Kära bröder och systrar.

I sitt avskedstal förebådade Jesus med följande hemlighetsfulla ord sin nära förestående död och uppståndelse inför lärjungarna: "Jag går bort och kommer till er igen” (Joh 14:28). Att dö är att ”gå bort”. Även om den avlidnes kropp stannar kvar så har han själv begivit sig bort till det okända och vi kan inte följa honom (jfr Joh 13:36). Ändå är detta i Jesu fall något helt nytt som förändrar världen. När det gäller vår egen död är detta ”bortgående” definitivt, det finns ingen återvändo. Men när Jesus om sin död säger: ”Jag går bort och kommer till er igen” så är det genom att gå bort som han kommer tillbaka. Hans avsked inleder ett helt nytt och större sätt att vara närvarande. Genom att dö träder han in i Faderns kärlek. Hans död är en kärleksakt. Men kärlek är inte något som kan dö. Därför förvandlas hans bortgång till en ny återkomst som når på djupet och inte har något slut. Under sitt liv här på jorden var Jesus, liksom vi alla, bunden till den kroppsliga existensens yttre villkor, till en viss plats och en viss tid. Kroppsligheten sätter gränser får vår existens. Vi kan inte på en och samma gång befinna oss på två olika platser. Vår tid har ett slut. Och mellan ”jag” och ”Du” ligger en mur av främlingskap. Genom kärleken kan vi förvisso till en viss grad  träda in i den andres existens. Men den oöverstigliga muren som består i att vi är olika förblir. Emellertid är Jesus, som nu genom kärlekens akt har blivit helt förvandlad, fri från dylika barriärer och begränsningar. Det är inte bara stängda dörrar i den yttre världen han kan ta sig igenom, så som evangeliet berättar (jfr Joh 20:19). Han kan gå igenom den inre dörren som skiljer ”jaget” från ”Du”, den stängda dörren mellan igår och idag, mellan det förflutna och framtiden. Under det högtidliga intåget i Jerusalem, när några greker bad att få träffa honom, svarade Jesus med liknelsen om vetekornet som måste dö för att ge riklig skörd. Därigenom talade han i förväg om vad som skulle hända honom själv. Dessa ord var inte bara riktade till två greker och var inte ett svar för just den stunden. Genom korset, genom att han går bort, genom att han dör liksom ett vetekorn, skall han verkligen komma till grekerna, på så sätt att de skall kunna se honom och röra vid honom genom sin tro. Hans bortgång förvandlas till en återkomst, en återkomst som den Uppståndne Herren, vilken gäller alla i hela världen och idag och i all framtid omfattar alla tider och alla platser. Nu kan han till och med överkomma den mur som skiljer ”jaget” från ”Du”. Det hände med Paulus som beskriver sin omvändelse och sitt dop med dessa ord: "Jag lever fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig" (Gal 2:20). Genom den Uppståndnes återkomst fick Paulus en ny identitet. Hans tillslutna ”jag” öppnades. Nu lever han i gemenskap med Jesus Kristus, i alla troendes stora ”jag” som med hans ord har ”blivit ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).

Därför, kära vänner, står det klart att genom dopet blir Jesu ord som han uttalade vid den Sista måltiden, än en gång levande för er. Genom dopet träder Herren in i era liv genom era hjärtans portar. Vi står inte längre bredvid varandra eller i motsättning till varandra. Han går igenom alla dessa dörrar. Det är det som utgör dopets verklighet: han, den Uppståndne, kommer. Han kommer till er och förenar sitt liv med era liv. Drar er till sig i sin kärleks öppna eld. Ni blir ett med honom och på så sätt blir ni ett med er själva. Först kan detta verka abstrakt och orealistiskt. Men ju mera ni lever ett liv som döpta inser ni sanningen i dessa ord. Troende – de som är döpta – är aldrig helt avskurna från varandra. Kontinenter, kulturer, samhällsstrukturer eller till och med historiska avstånd kan skilja oss åt. Men när vi möts känner vi igen varandra eftersom vi har samme Herre, samma tro, samma hopp, samma kärlek och allt detta formar oss. Vi inser att grunden för våra liv är densamma. Vi upplever i djupet av våra hjärtan förankringen i samma verklighet. Vi ser att våra yttre olikheter, hur stora de än må vara, på grunden av denna identitet förblir något oviktigt och sekundärt. Troende är aldrig helt och hållet avstängda från varandra. Vår djupaste identitet är det som gör att vi är förenad: Kristus inom oss. På så sätt är tron en kraft som leder till fred och försoning i världen och till ett övervinnande av avstånden mellan folken, i Herren som kommit oss nära (jfr. Ef 2:13).

Genom de konkreta element som tas i bruk vid utdelningen av sakramentet uttrycks dopets inre verklighet av kyrkan som en gåva som ger oss en ny identitet. Det grundläggande elementet i dopet är vattnet, sedan kommer ljuset, som särskilt i Påskvakans liturgi används mycket effektfullt. Låt oss helt kort ta oss en titt på dessa två element. I slutkapitlet i Hebreerbrevet finns ett utlåtande om Kristus som inte direkt handlar om vatten, men hänvisningarna till Gamla Testamentet pekar dock klart på vattenmysteriet och den symboliska betydelsen i detta. Vi läser där: ”Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår herre Jesus, upp från de döda" (Heb 13:20). I denna sats finner vi ett eko av Jesajaprofetian där Mose beskrivs som den herde som Herren har dragit upp från vattnet, från havet (jfr Jes 63:11). Jesus uppträder som den nye, den slutgiltige Herden som fullbordar det som Mose gjorde. Han leder oss upp ur havets dödliga vågor, upp ur dödens vatten. I detta sammanhang kan vi tänka på att Moses mor placerade honom i en korg i Nilen. Genom Guds försyn fann man honom där och han blev tagen från döden till livet och därigenom – eftersom han själv hade räddats ur det dödliga vattnet – kunde han sedan leda andra genom dödens hav. Jesus steg för vår skull ner i dödens mörka vatten. Men genom sitt blod – så står det i hebreerbrevet – blev han förd tillbaka till livet. Hans kärlek blev ett med Faderns kärlek och därigenom kunde han från dödens avgrund lyftas upp till livet. Nu lyfter han oss upp från döden till det riktiga livet. Och det är exakt detta som sker i dopet. Han drar oss till sig själv, till det sanna livet. Han leder oss genom historiens ofta mörka hav, där vi ofta riskerar att drunka bland all förvirring och alla faror. I dopet är det som om han tar oss vid handen och leder oss längs passagen genom Röda havet till det eviga livet, det sanna och goda livet. Låt oss hålla ett stadigt grepp i hans hand! Låt oss vandra med honom längs den väg som leder till liv.

För det andra har vi ljusets och eldens symboler. Gregorius av Tours berättar om ett bruk som på en del platser behölls länge, dvs. att tända den nya elden som användes under firandet av Påskvakan direkt från solen, med hjälp av en kristall. Man tog så att säga emot ljuset och elden direkt från himmelen, så att alla ljus och eldar under året sedan kunde tändas från dem. Det är en symbol för vårt firande av Påskvakan. Genom sin genomgripande kärlek till oss där Guds hjärta och människans hjärta vidrör varandra, tog Jesus Kristus ljus från himmelen och förde det ner till jorden – sanningens ljus och kärlekens eld som förvandlar människans vara. Han förde hit ljuset och vi vet nu vem Gud är och hans egenskaper. Därför känner vi också vår egen situation, vet vad vi är och vilket som är målet för livet. När vi döps kommer elden från detta ljus in i djupet av oss själva. I den tidiga kyrkan kallades dopet även för Upplysningens sakrament. Guds ljus kommer in i oss och vi blir själva ljusets barn. Vi får inte låta detta ljus som lyser upp den sanna vägen slockna! Vi måste skydda det från alla de krafter som vill släcka det och göra så att vi på nytt slungas in i mörker och okunnighet om Gud och om oss själva. Ibland kan mörkret vara något som tycks oss begärligt och skönt. Det gör det möjligt för mig att gömma mig och tillbringa livet sovandes. Men vi är inte kallade till mörkret utan till ljus. I våra doplöften tänder vi så att säga ljuset på nytt, varje år: Ja, jag tror att världen och mitt liv inte är slumpens resultat utan det eviga förnuftets och den eviga kärlekens skapelse, skapade av den Allsmäktige Guden. Ja, jag tror att Guds ansikte har visat sig i Jesus Kristus, i hans människoblivelse, i Korset och Uppståndelsen. Jag tror att Gud i honom finns mitt ibland oss, att han förenar oss och leder oss till vårt mål som är den eviga kärleken. Ja, jag tror att den Helige Ande ger oss sanningens ord och lyser upp våra hjärtan. Jag tror att vi i kyrkans gemenskap alla blir till en kropp med Herren och så möter hans uppståndelse och det eviga livet. Herren har givit oss sanningens ljus. Detta ljus är också eld, en mäktig kraft som kommer från Gud, en kraft som inte kan förstöra, men som vill förvandla våra hjärtan så att vi blir gudliga människor och så att hans frid kan breda ut sig i hela vår värld.

I den tidiga kyrkan var det brukligt att biskopen eller prästen efter predikan ropade till de troende: "Conversi ad Dominum" – vänd er nu till Herren. Det betydde i första hand att de skulle vända sig mot öster, mot den uppgående solen, som var tecknet på Kristus som återkommer, och som vi möter när vi firar eukaristin. När detta av någon anledning inte var möjligt skulle de istället vända sig mot avbildningen av Kristus i absidet eller mot korset, för att även inombords kunna vända sig mot Herren. Detta innebar i grunden ett inre skeende, att man vände själen mot Jesus Kristus, det vill säga mot den levande Guden, det enda sanna ljuset. I samband med detta finner vi även det andra utropet, som ännu idag används före den eukaristiska bönen, och som riktar sig mot hela församlingen av troende: "Sursum corda" – upplyft era hjärtan, högt över egenintressenas, begärens, ängslans och tanklöshetens hoptrasslade väv – ”upplyft era hjärtan, ert inre”! I båda dessa utrop uppmanas vi att förnya doplöftet: "Conversi ad Dominum" – vi  måste gå bort från vägarna som leder fel dit vi så ofta förvillar oss i tanke och handling. Vi måste om och om igen se till att på nytt vända oss mot Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Vi måste om och om igen förvandla oss, vända hela livet mot Herren. Och om och om igen måste vi dra våra hjärtan bort från den tyngdkraft som drar ner oss och istället lyfta oss högt upp: i kärlek och sanning. Låt oss i denna stund tacka Herren. Ty genom kraften i sitt ord och genom de heliga sakramenten visar Han oss vilket håll vi skall gå och drar våra hjärtan uppåt. Låt oss be till Honom med dessa ord: Ja, Herre, gör oss till påskens människor, ljusets kvinnor och män, uppfyllda med elden från din kärlek.

Amen.

Originaltext utgiven av © Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: NH