På berättelsen i Apostlagärningarna om kyrkans födelse [Apg. 2: 1–11] svarar pingst­dagens liturgi överaskande nog med en psalm, som är en lovprisning av skapelsen. Den prisar den skapande Ande som har skapat allt med vishet: ”Du spänner ut him­len som ett tält”, sägs det där, ”jorden är full av dina skapade verk … evig är Herrens härlighet, Her­ren gläder sig över sina verk” [Ps. 104]. Helt medvetet vill kyrkan säga oss, att den skapande Ande, som har skapat världen, och den Helige Ande, som Kristus sänder från Fadern, är en och densam­me: skapelse och återlösning hör ihop. Gud kan tillförlitligt beskydda och rädda oss just därför att alltet tillhör honom, kom­mer från honom, är hans händers verk. Ping­sten är kyrkans födelsefest, hennes stora dag; men pingsten är också skapelsens fest, tacket för dess gåva och tacket för att Herren inte överger den.

Pingsten säger oss också framför allt detta: Världen är skapelse, den kommer ur Anden och inte ur någon blind tillfällighet. Anden, förnuftet, det etiska medvetan­det är i den inga främmande gäster, som slumpen på något sätt tillfälligtvis har åstadkommit och som vi lika gärna kunde vara utan. Nej, hela den verklighet som omger oss är den skapande Andens idé som tagit gestalt och som med sin källa i Guds Ande talar till vår ande. Därför är vördnad för Guds skapelse ett uppdrag till vår tro. Skapelsen har inte överlämnats till oss för att utplundras utan för att vi med vördnad skulle vårda den och utveckla den som en Guds trädgård som människor kan leva i på ett mänskligt sätt. […] Den Helige Ande är först och främst en skapan­de Ande och därför en skapelsens högtid. Kristendom är skapelsereligion. För oss kristna är världen inte Maya, inte det bedrägliga skenet från ett ödeshjul som befinner sig i ständig rörelse, något som man måste försöka att fly ifrån. För oss är världen en skapelse som Gud gläder sig över och som vi i kärlekens uppbyggande frihet får glädja oss över.Därför är också Gud för oss inte den helt Annorlunde, den namnlöse och dunkle. Nej, Gud har ett ansikte, Gud är förnuft, Gud är vilja, Gud är kärlek, Gud är skönhet. Tron på den skapande Anden och tron på den Ande som Je­sus sänder oss från Fadern hör alltså oskiljaktligt tillsammans. […]

När den Helige Ande lär oss att säga: ”Jesus är Herren” , så är detta främst en bekännelse till Kristi gudom, en bekännelse att Jesus Kristus är ett med den Gud som uppenbarade sig i det gamla förbundet. Endast den Helige Ande kan låta oss fatta något sådant och lära oss något sådant. Ren akademisk lärdom med allt dess kunnande räcker här inte. Herren säger det till Petrus: Kött och blod är här inte nog [jfr Matt. 16: 17]. Bara när vi genom att tro med kyrkan öppnar ögon och hjärta kan vi helt lära känna Jesus och från hjärtat säga: Ja, du är Herren, den levande Gudens Son [jfr Matt. 16: 16].

Evangeliet skänker oss en underbar bild för att förklara för oss vilket samman­hanget är mellan Jesus, den Helige Ande och Fadern: den Helige Ande framställs där som Jesu Kristi andedräkt. Därmed griper Johannes tillbaka på en bild i ska­pel­seberättelsen, där det sägs att Gud blåste sin livsande in i människans näsa [jfr 1 Mos. 2: 7]. Guds andedräkt är liv. Herren blåser nu det nya livets ande in i själen, den Helige Ande, sitt eget innersta väsen, och upptar oss därmed i Guds familj. Vi hör nu Gud till. Detta har blivit oss givet genom dopet och konfirmationen, och i botens sak­rament sker det ständigt på nytt. Herren blåser sitt livs Ande in i själen. Vi kan då återigen bedja: Ja, sänd oss den Ande, ge oss din livsande, så att den Helige Ande an­das i oss och så att en förnyelse av jorden utgår också från mig.

Dagens liturgi visar oss ett tredje sammanhang. Anden är skapande Ande, An­den är Jesu Kristi Ande, så att Fader, Son och Helig Ande är en enda, den ende Gu­den. Men till detta kommer alltså: den Helige Ande skapar kyrkan, den är inte ett verk av mänsklig vilja, mänskliga planer, mänsklig duktighet och organisationsvilja. Då skulle den för länge sedan vara borta, liksom allt mänskligt försvinner. Hon är den Helige Andes skapelse. De ord om storm och eld som Lukas använder när han ta­lar om Andens ankomst [jfr Apg. 2: 2–4] leder tankarna till Sinai, där Gud up­penbarade sig för Israels folk i stormen och eldenoch skänkte folket förbundets gåva. Israel firade Sinaihögtiden som en förbundets fest just den femtionde dagen efter pås­­ken, efter den dag då det firade åminnelsen av uttåget ur Egypten. När Lukas ta­lar om eldtungor som en bild av den Helige Ande, så kan det ses som en erinran om att förbundet tog gestalt i den lag som Israel mottog på Sinai, den lag som det inte betraktade som hinder och tvång, utan som ett ljus som visar vägen i en förvir­ran­de värld.

Lukas framställer alltså pingstögonblicket som ett nytt Sinai, då det nya för­bundet skänktes och då förbundet med Israel utvidgades till alla jordens folk, då den gamla lagens alla inskränkningar faller och dess enkla och odelade kärna framträder: den kärlek som är den Helige Ande och i vilken allt är sammanfattat. Lagen blir på en gång vid och öppen och enkel: detta är det nya förbundet, i vilket Anden förverkligar Jesu Kristi hemlighet. […] Därmed säger han oss något mycket viktigt: Kyrkan är från det första ögonblicket katolsk. Hon har inte uppstått efterhand genom att olika församloingar slöt sig samman. Den Helige Ande har skapat henne och från det första ögonblicket ställt fram henne som kyrkan av alla folk. Hon är den världs­om­fattande kyrka, som spränger alla gränser mellan raser, klasser och natio­ner, som öppnar alla barriärer och förenar människor i bekännelsen av den treenige Guden.

(Pfingsten ist das Fest der Schöpfung: Klerusblatt 82 (2002), s. 147–148)

Övers. Alf Härdelin