Benedikt XVI skriver:

När Wojtyła blir påve befinner sig kyrkan
i en mycket dramatisk situation


Den fullständiga texten författad av vår påve emeritus och adresserad till stiftet i Krakow med anledning av 100-årsjubiléet av den helige påvens födelse



 

VATIKANEN, den 15 maj, 2020 (ACI Stampa) Vi publicerar den fullständiga texten av det brev som Benedikt XVI sände till Krakows stift med anledning av 100-årsjubiléet av påve Johannes Paulus II som föddes den 18 maj 2020.

Den 18 maj firas hundraårsjubileet av påve Johannes Paulus Il som föddes i den lilla polska staden Wadowice. Polen, som i över ett sekel hade varit delat och ockuperat av tre stora grannländer – Preussen, Ryssland och Österrike – återfick sin självständighet efter det första världskriget. Det var en händelse som väckte stora förhoppningar men som även krävde stora ansträngningar, eftersom den stat som nu uppstått hela tiden kände trycket framför allt från stormakterna Tyskland och Ryssland. I denna atmosfär av förtryck, men framför allt av stora förhoppningar, växte den unge Karol Wojtyla upp. Han förlorade tidigt sin mamma, en bror och slutligen fadern, vilken han ägnade sin tillgivna och brinnande hängivenhet. Den unge Karols särskilda dragning till litteratur och teater gjorde att han efter studentexamen började studera dessa ämnen.

För att slippa deporteras till Tyskland och utföra straffarbete började han under hösten 1940 att arbeta som en vanlig arbetare i gruvan som tillhörde den kemiska fabriken” (Jfr. Johannes Paulus II, Dono e mistero). Under hösten år 1942 tog han det definitiva beslutet att börja på Krakows seminarium vilket Krakows ärkebiskop Sapieha organiserade i hemlighet i sin bostad. Redan under tiden som arbetare började han studera teologi genom gamla textböcker och detta ledde till att han kunde prästvigas den 1 november 1946 (Jfr. Ibid.). Emellertid lärde han teologi inte endast ur böckerna men även genom att dra nyttiga lärdomar ur den särskilda situation i vilken han själv och hans land befann sig. Detta torde ha varit ett märkligt drag vilket skulle utmärka hela hans liv framgent och alla hans handlingar. Han lär ur böckerna men ägnar sig även åt de aktuella frågor som plågar honom. Sålunda som ung biskop – år 1958 blev han hjälpbiskop och år 1964 ärkebiskop av Krakow – blev Andra Vatikankonciliet den skola som kom att bestämma hela hans liv och arbete. De viktiga frågorna som kom fram, framför allt i samband med det s k Schema XIII – som blev den efterföljande konstitutionen Gaudium et Spes – kom att bli hans egna personliga frågor. Svaren som Konciliet kom fram till visade på den inriktning han gav sitt arbete, först som biskop och därefter som påve.


Denna känsla av att ingenting längre var säkert, att allt kunde ifrågasättas, fick ytterligare näring genom det sätt på vilket den liturgiska reformen utfördes. Till slut verkade det som om allt kunde skapas av sig självt, även i liturgin.

Den 16 oktober 1978 när kardinal Wojtyla valdes till Petri efterträdare befann sig Kyrkan i ett dramatiskt läge. Diskussionerna inom konciliet kom att presenteras för publiken som ett gräl om själva tron, och denna verkade därför att tappat karaktären en visshet som var ofelbar och okränkbar. En kyrkoherde i Bayern beskrev till exempel situationen med följande ord: “Slutligen hamnade vi i en felaktig tro.” Denna känsla av att ingenting längre var säkert, att allt kunde ifrågasättas fick ytterligare näring genom det sätt på vilket den liturgiska reformen utfördes. Till slut verkade det som om allt kunde skapas av sig självt, även i liturgin. Paulus VI ledde konciliet med kraft och beslutsamhet ända fram till slutet, efter vilket han mötte allt svårare problem, vilka till slut kom att göra så att själva Kyrkan ifrågasattes. Sociologerna har jämfört Kyrkans situation under den tiden med Sovjetunionens senare under Gorbatjov, där i sökandet efter nödvändiga reformer själva bilden av den sovjetiska staten störtade samman.

Sålunda hade den nye påven att göra med en ganska svår uppgift som var omöjlig att lösa endast med hjälp av mänsklig förmåga. Men från början fann man i Johannes Paulus II en beundransvärd egenskap: Fallenheten att väcka en ny beundran för Kristus och för Hans Kyrka. Redan från början uttalade han de ord som kom att prägla hans pontifikat, hans rop: “Var inte rädda! Öppna på vid gavel portarna för Kristus!” ljöd redan i hans invigningstal. Denna ton karakteriserade hela pontifikatet och gjorde honom till en förnyare och befriare för Kyrkan. Detta hade sin grund i att den nye påven kom från ett land där konciliet hade mottagits på ett positivt sätt. Avgörande faktum var inte att tvivla på allt, utan att förnya allt i glädje.

Under sina stora pastorala resor, 104 stycken, som förde påven till hela världens länder, predikade han Evangeliet som ett glädjefullt budskap, och förklarade sålunda för oss vår skyldighet att ta emot det goda och Kristus.

I 14 encyklikor presenterade han Kyrkans tro och dess mänskliga lära på ett nytt sätt. Det var oundvikligt att han därmed skulle väcka opposition från västvärldens kyrkor, som var fulla av tvivel.

Idag tycks det mig viktigt att ange den kärna ur vilken vi bör läsa det budskap som vi finner i de olika texter som beskriver hans dödsstund. Påve Johannes Paulus II dog under de första timmarna av Den gudomliga barmhärtighetens söndag, denna dag som han själv hade instiftat. Jag skulle här vilja tillägga en liten personlig notis som visar er något viktigt för att förstå denna påves väsen och hållning. Alltifrån början var Johannes Paulus II mycket gripen av det budskap som den polska nunnan från Krakow, Faustina Kowalska, meddelade. Hon hade presenterat Guds barmhärtighet som själva källan i den kristna tron och velat instifta den Heliga barmhärthetens fest. Efter överläggningar lät påven bestämma att detta skulle vara den första söndagen efter påsk, den s.k. “in albis” (i vita kläder, då detta var en dag efter vilken de som döptes under påsknatten under fornkyrkans tid sedan bar vita kläder hela påföljande vecka). Innan han tog ett definitivt beslut ville han emellertid be oss i Troskongregationen om vår åsikt för att möjliggöra en annan värdering av detta val. Vi sade nej då vi bedömde att en så viktig söndag, från fornkyrkans tid och full av betydelse som Domenica in albis inte skulle tyngas ner av nya idéer. För den Helige Fadern var det inte lätt att acceptera vårt “nej”. Men han gjorde det i all ödmjukhet och accepterade vårt andra “nej”. Slutligen formulerade han ett förslag som trots att han lät denna söndag “in albis” behålla sin historiska mening, ändå gjorde det möjligt för honom att i denna dag föra in Guds barmhärtighet samtidigt som han lät den behålla sin ursprungliga betydelse. Dylika fall finns det flera av där vi lät oss imponeras av denne store påves ödmjukhet, när han avstod från sina favoritidéer om dessa inte fick samtycke av de officiella organen och han enligt de klassiska reglerna, hade varit tvungen att be om det.

När Johannes Paulus II tog sitt sista andetag i denna värld, var det redan efter den första vespern av denna Den gudomliga barmhärtighetens fest. Hans dödsstund lystes på så sätt upp: Ljuset av Guds barmhärtighet glänste över hans död och blev till ett budskap om tröst. I hans sista bok, Memoria e identità, som kom ut nästan på dagen före hans död, presenterade påven ännu en gång i korthet betydelsen av den gudomliga barmhärtigheten. Där påpekar han att syster Faustina dog före det andra världskriget alla ohyggligheter, men hade redan dessförinnan givit Herrens svar på dessa fasor. “Ondskan kommer aldrig att slutgiltigt segra! Påskens mysterium bekräftar att det goda är det som segrar. Livet besegrar döden och över hatet triumferar kärleken.”

Hela påvens liv koncentrerade sig på denna föresats, att genom ett subjektivt godkännande göra till sin även den kristna trons objektiva kärna – läran om frälsningen – och att övertyga de andra att anta den.

Hela påvens liv koncentrerade sig på denna föresats, att genom ett subjektivt godkännande göra till sin även den kristna trons objektiva kärna – läran om frälsningen – och att övertyga de andra att anta den. Tack vare den uppståndne Kristus gäller Guds barmhärtighet alla oss männskor. Även om denna kärna av den kristna existensen endast riktigt kan förstås av oss som äger tro, har den även en filosofisk betydelse, eftersom – på grund av att den gudomliga barmhärtigheten inte är en faktisk omständighet – vi även bör räkna med en värld där den slutliga kampen mellan det goda och det onda inte är lätt att känna igen. Bortom den objektiva historiska betydelsen bör vi alla veta att Guds barmhärtighet till slut kommer att visa sig starkare än vår svaga natur. Här bör vi finna den inre enhet i det budskap Johannes Paulus II ville ge oss och den grundläggande avsikten även i påve Franciskus verk: Tvärtemot vad många säger är inte Johannes Paulus en rigorös moralist. Han visar på vikten av den gudomliga barmhärtigheten genom vilken det blir möjligt att acceptera de moraliska krav som givits människan, utan att för den skull tro att vi helt och hållet kan uppfylla dem. Våra moraliska ansträngningar ska ses under ljuset av Guds barmhärtighet som visar sig vara en kraft som kan bota vår svaghet.  

Under Johannes Paulus’ övergång var Petersplatsen full av människor, framför allt ungdomar, som ville träffa påven en sista gång. Jag glömmer aldrig det ögonblick då ärkebiskop Sandri tillkännagav att påven avlidit. Framför allt kan jag aldrig glömma det ögonblick då Petruskyrkans stora klocka med sin klang förklarade att detta skett. På begravningsdagen av den helige Fadern sågs många banderoller med inskriften “Santo subito” (ung. låt honom bli helgon snart). Detta var ett rop som överallt hördes när man talade om Johannes Paulus II. Och inte bara på Petersplatsen utan i olika intellektuella cirklar diskuterade man om det var möjligt att ge Johannes Paulus II titeln “den store”.

Ordet “helig” tillhör den gudomliga sfären och ordet “stor” den mänskliga dimensionen. Enligt de principer som råder i Kyrkan kan helighet beviljas grundat på två kriterier som är starkt sammankopplade: de heroiska dygderna och miraklet. Konceptet “heroiska dygder” betyder inte olympisk framgång utan att det som sker inom och genom en person och som är synligt utanför henne, inte har sin källa i personen själv, utan i Guds handlande inom och genom denna person. Det handlar inte om en tävling i att vara moraliskt oförvitlig utan att avstå från den egna storheten. Det är att människan låter Gud handla inom sig och således att genom sig själv göra Guds handling och makt synliga.

Detsamma gäller kriteriet mirakel. Även här rör det sig inte om något dramatiskt utan det faktum att Guds godhet som helar blir synlig på ett sätt som överträffar den mänskliga kraften. Ett helgon är en människa genomträngd av Gud. Ett helgon är en person öppen mot Gud, genomsyrad av Gud. Ett helgon är en som inte drar uppmärksamhet till sig själv utan som låter Gud synas och igenkännas. Salighetsförfarandet och kanoniseringen är just detta att personen granskas enligt föreskrifter i den kanoniska lagen. Beträffande Johannes Paulus II iakttogs båda dessa processer rigoröst och enligt gällande regler. Sålunda visar han sig nu för oss som en fader som visar oss Guds barmhärtighet och godhet.

Det är svårare att på ett korrekt sätt definiera termen “Stor”. Under de nästan 2000 åren av påvedömets historia som gått har titeln “Stor” endast givits två påvar: Leo I (440-461) och Gregorius I (590-604). Ordet “Stor” har en mera politisk stämpel än de båda andra termerna, men på så sätt att det är genom de politiska händelserna som något av Guds själva mysterium avslöjas. I en konversation med ledaren för hunnerna, Attila, övertygade Leo den Store honom om att skona Rom, Petri och Pauli stad. Utan vapen, utan militär och politisk makt, lyckades han övertala den förskräcklige tyrannen att skona Rom tack vare den egna övertygelse som tron gav honom. I kampen mellan Anden och Makten, visade sig Anden vara den starkare.

Gregorius I i sin tur uppnådde inte en spektakulär framgång men lyckades att flera gånger rädda Rom från longobarderna – även han gjorde detta genom att ställa den andliga makten mot den världsliga och även där  vann den andliga segern.

Under ett ögonblick som nu, då Kyrkan på nytt lider av ett anfall av det onda, är han för oss ett tecken på hopp och tröst.

När vi jämför dessa två påvars historia med Johannes Paulus’ blir likheten slående. Johannes Paulus II hade inte han heller vare sig militär styrka eller politisk makt. I februari 1945, när man talade om den framtida utformningen av Europa och Tyskland, sade någon att det vore bra att även lyssna på påvens åsikt. Stalins fråga var då: “Hur många divisioner har påven?”  Men trons makt visade sig vare en sådan styrka att i slutet av 1989 omstörtades den sovjetiska maktstrukturen och något nytt tog sin början. Det råder inget tvivel om att påvens tro var en viktig beståndsdel i krossandet av denna makt. Och även här kan vi alltså se den storhet som visade sig i fråga om Leo I och Gregorius I.

Frågan om tillnamnet “stor” i detta fall ska accepteras eller ej bör lämnas öppen. Vad som är säkert är att i Johannes Paulus II blev Guds makt och godhet synliggjord för var och en av oss. Under ett ögonblick som nu, då Kyrkan på nytt lider av ett anfall av det onda, är han för oss ett tecken på hopp och tröst.

Käre helige Johannes Paulus II, bed för oss!

Den 4 maj 2020

Benedikt XVI

Övers. Natasja Hovén

20200518

 

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved