).  De förblir moraliskt tillåtna, även då man kan förutse att de är ofruktsamma, det vill säga om orsaken till denna ofruktsamhet är oberoende av makarnas vilja; ty dessa akters bestämmelse att uttrycka och stärka makarnas inbördes förbundenhet kvarstår. Av erfarenheten vet man nämligen att nytt liv inte framgår ur varje äktenskaplig förening. Ty Gud har i sin vishet fastställt de naturliga lagarna och tiderna för fruktsamheten, så att dessa redan av sig själva skapar intervaller mellan födslarna. I det att Kyrkan uppmanar människorna att iaktta den naturliga lagens bud (praeceptis legis naturalis), som hon uttolkar i sin oförändrade lära (quam constanti sua doctrina interpretatur), lär hon att varje äktenskaplig akt (quilibet matrimonii usus) måste i sig förbli öppen för fortplantningen av det mänskliga livet (ad vitam humanam procreandam per se destinatus permaneat).(12)

[Två aspekter som man inte kan åtskilja: förening och fortplantning]

12. Denna lära, som ofta har framlagts av Kyrkans läroämbete (Ecclesiae Magisterium),  grundar sig på en av Gud fastställd oupplöslig förbindelse (nexus) mellan den äktenskapliga aktens båda meningsinnehåll: förening och fortplantning (significatio unitatis et significatio procreationis), en förbindelse som människan inte egenmäktigt får bryta.

Ty enligt sin innersta väsensstruktur möjliggör den äktenskapliga akten, då den på det innerligaste förenar make och maka, även tillblivelsen av nytt liv, i enlighet med de lagar som är inskrivna i mannens och kvinnans natur. Om de båda väsensmässiga meningsinnehållen (essentialis ratio): förening och fortplantning (unitatis et procreationis) beaktas, behåller det äktenskapliga umgänget (usus matrimonii) helt och fullt sin innebörd (sensus) av ömsesidig och sann kärlek och sin inriktning på föräldraskapets höga uppdrag (munus), vartill människan är kallad. Vi anser att vår tids människor mycket väl är i stånd att inse det förnuftsenliga i denna lära.

[Trohet mot Guds plan]

13. Med rätta framhåller man att ett påtvingat äktenskapligt umgänge, utan hänsynstagande till  makens/makans tillstånd och berättigade önskemål, inte är en sann kärleksakt (actus amoris). Ett sådant handlingssätt strider fastmer mot det som den moraliska ordningen kräver av de båda makarnas förhållande till varandra. Likaså måste man vid närmare eftertanke tillstå att en akt av ömsesidig kärlek, där förmågan att medverka vid väckandet av nytt liv omintetgörs (qui facultati vitam propagandi detrimento sit), en förmåga som Gud, alltings Skapare, med dess särskilda lagar har inpräglat i denna, strider såväl mot den gudomliga plan, efter vilken äktenskapet har instiftats, som mot Hans vilja, Han som är det första upphovet till det mänskliga livet. Om någon därför å ena sidan åtnjuter Guds gåva och å den andra – om än bara delvis – utesluter denna gåvas mening och ändamål (significatio et finis) , handlar han därmed i strid mot mannens och kvinnans natur och deras innerliga förbindelse. Han motsätter sig därmed Guds plan och heliga vilja. Den som däremot åtnjuter den äktenskapliga kärlekens gåva och därvid håller sig till lagarna för fortplantningen (leges generationis), han handlar inte som om han vore herre över livets källor, utan han ställer sig snarare som tjänare åt Skaparens plan. Ty såsom människan i allmänhet inte har någon oinskränkt förfoganderätt över sin kropp, så gäller detta i synnerhet hennes sexuella krafter (genitalium vires) som sådana, då dessa enligt sin inneboende natur är anlagda på väckandet av mänskligt liv, vars ursprung är Gud. ”Det mänskliga livet måste för alla vara något heligt”, manar Vår företrädare Johannes XXIII, ”ty det kräver alltifrån sin första tillblivelse Guds skapande ingripande.”(13)

[Otillåtna medel för barnbegränsning]

14. I överensstämmelse med dessa grundläggande principer för en mänsklig och kristen lära om äktenskapet, bör Vi ännu en gång offentligt deklarera: helt och hållet förkastligt är, att i syfte att begränsa antalet barn, avsiktligt avbryta ett redan påbörjat avlelseförlopp (directa generationis iam coeptae interruptio), i synnerhet genom framkallad abort (abortum directum), även då detta sker av medicinska skäl (curationis causa).(14)

Likaså måste – som Kyrkans läroämbete ofta framhållit – den varaktiga eller tidsbegränsade avsiktliga steriliseringen av mannen eller kvinnan fördömas.(15)

Likaledes är varje handling förkastlig som i förutseende av den äktenskapliga akten (coniugale commercium), eller under densamma, eller i anslutning till denna, under det fortsatta förloppet av dess naturliga följdverkningar, avser att förhindra fortplantningen (ut procreatio impediatur), antingen som mål eller som medel att uppnå detta syfte.(16)

Inte heller får man rättfärdiga dessa äktenskapliga akter som med avsikt gjorts ofruktsamma, med att göra det argument gällande som säger, att man måste välja det som förefaller vara det minst onda.

Man får inte heller hävda att sådana akter utgör en viss enhet med tidigare eller efterföljande fruktsamma akter och som därför skulle ha del i samma moraliska berättigande (moralem bonitatem). Även om det i vissa fall kan vara tillåtet att tolerera ett mindre moraliskt ont, för att förhindra ett större, eller för att främja ett högre moraliskt värde(17), är det likväl aldrig tillåtet – av än så allvarliga skäl – att göra det onda för att något gott skall komma ut av det(18): det vill säga att vilja något som enligt sin egen natur överträder och bryter mot den moraliska ordningen och som därför måste bedömas som varande människan ovärdigt.  Detta gäller även om det sker med avsikten att skydda eller främja den enskildes, familjens eller samhällets bästa. Därför är den uppfattning helt och hållet felaktig, som hävdar att en äktenskaplig akt som på konstlad väg (ex industria) gjorts ofruktsam och därmed i sig är omoralisk (intrinsece inhonestum), skulle kunna rättfärdigas genom de fruktsamma äktenskapliga akterna under hela den äktenskapliga samlevnaden.

[Terapeutiska medel tillåtna]

15. Men Kyrkan betraktar inte de terapeutiska åtgärder som är nödvändiga för behandlingen av kroppsliga sjukdomar som otillåtna, även om man kan förutse att dessa åtgärder kan förhindra konception, förutsatt att detta hinder inte av någon anledning direkt eftersträvas för dess egen skull.(19)

[Anlitande av de ofruktsamma perioderna]

16. Inte desto mindre invänder somliga i vår tid mot denna Kyrkans lära beträffande äktenskapsmoralen, vilket ovan redan har nämnts (n. 3), att det är det mänskliga förnuftets rättighet och uppdrag (munus) att styra naturens irrationella krafter och att leda dessa till ändamål som svarar mot människans bästa. Några ställer sig nu frågan: är det inte i våra dagar förnuftigare att i många fall använda sig av artificiell födelsekontroll, om man därmed kan uppnå mera lugn och en större harmoni i familjen och skapa bättre betingelser för uppfostran av de barn som redan finns? Denna fråga kräver ett entydigt svar. Kyrkan är den första att erkänna och anbefalla bruket av det mänskliga förnuftet när det gäller en strävan som så nära förbinder den med förnuft begåvade människan med hennes Skapare. Men Kyrkan betonar att detta måste ske i överensstämmelse med den av Gud fastställda ordningen.

Om det alltså finns rättmätiga skäl (iustae causae) att åstadkomma längre intervaller mellan födslarna, på grund av makarnas kroppsliga eller själsliga befinnande, eller till följd av yttre förhållanden, lär Kyrkan att det i sådana fall är moraliskt tillåtet för makarna att beräkna sin fruktsamhet genom att iaktta den naturliga rytm som präglar fortplantningsfunktionerna, och därvid begränsa det äktenskapliga umgänget till de tider då konception inte kan äga rum. På detta sätt är makarna i stånd att planera antalet barn, utan att bryta mot den morallära, som Vi ovan har framlagt.(20)

Kyrkan förblir trogen mot sig själv och sin lära, då hon å ena sidan tillåter makarnas iakttagande av de konceptionsfria perioderna, medan hon å andra sidan alltid som otillåtna förkastar (semper illicitum improbat) bruket av antikonceptionella medel, även om makarna för detta senare förhållningssätt kan synas ha ärbara och allvarliga skäl (argumenta […] honesta et gravia) för att använda dessa och vilka ständigt åberopas. I själva verket handlar det om två helt skilda förhållningssätt. I det förra fallet gör makarna ett legitimt bruk av en naturgiven möjlighet. I det senare fallet däremot hindrar de konceptionsförloppet (generationis ordo) i dess naturliga fortgång. Utan tvivel är makarna i båda fallen överens om att de av giltiga skäl (probabiles rationes)  vill undvika tillblivelsen av barn, om vilket de vill vara säkra. Likväl måste man tillstå att makarna i det första fallet under den fruktsamma perioden bara kan avhålla sig från det äktenskapliga umgänget om av berättigade skäl (iustae rationes) inga ytterligare barn är önskade. Men under den ofruktsamma perioden använder de det äktenskapliga umgänget för att betyga varandra sin ömsesidiga kärlek och för att bevara den trohet som de lovat varandra. Om makarna förhåller sig på detta sätt vittnar de verkligen om en rätt kärlek.

[Allvarliga följder av de artificiella metoderna för barnbegränsning]

17. Människor med erfarenhet kan ännu bättre låta sig övertygas om sanningen av den lära som Kyrkan framlägger i denna sak, om de riktar sin uppmärksamhet på följderna av metoderna för artificiell födelsekontroll. Framför allt borde man bli medveten om hur genom ett sådant handlingssätt en bred och lätt väg skulle kunna öppna sig, såväl för äktenskaplig otrohet, som till en allmän upplösning av disciplinen på det moraliska området. Man behöver inte stor erfarenhet för att inse hur svag människan är och för att förstå att hon – i synnerhet den unga människan, som är så sårbar i sina drifter – behöver stöd och hjälp att leva enligt den moraliska lagen. Det vore oansvarigt om man gjorde det lättare att bryta mot denna lag. Man måste även befara att män, som blivit vana vid att använda antikonceptionella medel, därmed skulle kunna förlora respekten för kvinnan och, utan att ta hänsyn till hennes kroppsliga välbefinnande och själsliga jämvikt, förnedra henne till att bli ett medel för att tillfredsställa sin lust och inte längre betrakta henne som en maka, som de är skyldiga aktning och kärlek.

Slutligen måste man noga överväga vilken farlig makt man på detta sätt skulle lägga i händerna på de statliga myndigheter som sätter sig över morallagens bud. Vem skulle kunna förvägra staternas regeringar att, för att komma till rätta med sina nationers svårigheter, tillgripa de metoder som man medger äkta makar att använda som tillåtna lösningar på sina familjeproblem? Vem skulle kunna hindra regeringarna att främja de antikonceptionella metoder som tycks dem vara de mest effektiva, ja till och med att allmänt påbjuda deras användning, varhelst det synes dem vara nödvändigt? På detta sätt kunde det hända att man, för att undvika svårigheter av personlig, familjär eller social art, vilka följer ur iakttagandet av den gudomliga lagen, överlåter dessa svårigheter åt de statliga myndigheternas avgörande, med fullmakt att blanda sig i makarnas helt personliga och intima uppdrag (munus).

Om man inte åt mänskligt godtycke vill överlåta uppgiften (officium) att föra livet vidare, måste man erkänna de oöverstigliga gränserna för människans makt att förfoga över den egna kroppen och dess naturliga funktioner, gränser som inte får kränkas av någon, vare sig av privatpersoner  eller av offentliga myndigheter. Dessa gränser bestäms uteslutande av den respekt man är skyldig den mänskliga kroppen som helhet betraktad och i dess naturliga funktioner, enligt de ovan framlagda grundsatserna och den rätt förstådda så kallade helhetsprincipen, så som Vår företrädare Pius XII har förklarat den.(21)

[Kyrkan som garant för de äkta mänskliga värdena]

18. Det är möjligt att förutse att kanske inte alla utan vidare kommer att anta denna traderade lära. Förstärkta genom de moderna masskommunikationsmedlen kommer många mot Kyrkans ord motsatta röster att höjas. Men Kyrkan, som inte är förvånad över att, i likhet med sin gudomlige grundare, bli satt till att vara ”ett tecken som blir motsagt”(22), står trots detta vid sitt uppdrag att ödmjukt men också med fasthet förkunna hela morallagen, såväl den naturliga som den evangeliska.

Kyrkan är ju inte upphovet till dessa båda lagar. Därför kan hon inte efter eget gottfinnande förfoga över dem, utan hon kan endast vara väktare och uttolkare. Aldrig får hon förklara något som tillåtet, som i själva verket är otillåtet, eftersom det enligt sin natur strider mot människans sanna väl.

När Kyrkan oavkortat bevarar morallagen beträffande äktenskapet, är hon väl medveten om att hon medverkar vid uppbyggandet av en äkta mänsklig kultur. Utöver detta sporrar hon människan att inte dra sig undan sitt ansvar genom att förlita sig på tekniska medel. Därmed skyddas makarnas mänskliga värdighet. När Kyrkan på detta sätt troget föregår med vår gudomlige Återlösares exempel och lära, visar hon att hennes uppriktiga och oegennyttiga kärlek ledsagar människan. Hon vill hjälpa henne, även under hennes jordiska vandring, ” att hon såsom den levande Gudens barn skall ha del i Hans liv, Han som är alla människors Fader”.(23)

III. PASTORALA RIKTLINJER

[Kyrkan som moder och läromästarinna]

19. Men Våra ord skulle knappast uttrycka de tankar och den omsorg som Kyrkan - alla folks moder och läromästarinna – har när hon uppmanar människorna att troget följa Guds bud beträffande äktenskapet, om hon inte också skulle erbjuda hjälp åt familjerna och folken vid genomförandet av en på ett ärbart sätt reglerad (honeste ordinando) födelsekontroll under de svåra förhållanden i vilka de lever och lider. Kyrkan kan ju inte förhålla sig till människorna på annat sätt än vår gudomlige Frälsare: hon känner deras svaghet, hon förbarmar sig över folkskarorna, hon tar sig an syndarna. Men hon kan inte göra det om hon inte förkunnar den lag som verkligen är det mänskliga livets lag, det liv som genom Guds Andes verkan återställts i sin ursprungliga sanning.(24)

[Möjligheten att följa den gudomliga lagen]

20. Genom sin lära om en rätt födelsekontroll förkunnar (promulgat) Kyrkan själva den gudomliga lagen. Utan tvivel anser många att denna lära är svår, ja till och med helt omöjlig att efterleva. Men i likhet med allt som är värdefullt och gott, kräver denna lag av den enskilde, av familjerna och av samhället fasta beslut och många ansträngningar. Ja, dess efterföljd är inte möjlig utan Guds hjälpande nåd, som stöder och stärker människornas goda vilja. De som djupare reflekterar över denna sak kommer att inse att dessa ansträngningar upphöjer människans värdighet och bidrar till samhällets bästa.

[Självbehärskning]

21. En rätt och ärbar födelsekontroll (recta et honesta nasciturae prolis ordinatio) kräver av makarna ett helt och fullt erkännande av livets och familjens sanna värden. Vidare kräver den en ständig övning i behärskning av sig själva och av drifterna (motibus). Helt visst är detta andliga behärskande av naturens drifter inte möjligt utan askes. Endast så kan man bringa de för det äktenskapliga samlivet speciella uttrycken för kärlek i samklang med den rätta ordningen för födelsekontroll. Detta gäller särskilt för de tider då man måste iaktta avhållsamhet.

En sådan självtukt, som är ett uttryck för äktenskaplig kyskhet, kan inte bli till skada för makarnas kärlek; den ger snarare en djupare mänsklig mening åt kärleken. Denna självtukt kräver visserligen ett ständigt bemödande. Men dess helande kraft hjälper makarna att bli starka i sina dygder och rika i det andliga goda. Dessa dygder skänker frid åt familjen och de bidrar till att bemästra andra svårigheter. Hos makarna befrämjar de ömsesidig aktning och omsorg. De hjälper makarna att övervinna otyglad egenkärlek som strider mot den sanna kärleken. De stärker ansvarsmedvetandet rörande makarnas uppdrag. Slutligen skänker de föräldrarna en säker och verksam auktoritet när det gäller barnens fostran. Allteftersom barnen växer till i ålder, får de en riktig inställning till de mänskliga värdena och kan på ett lyckligt och harmoniskt sätt utveckla sina andliga och sinnliga krafter.

[Att skapa en atmosfär som främjar kyskheten]

22. Vi vill ta detta tillfälle i akt för att påminna föräldrar och alla som bär ansvar för det gemensamma bästa i samhället, om nödvändigheten av att skapa ett klimat som främjar kyskheten, så att den sanna friheten kan övervinna tygellösheten genom iakttagande av den moraliska ordningen.

Alla som vill värna om den mänskliga kulturens framsteg och skydda de högsta själsliga och andliga värdena måste enhälligt fördöma det som i de moderna massmedierna bidrar till att upphetsa sinnena och utbreda sedernas förfall, liksom varje form av pornografi i skrift, bild och i scenisk framställning. Man skall inte försöka att rättfärdiga en depravation av detta slag med åberopande av konstnärliga eller pedagogiska skäl(25) eller med hänvisning till den frihet som de statliga myndigheterna kan ge på detta område.

[Appell till de statliga myndigheterna]

23. Därför vänder Vi Oss till ländernas regeringar som framför allt bär ansvaret för skyddet av det gemensamma bästa och som i hög grad kan bidra till att bevara de goda sederna. Tolerera aldrig att de ärbara sederna undergrävs bland era folk. Förhindra under alla förhållanden att genom lagstiftning en sådan praxis införs i familjen, som är statens urcell (primaria particula Civitatis), vilka står i motsättning till den naturliga och den gudomliga lagen. För att lösa problemet med befolkningstillväxten kan och måste de statliga myndigheterna slå in på en annan väg: en klok och förutseende familje- och bildningspolitik som säkerställer såväl iakttagandet av den moraliska lagen som medborgarnas frihet.

Vi känner väl till de svårigheter som regeringarna här ställs inför, i synnerhet i utvecklingsländerna. Vår förståelse för dessa berättigade bekymmer visar Vår encyklika Populorum progressio. Men här upprepar Vi med Vår företrädare Johannes XXIII: ”Vid behandlingen och lösningen av dessa frågor får människan varken slå in på sådana vägar eller använda medel som står i motsättning till hennes värdighet, vilka utan att tveka erbjuds av dem som betraktar människan och hennes liv från en rent materialistisk utgångspunkt. Enligt Vår övertygelse kan denna fråga endast få sin lösning om vid det ekonomiska och samhälleliga framåtskridandet hos såväl den enskilde som hos hela människosläktet de äkta mänskliga värdena respekteras och främjas.”(26)

Det vore en stor orätt att göra den gudomliga Försynen ansvarig för det som tvärtom är en följd av en kortsiktig politik, ett bristande sinne för social rättvisa, ett tillgodogörande för egen vinnings skull och slutligen en underlåtenhet att ta på sig de ansträngningar som kunde ge ett folk och alla dess medborgare en högre levnadsstandard.(27) Måtte alla ansvariga, på vilka det ankommer – och av vilka några redan på ett utmärkt sätt tagit sig an uppgiften – ständigt på nytt och med alla krafter ta itu med saken! Man får inte ge efter när det gäller ivern att hjälpa varandra i mänsklighetens stora familj. Vi menar att här öppnar sig ett nära nog obegränsat verksamhetsfält för de stora överstatliga institutionerna.

[Till vetenskapsmännen]

24. Nu riktar Vi Vår appell till vetenskapsmännen, ”som i hög grad kan främja äktenskapets och familjens bästa och samvetenas frid, då de genom sitt gemensamma vetenskapliga arbete närmare försöker klarlägga förutsättningarna för en moraliskt acceptabel födelsekontroll (honestae ordinationi procreationis humanae faventes).”(28) Framför allt är det önskvärt – som  redan Pius XII sagt – att på grundval av den medicinska vetenskapens kunskap om menstruationscykeln, säkra förutsättningar kan skapas för en moraliskt antagbar födelsekontroll (ad honeste temperandae prolis).(29) På detta sätt skall vetenskapsmännen – bland dessa särskilt de katolska – genom sitt bidrag bevisa att det förhåller sig så som Kyrkan lär, nämligen att ”det inte kan finnas någon verklig motsägelse mellan de gudomliga lagarna beträffande livets vidareförande (divinas leges vitae tradendae)  och det som främjar en sann  äktenskaplig kärlek (germani amoris coniugalis fovendi).(30)

[Till de kristna makarna]

25. Nu riktar Vi Oss i synnerhet till Våra söner och döttrar, särskilt till dem som Gud kallar att tjäna Honom i det äkta ståndet. Ty när Kyrkan förmedlar den gudomliga lagens oeftergivliga krav, förkunnar hon frälsningen och öppnar i sakramenten vägar för nåden. Därigenom blir människan en ny skapelse som i kärlek och äkta frihet motsvarar hennes Skapares och Frälsares plan och tar på sig Kristi milda ok.(31)

När de alltså ödmjukt följer Hans röst, skall de kristna makarna minnas att deras kallelse till ett kristet liv, som har sitt ursprung i dopet, utvecklas och blir befäst i äktenskapets sakrament. Så blir de ”stärkta och liksom vigda”, för att troget uppfylla sina uppdrag (munia) och leda sin kallelse till fullkomning och inför världen kunna avlägga det kristna vittnesbörd som höves dem.(32) Detta uppdrag  har Herren anförtrott dem, för att de för människorna skall göra den heliga och ändå milda lag känd, som på ett innerligt sätt förenar deras inbördes kärlek med deras samverkan med Guds kärlek, som är upphovet till det mänskliga livet (auctor humanae vitae).

Vi vill verkligen inte förneka att de kristna makarna i sitt liv ibland kan möta allvarliga svårigheter. Ty liksom för var och en av oss är också för dem ”porten trång och vägen smal som leder till livet.” (33) Dock skall hoppet om det livet upplysa deras väg som det klaraste ljus, då de med tappert sinne  bemödar sig att ”leva nyktert, rättfärdigt och gudfruktigt i denna tidsåldern”(34), väl vetande att ”denna världens gestalt förgår.”(35)

Därför skall makarna beredvilligt ta på sig de offer som åläggs dem, stärkta genom tron och hoppet som ”inte bedrar oss, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande som har givits oss.”(36) Vidare skall de i uthållig bön be om Guds hjälp och framför allt hämta nåd och kärlek ur Eukaristins aldrig sinande källa. Men om synder skulle hindra dem att ta emot den heliga kommunionen, skall de inte tappa modet, utan ödmjukt och utan att ge upp ta sin tillflykt till Guds barmhärtighet som i rikt mått skänkes dem i Botens sakrament. På detta sätt kan makarna nå fram till den fullkomlighet som hör dem till, vilken Aposteln beskriver med dessa ord: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat Kyrkan (…). På samma sätt skall männen älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, älskar sig själv. Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött: utan man ger det näring och vårdar det, så som Kristus gör med Kyrkan (…). Denna hemlighet (sacramentum) är stor, ty jag talar om Kristus och Kyrkan. Men vad er angår, skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa sin man aktning.”(37)

[Familjeapostolatet]

26. En av de ädlaste frukterna som har mognat fram ur makarnas bemödanden att följa den gudomliga lagen är den inte sällan förekommande önskan att låta andra ta del av deras egen erfarenhet. På detta sätt tillkommer ett nytt apostolat av utmärkt slag, som fogar sig till det vidsträckta området för lekmännens kallelse: en ömsesidig tjänst av dem som befinner sig i samma situation. Så övertar makar en apostolisk uppgift (munus) visavi andra makar, för vilka de är vägledare. Detta tycks vara en särskilt tidsenlig form av apostolat.(38)

[Till läkarna och deras medhjälpare]

27. Stor aktning är Vi skyldiga de läkare och deras vårdpersonal som vid utövandet av sitt kall (munus) mera ser till vad ett kristet yrkesethos kräver av dem, än till rent mänskliga intressen. Må de hålla fast vid sin föresats att gå in för lösningar som svarar både mot tron och det rätta bruket av förnuftet, och förmå sina kolleger att dela samma inställning. Dessutom skall de betrakta det som ett särskilt uppdrag (munus) i deras yrke att förvärva den nödvändiga kunskapen, för att på detta svåra område rätt kunna råda de makar som vänder sig till dem och hänvisa dem till riktiga tillvägagångssätt, vilket man med rätta kan förvänta sig av dem.

[Till prästerna]

28. Men till er, älskade söner, älskade präster, som genom ert heliga uppdrag (munus) är rådgivare och andliga ledare för enskilda och för familjer, till er vänder Vi Oss med helt och fullt förtroende.

Till er vars särskilda plikt det är – Vi vänder oss särskilt till lärarna i moralteologi – att oförfalskat och öppet framlägga Kyrkans lära om äktenskapet. Vid utövandet av ert ämbete  skall ni i första hand visa exemplet av en uppriktig lydnad, såväl inre som yttre, vilken tillkommer Kyrkans läroämbete (Magisterium). Som ni väl vet förpliktar er denna lydnad inte så mycket på grund av de framförda argumenten som på grund av den Helige Andes ljus, vilket i synnerhet Kyrkans herdar är utrustade med då de framlägger sanningen.(39) Ni vet också att det är av största betydelse för den enskildes samvetsfrid och för det kristna folkets enhet, att i moraliska liksom i dogmatiska frågor alla följer Kyrkans läroämbete och talar samma språk. Därför gör Vi den store Aposteln Paulus’ ord till Våra egna och Vi vädjar återigen till er av hela Vårt hjärta: ”Jag uppmanar … er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta söndringar (schismata) förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”(40)

[Slutord]

29. Att inte undanhålla något av Kristi frälsningsbringande lära är ett utomordentligt sätt att ge uttryck åt kärleken till själarna. Men detta bör alltid vara förenat med fördragsamhet och kärlek (cum tolerantia et caritate). För detta har Herren själv genom ord och handling givit människorna en förebild. Ty fastän han hade kommit, inte för att döma världen, utan för att rädda den,(41) var han obönhörligt sträng mot synden, men tålmodig och barmhärtig mot syndarna.

I sina svårigheter och i sin nöd skall makarna i prästens ord och medkännande hjärta finna en genklang av Vår Frälsares röst och kärlek.

Tala med tillförsikt, älskade söner, och var förvissade om att den Helige Ande, som bistår läroämbetet vid den rätta utläggningen av läran (dum adest Magisterio rectam proferenti doctrinam), skall upplysa de troendes hjärtan och inbjuda dem att bejaka denna lära. Lär makarna nödvändigheten av att vandra bönens väg och att ofta och med stark tro ta emot Eukaristins och Botens sakrament och att aldrig på grund av sin svaghet tappa modet.

[Till biskoparna]

30. Älskade och vördade bröder i biskopsämbetet! Vid slutet av denna rundskrivelse vänder Vi Oss till er med vördnad och kärlek. Med er delar Vi på ett nära och innerligt sätt omsorgen om Guds folks andliga välfärd. Till er riktar sig Vår enträgna bön: ställ er i spetsen för era medarbetare, prästerna och de troende, kämpa helhjärtat och ofördröjligen för äktenskapets skydd och helighet, så att det äktenskapliga livet kan nå fram till sin mänskliga och kristna fullkomning. Detta skall ni betrakta som den största och ansvarsfullaste uppgift som idag är er anförtrodd. Ni vet mycket väl att denna herdetjänst kräver en viss samordning av de pastorala omsorgerna, som omfattar alla områden av det mänskliga livet och handlandet: de ekonomiska, kulturella och sociala områdena. Ett samtidigt framåtskridande på alla dessa områden skall göra föräldrarnas och barnens liv i familjen drägligare, lättare och lyckligare. Genom att med vördnad respektera Guds plan för världen blir också livet i samhället rikare genom broderlig kärlek och tryggare genom en verklig fred.

31. Vördade bröder, älskade söner och döttrar och alla män och kvinnor av god vilja, er kallar Vi nu till ett i sanning stort verk av fostran, framåtskridande och kärlek. Därvid stöder Vi Oss på Kyrkans fasta lära (firmissima Ecclesiae doctrina), som Petri efterträdare, tillsammans med bröderna i det katolska episkopatet, troget uttolkar och bevarar. Vi är fast övertygade att detta i sanning stora verk länder såväl världen som Kyrkan till välsignelse. Bara om människan håller sig till de av Gud i hennes natur inskrivna lagar, som hon på ett vist och kärleksfullt sätt har att iaktta, kan hon nå fram till sin sanna och av hela sin själ efterlängtade lycka. För detta stora verk nedkallar Vi över er alla och framför allt över de äkta makarna, från den helige och barmhärtige Guden, fullheten av all himmelsk nåd, och som underpant på denna nåd meddelar Vi er gärna och av hjärtat Vår apostoliska välsignelse.

Given i Rom, vid Sankt Petrus, den 25 juli, på Aposteln Sankt Jakobs festdag, år 1968, i det sjätte året av Vårt pontifikat.

Paulus VI, påve

Fotnoter: