Vad påve Benedikt tänker om saken

Även innan den gamla kontinenten helt har skilt sig från Gud ser Joseph Ratzinger hur den håller på att överge ”sin allra djupaste identitet”. Femtio år efter Romfördraget ser påven på Europa med de allra mest kritiska ögon. Så här säger han.

av Sandro Magister

ROM, den 28 mars, 2007 - Femtio år efter Romfördragets undertecknande, som år 1957 lade grunden till det som idag är Europeiska Unionen, formulerar Benedikt XVI en mycket allvarlig diagnos av kontinentens hälsotillstånd. Han uttrycker det till och med så att Europa håller på att ”överge sig själv när man annammar en underlig form av kätteri”. Med andra ord - håller inte Europa på att förlora sin själ?

I den apostoliska uppmaningen ”Ecclesia in Europa” talade Johannes Paulus II år 2003 också om ”kätteri” (apostasi) i meningen av att överge sin tro. Men Benedikt XVI går ett steg längre. Han har anklagat Europa att alltmera ”överge sig själv, sin egen själ, i ännu högre grad än man överger Gud” och detta till den grad att världsdelen till och med måste börja ”betvivla sin egen identitet”.

Påven formulerade sin diagnos under audiensen den 24 mars i Vatikanens Sala Clementina då han tog emot kardinaler, biskopar och politiker som deltog i en konferens organiserad i Rom av COMECE (Kommissionen för biskopskonferenser i Europa). Konferensens ämne var ”Värderingar och pespektiv för morgondagens Europa.”

Bland katolska politiker som talade under konferensen fanns Romano Prodi, Italiens konseljpresident, Irlands president Mary McAleese och presidenten för det Europeiska parlamentet, Hans-Gert Pöttering.

Pöttering som är tysk och under senare år utan framgång har kämpat för att Unionens konstitution skall bibehålla ett erkännade av sina kristna rötter, togs emot i privat audiens av påven, har inbjudit Benedikt XVI att bege sig till Strasbourg för att tala inför det Europeiska parlamentets plenarsession, så som Johannes Paulus II gjorde den 11 oktober, 1988.

Joseph Ratzinger har ägnat en stor del av sina reflektioner åt Europa även innan han blev vald till påve. Det tal vi mest kommer ihåg är föredraget om ”Europa i kulturernas kris” som hölls i Subiaco i den helige Benedikts kloster på kvällen den 1 april, 2005, tjugofyra timmar före Johannes Paulus II:s död.

Föredraget som Benedikt XVI höll den 24 mars - och som återges i sin helhet längre ner - är kortare men innehåller de väsentligaste punkterna som vi fann i de föregående reflektionerna. Detta gör han inte bara när han uppmanar Europa att ”inte förlora sin själ”, utan även när han påpekar hur det skall finna kraften att återigen bli ”till surdeg för hela världen”.

Påven varnar Europa att man för att förnya sin världsvida kallelse måste på nytt lita inte bara till sina kristna grundvalar utan också till ”de universella och absoluta värden” till vilka man sätter allt mindre tilltro, värden som vi finner i ”en stabil och beständig mänsklig natur, källan till rättigheterna som alla individer har gemensamt, vilket inkluderar dem som förnekar dem.”

Det är i förnekandet av dessa universella och oantastliga principer som finns inskrivna i varje människas hjärta som påven ser ursprunget till bland annat de lagar som i många länder skadar det okränkbara livets och familjens värdighet.

Må Europa på nytt bli ”till surdeg för världen”

av Benedikt XVI

Vördade kardinaler,
ärade bröder inom biskopsämbetet,
bästa parlamentariker,
mina damer och herrar!

Jag är särskilt glad över att se att ni är så många som kommit till denna audiens som äger rum dagen före femtioårsjubiléet för undertecknandet av Rom-fördraget den 25 mars, 1957. Denna händelse utgjorde ett viktigt steg för Europa, som hade kommit uttröttat ut ur andra världskriget och önskade bygga en framtid där fred och större ekonomiskt och samhälleligt välmående rådde, utan att för den skull upplösa eller förneka de olika nationella identiteterna. Jag hälsar Adrianus Herman van Luyn, Rotterdams biskop och ordförande för Den europeiska gemenskapens biskopskonferens, och jag tackar honom för de vänliga ord som han nyss riktade till mig. Jag hälsar de andra prelaterna och alla de andra framstående personligheter som deltar i konferensen som i dessa dagar sponsras COMECE och som har som syfte att reflektera över Europa och Europas öde.

Sedan mars månad för femtio år sedan har denna kontinent varit på väg på en lång resa som har lett till återföreningen av de två ”lungorna” - den östra och den västra - som har en gemensam historia men som godtyckligt hade skiljts åt genom en orättvisans järnridå. Ekonomisk integrering har utgjort stimulansen för denna politiska utveckling och har fostrat sökandet, som fortfarande sker under stora ansträngningar, efter den lämpliga institutionella strukturen för den Europeiska Unionen som i våra dagar räknar 27 medlemsländer och önskar bli en av världens främsta globala aktörer.

Under senare år har det stått mer och mer klart att det är nödvändigt skapa en hälsosam balans mellan de ekonomiska och samhälleliga dimensionerna, genom lagar som kan ge oss ökat välstånd och ökande kompetition utan att för den skull se bort från de behövande och marginaliserades legitima förväntningar.

Om man ser på saken under demografins synvinkel måste man tyvärr notera att Europa verkar att gå en väg som skulle kunna leda till att kontinenten helt försvinner ur historien.

Förutom att detta kan leda till ekonomisk tillbakagång, kan det också orsaka mycket stora svårigheter för sammanhållningen inom samhället och framför allt kan det gynna en farlig individualism som struntar i framtida konsekvenser. Man kan nästan tro att den europeiska kontinenten i själva verket håller på att förlora tilltron till sin egen framtid.

Dessutom är det svårt att uppbåda tillräckligt med solidaritet för projekt som har att göra med lösning av miljöproblemen eller att skapa en ordnad tillgång till naturtillgångar och energi, och detta både på den internationella nivån och den nationella. Det tycks som om det inte går att väcka tillräckligt med entusiasm för den europeiska enhetstanken bland alla på grund av den vitt spridda uppfattningen att flera ”kapitel” i det europeiska projektet har ”skrivits” utan att ta vederbörling hänsyn till medborgarnas förväntningar.

Ur detta kan vi tydligt se att det inte går att köra med slogans om att vi håller på att ”bygga ett gemensamt europeiskt hem” om man på samma gång negligerar den egentliga identiteten som folken i denna kontinent har.

Denna identitet är i själva verket ännu mera av historisk, kulturell och moralisk art än den är geografisk, ekonomisk eller politisk. Den är en identitet som består av en samling universella värden som kristendomen har hjälpt till att skapa och har därför spelat en roll som är inte endast historisk utan också ligger till grunden för Europa så som vi ser det idag.

Dessa världen som utgör vår världsdels själ måste få finnas kvar i det tredje årtusendets Europa som en ”civilisationens surdeg”. Om dessa värden skulle förblekna, hur skulle då Europa kunna fortsätta sitt uppdrag att vara hela världens ”surdeg”? Om Europeiska Unionens länder i samband med 50-årsjubiléet av Rom-fördraget önskar ”komma sina medborgarna närmare”, hur är det möjligt om man på samma gång utesluter en beståndsdel i den europeiska identiteten som är så viktig som kristendomen, och som de flesta av medborgarna fortfarande bekänner sig till? Är det inte förvånansvärt att dagens Europa på samma gång som det försöker att inför världen måla upp en bild av vara ett centrum för högre värden, allt oftare verkar avvisa idéen att det skulle finnas dylika universella och absoluta värden? Innebär inte detta underliga ”kätteri” där man överger sig själv ännu mer än man överger Gud att man börjar tvivla över sin egen identitet?

Detta leder till att övertygelsen att ”övervägandet av största möjliga nyttan” är det enda kriteriet för moralisk urskillning och att ”det allmännas bästa” är detsamma som att kompromissa. Om kompromisser anses utgöra ett legitimt balanserande av olika särintressen, är det lätt hänt att de blir till det gemensamma onda om de ger upphov till beslut som är skadliga för människan i hennes natur som människa.

Ett samhälle som skapar sig sina lagar utan hänsyn till människans värdighet och som glömmer att varje människa är skapad till Guds avbild, blir till sist ett samhälle som inte tjänar till någon människas väl.

Därför verkar det bli mer och mer nödvändigt att Europa måste se upp för att anta en sådan pragmatisk hållning, som är så vida spridd idag, där man på ett systematiskt sätt rättfärdigar kompromisser om väsentliga mänskliga värden, som om det vore oundvikligt att acceptera något ont som sägs vara ett mindre ont. En sådan pragmatism, när den framhålles som något välavvägt och realistiskt, är det inte allra djupast sett, just eftersom den förnekar att det finns värden och idéer som hör till människans väsen, allra djupast inne.

När sekularistiska och relativistiska tendenser och strömningar sedan vävs in i detta slags pragmatism, då förvägras de kristna till slut rätten att som kristna uttala sig i den offentliga debatten, eller åtminstone diskvalificeras deras bidrag till den med bedömningen att de önskar behålla särskilda privilegier som de alls inte har rätt till.

Ifall den Europeiska Unionen i nuvarande historiska ögonblick och i beaktande av de många utmaningarna som dagligdags möter oss skall kunna fortsätta att trovärdigt skydda lagens ordning och de universella värdena måste den klart och tydligt erkänna existensen av en stabil och beständig mänsklig natur, källa till rättigheterna som alla individer bör få del i, även de som förnekar dem. I detta sammanhang måste rätten till samvetsklausul tryggas varje gång det finns risk för att grundläggande mänskliga rättigheter kan kränkas.

Kära vänner, jag vet hur svårt det är för kristna att ta ett krafttag för att försvara denna sanning om människan. Men förtröttas inte och låt er inte slås ner! Ni vet ju att det är er uppgift att bidra till att med Guds hjälp vara med och bygga upp ett nytt Europa - ett Europa som är realistiskt men inte cyniskt, rikt på ideal men fritt från naiva illusioner, inspirerat som det är av den eviga och livgivande sanningen om Evangeliet.

Var alltså aktivt närvarande i den allmänna debatten som handlar om Europa-frågor, i medvetande om att det handlar även om en nationell debatt, och låt ert bidrag åtföljas av aktivt kulturellt agerande. Böj er inte för maktens logik och se den inte som ett slutändamål! Ha alltid i sinnet och låt den motivera er följande uppmaning Kristus gav oss: ”Om saltet mister sin sälta, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människor” (jfr Matt 5:13). Må Herren låta alla era ansträngningar bära frukt och hjälpa er att känna igen och värdesätta de positiva elementen som våra dagars civilisation ändå äger, och på samma gång modigt fördöma allt som står i motsättning till människans värdighet.

Jag är säker på att Gud inte kommer att undgå att välsigna den frikostiga ansträngningen hos dem som i sann tjänsteanda arbetar på att skapa ett gemensamt europeiskt hem där varje kulturellt, samhälleligt och politiskt bidrag riktas mot det allmänna bästa. Var förvissade om att jag ger er mitt stöd, ni som redan på olika sätt är engagerade i denna på en gång evangeliska och mänskliga uppgift, och jag ger er min livligaste uppmuntran. Framför allt försäkrar jag er om att ni kommer att finnas inneslutna i mina böner när jag genom att anropa jungfru Marias beskydd, Hon som är moder till Ordet som blev människa, ger er alla och era familjer och församlingar min tillgivna välsignelse.

__________

Det ursprungliga talet som Joseph Ratzinger höll i Subiaco den 1 april 2004 då han ännu var kardinal

’> L´Europa nella crisi delle culture

___________

Talet som han som Benedikt XVI den 30 mars 2006 höll för representanter för ”Europeiska Folkpartiet” (EPP), som han tog emot i Vatikanen:

> "Honourable Parliamentarians..."

Med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa

Påvens tal: © Copyright 2007 Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: Natasja Hovén.

Se även: Romfördraget 50 år (Signum)