Jag är tacksam för möjligheten att få besöka detta land som är så rikt i fråga om historia och kultur, för att få beundra dess sköna natur, och själv få uppleva det turkiska folkets kreativitet och uppskatta er anrika kultur och långa historia, både den världsliga och den religiösa.

Så snart jag anlände till Turkiet togs jag vänligen emot av republiken Turkiets president som kom som regeringens representant. Det var för mig också ett stort nöje att få hälsa på och möta hans excellens premiärministern Erdoan på flygplatsen. När jag hälsade på dem hade jag äran att uttrycka min djupa aktning för alla människorna i detta stora land och att få betyga min vördnad för det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk, vid dennes grav.

Nu har jag glädjen och förmånen att möta Er, Herr President för Direktoratet för de religiösa angelägenheterna. Jag ber att få uttrycka all min respekt och min erkänsla för det stora ansvar ni i denna er befattning bär, och ber att också få ta tillfället i akt att hälsa alla de religiösa ledarna i Turkiet, särskilt stormuftin i Ankara och stormuftin av Istanbul. I Er person, vördade Herr President, hälsar jag alla muslimer i Turkiet med alldeles särskild uppskattning och tillgiven aktning.

Ert land är mycket kärt för oss kristna. Många av den tidiga kyrkans församlingar grundades här och växte här till i mognad, inspirerade av apostlarnas förkunnelse, särskilt aposteln Paulus och apostlen Johannes. Enligt traditionen bodde Maria, Jesu moder, i Efesos, i den helige aposteln Johannes hem.

Detta ädla land har också sett en anmärkningsvärd blomstring av muslimsk civilisation inom de mest skilda områden, vilket inkluderar muslimsk litteratur och konst, och också muslimska institutioner.

Det finns så många kristna och muslimska monument som bär vittnesbörd om Turkiets ärorika förflutna. Ni är med rätta stolta över dem och ni bevarar dem och vårdar dem så att för ett ständigt växande antal besökare, som kommer hit, ges tillfälle att beundra dem.

Jag har begivit mig ut på min resa till Turkiet med samma känslor som de som min företrädare den salige Johannes XXIII hade, när han kom hit som ärkebiskop Giuseppe Roncalli, för att gå in i uppgiften som påvligt sändebud i Istanbul: ”Jag hyser stor tillgivenhet för det turkiska folket, till vilket Herren har sänt mig.... Jag älskar turkarna, jag uppskattar de naturliga egenskaperna hos detta folk som under civilisationens gång har förtjänat åt sig en egen plats” (Ur ”En själs dagbok”, sidorna 228 samt 233-234).

För min egen del önskar jag också att framhäva den turkiska befolkningens karaktär. Här gör jag till mina egna orden som min omedelbare företrädare, påve Johannes Paulus II, i salig åminnelse, uttalade vid sitt besök år 1979: ”Jag undrar om det inte är brådskande, just idag när kristna och muslimer har trätt in i en ny period i historien, att erkänna och utveckla de andliga band som förenar oss, och låta dem bli till nytta för alla människor, nämligen ’fred, frihet, social rättvisa och moraliska värderingar’” (Tal hållet till den katolska församlingen i Ankara, den 28 november, 1979).

Dessa frågor har fortsatt att dyka upp då och då under de följande åren. Ja, så som jag antydde i själva början av mitt pontifikat, driver de oss att föra vidare vår dialog i form av ett uppriktigt utbyte mellan vänner. När jag förra året hade glädjen att träffa medlemmar av muslimska församlingar i Köln, med anledning av Världsungdomsdagen, upprepade jag inför dem hur viktigt det är att med optimism och hopp ge sig i kast med vår interreligiösa och interkulturella dialog. Den kan inte reduceras till något som vi kan ha eller inte ha. Tvärtom är den ”en livsviktig nödvändighet, av vilken i stor utsträckning vår framtid beror” (Tal hållet till representanter för några muslimska församlingar, Köln, den 20 augusti, 2005).

När kristna och muslimer följer sina respektiva trosinriktningar, framhäver de sanningen som ligger i människans andliga karaktär och värdighet. Detta är grunden för vår ömsesidiga respekt och vördnad, detta är grunden för vårt samarbete när det gäller att tjäna fredens sak mellan nationer och folk, detta är den käraste önskan hos alla troende och människor av god vilja.

I mer än fyrtio år har det som Andra Vatikankonciliet lärde oss inspirerat och varit till ledstjärna för hur den heliga Stolen och de lokala kyrkorna i världen tagit upp relationerna med anhängarna av andra religioner. Genom att följa den bibliska traditionen lär oss konciliet att hela mänskligheten har ett gemensamt ursprung och en gemensam betämmelse, som är Gud, vår skapare och målet för vår pilgrimsfärd här på jorden. Kristna och muslimer tillhör den familj som tror på en enda Gud och som, enligt sina respektive traditioner, räknar sina anor tillbaka till Abraham (jfr Andra Vatikankonciliet, Deklarationen om kyrkans relation till de icke-kristna religionerna, 1,3). Denna mänskliga och andliga enhet, som vi äger i vårt ursprung och i vår bestämmelse, driver oss att söka en gemensam väg när vi var och en söker efter de grundläggande värderingarna som är så utmärkande för människorna i vår tid. Eftersom vi är män och kvinnor som har en religiös tro, utmanas vi att kämpa för rättvisa, utveckling, solidaritet, frihet, säkerhet, fred, försvar för livet, skydd för miljön och för jordens resurser. På samma gång som vi respekterar den legitima autonomin av de världsliga angelägenheterna, har vi ett särskilt bidrag att komma med till mänskligheten när det gäller att erbjuda lösningar till dessa angelägna frågor.

Framför allt kan vi erbjuda trovärdiga svar på den fråga som dagens samhälle ofta ställer sig, även om den ofta skjuts åt sidan med en axelryckning, nämligen frågan om meningen och ändamålet med livet, för varje individ och för mänskligheten i sin helhet. Vi är kallade att arbeta tillsammans för att hjälpa samhället att öppna sig mot det transcendenta och på så sätt ge den Allsmäktige Guden hans rättmätiga plats. Den bästa vägen för att åstadkomma detta är att vi engagerar oss i en autentisk dialog mellan kristna och muslimer, grundad på sanningen och inspirerad av en uppriktig önskan att lära känna varandra bättre, att respektera våra skillnader och att erkänna allt det som vi har gemensamt. Detta kommer att leda till en äkta respekt för de ansvarsfulla val som varje person gör, särskilt de val som har att göra med grundläggande värden och med de personliga religiösa övertygelserna.

Som ett exempel på den broderliga respekt med vilken kristna och muslimer kan arbeta tillsammans, skulle jag vilja citera några ord som påven Gregorius VII år 1076 riktade till en muslimsk prins i Nordafrika, som hade handlat med stor välvilja mot de kristna som befann sig under hans jurisdiktion. Påven Gregorius talade om den särskilda kärlek som kristna och muslimer är skyldiga att hysa till varandra, ”eftersom vi tror på en enda Gud, visserligen på olika sätt, och eftersom vi prisar honom och tillber honom varje dag som världens Skapare och Härskare”.

Den religionsfrihet som garanteras institutionellt och respekteras i praxis, både för individer och för grupper, utgör för alla troende den nödvändiga förutsättningen som gör att de lojalt kan bidra till att bygga upp samhället och i denna uppgift uppvisa en äkta attityd av tjänande, särskilt gentemot de mest utsatta och de fattiga.

Herr President, jag skulle vilja avsluta genom att prisa den Allsmäktige och barmhärtige Guden för detta lyckliga tillfälle som fört oss samman i Hans namn. Jag ber också att detta kommer att bli till ett tecken på vår gemensamma åtagande att föra en dialog mellan kristna och muslimer, och bli till en uppmuntran som gör att vi förblir ståndaktiga i denna uppgift, i respekt och vänskap. Må vi lära känna varandra ännu bättre och stärka de band av tillgivenhet som finns mellan oss i vår gemensamma önskan att leva tillsammans i harmoni, fred och ömsesidigt förtroende. Som troende hämtar vi ur vår bön den styrka som vi behöver för att övervinna alla spår av fördomar och för att gemensamt kunna bära vittnesbörd om vår fasta tro på Gud.

Må Hans välsignelse för alltid förbliva över oss!

[© Copyright 2006 – Libreria Editrice Vaticana]
Inofficiell översättning: Natasja Hovén