Benedikt XVI hade en stund med frågor och svar inför en åhörarskara av unga lyssnare. Det var andra gången på fyra år och blev succé liksom förra gången. Ett exempel på påvens stora lyhördhet och förmåga till kommunikation.

Av Sandro Magister

ROM, den 3 juni, 2009 – Detta är något han varje år i början av fastetiden praktiserar tillsammans med prästerna i Roms stift och på sommaren med prästerna på de ort där han är på semester. Detsamma med grupper av ungdomar och under varje påvlig resa med journalisterna på flygplanet på väg till sin destination.

Det handlar om frågestunden där svaren kommer direkt, utan att ha förberetts på förhand. Det är en metod som Joseph Ratzinger tycker mycket om och som han använde sig av när han var professor. Och ännu vågar han sig på den, väl medveten om riskerna han tar. Detta visade sig ju tydligt alldeles nyligen i reaktionerna som följde på hans uttalande att kondomer inte är till hjälp i aids-bekämpandet.

Men fram tills för några dagar sedan hade Benedikt XVI endast en gång tidigare prövat att ha dylika frågestunder tillsammans med barn. Den första frågestunden med barn ägde rum på Petersplatsen i oktober 2005, under hans första år som påve. Petersplatsen var full av det årets förstakommunionsbarn från Rom och Lazio. Barnen var mellan 8 och 10 år.

Frågorna var sju till antalet och påven klarade dem alla strålande väl. Barnen lyssnade uppmärksamt på honom och förstod de enkla men samtidigt djupa svar han gav dem.

Av någon anledning hade han däremot inget möte av detta slag under de påföljande åren tills han för några dagar sedan på nytt mötte barn och besvarade deras frågor.

Det nya mötet ägde rum på eftermiddagen den 30 maj, under pingstvigilian och platsen för mötet var Vatikanens audienshall. De sjutusen barnen tillhörde Det påvliga verket för barnmissionen (Pontificia Opera dell'Infanzia Missionaria).

Denna gång var frågorna bara tre. De hade samlats in i förväg, exakt så som det görs med journalisternas frågor under de påvliga resorna. Påvens personal gör det första urvalet. Men det är Benedikt XVI själv som gör det slutgiltiga valet när han väljer ut de frågor som han helst vill svara på.

Det fullständiga utskriften av frågorna och svaren som följer här avslöjar påvens personlighet och de främsta dragen i denna: Hans effektiva sätt att fånga åhörarnas uppmärksamhet, det enkla språket, klarheten i det han säger, den starka optimismen, uppriktigheten.

Den som lyssnar känner intuitivt på sig att Benedikt XVI inte har några baktankar. Det finns inte heller några dolda tvivel i det han säger. Han inger oss istället säkerhet – inte den egna utan den som han själv har fått ta emot uppifrån.

Påve Ratzinger utmanar de gällande klichéerna. Han är en mästare på att kommunicera – och som bäst är han när han talar till barn:

Dialogen mellan Benedikt XVI och barnen tillhörande Det påvliga verket för barnmissionen

Fråga: Jag heter Anna och är 12 år gammal. Påve Benedikt, min kompis Giovanni har en italiensk pappa och hans mamma kommer från Ecuador och han är mycket lycklig. Tror du att en dag olika kulturer kan leva tillsammans utan att bråka i Jesu namn?

Svar: Jag förstår att ni alla vill veta hur vi vuxna när vi var barn kunde hjälpa varandra. Jag måste säga att mina skolår förflöt i en liten stad med bara 400 invånare, och som låg långt från de stora städerna. Vi var alltså skyddade och därför lite naiva. I denna stad fanns det å ena sidan mycket rika lantbrukare och andra lite mindre rika men ändå välbärgade och så å den andra fattiga arbetare och hantverkare. Min familj hade kommit till denna stad strax innan jag började skolan så vi var lite främlingar i den. Även vårt tal var annorlunda, vi talade en annan dialekt. I denna skola fanns det alltså olika samhällsklasser. Men det rådde en underbar anda av gemenskap och samförstånd mellan oss. De andra barnen lärde mig sitt sätt att tala som jag ännu inte behärskade. Vi arbetade alla tillsammans väl men jag måste säga att vi ibland kunde bråka också. Efteråt blev vi alltid vänner och glömde det som hänt.

Detta tycks mig mycket viktigt. Att gräla och bråka är ibland något oundvikligt. Men det är också viktigt att kunna bli vänner igen, förlåta och börja om på nytt utan att känna någon bitterhet över vad som varit. Jag minns med tacksamhet hur vi alla arbetade i bästa sämja. Var och en hjälpte den andre och vi kände hur våra liv var en gemensam resa. Vi var alla katoliker och det var förstås till stor hjälp. På grund av det var det möjligt för oss att tillsammans studera Bibeln, alltifrån berättelsen om Skapelsen till Jesu offergärning på Korset och vi lärde oss också om Kyrkans första tid. Vi studerade tillsammans vår troslära, lärde oss att be tillsammans, förberedde oss för den första bikten och den första kommunionen. Första kommunionsdagen var en underbar dag. Vi lärde att den dagen är det Jesus själv som möter oss, att han inte är en avlägsen Gud någonstans långt borta utan att han kommer in i mitt eget liv, in i min själ. Och om Jesus själv träder in i var och en av oss, då blir vi bröder, systrar, vänner, och uppför oss på ett självklart sätt som sådana.

Denna förberedelse för den första bikten är som en rening av våra sinnen och samveten, en rening av våra liv, och också en förberedelse för den första kommunionen som är ett konkret möte med Jesus som kommer till mig, som kommer till oss alla. Allt detta var sådant som bidrog till att forma vår gemenskap som barn. Det hjälpte oss att vara solidariska med varandra, att studera väl tillsammans och att försonas när så var nödvändigt.  Vi uppförde också små teaterstycken, det bidrog också till att vi lärde oss arbeta tillsammans och ta hänsyn till varandra. När jag var åtta eller nio år gammal blev jag ministrant. På den tiden fanns det inga flickministranter, men flickorna läste bättre än vi. Så det var de som utförde de liturgiska läsningarna och vi pojkar som var ministranter. På den tiden fanns det ännu många texter på latin att kunna så alla hade mycket att stå i.

Som jag sade, vi var inga helgon. Vi grälade ibland men det rådde ändå en underbar anda av gemenskap där skillnaderna mellan rik och fattig, mellan begåvad och lite mindre begåvad inte räknades. Det som räknades var gemenskapen med Jesus på samma trosväg och i samma ansvarstagande, vare sig det gällde lekarna eller arbetet vi utförde tillsammans. Vi fann det möjligt att leva tillsammans och att vara vänner, och fastän jag alltsedan 1937, det vill säga i mer än 70 år, inte besökt den staden, så har vi förblivit vänner. Vi lärde oss alltså att acceptera varandra och att bära varandras bördor.

Detta är något som jag tror är mycket viktigt. Att vi trots våra olika svagheter accepterar varandra och i gemenskap med Jesus Kristus och kyrkan finner en väg till fred och till ett gott liv.

Fråga: Jag heter Letizia. Käre påve Benedikt, när du var liten – tänkte du någonsin att du skulle bli påve?

Svar: Sanningen att säga tänkte jag aldrig att jag skulle bli påve, för som jag sade tidigare var jag en ganska enkel liten pojke i en liten stad långt från de stora städerna, i en glömd del av landet. Vi var lyckliga över att bo där och tänkte inte på något annat. Vi kände naturligtvis till påven – det var Pius XI på den tiden – vi respekterade och älskade honom, men för oss stod han så högt över oss att det var som om han tillhört en annan värld. Han var en slags fader för oss men i en verklighet som var en helt annan än vår. Och jag måste säga, att även idag är det svårt för mig att förstå hur Herren kunde ha tänkt på mig, hur han kunde ha menat detta ämbete åt mig. Men jag accepterar det ur hans händer, även om det är något mycket förvånande och tycks mig vara något som vida överstiger min förmåga. Men Herren hjälper mig.

Fråga: Jag heter Alessandro. Käre påve Benedikt, du är den främste missionären. Hur kan vi barn hjälpa dig att förkunna det Glada budskapet?

Svar: Det tycks mig att ett mycket bra sätt att börja är detta: att arbeta inom Det påvliga verket för barnmissionen. Genom er tillhörighet där utgör ni alla en del av en stor familj som ger det Glada budskapet åt världen. Ni tillhör på så sätt ett stort närverk. Vi ser här ett exempel på hur de olika folken tillsammans kan utgöra en enda familj. Ni befinner er mitt i denna stora familj. Var och en av er har sin uppgift i det hela och tillsammans är ni missionärer, bärare av kyrkans missionerande verk. Ni har ett utmärkt program: Att lyssna, be, lära, dela med varandra och stödja varandra. Detta är viktiga ting som alla tillhör missionsarbetet, som alla får kyrkan att växa och som stärker det glada budskapets kraft i världen. Här skulle jag vilja trycka på några punkter:

Först av allt, bönen. Bönen är något verkligt. Gud lyssnar på oss och när vi ber träder Gud in i våra liv, han blir närvarande bland oss och handlar i oss. Bönen är mycket viktig. Den kan förändra världen för den gör Guds närvaro och makt närvarande i den. Och det är viktigt att vi hjälper varandra att be. Vi ber tillsammans i liturgin, vi ber tillsammans i familjen. Och här skulle jag vilja påminna om att det är viktigt att börja dagen med en liten bön, och också att avsluta dagen med en liten bön, där vi tänker på våra föräldrar och vad de gör för oss. Be före lunchen, före middagen och under det gemensamma söndagsfirandet. En söndag utan mässan, som är kyrkans stora gemensamma bön, är inte en riktig söndag. Om vi inte går i mässa tappar söndagen sin själ och därmed hela veckan sin lyster. Ni kan också hjälpa andra att be – särskilt i de fall där barnen inte hör några böner i hemmet, där bönen är något okänt – i sådana fall kan ni lära andra att be. Be tillsammans med andra och lär dem att på detta sätt nå gemenskap med Gud.

Sedan är det viktigt att lyssna, vilket betyder att verkligen lära oss vad Jesus vill av oss. Det är också viktigt att känna till den Heliga Skrift, Bibeln. I berättelsen om Jesus ställs vi inför Guds ansikte, vi lär oss vem Gud är. Det är viktigt att lära känna Jesus på ett djupt och personligt sätt. Det är på så sätt som han kan träda in i våra liv och det genom våra liv blir möjligt för honom att träda in i världen.

Det är också viktigt att lära oss att dela med oss, att inte vilja ha saker och ting enbart för oss själva utan att de ska vara till för alla. Och om vi ser någon som kanske är i nöd, som inte är så lyckligt lottad som vi, då måste vi hjälpa denna person och på så sätt göra Guds kärlek närvarande. Inte med stora ord utan i vår egen lilla värld, som är en del av den stora världen. På så sätt blir vi en familj tillsammans, en familj där var och en respekterar den andre. En värld där var och en uppskattar den andre för hans eller hennes unika värde. Vi lär oss till och med att acceptera dem som vi inte gillar, och att inte låta någon bli utanför utan hjälpa även denne att bli en del av gemenskapen. Allt detta betyder helt enkelt att leva inom kyrkans stora familj, inom den stora missionerande familjen.

Att leva i samklang med de viktigaste punkterna som är att dela, att lära känna Jesus, att be, lyssna på varandra och känna solidaritet, allt detta är missionerande verksamhet, för det hjälper det Glada budskapet att bli till verklighet i världen.

__________


Här en länk till Benedikt XVI:s enda föregående frågestund med barn:

> With children who had received their first communion, Rome, October 15, 2005

__________


Organisationen, även kallad “Helig barndom”, som de sjutusen barnen som mötte påven tillhör:

> Pontifical Society of Missionary Childhood

Övers.: NH

Se även: Veckans film