Kära ungdomar,
Än en gång har vi ikväll hört Kristi storslagna löfte – ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er”. Och vi har hört honom uppmana – ”vittna om mig ända till jordens yttersta gräns” – (Apg. 1:8). Detta var de sista ord som Jesus uttalade innan han steg upp till himlen. Vi vet inte utan kan bara gissa oss till hur apostlarna kände sig när de hörde dem. Men vad vi vet är att deras djupa kärlek till Jesus och deras förlitande på hans ord gjorde att de stannade där de var alla tillsammans och väntade. Det var inte en planlös väntan utan en väntan i gemensam bön, tillsammans med kvinnorna och Maria i rummet på övervåningen (jfr Apg. 1:14). I denna natt gör vi detsamma. Här är vi nu församlade inför vårt kors som tillryggalagt så lång väg och ikonen föreställande Maria och under den magnifika Södra Korset förrättar vi nubön. I natt ber jag för er och för alla unga människor i hela världen. Låt er inspireras av era heliga förebilder! Ta in i era hjärtan och sinnen den helige Andes sjufaldiga gåva! Känn igen och tro på Andens verkan på era liv!

Häromdagen talade vi om Guds skapelse och den enhet och harmoni som kännetecknar den. Vi talade också om vår egen plats i Hans skapelse. Vi påminde om hur vi i den stora gåvan som dopet innebär har blivit gjorda till Guds avbild och likhet, hur vi fötts på nytt och blivit Guds egna barn, en ny skapelse. Och det är i vår egenskap av barn av Kristi ljus – som här symboliseras av ljusen ni tänt och nu håller – som vi bär vittnesbörd till världen om det ljus som mörkret inte kan övervinna (jfr Joho 1:5).

I natt riktar vi uppmärksamheten på hur vi ska göra för att bli vittnen. Vi behöver förstå den helige Andes person och hans livgivande närvaro i våra liv. Det är inte något som är lätt att förstå. Själva mångfalden av beskrivningar i den heliga Skrift som försöker ge en bild av Anden – han beskrivs som vinden, elden, andedräkten – visar hur svårt det är för oss att klart uttrycka hur vi uppfattar honom. Och ändå vet vi att det är just den helige Ande som trots att han är tyst och osynlig är den som ger vårt vittnesbörd om Jesus Kristus dess riktning och preciserar den.

Ni är redan medvetna om att vårt kristna vittnesbörd ges åt en värld som på många sätt är bräcklig och skör. Enheten i Guds skapelse har försvagats genom sår som är särskilt djupa där som samhällsrelationerna bryts upp eller där som den mänskliga anden nästan krossats genom att människor har utnyttjats eller skymfats. Våra samhällen av idag håller på att bli allt mer splittrade, allteftersom människorna som lever i dem blir allt kortsyntare, och detta beror på att man bortser från sanningens fulla horisont – bortser från sanningen om Gud och om oss själva. Relativismen klarar genom själva sin natur inte av att ha hela bilden klar för sig. Den lämnar ur räkningen själva de principer som gör att vi kan leva och blomstra i enhet, ordning och harmoni.

Vilket är då vårt svar som kristna vittnen till en delad och splittrad värld? Hur kan vi erbjuda hopp om fred, helande och harmoni åt de ”stationer” av konflikt, lidande och spänningar genom vilka ni har valt att vandra med korset som väg till denna Världsungdomsdag? Enhet och förlikning kan inte uppnås enbart genom våra egna ansträngningar. Gud har skapat oss till att vara till för varandra (jfr 1 Mos. 2:24) och det är bara i Gud och i hans kyrka som vi kan finna den enhet vi söker. Ändå är vi frestade att inför alla dessa fel och brister och alla besvikelser konstruera ett konstlat och ”fullkomligt” samhälle åt oss. Den frestelsen är inte något nytt. Igenom hela kyrkans historia har den löpt som en röd tråd och man har försökt att kringgå och sätta sig över mänskliga svagheter och misslyckanden och istället skapa en perfekt enhet, en andlig utopi.

Försöker man på detta sätt att skapa enhet undergräver man den i själva verket istället! Om man försöker skilja den helige Ande från Kristus så som han är närvarande i kyrkans institutionella struktur då äventyrar man den kristna gemenskapens enhet, och det är just den som är Andens gåva! Om man gjorde det skulle man förråda kyrkans natur som är att vara den helige Andes levande tempel (jfr 1 Kor 3:16). Det är i själva verket Anden som leder kyrkan in i hela sanningen och ger henne enhet i gemenskap och tjänst (jfr Lumen Gentium, 4). Olyckligtvis kvarstår frestelsen ”att göra det själv”. En del människor anser idag att deras lokala församling är något som på något sätt är skilt åt från den så kallade institutionella kyrkan och de talar då om sin församling som något som är flexibelt och öppet för Anden, medan de anser kyrkan vara rigid och i avsaknad av Anden.   

Det hör till kyrkans väsen att vara en enda (KKK, 813). Det är en gåva som det är nödvändigt att erkänna och vårda. Låt oss i natt be och besluta oss för att göra allt för att öka enheten. Låt oss bidra till den och avstå från varje frestelse att vända om! För det är just genom att vår tro är så allomfattande, så vidsträckt, solid och samtidigt öppen, sammanhängande och samtidigt dynamisk, sann och samtidigt ständigt växande vad gäller insikten att vi har något att ge världen. Kära ungdomar, är det inte på grund av er tro som era vänner som befunnit sig i svårigheter eller sökt en mening med livet vänt sig till er? Var uppmärksamma! Lyssna! Kan ni genom all dissonans och söndring i vår värld höra mänsklighetens samstämmiga röst? Allt ifrån det övergivna barnet i Darfur-lägret, eller från en bekymrad tonåring, eller en ängslig förälder i en förort, eller kanske även utifrån djupet i ert eget hjärta, höjer sig människans rop för erkännande, för tillhörighet, för enhet. Vem är det som uppfyller den grundläggande mänskliga längtan att vara en, att förenas med andra i gemenskap, att uppbyggas, att ledas till sanningen? Den helige Ande! Andens roll är det att fullborda Kristi verk. Berikade med Andens gåvor kommer ni att få makten att ta er förbi det som är splittrat och ofullständigt, förbi den ihåliga utopin, allt som är flyktigt, och istället erbjuda medmänniskorna det kristna vittnesbördets orubbliga visshet!

Mina vänner, när vi läste Trosbekännelsen sade vi: ”Vi tror på den Helige Ande, Herren och livgivaren”. ”Den livgivande Anden” är Guds kraft som ger liv åt allt skapat och är källan till det nya och överflödande livet i Kristus. Anden bistår kyrkan som befinner sig i enhet med Herren och i trohet med den apostoliska traditionen. Han fyllde den heliga Skrift med inspiration och leder Gudsfolket in i sanningens fullhet (jfr Joh. 16:13). På alla dessa sätt är Anden ”livgivaren” som vägleder oss in i själva Guds hjärta. Ju mera vi tillåter Anden att leda oss, desto mera fullkomlig kommer vår likhet med Kristus att vara och desto djupare vårt uppgående i den treenige Gudens liv.

Att på så sätt bli delaktig i Guds natur (jfr 2 Pet. 1:4) är något som sker varje dag i alla ögonblick av dagen, där han alltid är närvarande (jfr Baruk 3:38). Det finns emellertid stunder när vi kan känna oss frestade att försöka finna en viss fullhet borta från Gud. Jesus själv frågade de tolv apostlarna: “Vill också ni gå er väg?” Att avlägsna sig på detta sätt kan skapa en illusion av frihet. Men vad leder det till? Till vem skulle vi gå? I våra hjärtan vet vi ju att det är Herren som har det eviga livets ord (Joh. 6:67–68). Att vända oss bort ifrån honom är bara ett fåfängt försök att fly ifrån oss själva (jfr Augustinus, Bekännelser VIII, 7). Gud är med oss i det verkliga livet, inte i något som hör till fantasin! Det är hans omfamning, inte en flykt ifrån honom, som vi söker! Den helige Ande kommer alltså långsamt och försiktigt men med fast hand att leda oss tillbaka till det som är verkligt, varaktigt och sant. Det är Anden som leder oss tillbaka till den heliga Treenighetens gemenskap!

Den helige Ande har på något vis blivit den mest försummade personen i den heliga Treenigheten. Att ha en klar uppfattning om vad anden är kan verka omöjligt och ändå, när jag var liten lärde mig mina föräldrar, liksom era har gjort, att göra korstecknet. Därför kom jag snart att förstå att det finns en Gud i tre personer och att Treenigheten står i centrum av vår kristna tro och vårt kristna liv. När jag så lärde mig en viss förståelse av Gud som Fadern och Sonen – redan namnen säger ju mycket – förblev min förståelse av den tredje personen i Treenigheten ofullständig. Som ung präst och lärare i teologi beslöt jag mig därför att studera de stora män inom kyrkans historia som vittnat om Anden. Det var på så sätt jag bland annat kom att studera den helige Augustinus.

Augustinus förståelse av vem den helige Ande är var något som växte fram så sakta och under ständig kamp. Som ung hade han varit manikeist. Manikeismen var ett av de försök jag nämnde tidigare som gick ut på att skapa en andlig utopi genom att radikalt skilja det som hör till anden från det som hör till köttet. Därför betraktade han först med misstänksamhet den kristna läran om att Gud har blivit människa. Men hans erfarenhet av Gud som är närvarande i kyrkan ledde honom till att undersöka denna kärlekens källa som den uttrycks i den Treenige Gudens liv. Detta gav honom tre särskilda insikter i fråga om den helige Anden, nämligen att Anden var det band som förenade de tre personerna inom den heliga Treenigheten: enhet i form av gemenskap, enheten i form av bestående kärlek och enhet i form av en gåva som både överlämnas och tas emot.  Dessa tre insikter är inte bara något rent teoretiskt. De hjälper oss att förklara hur anden verkar. I en värld där både individer och gemenskaper ofta lider av frånvaron av enhet och sammanhang, hjälper oss dessa insikter att förbli i samstämdhet med Anden och att utöka och klargöra beskaffenheten av vårt vittnesbörd.

Låt oss därför nu med Augustinus hjälp illustrera hur den helige Ande verkar. Augustinus kom till insikten att de båda orden ”helig” och ”Ande” visar på Guds gudomliga väsen. Med andra ord – på den egenskap som delas av Fadern och Sonen – deras communio (gemenskap med varandra). Augustinus kom därför till slutsatsen att om den helige Andes utmärkande egenskap är att vara det som delas av Fadern och Sonen, så följer av detta att hans särskilda egenskap är enhet. Det är en enhet som består av levande gemenskap, en enhet av personer som befinner sig i en ömsesidig relation av ständigt givande, där Fadern och Sonen utger av sig själva åt varandra. Jag tror att vi nu börjar skymta hur belysande denna förståelse av den helige Ande som enhet, som ömsesidig gemenskap, är för oss. Sann enhet kan aldrig ha sin grund i förhållanden som förvägrar den andre rätten till lika värdighet. Enhet betyder inte heller helt enkelt totalsumman av de grupper genom vilka vi ibland försöker ”definiera” oss själva. Nej, det är bara i ljuset av gemenskap som enhet kan skapas och människans identitet fastställas. Här inser vi att vi behöver Gud, vi låter oss inlemmas i den helige Andes enhetsskapande närvaro och vi ger vårt liv i tjänande åt varandra.

Det andra som Augustinus kom till insikt om – att den helige Ande är bestående kärlek – härrör ur hans läsning av Johannes första brev där Johannes säger: ”Gud är kärlek” (1 Joh. 4:16). Augustinus väcker tanken att på samma gång som dessa ord visar på Treenigheten som helhet, uttrycker de även en särskild egenskap hos den helige Ande. Genom att reflektera över kärlekens bestående väsen – ”den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (ibid.) – undrar han så: är det kärleken eller den helige Ande som borgar för att kärleken är något förblivande? Och kommer till följande slutsats: ”Den helige Ande gör att vi förblir i Gud och Gud i oss. På samma gång är det kärleken som utverkar detta. Anden är därför Gud i hans egenskap av kärlek!” (De Trinitate, 15.17.31). Vilken vacker förklaring! Gud utger sig själv som kärlek i den helige ande. Vad mera kan vi lära av denna insikt? Jo, att kärleken är tecknet på den helige Andes närvaro! Tankar eller röster där det saknas kärlek kan inte – även om de kan verka sofistikerade eller allmänt förnuftiga – vara något som är ”utgivet av den helige Ande”. Kärleken äger en särskild egenskap: Långt ifrån att vara ombytlig eller flyktig har den en uppgift att fylla: den att vara bestående. Genom sitt själva väsen är kärleken något som består. Kära vänner, än en gång ser vi vilken fantastisk gåva den helige Ande ger vår värld: en kärlek som får osäkerheten att upplösas, en kärlek som övervinner fruktan för förräderi och svek, en kärlek som bär evigheten inom sig, den sanna kärleken som för oss in i en enhet som varar!

Den tredje insikten – att den helige Anden är gåva – härledde Augustinus genom att meditera över en text ur Evangeliet som vi alla känner till och älskar: Kristi samtal med den samariska kvinnan vid brunnen. Här förklarar Jesus sig själv vara den som ger det levande vattnet (jfr Joh. 4:10), vilket han längre fram kommer att förklara är den helige Ande (jfr Joh. 7:39; 1 Kor 12:13). Anden är ”Guds gåva” (jfr Joh 4:10) – den eviga källan (jfr Joh. 4:14) som släcker vår djupaste törst och leder oss till Fadern. Denna iakttagelse leder Augustinus till slutsatsen att när Gud delar med sig av sig själv till oss som gåva så är han den helige Ande (jfr De Trinitate, 15, 18, 32). Kära vänner, än en gång får vi en glimt av Treenigheten i full verksamhet: den helige Ande är Gud som evigt utgjuter sig själv; som en aldrig sinande källa ur vilken det väller fram strömmar av levande vatten som är just han själv. När vi betraktar denna aldrig upphörande gåva, inser vi hur begränsat allt det förgängliga är, hur dåraktig den konsumistiska levnadsstilen. Vi börjar förstå varför jakten på nya ting och upplevelser är något som inte kan tillfredsställa oss eller släcka vår längtan efter något annat. Vad är det vi söker? Är det inte den eviga gåvan? Källan som aldrig sinar? Låt oss tillsammans med den samariska kvinnan utropa: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig mera törstar!” (jfr Joh. 4:15).

Kära ungdomar, vi har sett att det är den helige Ande som åstadkommer denna underbara gemenskap av människor som tror på Jesus Kristus. Eftersom han är sann sin natur, på en och samma gång givare och gåva, verkar han även i denna stund genom er. Ta intryck av den helige Augustinus insikter och låt den enhetsskapande kärleken bli er ledstjärna, den ständiga kärleken er utmaning och den självutgivande kärleken ert uppdrag!

Imorgon kommer denna Andens gåva att högtidligen delas ut åt konfirmanderna. Bönen jag då kommer att läsa är denna: ”Ge dem vishetens och förståndets Ande, rådets och styrkans Ande, kunskapens och gudsfruktans Ande och uppfyll dem med din förundrans och fruktans Ande”. Dessa Andens gåvor – vilka var och en, så som den helige Frans av Sales påminner oss om, är ett sätt att få del i Guds enda kärlek – delas varken ut som belöning eller som tack för utförd gärning. De är gåvor till var och en i enlighet med vad Anden själv vill (jfr 1 Kor 12:11). Och de kräver ett enda svar från mottagaren: Ja, jag vill! Här känner vi igen något av det djupa mysteriet som förlänas oss kristna. Vår tro består inte först och främst i det vi gör utan i det vi tar emot. Det finns ju många frikostiga och duktiga människor som inte är kristna och dessa kan åstadkomma mycket mer än vi gör. Kära vänner, säger ni ja till att bli indragna i Guds trinitära liv? Säger ni ja till att bli indragna i Guds gemenskap av kärlek?  

Andens gåvor som verkar inom oss anger riktning och bestämmer karaktären av våra vittnesbörd. Om Andens gåvor riktas mot enhet, då binder de oss ännu starkare till hela Kristi kropp (jfr Lumen Gentium, 11) och gör oss bättre rustade till att bygga upp kyrkan och således tjäna världen (jfr 4:13). De manar oss till aktivt och glädjefullt deltagande i kyrkans liv: i församlingar och kyrkliga rörelser, i religionsundervisningens klasser, i kapell vid universiteten och i andra katolska organisationer. Ja, kyrkan måste växa till i enhet, måste stärkas i helighet, måste föryngras och ständigt förnyas (Lumen Gentium, 4). Men enligt vilken måttstock skall detta ske? Den helige Andes! Vänd er till honom, kära ungdomar, och ni kommer att finna den sanna betydelsen av vad förnyelse innebär.  

I natt, församlade som vi är under natthimlens förtrollande skönhet, är våra hjärtan och sinnen fyllda av tacksamhet mot Gud för den stora gåvan han givit oss i vår tro på Treenigheten. Vi tänker på våra föräldrar och mor- och farföräldrar som gick vid vår sida när vi som barn tog våra första steg på trons pilgrimsfärd. Nu, många år senare, har ni församlats här som unga vuxna tillsammans med Petri efterträdare. Jag är fylld av djup glädje över att kunna vara här med er. Låt oss åkalla den helige Ande, det är han som frambringar Guds verk (jfr KKK 741). Låt hans gåvor forma er! På samma sätt som kyrkan färdas samma väg som hela mänskligheten, så är också ni kallade att utöva Andens gåvor mitt i ert dagliga livs upp- och nedgångar. Låt er tro mogna genom utövandet av era studier, arbete, idrott, musik och konst. Låt den få stöd i bön och näring i sakramenten, och låt den sålunda bli till en inspirationskälla och till hjälp för era kamrater runt omkring er. När allt kommer omkring, handlar inte livet om att samla på sig så mycket som möjligt. Det är så mycket mera än framgång. Att vara verkligt levande betyder att förvandlas inifrån, att låta sig öppnas för Guds kärlek. Om ni tar emot den helige Andes kraft, då kan ni förvandla era familjer, samhällen och nationer. Låt dessa gåvor släppas fria! Låt vishet, moraliskt mod, Gudsfruktan och vördnad bli kännetecknen på er storhet!   

Och nu när vi gör oss beredda att tillbe det heliga Sakramentet i tystnad och väntan, önskar jag upprepa den saliga Mary MacKillops ord som hon uttalade när hon var knappt tjugosex år fyllda: ”Tro på det som Gud viskar i ditt hjärta!” Tro på honom! Tro på kärlekens Ande och hans kraft!

Övers: NH