”Herren är min herde. Ingenting skall fattas mig.” Den vackra bönen som  börjar med dessa ord frammanar  en bild av fåraherdens  ökenliknande miljö och den nära kontakten  mellan den lilla flocken och deras herde. Bilden avspeglar en atmosfär av tillit, närhet och ömhet; herden känner vart och ett av sina får och nämner dem vid namn och de följer honom därför att de känner igen honom och litar på honom. Han sköter om dem, tar hand om dem som dyrbara ägodelar, redo att försvara dem och försäkra sig om deras väl och att ge dem ett fridfullt liv. De saknar ingenting så länge herden är med dem

Psalmisten hänvisar till denna erfarenhet genom att kalla Gud för herde och att låta Gud leda honom till säkra betesmarker, där han får vila. ”Han för mig till lugna vatten, han förnyar min själ. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull”

Den syn som breder ut sig inför våra ögon är gröna ängar och källor med klart vatten, fridfulla oaser dit herden lockar sin flock, symboler för de platser i livet dit Herren leder psalmisten, som känner sig som ett får som vilar på gräset bredvid en bäck, vilande, snarare än spänd, fridfull och tillitsfull därför att det är en säker plats, vattnet är friskt och herden vakar över dem.
 
 Och låt oss inte glömma att den scen som psalmisten valt är i ett land som mest består av öken, där den brännande solen lyser, där mellanösterns halvt nomadiske herde lever med sin hjord på de brända marker som omger byarna. Ändå vet herden var han kan finna gräs och friskt vatten, livsviktigt för överlevnaden. Han kan visa vägen till oaser där själen blir förnyad och där det är möjligt att återhämta styrka och ny energi för att på nytt starta resan.

Gud leder honom till gröna ängar, skriver psalmisten och till ”lugna vatten”, där allt är överdådigt, allting ges i överflöd.

Om Herren är Herden. till och med i öknen, en öde plats där döden härskar, finns ändå en stark närvaro av livet så att han kan säga: ”Ingenting skall fattas mig”. Sannerligen, han tänker på det bästa för sin hjord, han rättar sina steg och behov efter fåren, han vandrar och bor med dem, och leder dem på ”rätta vägar”, det vill säga, stigar som passar dem, han är  uppmärksam på deras behov och inte på sina egna. Fårens trygghet är det viktigaste för honom och han anpassar sig efter detta när han leder sin hjord.

Kära bröder och systrar! Om vi följer ”Den gode Herden”, hur svårt det än är, hur plågsamma  våra liv än verkar vara, t.o.m. genom andliga öknar utan vatten och under rationalismens brännande hetta, kan vi med ledning av den gode Herden som psalmisten vara säkra på att vi vandrar på ”rätta vägar” och att Herren leder oss och alltid är nära oss och att vi inte skall sakna något, ”Ingenting skall fattas oss”.

Därför kan psalmisten med övertygelse förkunna att ”även om jag går i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg.” De som vandrar med Herren trots lidandets mörka dalar, tvivel och alla mänskliga problem, känner sig trygga. ”Du är med mig”, detta är vår säkerhet, detta är vad som stödjer oss. Nattmörkret med sina skiftande skuggor, svårigheter att urskilja faror och tystnaden som avbryts av egendomliga ljud, skrämmer oss. Om flocken rör sig efter solnedgången när sikten avtar är det vanligt t att fåren blir rastlösa, de riskerar att snava eller t.o.m. att gå vilse samtidigt som risken finns att de ska bli attackerade av någon som lurar i mörkret.

När psalmisten talar om den mörka dalen använder han ett hebreiskt uttryck som liknar ”dödsskugga”, varför dalen som skall passeras är en plats för fruktan, hemska hot, dödsfara. Men den bedjande går framåt i trygghet utan oro, ty han vet, att Herren är med honom. ”Du är med mig” är ett uttryck för stadig tro och en sammanfattning av den fasta tron:

Guds närhet förvandlar verkligheten, i den mörka dalen försvinner faran, den töms på varje hot. Nu kan hjorden gå lugnt till det rytmiska ljudet av staven mot marken, som markerar herdens säkra närvaro. Denna trygga bild avslutar första delen av Psalmen, som följs av en annan scen.

Vi befinner oss fortfarande i öknen, där herden lever med sin hjord men stannar nu framför hans tält som öppnas och erbjuder gästfrihet: ”Du bereder för mig ett bord i mina fienders åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.” Herren presenteras nu som den Ende som inbjuder den bedjande med tecken på fullkomlig uppmärksamhet och generositet. Den gudomlige värden dukar bordet, vilket på hebreiska betyder - på ett primitivt sätt – på marken breds djurfällen ut på vilken maten – den gemensamma måltiden –serveras. Det var ett sätt att dela inte bara maten utan också det gemensamma livet och vänskapen, som skapar förbundenhet och uttrycker solidaritet. Sedan kommer den storslagna gåvan av doftande olja som hälls över huvudet och vars doft ger lättnad åt den brännande hettan från öknen, svalkar huden och gläder anden. Slutligen fyller han bägaren med utsökt vin som delas med överdådig generositet, vilket skapar en festlig stämning.

Mat, olja och vin är gåvor som ger liv och glädje, ty de går långt utanför det nödvändiga och uttrycker kärlekens fria givande och överflöd. Psalm 104 utropar. ”Du låter gräs växa för boskapen och örter till människors tjänst. Så frambringas föda ur jorden och vin som gör människan glad, olja som ger hennes ansikte glans och bröd som ger henne styrka”(14-15)

Psalmisten blir föremål för mycken uppmärksamhet, varför han ser sig själv som en vandrare som möter gästfrihet i ett tält medan hans fiender måste stanna och se på, oförmögna att ingripa då den som de ansåg vara sitt byte har blivit en helig gäst som man inte får röra.

Och psalmisten är vi, om vi verkligen är troende i gemenskap med Kristus. När Gud öppnar sitt tält för oss för att ta emot oss kan ingenting skada oss. När sedan vandraren drar vidare på nytt, utsträcks det gudomliga beskyddet och följer honom på hans resa. ”Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”(Ps 23:6)

Men det är en resa som har fått en ny mening och blir en pilgrimsvandring till Herrens tempel, den heliga plats där den bedjande vill bo för alltid och dit han också vill återvända. Det hebreiska ordet som används här betyder att återvända men kan också betyda att bo. Så tolkades det i de äldsta versionerna och även i de flesta moderna översättningar. Båda versionerna kan bibehållas, att återvända eller att bo i Templet, vilket mången israel önskar och att leva nära Gud, nära honom och godheten. Att följa Herden leder till Guds hus, detta är målet för varje resa, den efterlängtade oasen i öknen, tältet som skyddar när man flyr från fienden, en fridens plats, där Guds ömhet och trofasta kärlek kan upplevas dag för dag med äkta glädje i en tid utan slut.

Dessa rika och djupa liknelser har i denna psalm historien igenom ledsagat det israeliska folkets och de kristnas religiösa upplevelser. Särskilt bilden av herden framkallar i minnet tiden för utvandringen (Exodus), den långa vandringen genom öknen som en hjord ledd av en gudomlig Herde( Jes 63:11-14. Ps 77:20-21.Ps78:52-54) Och i det Förlovade landet fick kungen uppdrag att ta hand om Herrens hjord, som David, herden vald av Gud och en synonym för Messias (jmf Sam 5:1-2.7-8. Ps 78:70-72) .

Efter den babyloniska fångenskapen fördes Israel tillbaka till hemlandet som ett förlorat får  som hittats och förts av Gud genom  ängar och viloplatser(Hes:34:11-16,23-31). Men det är i Herren Jesus som den mäktiga styrkan i psalmen frammanas och blir fulländad och finner sin fulla mening. Jesus är ”Den gode Herden” som letar efter sina förlorade får och ger sitt liv för fåren.(Matt18:12-14.Luk 15:4-7.Joh10:2-4),11-18). Han är vägen, den rätta stigen som leder till livet, ljuset som upplyser den mörka dalen och övervinner all vår fruktan.

Han är den generöse värden som välkomnar oss och räddar oss från våra fiender, bereder för oss bordet med sin kropp och sitt blod.(Matt 26:15.Mark 14:22-25. Luk 22:19-20)  och den slutliga festmåltiden i himlen. Han är den kunglige Herden, mildhetens och förlåtelsens kung, upphöjd på det ärorika korsets trä.( Joh:3:13-15;12:32:17:4-5)

Kära bröder och systrar.  Den tjugotredje psalmen inbjuder oss att förnya vår tillit till Gud, överlämna oss själva i hans händer. Låt oss därför i tro be vår Herre att vi må vandra på Hans vägar – på vår tids svåra vägar-, alltid som en mild och lydig flock och att Han välkomnar oss till sitt hus, till sitt bröd och leder oss till lugna vatten så att vi när vi tar emot hans Ande kan släcka vår törst i Hans källor, källor med levande vatten, källor med ”ett flöde som ger evigt liv”, (Joh. 4:14, 37 -39).

20120125

Inofficiell översättning av Ingrid Ydén Sandgren. IYS