PÅVENS APOSTOLISKA RESA
TILL DEN TJECKISKA REPUBLIKEN
(26- 28 SEPTEMBER, 2009)
MÖTE MED DE CIVILA OCH POLITISKA MYNDIGHETERNA OCH
MED MEDLEMMAR AV
DEN DIPLOMATISKA KÅREN
TAL HÅLLET AV DEN HELIGA FADERN
Presidentpalatset i Prag
Lördagen den 26 september 2009
Ers excellenser,
mina damer och herrar,
Jag är tacksam för denna möjlighet att i denna storslagna omgivning få möta de politiska och civila myndigheterna för den tjeckiska republiken och medlemmarna av den diplomatiska kåren. Jag tackar president Klaus varmt för hans vänliga hälsningsord i allas namn. Jag önskar också uttrycka min uppskattning till den tjeckiska filharmoniska orkestern för det musikuppförande som öppnade mötet och vilket på ett så vackert och vältaligt sätt uttryckte både den tjeckiska kulturens rötter och den enastående bidrag som denna nation har givit europeiskt kultur.
Mitt pastorala besök till den tjeckiska republiken sammanfaller med tjugoårsminnet av de totalitära regimernas fall i Central- och Östeuropa och den ”sammetsrevolution” som förde det demokratiska styrelsesättet tillbaka till denna nation. Den eufori som följde på fallet uttrycktes i frihetens termer. Två årtionden efter införandet av de djupgående politiska förändringar som svepte över landet, fortsätter helandets och återuppbyggnadens process vilken nu sker i det vidare sammanhanget av europeiskt förenande och en alltmer globaliserad värld. De förhoppningar som medborgarna hyser och de förväntningar de har på regeringarna gör att de förväntar sig nya modeller för samhällslivet och för solidariteten mellan nationer och folk, utan vilka den så efterlängtade framtiden full av rättvisa, fred och välstånd skulle visa sig vara endast en schimär. Dessa längtansfulla framtidsvisioner fortsätter att utformas. Idag uppstår frågan – särskilt ibland de unga – om vad det är för en slags frihet vi vill ha. Vad är ändamålet med friheten? Vilka är frihetens sanna kännetecken?
Varje generation har uppgiften att på nytt engagera sig i det krävande sökandet efter det rätta sättet att inrätta samhället, att försöka att förstå hur människans frihet ska brukas (jfr. Spe Salvi, 25). Och allt medan plikten att stärka ”frihetens strukturer” förblir av högsta vikt, så är detta aldrig tillräckligt. Människans strävanden höjer sig över henne själv, bortom allt vad någon politisk eller ekonomisk auktoritet kan ge henne, den sträcker sig upp emot ett strålande hopp (jfr. Spe salvi, n. 35), som har sitt ursprung bortom självet och ändå finns inom det, i form av sanning och skönhet och godhet. Friheten söker ett ändamål, friheten kräver en övertygelse. Sann frihet innebär att man söker sanningen – den verkliga sanningen – och den finner följaktligen sin uppfyllelse just i att känna till och göra det som är rätt och rättvist. Sanningen är alltså med andra ord rättesnöret att följa för frihet, och godheten är frihetens fulländning. Aristoteles definerade det goda som ”det som allting strävar efter” och sade sedan att ”Även om det är värt att nå målet för en enda människa, så är det bättre och mera gudalikt att uppnå det för en nation eller för många nationer” (Nikomakiska etiken, 1, jfr Caritas in Veritate, 2). Den ädla ansvaret att väcka mottagligheten för sanning och godhet åligger alla ledare – vare sig de är religiösa, politiska eller kulturella - var och en på hennes eller hans eget sätt. Tillsammans måste vi engagera oss i kampen för frihet och sökandet efter sanning. De två måste antingen gå hand i hand eller kommer de att gå under i elände och misär (jfr Fides et Ratio, 90).
För de kristna har sanningen ett namn, nämligen Gud. Och godheten har ett ansikte: Jesus Kristus. Den kristna tron, alltifrån de heliga Cyrillus och Methodius de tidiga missionärernas tid har spelat en avgörande roll när det gällde att skapa det andliga och kulturella arvet i detta land. Även i nuet och i framtiden är det viktigt att den får göra det. Det rika arvet av andliga och kulturella värden, vilka var och ett finner uttryck i sin motpart, har inte bara format nationens identitet utan även givit den en vision som är nödvändig om den vill utgöra en sammanhållande kraft i hjärtat av Europa. Under århundradenas lopp har denna jord varit mötesplatsen för många olika folk, traditioner och kulturer. Som vi alla vet, har den även ägt smärtsamma kapitel och bär ärr av de tragiska händelser som uppstod på grund av missförstånd, krig och förföljelser. Men det är även sant att de kristna rötterna närde en anmärkningsvärd anda av förmåga till förlåtelse, försoning och samarbete, vilket har gjort att människorna i dessa länder kunnat finna ny frihet och inleda en ny era, skapa ett nytt sammanhang, förnya sitt hopp. Är det inte just denna anda som vår tids Europa behöver?
Europa är mer än en kontinent. Det är ett hem! Och friheten finner sin djupaste mening i ett andligt hemland. Med full respekt för skillnaden mellan den politiska sfären och den religiösa – och detta är det som bevarar medborgarnas frihet att uttrycka sin tro och att leva enligt denna – önskar jag understryka kristendomens oundgängliga roll när det gäller att skapa varje generations medvetenhet och att främja den underliggande etiska samstämmigheten som tjänar varje människa som kallar denna kontinent för sitt ”hem”! Det är så jag önskar beskriva alla de människor som idag, i detta land och i vår kontinent, försöker tillämpa det deras tro säger dem, respektfullt men även kraftfullt, i det offentliga området, i förväntningen att samhällets normer och ställningstaganden ska färgas av önskan att ta del av den sanning som gör varje människa fri (jfr Caritas in Veritate, 9).
Kära vänner, vår närvaro i denna magnifika huvudstad, som ofta kallas ”Europas hjärta”, föranleder frågan: Vad är ett ”hjärta”. Det finns inget enkelt svar på denna fråga, men en antydan kanske vi finner i de arkitektoniska juveler som pryder denna stad. Den fängslande skönheten i dessa kyrkor, slott, torg och broar kan inte annat än vända våra sinnen till Gud. Deras skönhet uttrycker tron. De är gudomliga uppenbarelser som får oss att undra över de underverk som vi människor kan utverka när vi låter oss själva ge uttryck för våra inneboende estetiska och noetiska (noetiska medek= medel att nå andliga höjder, ö.a.) möjligheter. Hur tragiskt vore det inte om någon skulle betrakta dessa prov på skönhet och ändå inget förstå av det transcendenta mysterium som de är bevis för. Mötet mellan den klassiska traditionen och Evangeliet var det som gav upphov till en vision av människa och samhälle som medvetandegör Guds närvaro ibland oss. Genom att vara det som skapat det kulturella arvet i denna kontinent fick de oss att förstå att förnuftet inte slutar med det som ögat ser utan snarare i det som ligger bortom det, det som vi så längtansfullt sträcker oss efter: Vi kan kalla det Skapelsens ande.
Vid civilisationens nuvarande korsvägar, som så ofta utmärks av en besvärande söndring i fråga om godhetens, sanningens och skönhetens enhet och den därpå följande svårigheten i att finna en gemensam plattform för de mänskliga värdena, är det nödvändigt att det mänskliga framåtskridandet finner inspiration i det levande arvet. Om Europa förblir trogen sina kristna rötter har det en särskild kallelse att upprätthålla den transcendenta visionen i sina olika initiativ som syftar till individers såväl som samfunds och nationers allmänna goda. Särskilt viktig är den brådskande uppgiften att uppmana de unga européer som har fått en utbildning som gör det möjligt för dem att överskrida sina egna gränser som ibland verkar att stänga in dem att inte låta sig fångas in i några begränsningar. Vare sig det gäller idrott, de sköna konsterna eller strävan efter akademiska kunskaper, önskar ungdomen alltid att excellera. Är det då inte också möjligt att om man ställer inför dem höga ideal kommer de även att vilja vara framstående när det gäller moralisk dygd och ett liv fullt av medkännande och godhet? Jag uppmuntrar varmt alla föräldrar och ungdomens ledare som väntar sig att myndigheterna gör det att även själva främja dessa värden som innebär att de intellektuella, mänskliga och andliga dimensionerna sammanförs och skapar en sund uppfostran värdig våra unga människor egna strävanden.
“Veritas vincit”. Det är mottot på den tjeckiska republikens presidents fana. I slutet segrar verkligen sanningen, inte genom våld utan genom exempel, genom det hjältemodiga vittnesbördet hos män och kvinnor med fasta principer, genom en uppriktig dialog som ser bortom egna intressen till det som det allmänna goda behöver. Hungern efter sanning, skönhet och godhet finns hos alla de skapade varelsern och den bör sammanföra alla människor när de söker rättvisa, frihet och fred. Historien har många exempel på hur sanningen kan förrådas och manipuleras i falska ideologiers tjänst, i tjänst hos förtrycket och orättvisan. Men kallar oss inte den mänskliga familjens alla utmaningar att se bortom dessa faror? Ty vad är slutligen mera omänskligt och destruktivt än den cynism som får oss att förneka storheten i vår strävan efter sanningen och den relativism som sönderfräter själva de värden som har medverkat till att bygga en enad och broderlig värld? Låt oss istället återta förtroendet för den mänskliga andens ädla kraft och möjlighet att förstå det som är sant, låt detta förtroende leda oss i det tålmodiga arbetet inom politiska och diplomatiska arbeten.
Mina damer och herrar, med dessa känslor jag givit uttryck för ber jag att få önska att er tjänst till samhälet kan finna inspiration i ljuset av den sanning som är återskenet av Guds Skaparens eviga visdom. Jag ber att få tillönska Er alla att Gud må ge Er ett överflöd av gudomliga välsignelser.
BENEDIKT XVI
Översättning: NH
Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved