DET EUKARISTISKA FIRANDET
HANS HELIGHET BENEDIKT XVI:S PREDIKAN

Torget utanför Mariazell-basilikan
Lördagen den 8 september, 2007

Kära bröder och systrar!

Med den stora vallfärden till Mariazell firar vi nu denna helgedoms beskyddarinnas fest, som är jungfru Marias födelsedagsfest. I 850 år har pilgrimer tillhörande olika folk och nationer färdats hit, de har kommit för att be för sina hjärtans och sina hemländers intentioner och fört fram sina största förhoppningar och mest angelägna ärenden. På så sätt har Mariazell blivit en fredens och enhetens boning, känd inte bara för Österrike utan långt utanför Österrikes gränser. På denna plats förnimmer vi Madonnans tröst som bäst. Här möter vi Jesus Kristus i vilken Gud är med oss, så som dagens Evangelium påminner oss om. Jesus om vilken vi just hörde ur läsningen ur profeten Mika: ”Han skall vara fredens herre” (Mik 5:5). Idag deltar vi själva i denna sekelgamla vallfärd. Vi stannar upp en stund hos Herrens moder och ber med henne. Visa oss pilgrimer den som är både vägen och målet för färden, han som är sanningen och livet.

Det avsnitt ur Evangeliet som vi nyss hörde vidgar vårt sinne. Det framställer Israels historia från Abraham och framåt som en pilgrimsfärd som med sina vindlande vägar och upp- och nergångar, slutligen leder oss till Kristus. Beskrivningen av släktträdet som innehåller både ljusa och mörka personligheter, framgångar och misslyckanden, visar oss att Gud kan skriva rakt även på vår historias krokiga rader. Gud ger oss frihet och ändå kan han i våra misslyckanden alltid finna nya stigar där hans kärlek ger sig tillkänna. Gud sviker oss inte. Därför är detta släktträd en garant för Guds trohet, en garant för att Gud inte låter oss falla, och en uppmaning att ständigt låta ledstjärnan för våra liv vara honom själv, att alltid på nytt resa oss upp när vi fallit och gå i riktning mot Jesus Kristus.

Att ge sig ut på en pilgrimsfärd betyder att ha ett mål och att röra sig i riktning mot detta mål. Det gör att också själva resan och resans ansträngningar färgas av målets skimmer. Bland pilgrimerna i Jesu släktträd fanns det många vars längtan efter målet drev dem framåt, de var människor som riktade hela sitt liv mot detta mål. Den kristna tron kunde födas, Jesu Kristi kyrka kunde börja verka, eftersom det i Israel fanns människor som sökte – människor som inte nöjde sig med det de hade utan istället såg framåt, sökte något som var större än de själva. Det var Sakarias, Elisabet, Symeon, Anna, Maria och Josef, de tolv och många andra. Eftersom de intog en väntande hållning i sina hjärtan, kunde de i Jesus se den av Gud utsände, och på så sätt kunde de bilda början av hans världsvida familj. Hedningarnas kyrka blev möjlig eftersom det både i medelhavsområdet och i de delar av Asien till vilka Jesu budbärare färdades, fanns väntande människor som inte nöjde sig med det som alla omkring dem gjorde och tänkte utan som sökte den stjärna som skulle visa dem vägen till Sanningen själv, till den levande Guden.

Vi behöver också öppna våra hjärtan och bli sökande människor såsom de. Det är det som alla vallfärder handlar om. Idag, liksom i det förflutna, är det nog att vara som alla andra och att tänka som alla andra. Våra liv äger en djupare mening. Vi behöver Gud, Gud och hans son Jesus Kristus som har visat oss sitt ansikte och som öppnat sitt hjärta inför oss. Aposteln Johannes säger så riktigt om honom att han är ”den ende sonen, själv gud och alltid nära Faderns hjärta (jfr. Joh 1:18). Alltså är det bara han som djupt inifrån Gud själv kunde förklara för oss vem Gud är – förklara för oss vem vi själva är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Det finns förstås många stora människor i historien som fått ta emot vackra och rörande erfarenheter av Gud. Det är emellertid endast mänskliga erfarenheter som de haft och som sådana är de ändliga. Det är endast Han som är Gud och därför är det endast Han som är den förbindelselänk som kan föra Gud och människan samman. Om vi kristna kallar honom för den ende universelle förmedlaren av frälsning, som gäller alla och som alla slutligen behöver, betyder det inte att vi föraktar andra religioner, ej heller ett högmodigt befästande av vårt sätt att tänka. Tvärtom betyder det att vi är gripna av Honom som rört våra hjärtan och slösat gåvor på oss, så att vi i vår tur kan ge dessa gåvor vidare till andra.

Nej, vår tro är istället direkt motsatt den resignerade hållningen hos den som anser att människan aldrig kan få lära känna vad som är sant – som om det vore något för högt och svårt för oss. Jag är övertygad om att denna uppgivenhet inför möjligheten att nå sanningen är det som ligger bakom västvärldens och Europas kris. Om sanningen inte är nåbar, då kan människan ej heller skilja mellan gott och ont. Och då blir vetenskapens underbara upptäckter något som har två sidor: de kan lända mänskligheten till godo men också bli till ett fruktansvärt hot, förstöra människan och världen. Vi behöver sanningen. När vi betraktar historiens skeenden är det naturligt att vi tror att intolerans kommer att bli resultatet av en alltför blind tilltro till sanningen. Om vi känner en dylik fruktan, som är bara alltför välgrundad om vi ser till historien, då är det hög tid att vi riktar blicken mot Jesus, så som vi ser honom I Mariazells helgedom. Vi ser honom där i två olika skepnader, som barnet i Moderns famn och över basilikans högaltare som den korsfäste. Dessa två bilder i basilikan berättar allt vi behöver veta. Sanningen visar sig för oss inte genom yttre våld utan genom ödmjukhet. Den är ödmjuk och ger sig tillkänna för människan endast genom den inre kraften i dess sanna väsen. Sanningen visar sig kärlek. Det är aldrig vår egendom, aldrig något vi själva ger upphov till, liksom kärleken aldrig kan framtvingas utan bara tas emot och ges vidare som gåva. Vi behöver denna sanningens inre kraft. Som kristna litar vi på denna sanningens hela kraft. Vi är vittnen till den. Vi måste ge den vidare som en gåva på samma sätt som vi har fått ta emot den, så som den gavs oss själva som gåva.

"Låt oss skåda Kristus" är mottot för denna dag. För den sökande blir denna uppmaning spontant en vädjan, en vädjan som vi särskilt riktar till Maria, hon som gav oss Kristus, som var hennes son. "Visa oss Jesus!" Låt oss be denna bön idag av hela hjärtat. Låt oss be denna bön över och bortom det nuvarande ögonblicket, medan vi i vårt inre söker Frälsarens ansikte. ”Visa oss Jesus!” Maria svarar genom att i den första bilden visa oss honom i form av ett barn. Gud har gjort sig liten för vår skull. Gud kommer inte med yttre våld utan han kommer i sin kärleks maktlösa form, det är där hans sanna styrka ligger. Han överlåter sig själv I våra händer. Han ber om vår kärlek. Han inbjuder oss att själva bli små, att komma ner från våra höga hästar och lära oss att bli som barn inför Gud. Han talar till oss på ett enkelt sätt, som mellan likar. Han ber oss att ha tillit till honom så att vi kan lära hur vi kan leva i sanning och kärlek. Jesusbarnet påminner oss förstås om alla barn i världen, i vilka han önskar komma till oss. Barn som lever i fattigdom, som utnyttjas som soldater, som aldrig har fått känna föräldrarnas kärlek, sjuka och lidande barn, men även gladlynta och friska. Europa har blivit barnfattigt. Vi vill ha allt själva och vi ser inte framtiden an på rätt sätt. Dock kommer världen att mista sin framtid först, då det mänskliga hjärtats krafter och förnuftet, som upplyses av hjärtat, utsläcks – när Guds ansikte inte längre lyser över jorden, Där som Gud finns, där finns framtiden.

”Låt oss skåda Kristus!”. Låt oss helt kort betrakta den korsfäste där över högaltaret. Gud räddade världen, inte genom svärd utan genom Korset. I dödsögonblicket sträcker Jesus ut armarna. Detta är för det första passionens hållning, i vilken han låter sig själv naglas till Korset för oss, så att vi kommer att få av hans liv. Utsträckta armar betyder emellertid också den hållningen som den bedjande intar, eller prästen när han sträcker ut armarna i bön. Jesus förvandlade sitt lidande och sin död till bön, och på så sätt förvandlade han dem också till en kärleksfull akt, och på så sätt förvandlade han det till en kärleksakt till Guds ära och till mänskligheten. Det är därför som den korsfästes öppna armar även betyder en omfamnande gest genom vilken han trycker oss till sig, i en önskan att ta upp oss i sina kärleksfulla händer. På så sätt är han bilden av den levande Guden, han ÄR Gud själv och vi kan anförtro oss själva åt honom.

”Låt oss skåda Kristus!” Om vi gör det inser vi att kristendomen är något mera än en morallära, något mera än en samling krav och regler. Den är en vänskapens gåva som varar genom hela livet och in i döden. ”Jag kallar er inte längre tjänare…. Jag kallar er vänner” (Joh 15:15) säger Herren till lärjungarna. Vi överlämnar oss själva till denna vänskap. Men just eftersom kristendomen är mera än ett moralsystem, eftersom den är en vänskapens gåva, innehåller den också ett stort mått av moralstyrka, som är det som vi är i så stort behov av idag, på grund av vår tids utmaningar. Om vi läser de tio budorden som mottogs på Sinai I ljuset av Jesus Kristus och hans kyrka, om vi träder in i deras fulla djup, då ser vi vilken värdefull lära som alltid brer ut sig inför våra blickar. Om vi följer de tio budorden innebär detta först och främst att vi säger JA till Gud, till Gud som älskar oss och som leder oss på den rätta vägen i våra liv och som ändå låter oss behålla vår frihet. Mer än så, det är han som gör denna frihet till något fruktbart och verkligt (de första tre buden). De innehåller ett JA till familjen (det fjärde budet), ett JA till livet (det femte budet), ett JA till ansvarsfull kärlek (sjätte budet), JA till solidaritet, samhällsansvar och rättvisa (sjunde budet), JA till sanningen (åttonde budet) och JA till respekt för andra folk och för det som är deras egendom (nionde och tionde buden). Genom styrkan i vår vänskap med Gud lever vi i alla dessa ja-ord och på samma gång lyfter vi upp dem som en skylt inför vår värld av idag.

”Visa oss Jesus!” Det var med denna vädjande bön till Herrens moder som vi började vår vallfärd hit. Samma bön kommer att vara med oss när vi återvänder till våra vanliga liv. Och vi vet att jungfru Maria hör våra böner. Ja, närhelst vi ser på Maria, visar hon oss Jesus. På så sätt kan vi finna den rätta vägen, vi kan följa den steg på steg, förvissade om att den leder till ljuset – till den eviga kärlekens ljus.

Amen.

[© Copyright 2006 –Libreria Editrice Vaticana]
Inofficiell översättning av KATOLSK OBSERVATÖR