Kära bröder och systrar!

Längs den väg vi följer under den helige Paulus ledning vill vi idag dröja vid ett tema som står i centrum av motsättningarna under reformationens århundrade, nämligen frågan om rättfärdiggörelsen. Hur blir en människa rättfärdig i Guds ögon?

När Paulus på vägen till Damaskus mötte den Uppståndne, var han en mogen man. Oförvitlig vad gäller rättfärdigheten enligt lagens bud (jfr Fil 3:6), överträffade han många av sina samtida vad gäller iakttagandet av de mosaiska föreskrifterna och satte sig med den största iver in i fädernas traditioner (jfr Gal 1:14). Upplysningen vid Damaskus förändrade hans liv på ett radikalt sätt. I jämförelse med storheten i kunskapen om Jesus Kristus (jfr Fil 3:8), började han betrakta som ”avskräde” alla förtjänster som han under sin fläckfria religiösa karriär hade förvärvat. Filipperbrevet ger oss ett gripande vittnesbörd om Paulus’ övergång från den rättfärdighet som har sin grund i lagen, och som förvärvas genom iakttagandet av de föreskrivna gärningarna, till en rättfärdighet som har sin grund i tron på Kristus. Han hade förstått att det som tidigare hade framstått för honom som en vinning, i själva verket var en förlust inför Gud. Och därför hade han beslutat att satsa hela sitt liv på Jesus Kristus (jfr Fil 3:7). Den i åkern fördolda skatten och den dyrbara pärlan, för vars förvärvande allt annat måste investeras, var inte längre lagen och dess verk, utan Jesus Kristus, hans Herre.

Förhållandet mellan Paulus och den Uppståndne blev så djupt att det drev honom att hävda att Kristus inte längre endast var hans liv, utan även hans sätt att leva, vilket gick så långt att – för att nå fram till honom – till och med döden skulle vara en vinning (jfr Fil 1:21). Han föraktade inte livet, men han hade förstått att livet för honom inte hade någon annan mening. Därför hade han ingen annan önskan än att – som vid en tävlan – nå fram till Kristus för att för alltid vara hos honom. Den Uppståndne hade blivit hans tillvaros början och mål, grunden och slutmålet för hans lopp. Endast omsorgen om trons mognad hos dem för vilka han hade förkunnat evangeliet och om alla de av honom grundade kyrkorna (jfr 2 Kor 11:28) föranledde honom att fördröja loppet till hans ende Herre, för att invänta lärjungarna, så att de tillsammans med honom skulle kunna skynda mot målet. Även om han vid sitt tidigare iakttagande av lagen ur moralisk synpunkt ingenting hade att förebrå sig, så föredrog han, efter att han nått fram till Kristus, att inte döma över sig själv (1 Kor 4:3-4), utan han koncentrerade sig på att löpa för att gripa tag i honom som hade gripit honom (Fil 3:12).

Just genom erfarenheten av denna personliga relation till Jesus Kristus ställer Paulus nu den oövervinnliga motsatsen mellan de två alternativa vägar som leder till rättfärdighet i mittpunkten av sitt evangelium. Den ena bygger på lagens verk, den andra grundar sig på nåden i tron på Jesus Kristus. Alternativen mellan rättfärdigheten genom lagens gärningar och den som kommer genom tron på Kristus blir till ett av de förhärskande teman som löper genom hans brev. ”Vi är visserligen judar till födseln, inte hedningar och syndare. Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal 2:15-16). Och för de kristna i Rom betonar han: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom 3:23-24). Och han tillägger: ”Ty vi menar att människan blir rättfärdig genom tro, oberoende av laggärningar” (ibid v. 28). Luther översatte detta ställe med ”genom tron allena” [sola fide]. Vi skall återkomma till detta vid slutet av denna ”katekes”. Först måste vi klarlägga vad denna ”lag” är som vi har blivit befriade från, och vari dessa ”laggärningar” består som inte kan göra oss rättfärdiga. Redan i församlingen i Korinth fanns beträffande detta en uppfattning, som sedan systematiskt skulle återkomma under historien. Denna uppfattning bestod däri att man menade att det här skulle handla om morallagen, och att den kristna friheten därför skulle bestå i befrielsen från etiken. Så var i Korinth detta ord i omlopp: ”panta moi exestin – allt är mig tillåtet”. Självfallet är detta en felaktig tolkning. Den kristna friheten är ingen libertinism. Den befrielse som den helige Paulus talar om, är ingen befrielse från att göra det goda.

Men vad var då lagen, från vilken vi är befriade och som inte räddar? För den helige Paulus, liksom för alla hans samtida betydde ordet ”lag” hela Torah, dvs. de Fem Moseböckerna. Denna Torah innefattade också den fariseiska tolkningen, som Paulus hade studerat och tillägnat sig, ett komplex av förhållningssätt, som sträckte sig från den etiska kärnan till iakttagandet av reglerna för riterna och kulten och som i allt väsentligt var avgörande för den rättfärdiga människans identitet. Därtill hör i synnerhet omskärelsen, föreskrifterna om mat och den rituella renheten, liksom reglerna om sabbatens hållande osv. Dessa förhållningssätt aktualiseras ofta i motsättningarna mellan Jesus och hans samtida. Iakttagandet av alla dessa regler, som uttrycker en social, kulturell och religiös identitet, hade från och med det tredje århundradet före Kristus, vid tiden för den hellenistiska kulturen, blivit särskilt viktigt. Denna kultur, som hade blivit universell och, som det föreföll, var en rationell och tolerant polyteistisk civilisation, utgjorde ett starkt tryck till förmån för en kulturell likformighet och hotade på detta sätt Israels identitet, som på det politiska området tvingades att anta den hellenistiska kulturens allmänna identitet. Därmed var den därav följande identitetsförlusten och förlusten av det dyrbara arvet av fädernas tro förbunden: tron på den ende Guden och på Guds löften.

Mot detta kulturella tryck, som inte bara hotade den israelitiska identiteten, utan också tron på den ende Guden och hans löften, var det nödvändigt att skapa en ”skiljevägg”, en försvars- och skyddsmur för trons dyrbara arv. Denna mur eller vägg bestod i iakttagandet av de judiska reglerna och föreskrifterna. Paulus som just hade fostrats i iakttagandet av dessa regler i deras funktion som försvar av Guds gåva, arvet av tron på en enda Gud, hade sett denna identitet hotas av de kristnas frihet. Därför förföljde han dem. I det ögonblick han mötte den Uppståndne förstod han att, i och med Kristi uppståndelse, situationen radikalt hade förändrats. Med Kristus blev Israels Gud – den ende sanne Guden – alla folks Gud. Skiljeväggen mellan Israel och hedningarna, så skriver han i Efesierbrevet, är inte längre nödvändig. Kristus skyddar oss mot mångguderiet i alla dess uppenbarelseformer. Kristus enar oss med och i den ende Guden. Kristus meddelar oss vår sanna identitet bland kulturernas olikhet. Skiljemuren är inte längre nödvändig – Kristus är vår gemensamma identitet i kulturernas mångfald, och han är också den som gör oss rättfärdiga. Att vara rättfärdig innebär helt enkelt att vara med och i Kristus. Och det räcker. Iakttagandet av andra regler är inte längre nödvändigt. Därför är Luthers uttryck ”sola fide” (genom tron allena) då sant, nämligen om man inte mot tron sätter kärleken till nästan. Att tro betyder att se på Jesus, att anförtro sig åt Kristus, att binda sig vid Kristus, att bli likformig Kristus och hans liv. Och formen – Kristi liv – är kärleken. Att tro innebär alltså att bli Kristus likformig och träda in i hans kärlek. Därför talar den helige Paulus i Galaterbrevet – i vilket han framför allt har utvecklat sin lära om rättfärdiggörelsen – om tron som verkar genom kärleken (jfr Gal 5:6).

Paulus vet att hela lagen är given och uppfylld i det tvåfaldiga budet om kärleken till Gud och till nästan. Så är hela lagen förverkligad i gemenskapen med Kristus, i tron som skapar kärleken. Vi blir rättfärdiga genom att vi träder in i gemenskapen med Kristus som är kärleken. Detsamma skall vi se i den kommande söndagens evangelium, på Kristus Konungens högtid. Det är evangeliet om domaren, vilkens enda kriterium är kärleken. Det han frågar är bara detta: Har du besökt mig, när jag var sjuk? När jag var i fängelse? Har du gett mig att äta, när jag var hungrig? Har du gett mig kläder, när jag var naken? Och så prövas rättfärdigheten i kärleken. Så kan vi i slutet av detta evangelium liksom säga: bara kärlek, bara kärlek till nästan. Mellan detta evangelium och den helige Paulus består ingen motsägelse. Det handlar om samma syn enligt vilken gemenskapen med Kristus, tron på honom skapar kärlek. Och kärleken är förverkligandet av gemenskapen med Kristus. Så är vi rättfärdiga, om vi är förenade med honom, och inte på något annat sätt.

Avslutande kan vi bara be Herren att han måtte hjälpa oss att tro, att verkligen tro. Så blir tron till liv, till enhet med Kristus, till förvandling av vårt liv. Och när vi på detta sätt blivit förvandlade av hans kärlek, av kärleken till Gud och till nästan, kan vi i sanning vara rättfärdiga i Guds ögon.

19 november 2008

BENEDIKT XVI

Inofficiell översättning: Per Paul Ekström

Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana

Sammanfattning:
I den helige Paulus brev intar läran om rättfärdiggörelsen en central ställning. Rättfärdiggörelsen betyder för Aposteln rättfärdigheten ur tron. Gud gör dem rättfärdiga som tror på Jesus Kristus. Vid mötet med den Uppståndne på vägen till Damaskus förstod Paulus att, i jämförelse med kunskapen om Kristus, allt som tidigare varit viktigt för honom som lagtrogen jude, nu var att räkna som förlust, ja, som ”avskräde”. För honom blev Kristus livet i absolut mening. Denna personliga bindning till den uppståndne Herren försätter Paulus i ett oöverstigligt motsatsförhållande till varje form av en självskapad rättfärdighet. ”Människan blir inte rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus” (Gal 2:16), som från korset skänker det nya livet genom Anden. Kristi kors är och förblir rättfärdiggörelsens outsinliga källa. Denna är en oförskylld akt av Gud, som får sitt högsta uttryck i gåvan av människans försoning med Gud. Lagens gärningar och allt mänskligt handlande kan inte lägga något till rättfärdigheten genom tron. I annat fall ”hade Kristus dött förgäves” (Gal 2:21). Lagen är inte upphävd; den har nått sitt mål i Kristus och funnit sin uppfyllelse i kärleksbudet. I centrum av Paulus’ förkunnelse står Kristus allena, på honom bygger hela vår tro och bara genom hans nåd blir vi lemmar av hans kropp, Kyrkan.