Kära ungdomar

Vilken glädje det ger mig att få hälsa er välkomna här i Barangaroo, på den storslagna Sydney-hamnens kajer med den berömda bron och Operahuset. Många av er är bofasta på denna kontinent, antingen i den australienska vildmarken eller i någon av de dynamiska multikulturella samhällena i de australiensiska städerna.  Andra av er har kommit från öarna som ligger utspridda i Oceanien, andra från Asien, Mellanöstern, Afrika och Amerika. En del av er har till och med kommit lika långt ifrån som jag själv – från Europa! Varän vi kommer ifrån är vi alla så till sist här i Sydney. Och alla är vi tillsammans i vår värld som Guds familj, som Kristi lärjungar, som fått i uppdrag av Guds Helige Ande att bära vittnesbörd om hans kärlek och sanningen som han vill skänka oss alla!

Först av allt önskar jag tacka de aboriginska äldre som välkomnade mig innan jag steg ombord på båten i Rose Bay. Jag är mycket rörd över att stå på er jord och väl medveten om allt lidande och alla orättvisor ni fått utstå här men känner även till allt det helande och allt hopp som nu existerar och som det australiensiska folket med rätta kan vara stolt över. Till de inhemska ungdomarna – aboriginerna och öborna från Torres Strait – vill jag uttrycka mitt varma tack för ert rörande välkomnande. Jag ber att vidarebefordra mina hjärtliga hälsningar till era respektive folkstammar.

Kardinal Pell och ärkebiskop Wilson, jag tackar er för era varma välkomstord. Jag vet att de känslor ni uttryckte även finns i hjärtat hos de ungdomar som samlats här i kväll och tackar er därför alla. Framför mig ser jag en livfull bild av den universella kyrkan. Det stora antalet länder och kulturer från vilka ni kommer visar att Kristi glada budskap sannerligen gäller alla, det har nått ut till jordens alla hörn. Men jag vet att det också finns många bland er som ännu är sökare på jakt efter en andlig hemvist. En del av er, och även ni är hjärtligt välkomna hos oss,  är inte katoliker eller kristna. Andra av er kanske befinner er i gränsområdena av församlingar och kyrkligt liv. Till er vill jag säga: var inte rädda för att stiga fram och in i Kristi kärleksfulla famn. Jag ber er förstå att kyrkan är ert hem. Ingen behöver känna sig utanför, alltifrån den första pingstdagen har nämligen kyrkan varit menad för alla i hela världen.  

I kväll vill jag också vända mig till dem som inte är närvarande här. Då tänker jag särskilt på de kroppsligen eller mentalt sjuka, på unga människor som sitter i fängelse, på dem som kämpar i samhällets utkanter och på dem som av någon anledning känner sig bortvisade från kyrkan. Till dem alla säger jag: Jesus befinner sig nära er! Känn hur han helar er genom sin omfamning, hur han vänder sig till er med sin medkänsla och nåd!

För nästan tvåtusen år sedan blev apostlarna, som var församlade i rummet på övervåningen tillsammans med Maria och några andra trofasta kvinnor, uppfyllda av den helige Ande. (jfr Apg1:14; 2:4). Vid detta alldeles speciella ögonblick som var det som gav upphov till kyrkan, förvandlades den förvirring och fruktan som hade gripit Kristi lärjungar och blev till kraftfull övertygelse och en känsla av mening. De kände sig manade att tala om sitt möte med den uppståndne Jesus som de i tillgivenhet hade börjat kalla för ”Herren”. Apostlarna var på många sätt helt vanliga människor. Ingen av dem kunde göra anspråk på att vara en exemplarisk lärjunge. Till exempel kände de inte igen Kristus (jfr Luk 24:13-32), skämdes över sin egen tvist om vem som var den störste (jfr Luk22:24-27), ja, de till och med förnekade honom (jfr Luk 22:54-62). Men när den helige Ande kom över dem blev de genomborrade av sanningen i Kristi evangelium och inspirerade till att börja förkunna detta evangelium, orädda och utan fruktan. När de på detta vis fattat mod började de utropa: Omvänd er, låt döpa er och ta emot den helige Ande (jfr Apg 2:37-38)! Med sin grund sålunda i apostlarnas undervisning, i brödraskap, brödbrytande och bön (jfr Apg 2:42), satte sig den unga församlingen i rörelse i kamp emot sin tids förstockade och fördärvade kultur (jfr Apg 2:40). Man började ta hand om varandra (jfr Apg 2:44-47), försvara sin tro på Jesus gentemot allsköns fientligheter (jfr Apg 4:33) och bota de sjuka (jfr Apg5:12-16). Och åtlydande Kristi egen befallning började man bära vittnesbörd om den största händelse som någonsin inträffat: den som innebär att Gud hade blivit en av oss, att det gudomliga har trätt in i människornas historia för att förvandla den och att vi alla är kallade till att ta emot Kristi frälsningsbringande kärlek som vinner över ondska och död. Aposteln Paulus sade i sitt berömda tal inför areopagen samma sak om än på ett annat sätt: ”Gud ger alla liv och anda och allt... så att alla folk skall söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom. Han är ju inte långt borta från någon enda av oss, ty det är i honom vi lever, rör oss och är till” (Apg 17: 25-28).

Alltsedan dess har människorna överallt brutit upp från sina liv för att berätta samma sak, i det att de vittnar om Kristi sanning och kärlek och gemensamt utför kyrkans missionsuppdrag. Låt oss idag tänka på de pionjärer bland präster, systrar och bröder, som kom till dessa stränder och till andra delar av Stilla Havet från Irland, Frankrike, Storbrittanien och andra europeiska områden. De flesta av dem var unga – än del fortfarande i slutet på tonåren – och när de sade farväl till sina föräldrar och syskon och vänner visste de att det kanske var för alltid. Deras liv var ett enda stort självutgivande vittnesbörd om Kristus. Dessa var de ödmjuka men ihärdiga uppbyggarna av det samhälleliga och andliga arv som än i dag skapar godhet, medkänsla och mening med tillvaron för dessa länder. Och deras verk gav uppmuntran och inspiration också till följande generationer. Vi kommer genast att tänka på tron som gav den saliga Mary MacKillop kraften att härda ut i sitt arbete på att utbilda de fattiga. Eller på den salige Peter To Rot i hans orubbliga beslut att verka för att församlingarrnas ledarskap på hans ö Papua Nya Guinea alltid skulle bygga på evangeliet. Tänk också på era egna mor- och farföräldrar och era föräldrar som varit era första lärare i den kristna tron. De har uppoffrat oändligt mycket i fråga om tid och kraft för att de älskar er så. Stöttade av era församlingspräster och lärare har föräldrarna uppgiften att leda er mot det som är gott och sant, en uppgift som skänker dem tillfredsställelse men som inte alltid är lätt. Genom att följa deras exempel, deras undervisning och deras liv, uppfyllda av sin kristna tro, gör de detta.

Idag är det min tur. För en del av oss kan det tyckas som om vi kommit till världens ände! För ungdomar som ni är varje flygresa en spännande upplevelse. Men för mig var resan som förde mig hit något i förstone skrämmande! Men den utsikt jag hade ur flygplansfönstret var i sanning underbar. Medelhavets gnistrande vatten, den nordafrikanska öknens majestät, Asiens blomstrande gröna skogar, Stilla Havets oändliga vattenyta, horisonten vid solens uppgång och nedgång samt Australiens naturskönhet i all dess storslagna prakt, allt detta väckte en känsla av bävan i mig. Det var som att få ta del av skapelseberättelsen i Första Mosebok – ljuset och mörkret, solen och månen, vattenmassorna, jorden och de levande varelserna – och se allt detta var ”gott” i Guds ögon (jfr 1 Mos 1:1 - 2:4). Vid åsynen av sådan skönhet hur kan vi inte annat än upprepa psalmistens ord när han prisar Skaparen:  “Väldigt är ditt namn över hela jorden?” (Ps 8:2).

Och ännu mera finns det – något som knappast är urskiljbart uppifrån himlen – män och kvinnor skapade till ingenting mindre än Guds egen avbild och likhet (jfr 1 Mos 1:26). I centrum av den fantastiska skapelsen finns ni och jag, den mänskliga familjen, ”krönt med ära och härlighet” (Ps 8:6). Är det inte förunderligt? Vi tar till oss psalmistens ord och viskar med honom:  ”Vad är då en människa att du tänker på henne?” (Ps  8:4). Och förstummade av tanken låter vi oss dras in i en eufori av tacksägelse, in i helighetens kraft, och mediterar över detta.

Och vad är det då vi upptäcker? Kanske måste vi motvilligt erkänna att det även finns revor och ärr på jordens yta. Erosion, skogsavverkning, förslösandet av världens mineralresurser och de som finns i havet för att fylla en konsumtionshunger som aldrig vill bli stillad. En del av er kommer från öar vars existens hotas av stigande vattennivåer. Andra kommer från länder som lider av förödande torka. Guds underbara skapelse uppfattas ibland som något som är fientligt mot dess brukare, ja, till och med  farlig. Hur kan det som är ”gott” på samma gång utgöra ett så starkt hot?

Och vi upptäcker mera  – hur det står till med människan, kronan i Guds skapelseverk. Varje dag möter vi människan och hennes geniala skapelsekraft. Genom upptäckter inom medicinvetenskapen och hur dessa på ett förnuftigt sätt tillämpas inom teknologin, över konstnärers kreativitet, ökas ständigt människornas livskvalitet och de kan åtnjuta allt större bekvämlighet. En del av er bedriver utmärkta studier, är förträffliga idrottsmän och –kvinnor, musiker, dansare eller skådespelare. Andra har ett skarpt sinne för rättvisa i samhället och moral. Andra åter ägnar sig åt biståndsarbete och annat hjälparbete. Alla, ung som gammal, upplever vi ögonblick när människans inneboende godhet – som kanske glimtar till i ett litet barns åtbörd eller en vuxens beredskap att förlåta – fyller oss med djup glädje och tacksamhet.

Men sådana ögonblick varar inte. Så vi måste fundera vidare. Och då upptäcker vi att inte endast naturen utan även samhället som omger oss har sina repor. Sår som visar att något fattas. Även här kan vi i våra personliga liv och i våra samhällen möta en farlig fientlighet, ett gift som hotar att fräta sönder det som är gott, ändra på vår medfödda natur och förvränga det ändamål för vilket vi har skapats. Som ni väl vet finns det många exempel på detta. Bland de vanligaste finner vi alkohol- och drogmissbruk och förhärligandet av våldet och sexuell förnedring som vi ofta ser beskriven i underhållningen i tv-program och på internet. Jag frågar mig om någon som direkt konfronteras med människor som i verkliga livet lidit av våldshandlingar eller sexuellt utnyttjande är i stånd att ”förklara” hur dessa tragedier som avspeglas i virtuell form kan anses vara rena ”underhållningen”?

Det ligger också något lömskt och ondskefullt i det faktum att frihet och tolerans så ofta är skilt från sanningen. Detta beror på en uppfattning som är vanlig i våra dagar, nämligen att det inte finns några absoluta sanningar som vi kan ta som ledstjärnor för våra liv. Det är den relativistiska åskådningen om allt har lika stort värde som har gjort ”erfarenheten” till den allenarådande måttstocken. Men erfarenheter som skiljs från uppfattningen om vad som är gott och sant kan inte leda till äkta frihet utan endast till moralisk eller intellektuell förvirring, till avtrubbandet av normer, förlusten av respekten för den egna personen och till och med till förtvivlan.

Kära vänner, livet är inte något som styrs av slumpen. Livet är inte blint. Själva er existens är något som Gud har önskat, den har välsignats av honom och givits en mening (jfr. 1 Mos 1:28)!  Livet inte är en följd av händelser eller erfarenheter, även om en del av dem kan vara till nytta. Livet är sökandet efter det som är sant, gott och vackert. Det är till detta ändamål som vi gör våra val. Det är för det som vi utövar vår frihet. Det är i dessa ting – i sanningen, godheten och skönheten – som vi finner lycka och glädje. Låt er inte luras av dem som betraktar er enbart som konsumenter i en marknad av likvärdiga möjligheter, där själva valet är det enda som räknas, nyhetsvärdet är viktigare än skönheten och subjektiv erfarenhet ersätter sanningen.  

Kristus erbjuder mera! Ja, han erbjuder allt! Det är bara han som är Sanningen som kan bli Vägen och sålunda bli Livet. På så sätt är ”den väg” som apostlarna förde till världens alla hörn ett liv i Kristus. Det är kyrkans liv och ingången till detta liv, till den kristna vägen, utgörs av dopet.

Därför vill jag i kväll helt kort påminna om något som hör till vår förståelse av dopet innan jag sedan imorgon kommer att betrakta den helige Ande. Den dag ni döptes gjorde Gud er delaktiga i sin gudomliga natur (jfr 2 Pet 1:4). Ni blev antagna som en son eller dotter till Fadern. Ni införlivades i Kristus. Ni gjordes till ett tempel för hans Ande (jfr 1 Kor  6:19). Ja, mot slutet av dopet vände sig prästen mot era föräldrar och andra närvarande personer, kallade er vid namn och sade: ”ni har förvandlats till en ny skapelse” (Den katolska dopritualen, 99).

Kära vänner, i era hem, skolor och universitet, på era arbetsplatser och vilo- och rekreationsplatser, kom ihåg att ni är en ny skapelse! Som kristna finns ni i denna värld med vetskapen om att Gud har ett mänskligt ansikte – Jesus Kristus – som är ”vägen” som är svaret på all mänsklig längtan och ”det liv” som vi alla har kallats att bära vittnesbörd om, då ni alltid går i hans ljus (jfr. ibid 100).   

Uppgiften att vara vittne är inte lätt. Många människor idag anser att Gud är någon som måste lämnas vid sidan om det viktiga i livet och att religionen och tron – även  om de är till nytta för individen – antingen borde uteslutas från den offentliga sektorn eller tas med endast om de bidrar till begränsade pragmatiska mål. Denna sekularistiska vision försöker förklara det mänskliga livet och forma samhället med mycket liten eller ingen alls hänvisning till Skaparen. Denna vision anser sig själv vara neutral, opartisk och innefatta alla. Men i själva verket pådyvlar sekularismen, liksom varje annan ideologi, sin uppfattning om världen på andra. Om Gud är oviktig i det offentliga liveet, då kommer samhället att skapas till en bild av något som saknar Gud. Om Gud tas bort från samhället då börjar vår förmåga att urskilja den naturliga ordningen, målet med livet och ”det goda” att mattas av. Det som högljutt upphöjdes till uttryck för mänskligt skarpsinne visar sig snart inget annat vara än galenskap, girighet och själviskt utnyttjande av andra. Och därför har vi mer och mer kommit till insikt om att vi behöver ett stort mått av ödmjukhet inför den känsliga mångfalden i Guds värld.  

Men vad sker med samhället runt omkring oss? Är vi lika uppmärksamma när det gäller att upptäcka de tecken som visar att vi vänder ryggen till och inte respekterar den naturliga och moraliska struktur som människan utrustats med? Inser vi att den inneboende värdigheten hos varje individ vilar på hans eller hennes djupaste identitet – som innebär att han eller hon är en avbild av Skaparen – och att därför de mänskliga rättigheterna är universella och bygger på naturlagen, och inte något som beror på förhandlingar eller rätt att tillsätta politiska tjänster, än mindre på kompromisser? Och detta leder till att vi reflekterar över vilken plats de fattiga och de äldre, immigranter och de som saknar röst, har i våra samhällen. Hur är det möjligt att våldet i hemmen plågar så många mödrar och barn? Hur är det möjligt att det allra mest underbara och heliga mänskliga utrymmet – livmodern – har blivit platsen där det utövas obeskrivligt våld?

Mina kära vänner, Guds skapelse är en och den är god. Att vi ägnar oss åt att aktivt stödja icke-våld, hållbar utveckling, rättvisa och fred och omsorg om miljön är något av största vikt för mänskligheten. Men dessa ämnen kan inte förstås utan en djup reflexion om den inneboende värdigheten hos varje mänsklig varelse, alltifrån konceptionen till den naturliga döden. Det är en värdighet som Gud själv givit oss och den är därför något okränkbart. Vår värld har tröttnat på girighet, exploatering och splittring, på det tröttsamma dyrkandet av falska idoler, på ofullständiga svar och på smärtan i falska löften. Våra hjärtan och sinnen längtar efter en vision om livet där vi finner att kärlek inte är något efemärt, där gåvor är något som delas med varandra, där enhet är något som byggs upp, där frihet betyder mening i sanning, och där identitet är något vi finner i respektfullt gemenskap. Allt detta är den helige Andes verk! Det är detta hopp som Jesu Kristi evangelium erbjuder oss. Det innebär att ni bör bära vittnesbörd om denna verklighet – att ni fick en ny skapelse under dopet och att ni styrktes genom gåvorna från förvandlingens ande. Låt detta bli det budskap som ni bringar från Sydney till hela världen!

BENEDIKT XVI

Inofficiell översättning: NH

Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana