Detta ord är en person: Jesus. Samma person som är huvudpersonen i den bok som Benedikt XVI har ägnat stor del av sitt liv. För påven är kyrkan i Latinamerika och i världen försvuren sin lydnad mot Honom. Och ansåg det var av behov att påminna sina biskopar om det.

av Sandro Magister

ROM, den 15 maj, 2007 – Bland de tolv tal, predikningar, kungörelser och hälsningar som Benedikt XVI höll under sitt fyra dagar långa besök i Brasilien var det mest efterlängtade hans öppningstal för den latinamerikanska biskopskonferensens femte generalförsamling i Aparecida.

Men det tal som kommer att gå till framtiden som det mest avslöjande för påvens syn på kyrkan var ett annat. Det var det tal han höll för Brasiliens biskopar i Sao Paolos katedral, vid vesperns slut fredagen den 11 maj.

Talet i sin helhet återger vi längre ner.

Påven börjar med orden “skarpare än ett svärd”, som är de ord i Nya Testamentet som anger den fullkomliga lydnad vi bör skänka Honom som är fader till Jesus, vilken är allas frälsare just eftersom han var lydig i allt, ända till korset. Han säger att biskoparna helt enkelt är “bundna” till denna lydnad. Deras uppdrag är att förkunna sanningen, döpa och “frälsa själar, en efter en”, i Jesu namn.

"Detta och ingenting annat är kyrkans mål,” säger Benedikt. När därför sanningen i den kristna tron döljs genom att man inte firar sakramenten så som sig bör, där “fattas också det viktigaste till lösning av trängande samhälleliga och politiska problem”.

Alla instruktioner som påven i detta tals efterföljd gav de brasilianska biskoparna har sitt ursprung i denna grund. Benedikt XVI:s avsikt är tydlig: Han vill åter ställa Jesus, sann Gud och sann människa, i centrum av den latinamerikanska kyrkan, som under de senaste decennierna enligt hans bedömande har dragit sig alltför mycket ut i politikens sumpmarker under inflytande av den s.k. frihetsteologin.

För Benedikt XVI är den nya evangeliseringen det rätta svaret mot angreppen på familjen, brotten mot livet och övergivandet av den katolska tron till förmån för de nya “evangeliska” och pentekostala sekterna. Och det prästerliga celibatet mister sin motivation när “den struktur som binder prästen till total hängivelse mot Gud börjar tappa sin djupaste mening.” Även de fattiga måste erbjudas “trons gudomliga balsam, utan att för den skull gå miste om det lekamliga brödet.”

Evangelisering betyder undervisning. Den kristna sanningen i hela sin storhet finns sammanfattad i trosläran. Den betyder att vi måste fira sakramenten, särskilt bikten och eukaristin, inte kollektiv bikt, utan den individuella, ty “synden är en djup personlig verklighet” och eukaristin bör firas inom de traditionella normerna, för den är “aldrig någons privata egendom, varken celebrantens eller församlingens”.

Påven ber biskoparna att hålla vakt över det teologiska tänkandet, att uppmärksamt övervaka prästutbildningen och att delta i det ekumeniska arbetet utan att fördenskull glömma “att Kristi enda kyrka finns i den katolska, hon som leds av Petri efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom”.

Det är lätt att sluta sig till vad det är som låg bakom var och en av förmaningarna som Benedikt XVI gav de brasilianska biskoparna. Det är allt från ohämmad liturgisk spontanitet till det vitt utbredda frångåendet av prästernas celibat. Påven brydde sig inte om att beskriva allt som var fel. På samma sätt som han inte sade ett enda ord – i motsats till vad många hade trott – om frihetsteologin. Han gav bara en mycket kort analys av de pentekostala framgångarna. Och han mötte inte en enda av denna kyrkas ledare, inte ens under det korta möte som fanns på programmet i Sao Paolo där han mötte ledare för andra kristna trosinriktningar och religioner.

Istället handlade hela Benedikt XVI:s predikning om samma sak som det han tog upp i talet till biskoparna: Jesus. Han koncentrerade sig alltså på samma sätt på det viktigaste som han har gjort i sin encyklika "Deus Caritas Est" och sin bok "Jesus från Nasaret."

Han överlåter analyserna och att bestämma över hur man skall gå till väga åt biskoparna och deltagarna i kongressen som berör hela kontinenten och som invigdes i Aparecida den 13 maj. Han pekade bara ut för dem vad det hela handlar om.

Vad gäller den “aggressiva proselytismen" som pingstväckelsens sekter ägnar sig åt, föreslog han inte någon motattack i form av egen katolsk propaganda. Istället sade han i predikan under mässan söndagen den 13 maj:

"Kyrkan ägnar sig inte åt proselytism. Istället växer den genom ’attraktion’. Så som Kristus ’drar alla till sig’ genom styrkan i sin kärlek, som når sin höjdpunkt i korsoffret, så fullbordar också kyrkan sitt uppdrag genom att utföra vart och ett av sina verk i förening med Kristus och göra det genom att andligen och kroppsligen följa efter Herren i utgivandet av sin kärlek.”

Här är talet som Benedikt XVI riktar inte bara till Brasilien och Latinamerika utan till kyrkan över hela världen.

”Detta och ingenting annat
är kyrkans mål..”

Tal hållet av Benedikt XVI – Sao Paolo, Brasilien, den 11 maj 2007

Kära bröder biskopar!

"Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning” (jfr. Heb 5:8-9).

1. Texten vi just hörde som hör till vespern innehåller en djup lära. Än en gång inser vi att Guds ord är levande och aktivt, skarpare än et tvåeggade svärdet och tränger så djupt in i själen att det ger tröst och inspiration till sina trogna tjänare (jfr. Heb 4:12). [...]

2. Brasilien är värd för den Femte konferensen för de latinamerikanska biskoparna och utför sitt värdskap med sedvanlig värme och briljans. [...] Detta möte är ett stort kyrkligt evenemang och del av kyrkans uppdrag när hon sträcker sig ut i missionärsiver som är det Latinamerika behöver göra, med början här – på brasiliansk mark. Det är därför som jag först av alla ville tala med er, Brasiliens biskopar, och upprepa dessa ord så rika på mening ur Hebréerbrevet: ”Fastän han var son lärde han sig lyda genom att lida och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning ".

Dessa verser – så fyllda av mening – talar om Guds medkänsla med oss, som han uttryckte i sin Sons lidande. De talar om Kristi lydnad och hans fria, medvetna accepterande av Faderns plan, vilket framkommer allra tydligast på Oljeberget: “Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:42).

Jesus själv lär oss att det sanna sättet att nå frälsning är att låta vår vilja följa Guds vilja. Det är det som vi ber om i den tredje bönen av Fader vår, att Guds vilja sker på jorden så som den sker i himlen, eftersom överallt där Guds vilja råder, där är Guds rike närvarande. Jesus drar oss till sig genom sin vilja, sin sonliga vilja, och så leder han oss till frälsningen. Genom att med fri vilja acceptera Guds vilja, i förening med Jesus Kristus, öppnar vi världen för Guds rike.

Vi biskopar har kommit samman här för att visa på denna sanning som är vår tros kärna, eftersom vi är direkt bundna till Kristus, den gode Herden. Uppdraget vi har fått oss tilldelat som troslärare består i att i orden som hedningarnas apostel uttalar påminna att vår frälsare "vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4).

Detta och ingenting annat är kyrkans ändamål: frälsningen av de individuella själarna. Därför har Fadern sänt sin Son, och i Herrens egna ord som vi läser i Johannesevangeliet, lyder det: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21).

Därför har vi fått detta uppdrag att predika Evangeliet. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:19-20). Dessa ord är enkla men ända sublima. De talar om vår plikt att kungöra trons sanning, det trängande behovet att delta i det sakramentala livet, och löftet om Kristi ständiga hjälp för sin kyrka.

Detta är den grundläggande verkligheten. De handlar om att undervisa människorna om tron och om kristen moral, och om att fira sakramenten. Där som Gud och hans vilja är okända, där som tron på Jesus Kristus och hans närvaro i sakramentet fattas, där fattas även det väsentliga elementet och det blir inte möjligt att lösa de trängande samhälleliga och politiska problem. Trohet mot Guds primat och Guds vilja, som levs i förening med Jesus Kristus, är den viktiga gåva som vi biskopar och präster måste erbjuda vårt folk (jfr. Populorum Progressio, 21).

3. Vårt ämbete som biskopar tvingar oss alltså att lära oss att försöka utröna Guds frälsningsbringande vilja och att frambringa en pastoral plan som gör det möjligt att lära Guds folk att känna igen och att ta till sig transcendenta värden, i trohet mot Herren och Evangeliet.

Vår tid är en svår tid för kyrkan och många av hennes barn är i nöd. Samhället går igenom ögonblick av oroande förvirring. De som angriper äktenskapets och familjens helighet blir inte motsagda, och det görs eftergifter för påtryckningar som har en skadlig verkan på den rättsliga processen, brott som dödar liv rättfärdigas genom hänvisning till individens frihet och rättigheter, angrepp görs på människans värdighet, och skilsmässor och utomäktenskapliga förbindelser hör till vardagen.

Dessutom, när även inom kyrkan själv människor börjar ifrågasätta värdet av prästernas hängivna engagemang som innebär apostoliskt celibat och en total öppenhet för själarnas tjänande, och istället föredra ideologiska, politiska och till och med partitrogna frågor, då börjar själva strukturen, den totala hängivelsen åt Gud, att förlora sin djupaste mening.

Kan vi inte annat än vara djupt bedrövade över detta? Men var inte rädda. Kyrkan är helig och oförstörbar (jfr. Ef. 5:27). Som den helige Augustinus sade: ”Kyrkan kommer att skakas om hennes grund skakas, men kommer Kristus att skakas? Eftersom Kristus står fast och inte skakas, kommer kyrkan att förbli på fast grund ända till tidernas slut” (Enarrationes in Psalmos, 103, 2, 5: PL 37, 1353).

Ett särskilt problem som ni som präster möter är säkert att ta ställning vad ni kan göra för alla de katoliker som har övergivit livet i kyrkan.

Det står klart att den främsta anledningen till detta problem står att finna i bristen på evangelisering som har sitt centrum fast förankrat i Kristus och hans kyrka. Även de fattiga måste erbjudas “trons gudomliga balsam, utan att för den skull gå miste om det lekamliga brödet.”

Det är de som är mest mottagliga för sekternas aggressiva proselytverksamhet – som vi med rätta måste oroa oss över – och de som är oförmögna att stå emot bombardemanget av agnosticism, relativism och sekularisering är ofta de som redan är döpta men som förblir otillräckligt evangeliserade. De tar lätt intryck eftersom deras tro är svag, förvirrad, lättpåverkad och naiv, trots deras inneboende religiositet.

I encyklikan Deus Caritas Est, nämnde jag att ”vara kristen är inte resultatet av ett etiskt val eller en högstämd idé utan mötet med en händelse, en person, som ger livet en ny horisont och en avgörande riktning” (no. 1). Följaktligen behöver vi ta del i apostolisk verksamhet och se den som ett sant uppdrag mitt i den stora hjord av kristna som kyrkan i Brasilien utgör, och på varje sätt verka för en metodisk evangelisering som åsyftar trohet mot Kristus på den personliga nivån liksom i församlingarna. Alla krafter måste sättas in för att söka upp de kristna som har avfallit och de som vet lite eller ingenting om Jesus Kristus. Detta kan ske till exempel genom implementeringen av en pastoral plan som välkomnar dem och hjälper dem att inse att kyrkan är en särskilt lämplig plats att möta Gud på och också genom en kontinuerlig undervisningsprocess i den kristna läran.

Med ett ord krävs det en mission som innebär evangelisering och som kan i sig ta upp all den vitala energi som finns i denna ofantliga samling människor. Mina tankar går till de präster, munkar och nunnor och lekmän som arbetar i så frikostig anda, och ofta möter enorma svårigheter, för att sprida det Glada budskapets sanning. Många av dem samarbetar med eller deltar aktivt i föreningsverksamhet, rörelser och andra ny ecklesiala verkligheter som tillsammans med prästerna och i enlighet med stiftets riktlinjer, skänker sin andliga, utbildande och missionära rikedom till kyrkans hjärta, som en dyrbar erfarenhet och en modell för kristet liv.

I detta evangeliseringsarbete bör den kyrkliga församlingen klart gynna pastorala initiativ, särskilt genom att sända missionärer, må de vara lekmän eller ordensfolk, till hem i städernas utkanter och i det inre av landet, för att träda i dialog med alla i en anda av förståelse, känslig inlevelse och kärlek till sin nästa. Å andra sidan, om människorna de möter lever i fattigdom, då är det nödvändigt att hjälpa dem, så som de första kristna församlingarna gjorde, genom att vara solidariska och låta dem känna sig verkligt älskade.

De fattiga som lever i städernas utkanter och på landsbygden behöver känna att kyrkan är dem nära och ser till deras mest trängande behov, försvarar deras rättigheter och arbetar tillsammans med dem för att skapa ett samhälle byggt på rättvisa och frid. Evangeliet riktar sig på ett alldeles särskilt sätt till de fattiga, och biskopen, som har den gode Herden som modell, måste särskilt se till att de erbjudas trons gudomliga balsam, utan att för den skull gå miste om det ”lekamliga brödet”. Som jag önskade framhålla i encyklikan Deus Caritas Est ”kan inte kyrkan försumma att utföra människokärlekens tjänster mer än hon kan försumma sakramenten och ordet” (n. 22).

Det sakramentala livet, särskilt firandet av försoningens sakrament och eukaristin blir här av särskild vikt.

Som herdar är det er främsta uppgift att se till att de troende deltar i det eukaristiska livet och i botens sakrament. Ni måste vara uppmärksamma och se till att bikten och absolutionen ges åt människorna som individer, eftersom de i sig själva har en djup personlig karaktär (jfr. den Postsynodala apostoliska uppmaningen Reconciliatio et Paenitentia, 31, III). Endast fysisk eller moral oförmögenhet befriar den troende katoliken från denna form av bikt, hos de förstnämnda kan boten erhållas på annat sätt (jfr. Den katolska kyrkans kanon, 960, Kompendium till den katolska kyrkans katekes, 311). Det är därför lämpligt att inge prästerna vanan att frikostigt ställa sig själva till de troendes förfogande och låta dem få tillgång till det sakrament som är det som särskilt visar på Guds nåd (jr. det apostoliska brevet Letter Misericordia Dei, 2).

4. Att börja på nytt med utgångspunkt i Kristus i varje område av missionär verksamhet, att i Jesus återupptäcka den kärlek och frälsning som Fadern ger oss genom den helige Ande. Detta är kärnan i det biskopliga uppdraget vilket gör biskopen till den främste ansvarige för trosläran i sitt stift.

Ja, det åligger i sista hand honom att leda katekesen på samma gång som han tar kompetenta och pålitliga medhjälpare till hjälp. Det står därför klart att kateketens uppgift inte helt enkelt är att förmedla trosupplevelser, utan att under prästens ledning vara en äkta förkunnare av de uppenbarade sanningarna. Tron är en resa som vi företar ledda av den helige Ande och som kan sammanfattas i två ord: förvandling och lärjungeskap. I den kristna traditionen anger dessa två nyckelord klart och tydligt att tron på Kristus innebär en livsföring som grundar sig på det tvåfaldiga budet att älska Gud och älska nästan – och detta uttrycker också att våra liv är liv i gemenskap.

Sanningen förutsätter att vi klart förstår Jesu budskap och att detta förmedlas i form av ett förståeligt språk med rötter i den egna kulturen, vilket dock måste förbli troget Evangeliets syfte.

I vår tid finns det ett trängande behov av en lämplig kännedom om tron så som den förklaras i Katolska Kyrkans Katekes och kompendiet till den. Uppfostran i kristna personliga och samhälleliga dygder är även det en viktig del av katekesen, liksom samhällsansvar. Just på grund av att tron, livet och firandet av den heliga liturgin, vilka alla tillsammans är källan till tro och liv, är oskiljaktiga, finns det ett behov för en mera korrekt tillämpning av de liturgiska principerna, så som det Andra Vatikankonciliet beskrev dem, liksom de principer som vi finner i ”Direktiv för Biskoparnas pastorala tjänst” (Directory for the Pastoral Ministry of Bishops) (jfr. 145-151), för att göra det möjligt att ge tillbaka liturgin dess heliga karaktär. Det var med detta i tankarna som min vördade föregångare på Petri stol, Johannes Paulus II, önskade ”enträget vädja om att de liturgiska normerna när det gäller firandet av eukaristin må iakttas med större trohet… Liturgin är aldrig någons privata egendom, varken celebrantens eller församlingens” (det encykliska brevet Ecclesia de Eucharistia, 52).

För biskoparna som är ”medlarna i kyrkans liturgiska liv”, är återupptäckten och följandet av lydnaden mot de liturgiska normerna ett slags vittnesbörd om den enda, universella kyrkan som leder sina trogna i människokärlek.

5. Det behövs ett stort språng framåt i fråga om att förbättra kvaliteten i människornas kristna liv, så att de kan bära vittnesbörd om sin tro på ett klart och rättframt sätt. En sådan tro så som den firas och delas med andra i liturgin och de goda verken, ger näring åt och förnyar kraften i församlingen av Kristi lärjungar, samtidigt som den gör dem starkare i sin uppgift att vara den missionerande och profetiska kyrkan. Det brasilianska episkopatet har en imponerande struktur som bygger på nyligen reviderade och mera lättillgängliga statuter som fokuserar mera direkt på det som är bäst för kyrkan. Påven har kommit till Brasilien för att be alla dessa vördade bröder inom episkopatet att troget följa Guds ord och så bli förmedlare av den eviga frälsningen för dem som lyder Kristus (jfr Heb 5:10).

Om vi skall kunna förbli trogna mot vårt högtidliga löfte att vara efterträdare till apostlarna, måste vi präster vara trogna ordets tjänare, och undvika varje reducerande eller felaktig uppfattning om det uppdrag som blivit oss anförtrott. Det är inte nog att se på verkligheten enbart ur den personliga trons synvinkel, vi måste arbeta med Evangeliet i vår hand och förankra vår gärning i den apostoliska traditionens autentiska arv, fritt från alla tolkningar som har rationalistiska ideologier som bevekningsgrund.

Ja, ”inom lokalkyrkorna är det biskopens ansvar att skydda och uttyda Guds ord och att avge auktoritativa bedömanden angående vad som överensstämmer och vad ej med detta ord” (Troskongregationens instruktion om den teologens kyrkliga kallelse, 19). Eftersom biskopen är den främste läraren i tros- och doktrinfrågor bör han samarbeta med teologen, vilken i sin tur ”för att bli trogen sin roll som är att tjäna sanningen, måste tänka på läroämbetets sanna uppdrag och samarbeta med det” (ibid 20). Skyldigheten att bevara trosarvet (depositum fidei) och att skydda enheten innebär sträng vaksamhet så att tron kan ”bevaras och förmedlas i trohet och genom att dess särskilda insikter klart införlivas med det enda Evangeliet som är Kristi evangelium” (Direktiv för biskoparnas pastorala tjänst, 126).

Detta är därför det gigantiska ansvar som ni har tagit på er som ert folks uppfostrare och särskilt när det gäller att lära upp prästerna och ordensfolket som ni har vård om. De är era trofasta medarbetare. Jag känner till ert engagemang när det gäller att finna vägar till att få fram nya kallelser till prästtjänsten och det vigda ståndet. Den teologiska undervisningen, liksom undervisning i de heliga vetenskaperna, kräver ständig uppdatering, men detta måste alltid göras i överensstämmelse med kyrkans äkta Magisterium (läroämbete).

Jag vädjar till er prästerliga iver och den känsla för urskiljning som hör till er kallelse, som hjälp till ert fullbordande av den andliga, psykologiska och affektiva, intellektuella och pastorala undervisningen som krävs för att förbereda unga människor för det mogna och frikostiga tjänandet av kyrkan. God och trägen andlig ledning är oumbärlig när det gäller befrämja tillväxt i människokärlek och att undvika risken att gå vilse inom det sexuella området. Håll alltid i minnet att det just är det prästerliga celibatet som ”är en gåva som kyrkan har tagit emot och som den önskar att behålla, övertygad som hon är att den är till godo för kyrkan själv och för världen” (Direktiv för prästtjänsten och det prästerliga livet, 57).

Jag vill också ålägga er att ta särskild hand om de religiösa gemenskaperna som spelar så stor roll i era stifts kyrkliga liv. De ger sitt eget värdefulla bidrag, eftersom ”nådegåvorna är olika, men Anden densamma(1 Kor 12:4). Kyrkan kan inte annat än visa sin glädje och tacksamhet mot alla dessa religiösa män och kvinnor för det som de kan bidra med i universitet, skolor, sjukhus och andra samhälleliga verk och institutioner.

6. Jag känner till era mötens dynamik och ansträngningarna att formulera de olika pastorala planerna så att de ger prioritet åt utbildningen av prästerna och dem som hjälper dem i det pastorala arbetet. En del av er har bett evangeliseringsrörelser att hjälpa dem genom att församla grupper av troende som utför viss slags verksamhet. Petri efterträdare litar på att förberedelsen ni ger dem alltid bygger på lojalitet mot påvestolen så att Andens verk aldrig blir förgäves. Det är ju så att trons integritet och den ecklesiastiska disciplinen alltid är och kommer att vara ett område som kräver försiktig uppsikt från er sida, särskilt när det gäller att se till konsekvenserna av att ”det bara finns en tro och ett dop”.

Som ni vet, finns det bland de många dokumenten som behandlar den kristna enheten, ett ”Direktiv för ekumenik” som givits ut av det Påvliga rådet för den kristna enheten. Ekumeniken – eller arbetet på att förena de kristna – har i vår tid blivit en alltmer trängande uppgift för den katolska kyrkan, så som vi kan se i det ökande interkulturella utbytet och utmaningen sekularismen ställer oss inför.

Följaktligen – på grund av det snabbt växande antalet grupper som kallar sig kristna och särskilt visa former av aggressiv proselytism – har det ekumeniska arbetet blivit mera komplext. I detta sammanhang är det absolut nödvändigt att äga en god historisk och doktrinär utbildning som hjälp till att skapa den nödvändiga urskiljningen och bättre förståelse för dessa församlingars särskilda identitet, vad som skiljer dem åt och vad som kan vara till nytta på vägen till större enhet.

Det största gemensamma området för samarbete borde vara försvaret för de grundläggande moraliska värdena – som överförts till oss av den bibliska traditionen – vilket gör det möjligt för oss att göra stånd mot de relativistiska och konsumeristiska kulturella krafter som försöker förstöra dem. Ett annat sådant område är tron på Gud, skaparen och på Jesus Kristus, hans son som blev människa. Dessutom är något som alltid förenar oss principen om den broderliga kärleken och att söka ömsesidig förståelse och närmande till varandra. Samtidigt måste vi dock tänka på att försvara vårt eget folks tro, och bekräfta dem i den glädjerika säkerheten att ”unica Christi Ecclesia…subsistit in Ecclesia catholica, a successore Petri et Episcopis in eius communione gubernata” (Den enda Kristi kyrka …. finns i den katolska kyrkan som leds av Petri efterträdare och av biskoparna i samhörighet med honom” - Lumen Gentium, 8).

På detta sätt, genom de kristna kyrkornas nationella råd, kommer ni att kunna göra framsteg i den ekumeniska dialogen och engagera er själva att hysa fullständig respekt för de andra religiösa trostillhörigheterna som önskar förbli i kontakt med den katolska kyrkan i Brasilien.

7. Jag säger inget nytt när jag observerar att ert land genomlever en historiskt svår tid där det råder stor obalans i den samhälleliga utvecklingen. De extrema följderna av detta kan vi se när vi betraktar hur stor sektor av de brasilianska medborgarna som lever i nöd och de stora skillnaderna i inkomst, till och med på samhällets toppar.

Det är er uppgift, mina kära bröder, ni som tillhör hierarkin i Gudsfolket, att gynna sökandet efter nya lösningar som är genomsyrade av den kristna andan. När vi ser på de ekonomiska och samhälleliga problemen ut ur perspektivet av kyrkans sociallära, måste vi alltid se på dem ut ur synvinkeln av den mänskliga värdigheten som är något som överskrider det enkla samspelet av ekonomiska faktorer. Det är därför nödvändigt att ni utan att förtröttas arbetar på att forma politiker och alla brasilianare som äger visst inflytande, vare sig detta är litet eller stort, liksom alla samhällets medlemmar, så att de helt och fullt kan åta sig sina skyldigheter och lära sig att ge det ekonomiska området ett mänskligt och solidariskt ansikte.

Det är nödvändigt att ni skapar en äkta anda av sannfärdighet och ärlighet i de politiska och kommersiella klasserna. De som tar på sig roller av ledarskap inom samhället måste försöka att förutse de sociala konsekvenserna – vare sig de är direkta eller indirekta, gäller för kort tid eller lång tid – av sina egna beslut och alltid handla enligt det kriterium som ger störst verkan för det allmänna goda, hellre att söka sin egen personliga profit.

8. Om Gud vill det, mina kära bröder, kommer vi att finna andra tillfällen att utforska dessa frågor som kräver vår gemensamma pastorala omsorg. För denna gång tror jag utan att ha beskrivit dem utförligt ändå har försökt visa på de viktigaste ämnena som jag som Herde för den universella kyrkan bör uppmärksamma.

Jag ber er ta emot min tillgivna uppmuntran som på samma gång är en broderlig och innerlig vädjan: att ni alltid kommer att arbeta och handla – så som ni gör nu – i en anda av harmoni och på grunden av den gemenskap som finner sitt högsta uttryck och outtömliga källa i eukaristin.

Jag anförtror er alla åt jungfru Maria, allraheligaste Moder åt Kristus och åt kyrkan, och ger er alla, liksom era respektive församlingar, min apostoliska välsignelse..

[Inofficiell svensk översättning]

__________

Länkarna till alla påvens tal finns på Vatikanens hemsida, på originalspråket portugisiska, och på andra språk.

> Apostolic Journey to Brazil , May 9-14, 2007

__________

Den femte latinamerikanska biskopskonferensens generalförsamling i Aparecida har följande hemsida:

> CELAM

__________

Läs här på engelska om påvens resa till Brasilien:

> Benedict XVI Is in Brazil. But Meanwhile, the "Latinos" Are Invading the North (9.5.2007)

> Benedict XVI's First Visit to Latin America (26.4.2007)

> The Sentence Against Theologian Jon Sobrino Is Aimed at an Entire Continent (20.3.2007)

__________

Se senaste artiklar på Chiesas engelska hemsida > www.chiesa

Sandro Magisters e-postadress är s.magister@espressoedit.it

__________