(Som avslutning av den Fjärde italienska kyrkokongressen i Verona den 19 oktober 2006 höll påven ännu en lysande framställning av den kristnes roll i den moderna världen och hur oundgänglig en tro på en överordnad intelligens är för vårt sätt att leva.)

Tal med anledning av
den Fjärde italienska kyrkokongressen
i Verona den 19 oktober 2006

Kära bröder och systrar!

Jag gläder mig åt att åter få vara bland Er i denna vackra och historiska stad Verona, och åt att få ta aktiv del i den italienska kyrkans fjärde nationella kongress. Jag ger Er alla den hjärtligaste hälsning från Herren. Jag tackar kardinal Camillo Ruini, ordförande för den italienska biskopskonferensen och doktor Giovanna Ghirlanda, som representerar Veronas stift, för de vänliga ord som de velat välkomna mig med i allas ert namn och för upplysningarna om hur kongressen fortgår. Jag tackar kardinal Dionigi Tettamanzi, ordförande för den förberedande kommittén och alla andra som arbetat så att den kunnat förverkligas. Jag tackar av hela hjärtat alla er som finns här idag och som representerar kyrkan i Italien, biskopen i Verona, monsignore Flavio Roberto Carraro, som är värd, de närvarande biskoparna, präster och diakoner, ordensbröder och ordenssystrar och ni trogna kristna, män och kvinnor, som lånar er röst åt den mångfaldiga katolska lekmannaverkligheten i Italien. Denna den fjärde nationella kongressen utgör en ny etapp på vägen till förverkligandet av det som andra Vatikankonciliet önskade och som den italienska kyrkan under åren som följde på det stora konciliet genast gav sig i kast med. Detta förverkligande var framför allt en väg till gemenskap med Gud Fadern och med hans son Jesus Kristus i den helige Anden och sålunda en gemenskap som vi alla har del i, vi som utgör enda enhet i Jesu Kristi kropp (jfr 1 Joh 1:3, 1 Kor 12:12-13). Det är en väg som är evangeliseringens väg och som är den som kan göra att det italienska folkets tro förblir äkta och frisk. Den är ett kraftfullt vittnesbörd om kärleken till vårt Italien och ivrig omsorg om det italienska folkets väl. Denna den italienska kyrkans väg i Italien har försiggått i ständig gemenskap med Petri efterföljare. Det gläder mig att kunna påminna er om Guds tjänare Paul VI, som var den som sammankallade den första kongressen så långt tillbaka som 1976, och om Johannes Paulus II som deltog i kongresserna i Loreto och Palermo, och därmed förstärkte den italienska kyrkans självtillit och gjorde att hon även i fortsättningen anser sig kunna verka för att tron på Jesus Kristus – även åt män och kvinnor i vår tid – kan visa på meningen med livet och den riktning livet bör ha. I Johannes Paulus II:s tal vid kongressen i Loreto, den 11 april, 1985 (n. 7) säger han att denna tro ”är en vägvisare och effektiv bogserlina” på nationens väg till sin framtid.

Den uppståndne Herren och hans kyrka
I den andan har jag idag kommit till Verona för att tillsammans med er be Herren, och delta –även om bara helt kort – i ert arbete denna dag och framlägga för er några av mina reflektioner om det som tycks mig viktigt för den kristna närvaron i Italien. Ni träffade ett lyckligt val när ni satte den uppståndne Jesus Kristus i centrum för kongressen och för den italienska kyrkans liv och vittnesbörd. Kristi uppståndelse är ett historiskt faktum om vilket apostlarna har vittnat och som de alltså ej hittat på. På samma gång betydde Kristi uppståndelse inte bara ett återvändande till vårt liv här på jorden utan den största ”mutationen” som någonsin inträffat. Den är ett avgörande ”språng” in i en helt ny och djup dimension som gör att existensen får en helt ny riktning. Detta berör framför allt Jesus från Nasaret men med Honom också oss som är mänsklighetens familj, det berör historien och hela universum. Det är därför som Kristi uppståndelse är något som står i centrum för den kristna förkunnelsen och utsagan, från tidernas början och till dess slut. Vi har naturligtvis här att göra med ett stort mysterium, det är vår frälsnings mysterium det handlar om. När Ordet som blivit kött uppstår ifrån de döda är detta uppfyllelsen och på samma gång löftet om att vårt hopp en gång skall infrias. Men nyckeln till detta mysterium finner vi i kärleken och det är bara i kärlekens logik som detta löfte kan infrias och som det blir möjligt att på något sätt förstå det. Jesus Kristus uppstår från de döda eftersom hela hans varelse är i fullkomlig och förtrolig gemenskap med Gud, som är en kärlek i sanning starkare än döden. Denna kärlek var något oförstörbart och därför kunde Han ge sitt liv och låta sig dödas men döden kunde inte slutgiltigt förgöra Honom. Under den sista måltiden förebådade Han och accepterade i kärlek sin förestående död på korset, och förvandlade den så till gåvan av sig själv. Den som ger bort en sådan gåva ser sitt liv befrias och blir samtidigt frälst. Hans uppståndelse blev alltså till en explosion av ljus, en explosion av kärlek som fick syndens och dödens bojor att upplösas. Den införde en ny dimension i människornas liv, ur vilken en ny värld uppstår, som ständigt tränger in i vår värld, förvandlar den och drar den till sig. Allt detta sker på ett konkret sätt genom kyrkans liv och vittnesbörd. På så sätt är det kyrkan själv som bildar förutsättningen för denna förvandling, som är Guds verk och inte vårt eget. Detta kan vi förstå med trons hjälp och genom att vi undfått dopets sakrament, som verkligen är död och uppståndelse, en pånyttfödelse och en förvandling till ett nytt liv. Så uttrycker aposteln Paulus i Brevet till galaterna det på följande sätt: ”Men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”(Gal 2:20).

Johannes Paulus II - sista bilden

Kära bröder och systrar, allt detta har Johannes Paulus II inte bara tänkt ut och inte bara trott på i en abstrakt och till intet förpliktigande tro. Nej, Han inte bara förstod det utan levde de i sitt eget liv i en tro som hade mognat i lidande. På denna väg är vi som är kyrkan kallade att följa Honom, på det sätt och i den utsträckning som Gud har givit var och en av oss att följa. Vi känner alla bävan och ångest inför korset, även Jesus Kristus gjorde det (jfr Mark 14:33-36), men korset innebär inte ett förnekande av livet som vi för att vara lyckliga måste fjärma oss ifrån. Det är istället Guds yttersta ”Ja!” till människan, det högsta uttrycket för hans kärlek och källan till ett helgjutet och fullkomligt liv. Det innehåller alltså en inbjudan som är något som gör att vi blir övertygade om att vi önskar följa Kristus och också vi vilja utge våra liv. Här är det för mig ett kärt nöje att tänka igenom en tanke som särskilt berör medlemmarna av Herrens lidande kropp, de som i Italien liksom i den övriga världen fullkomnar ”det som ännu fattas i Kristi lidande” i sitt eget kött (jfr Kol 1:24) och på så sätt medverkar på ett mycket effektivt sätt till den allmänna frälsningen. Dessa är de mest övertygande vittnesbörden om glädjen som vi får av Gud och som ger oss kraft att i kärlek och ståndaktigt framhärdande ta på oss korset. Vi vet väl att denna trons utvaldhet som gör att dessa personer verkligen går i Kristi efterföljelse aldrig är lätt, den är mycket omtvistad och omdiskuterad. Kyrkan förblir därför ”ett tecken som väcker strid”, sin Mästares spår (jfr Luk 2:34), även i vår tid. Men låt oss inte för den skull förlora modet. Tvärtom, bör vi alltid vara beredda att ge ett svar (apo-logia) åt var och en som ”kräver besked (logos) om vårt hopp”, så som vi ombeds att göra i Första Petrusbrevet (1 Pet 3:15). Detta bibelställe har ni ju så lämpligt valt som bibliskt motto för denna kongress. Vi bör svara att vi vill göra det ”ödmjukt och respektfullt i medvetande om vår goda sak” (3:15), med den styrka som kommer sig av föreningen med Kristus. Vi bör göra det överallt, i tanke och handling, i vårt personliga uppförande och offentliga uppträdande. Den starka enhet som uppstod i kyrkan under de första århundradena och som berodde på en tro som hade sin grund i intelligensen och i ett levnadssätt där kärleken till varandra och välgörenhet mot de fattiga och lidande var dominerande var det som gjorde kristendomens stora missionärsexpansion till den hellenistiska och romerska världen möjlig. Även i fortsättningen skedde detta, i olika kulturella sammanhang och historiska situationer. Detta är huvudvägen som vi har att följa när det gäller evangelisering. Herren uppmanar oss att leva denna enhet i sanning och kärlek under de villkor som råder i vår egen tid. På så sätt kan vi bedriva evangelisering i Italien och i hela vår värld av idag.


Utbildning
Därför att erfarenheten vi har av tron av den kristna kärleken är något som tages emot och överförs från en generation till en annan, är den konkreta frågan om utbildning av människorna i grunden något mycket viktigt och avgörande. Vi bör lägga stora ansträngningar på formandet av vår intelligens utan att för den skull störa människornas frihet eller förmåga att älska. För att lyckas med detta behöver vi även hjälp av nåden. Bara på så vis kan vi effektivt bemöta risken för mänskligheten som obalansen mellan den snabba tekniska utvecklingen och det alltför bristfälliga tillväxandet i vår moralisk utrustning. En sann utbildning behöver väcka modet som gör att vi vågar ta definitiva beslut, beslut som idag anses vara en hämsko som hindrar vår frihet men som i själva verket är något som är nödvändigt för att vi skall kunna växa och uträtta något stort av våra liv, framför allt för att få kärleken att mogna i all sin skönhet och för att ge fasthet och stadga åt denna samma frihet. Ur denna omsorg om människan och hennes utbildning kommer sig vårt ”nej” till alla svaga och avvikande former av kärlek och till konfrontationer med friheten, liksom av reducerandet av förnuftet till att bara gälla det som vi kan räkna och styra. Detta ”nej” är i själva verket ett ”ja” till den äkta kärleken, till människans verkliga jag som är en varelse skapad av Gud. Jag vill uttrycka all min uppskattning för det stora utbildningsarbete som de enskilda kyrkorna oförtröttligen utför i Italien, för deras pastorala nit som riktar sig mot de nya generationerna och deras familjer. Genom de mångfaldiga formerna för denna ansträngning måste jag också nämna de privata katolska skolorna. Trots att dessa sedan gammalt möter många fördomar som givit upphov till skadliga förseningar, och som inte kan rättfärdigas i vår tid, måste vi erkänna allt det goda de gör och tillåta dem att utföra det i konkret handling.


Kärlekens vittnesbörd
Jesus har sagt till oss att allt vad vi har gjort för någon av dessa våra minsta som är våra bröder, det har vi gjort för Honom (Matt 25:40). Det blir tydligt att vår anslutning till Jesus är äkta om vi varseblir om vi äger denna kärlek och konkreta omsorg om dessa våra minsta och fattigaste bröder, därför att de befinner sig i större fara och allvarligare svårighet. Kyrkan i Italien har en stor tradition av närhet, hjälp och solidaritet mot de behövande, de sjuka, de marginaliserade, och denna tradition finner sitt högsta uttryck i en underbar rad av ”kärlekens helgon”. Denna tradition fortsätter än i dag och tar sig uttryck i de många nya formerna av fattigdom, moralisk och materiell, genom karitativt, samhälleligt voluntärarbete, arbetet som utförs i många församlingar, religiösa kommuniteter, associationer och grupper, enskilda personer som agerar utifrån sin kärlek till Kristus och till sina medmänniskor. Kyrkan i Italien ger dessutom prov på en enastående solidaritet gentemot de många fattiga på jorden som hotas av utplåning. Det är därför desto mera viktigt att alla dessa vittnesbörd om kärlek fortsätter att visa upp sin höga och lysande egenart, och hämtar sin näring i ödmjukhet och trofasthet gentemot Herren. På så sätt kan de förbli fria från ideologisk påverkan och partiska sympatier, och framför allt gör det de möjligt för dem att mäta sin egen blick mot Kristi blick. Det praktiska agerandet är alltså viktigt men ännu viktigare är det att vi personligen deltar i försöken att lindra vår nästas behov och lidanden. På så sätt, kära bröder och systrar, tydliggör kyrkans kärlek i världen den kärlek som kommer från Gud.


Katolikernas ansvar inom samhället och politiken
Er kongress har även tagit upp temat det civila samhället, vilket inbegriper katolikernas samhälleliga och politiska ansvar. Kristus har ju kommit för att frälsa den verkliga och konkreta människan, som lever i historien och kollektivt i ett samhälle. Därför har kristenheten och kyrkan ända från början utmärkts av en offentlig dimension och äger ett offentligt värde. Så som jag har skrivit i encyklikan Deus caritas est (jfr n. 28-29), har Jesu Kristi uppträdande i historien gjort att de religiösa och politiska relationerna fått en ny vitalitet, att vägen har öppnats till en mänskligare och friare värld, genom att det uppstått en åtskiljning och ömsesidig autonomi mellan staten och kyrkan, genom att man skiljer det som hör kejsaren till och det som hör Gud till (jfr Matt 22:21). Denna religionsfrihet som vi erkänner äga ett universellt värde, och som är särskilt nödvändigt i världen av idag, har i detta sina historiska rötter. Kyrkan är därför inte och vill inte heller vara en politisk aktör. På samma gång äger hon ett djupt intresse för det politiska samhället vars själ är rättvisan och på två plan erbjuder hon det sitt särskilda bidrag. Den kristna tron renar nämligen förnuftet och hjälper det till en skarpare stringens. Detta sker genom hennes sociala doktrin som härrör i hennes tanke att detta är något som är i enlighet med människans egen natur. Kyrkan bidrar sålunda med tanken att det som är rättfärdigt även kan erkännas och därför även förverkligas. Till detta syfte är det också nödvändigt att vi äger de moraliska och andliga krafter som gör att vi förmår ställa tillbaka de individuella intressena för rättvisans krav eller för kraven hos ett samhällsskikt och även för en stat. Här har vi åter ett ganska vitt fält för kyrkan där hon kan använda denna samvetetets kraft, ge det näring och stärka det. Den omedelbara uppgiften för kyrkan är alltså inte att utföra politikernas uppgift som är att skapa ett rättvisare samhälle, det är de troende lekmännens sak, som i sin egenskap avs ansvariga medborgare handlar i trons ljus. Det handlar om en mycket viktig uppgift som de italienska lekmännen är kallade att utföra med frikostig oförvägenhet och i trofasthet mot läroämbetet och uppfyllda av kärlek till Kristus. En särskild uppmärksamhet och mycket stort engagemang bör ägnas den stora utmaning som betydande delar av mänskligheten just nu hotas av, jag tänker på krigen och terrorismen, hungersnöd och törst och hemska epidemier. Jag vill också med stor beslutsamhet och försök till tydlighet nämna risken för politiska och rättsliga val som är emot grundläggande värden och antropologiska principer och som gäller den mänskliga existensen. Särskilt tänker jag här på bevarandet av respekten för det mänskliga livet i alla dess stadier, alltifrån avlelsen till den naturliga döden. Jag tänker också på skyddandet av familjen grundad på äktenskapet, vilket gör att vi önskar undvika att införa i det offentliga rättsväsendet andra former för bindningar mellan personer som skulle kunna medverka till att familjeinstitutionen försvagades. Detta skulle kunna leda till att dess särskilda karaktär skulle fördunklas liksom den oersättliga samhälleliga roll den bär på. Kyrkans och de italienska katolikernas öppna och modiga vittnesbörd har gjort och gör i detta avseende är ett dyrbar tjänst som man ger Italien, och den är nyttig och stimulerande även för andra nationer. Detta engagemang och detta vittnesbörd utgör förvisso en del av det ”ja” som vi som troende kristna säger till människan som är den varelse som Gud älskar.


Att vara förenade i Kristus
Kära bröder och systrar, de uppgifter och det ansvar som denna kyrkliga kongress visar upp är förvisso många och stora. Vi stimuleras av att veta att vi inte är ensamma om att bära på denna börda. Vi stöder varandra och framför allt leder oss alltid Herren och bär oss fram i kyrkans bräckliga båt. Vi återvänder nu till den punkt utifrån vilken vi började denna utläggning. Det avgörande är att vi är förenade med Honom, med Kristus, och att vi tillsammans med Honom kan gå ut i hans namn (jfr Mark 3:13-15). Vår verkliga styrka ligger därför i att vi kan få näring genom hans ord och hans kropp, att vi kan förena oss med det som Han erbjuder oss, så som vi gjorde i mässfirandet denna eftermiddag, att vi kan tillbe Honom när Han är närvarande för oss i eukaristin. Före varje handling och varje program måste tillbedjan stå. Det är den som gör oss verkligt fria och som ger oss grunden för vårt handlande. När vi förenas med Kristus går jungfru Maria före oss och hon leder oss vid handen. Jungru Maria som är så älskad och ärad i varje by i Italien. I henne finner vi kyrkans sanna natur och genom henne lär vi oss att känna och älska kyrkans mysterium som lever i historien, som vi känner vara en del av denna, och som gör att vi i vår tur blir ”kyrkliga själar”, när vi lär oss att motstå det ”innerliga förvärldsligandet” som hotar kyrkan i vår tid till följd av de sekulariseringsprocesser som så djupt har åderlådit vårt europeiska samhälle. Kära bröder och systrar, låt oss tillsammans upplyfta vår bön till Herren, en ödmjuk bön men full av tro, för att det katolska italienska samfundet som befinner sig i levande kommunion med kyrkan idag och i alla tider. Låt oss be för en innerlig enhet med våra biskopar, som är så engagerade för vår älskade nation, och i alla delar av vår jord, låt oss föra det ärorika vittnesbördet om den uppståndne Jesus, som är Italiens och världens hopp.

Översättning: Natasja Hovén

© Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana