av Anne Barbeau Gardiner


Kristus i Dachau (Christ in Dachau, or Christ Victorious) av John M. Lenz, utgiven av förlaget Roman Catholic Books.

Denna bok som först publicerades i mitten av 1950-talet i Tyskland är en djupt gripande skildring författad av fader John Lenz om de fem åren – 1940 till 1945 - som han tillbringade i ett koncentrationsläger i Bayern. Det som kanske mest slår oss i berättelsen är att den visar hur gudsförnekare av alla slag – brottslingar, socialister, kommunister och SS-agenter – i Dachau gjorde gemensam sak och förföljde katolska präster.  

Grunden till lidandena i koncentrationslägren låg enligt fader Lenz i att Europa hade ”vänt sig bort från Kristus” mot ”ett totalitärt system som endast vilade på makt”. Samma gudlöshet som hade skapat det Tredje Riket härskade nu i lägren, särskilt i form av de ateistiska fångarnas öppna fientlighet gentemot fängelseprästerna.

Medierna i våra dagar för den aldrig upphörande och absurda kampanjen mot Pius XII för hans påstådda ”tystnad” om lidandena i dessa läger men de nämner aldrig ateisterna på vänsterflygeln och hur dessa hjälpte nazisterna när det gällde att plåga sina medfångar i lägren. Fader Lenz säger: ”Lägervakterna och de kallhamrade kommunisterna och ateisterna bland fångarna sammansvor sig för att göra våra liv till helveten.”  Ja, just sammansvor sig, precis som Pilatus och Herodes gjorde i sitt vållande av vår Herres lidanden. Ateisternas hat mot de katolska prästerna var där i lägren så intensivt att fader Otto Neururer, bland andra martyrer, fick hänga upp och ner i 36 timmar innan han dog, bara för att en medfånge låtsades att han önskade få ta emot undervisning i troslära och sedan förrådde honom. I ett annat fall, det rörde sig om SS-män i Dachau, utsatte dessa tillsammans med fångar som var kommunister den polske biskopen Michael Kozal för olidliga kränkanden innan han dog. Vi ser här exempel på kommunistiska fångar som tjänade som SS-bödlar! Men när hör vi någonsin talas om det?

Undertiteln till fader Lenz bok är Den segerrike Kristus. Alla de 2 400 prästerna som var internerade i Dachau förblev andligen obesegrade ända till slutet, även när tusentals av dem dog i det som fader Lentz kallar för ”det största martyrskapet som präster har lidit i kyrkans historia”. Man lovade dem frihet om de avsade sig sitt prästerliga ”ämbete” men det var bara två som accepterade erbjudandet och blev frigivna. Kristus vann en stor seger i Dachau. Fasorna i lägren var bara halva historien. De som tog på sig korset, förklarar fader Lentz, blev vittne till vår Herres seger över ”mörkrets makter”.

År 1938, strax efter nazisternas intåg i Österrike, talade fader Lenz med en bonde i sin församling om ”den nya regimens gudlöshet” – och för detta blev han angiven. Under förhöret erkände han att han sagt att de nazistiska lärorna var ”ateistiska” och ”anti-kristna”. Det var nog. Han fängslades och fick sitta i fängelse i Wien i 17 månader, varefter han hamnade i lägret i Dachau i augusti 1940. Där fann han runt trehundra av Österrikes katolska ledare som hade satts i fängelse efter ”våldtäkten på Österrike”. Varje präst som skickades till Dachau – många var från Österrike, de allra flesta från Polen – sändes genast till ”bestraffninspatrullen” tillsammans med judar och zigenare, för präster betraktades också av nazisterna som mänsklighetens ”avskum”.

Efter en vecka sändes fader Lenz tillsammans med andra i förseglade boskapsvagnar först till Mauthausen, sedan till Gusen, ett arbetsläger där kriminella element var ”chefer”. Från början lade fader Lenz märke till att de oförfärade polackerna – som behandlades värre än de andra, särskilt om de var präster, läkare eller lärare – hade förvandlat Gusen till ett böneläger. ”Det var framför allt polacker och deras tappra präster som fyllde lägret med denna bönens anda.” Han blev rörd över det sätt på vilket de bad tillsammans i sina arbetsled tills en SS-vakt eller en en fångledare kom nära, då tystnade de. De brukade också be tillsammans på söndagarna för de 150 prästerna som hade ”levt, lidit och dött” runt omkring dem. Under hela den svåra tiden i Gusen, säger fader Lenz, "upphörde jag aldrig att tacka Gud för mina lidanden och det var detta, mer än något annat, som hjälpte mig att bära Korset.” För första gången förstod han vad aposteln Paulus menade med orden:  ”Jag har glädje i överflöd, mitt i alla mina lidanden” (2 Kor 7:4). Han insåg att ”detta lidande, även om det var fruktansvärt, var något fruktbart och oändligt nyttigt. ” Han hade tillbringat tre år i ett jesuitkloster som novis, men dessa tre månader i Gusen var värda ”mycket mer, för de gjorde att jag upptäckte det slags bön som genomborrar själen som ett svärd”, det vill säga den bön som innebär att man villkorslöst överlämnar sig till Guds vilja.

Tråkigt nog var det inte möjligt för de ateistiska fångarna i Gusen och Dachau att göra bruk av sina lidanden: ”Vad beträffar de gudlösa ibland oss, tjänade lägerlivet med alla prövningar som det innehöll bara till att göra dem ännu mera desillusionerade, hårda och bittra.” Eftersom de inte kunde be ”mitt i den skenbara hopplösheten och meningslösheten i vårt liv i lägret”, gjorde detta att dessa män förlorade sin självrespekt och istället ägnade sig åt att göra sina egna liv ”så uthärdliga som möjligt”, på de andras bekostnad. Deras medfångar var tvungna att använda sina kläder som kuddar, i annat fall skulle deras jackor och mössor ha försvunnit under natten. Fader Lenz erkänner att inte alla de ateistiska fångarna var moraliskt fördärvade, men de ”varmhjärtade” ibland dem var snarare undantag än regel.

I yttrandena om de ”gudlösa” i koncentrationslägret ger fader Lenz perfekt mothugg till det som Christopher Hitchens skryter med i sin bok god Is Not Great  (gud är inte Stor) när han säger att ”om det funnes en riktig statistik i ämnet så skulle man finna att ateister är mera moraliska än de kristna”. När ateisterna blev de verkliga ledarna i koncentrationslägren – de så kallade ”Judas-själarna” som bar ett gult band om armen och var SS-männens villiga redskap – då gjorde de livet till ett levande helvete för sina medfångar. Till priset av några få privilegier och bättre mat, var de redo att göra vad som helst i fråga om att bete sig själviskt och orättfärdigt. De var ofta mera infernaliskt sadistiska än SS-männen själva och visade öppet sin fiendskap mot prästerna. En sådan kapo (ordningsvakt) sparkade fader Lenz hela vägen uppför en backe när denne skjöt en skottkärra full med sten framför sig medan SS-männen stod omkring honom och ”eggade, överöste med okvädingsord och hånade honom”. En annan kapo som hade hand om sjukstugan skröt om att ingen präst som togs in där kom ut igen levande. Och när man lät fångarna bygga ett kapell i  Dachau blandade en arbetsledare, ”en ateist med ett outsägligt förakt för oss präster” sina instruktioner med en massa svordomar och eder.

I december månad 1940 fick kommendanterna i Gusen och andra läger order från Berlin att sända alla präster tillbaka till Dachau – detta som ett resultat av långa förhandlingar mellan de tyska biskoparna och Gestapo. Biskoparna hade inte lyckats att utvinna prästernas frigivning, men de hade lyckats skaffa dem böneböcker, ett kapell, regelbundna mässor och ett särskilt kvarter för prästerna i Dachau.  Fader Lenz blev sänd tillbaka till Dachau den 8 december 1940, och installerade sig i den trånga förläggningen i prästernas kvarter som nu blev ”den största och samtidigt strängast bevakade ordern i världen”. De katolska prästerna där kom från 136 stift och 24 olika nationer och utgjorde en stor religiös församling mitt i ”själva helvetet”. Två tredjedelar av prästerna var äldre än 50 år, en fjärdedel över 60, och det fanns en åttioåring, fader Stanislas Pujdo från Litauen. Där fanns också två biskopar, Dr. Kozal från Polen och biskop Piguet från Frankrike.

Den första mässan firades i det nya kapellet den 22 januari, 1941. De röda korsen på kapellets gröna fönster bar vittnesbörd om att ”Kristi kors hade segrat över det helvete som skapats av nazisternas svastika”! Även om prästerna var halvsvultna och fulla av löss sjöng de glädjefullt ”Christus vincit!” och solade sig i glansen av ”insikten om att Kristus själv var här med oss i det Heliga sakramentet. Kristus själv, vår Herre, vår Gud var med oss där i Dachau, Han var vår medfånge där bakom taggtrådsstängslen”. Från och med dagen fanns Kristus med i Dachau. Hans närvaro i det Heliga Sakramentet blev ”den ständiga källan till vårt andliga och intellektuella liv”. Prästerna förenades varje dag under mässan, liksom de första kristna gjorde i katakomberna, och fastän det var strängt förbjudet för andra än prästerna att närvara i kapellet, lyckades de att släppa in några få pålitliga lekmän bland fångarna, fastän det alltid fanns en fara för att bli förrådda av spioner. Från och med denna händelse lyckades de också att ge eukaristin till andra i lägret, särskilt till dem som var nära döden. Det var detta som utgjorde ”Kristi mirakel i Dachau”.

Fader Lenz grundade sedan ett rosenkransbrödraskap i Dachau. Det innebar att prästerna inte bara kunde läsa rosenkransbönen enskilt och privat, utan även också kollektivt med varandra. I maj 1941 fick de tillåtelse att be till Jungfru Maria i kapellet och sjunga hymner i en kör. Denna seger sammanfattar fader Lenz genom att säga: ”Genom Maria till Kristus – i Dachau." Efter en tid fick de också en vacker staty av ”Jungfru Maria av Dachau."

Som var att vänta, fick det nya kapellet och andaktsövningarna som firades där hatet och avundsjukan hos gudsförnekarna i lägret att öka. Ibland kom SS-männen instörtande mitt i mässan och befallde prästerna att utrymma salen genom att peka med gevären mot dem och skrika: ”Nog med hokus pokus för idag!” Och ändå öppnade deras gudlösa händer aldrig tabernaklet under alla de fyra åren. På samma sätt var kommunisterna bittra över det nya kapelelt och ville som en motaktion upprätta ett centrum för ”utbildning i politik” i lägret, men förvägrades detta. Förbittrade över detta vakade de över prästerna ”som hyenor som önskar kasta sig över minsta bagatell, en betydelselös anmärkning, en slintning med tungan” för att kunna rapportera dem för lägerledningen.

Hela denna tid var prästerna inte befriade från hårt arbete. De hade fortfarande den obehagliga arbetsuppgiften att från köket till de olika hyddorna bära 500 metallhinkar fulla med mat, var och en höll 50 liter och vägde runt 80 kg när den var full. Trots ständig hunger och svaghet  var de också tvungna att arbeta på den plantering om 160 ar som hörde till lägret och det i allt slags väder. År 1941 svalt etthundra präster till döds och år 1945 var det fyrahundra som dog på det sättet. Varför? Det var eftersom ordningsvakterna stal av prästernas mat så att de aldrig hade tillräckligt att äta. Vakterna brukade också fiska upp köttbitarna ur mathinken, så att det enda som återstod var en soppa gjord på potatis och rovor, och detta i små mängder. Fader Lenz säger apropos maten som försvann: ”Vårt kvarters kapo och hans kommunistvänner visste alldeles säkert vart den tagit vägen.” Det tjänade emellertid ingenting till att protestera, för de skulle bara skratta. När allt kom omkring så var de ju kommunister och gudsförnekare, och det tillhörde deras ’heliga plikt’ att göra livet så besvärligt för oss som möjligt.”

Men när en ny kommendant kom till lägret i mitten av augusti 1942, blev livet bättre under ett år, för denne ”fann inte ett grymt nöje i bestraffningar”. Nu var det lastbilar som förde mat till hyddorna och det blev tillåtet att ta emot paket från familj och vänner. Som motvikt till den överallt rådande korruptionen började nu präster att inta nyckelposter i lägret. För den första gången blev till exempel en präst satt att ansvara för kapellet. ”Våra kommunistiska vänner blev sålunda berövade ytterligare inblandning i våra angelägenheter.”

Men när prästerna i slutet av 1942 började ta emot paket från familj, vänner och religiösa medsystrar ”visste våra gudlösa kamraters ilska och avund inga gränser”. De försökte med hot och skrämsel att stoppa floden av matpaket att nå fram till sina adressater, men lyckades inte. Men när prästerna började dela ut innehållet till de mest behövande i lägret bröt helvetet löst. Vid det laget fick ”våra gudlösa kamraters illvilja” dem att försöka beveka SS-männen att bestraffa både prästerna och de behövande på en och samma gång. ”Kommunisterna var bara alltför glada att anklaga oss att med våra klädes- och mataktioner önska värva proselyter, och vid minst ett tillfälle lyckades de få beväpnade SS-vakter att skjuta på folksamlingen bestående av fattiga fångar som hade församlat sig framför prästernas kvarter i hopp om att få del av prästernas gåvor." För en tid förbjöds alltså dessa att dela ut kläder och mat eller ens att besöka de sjuka, och detta på grund av att ateister som befann sig på vänsterkanten gjorde gemensam sak med nazisterna.

Olyckligtvis stannade den nye kommendanten bara ett år och våren 1944 fick prästerna lämna sina ”bättre” poster, när en av dem befanns ha smugglat ut en rapport om lidandena i Dachau till omvärlden. Fader Lenz egna skrifter beslagtogs och han bestraffades med tolv dagar i ”den stående bunkern”, som var en fängelsecell som hade formen av en skorsten.

Under de sista krigsåren drabbades lägret av en tyfusepidemi, som var en sjukdom som överfördes genom lössen. Först drevs sjukstugan av ateistiska sjukskötare som brukade stjäla innehållet i de paket som patienterna tog emot från familjer och vänner. Men allteftersom tyfusepidemin spreds dog några av sjukskötarna medan andra flydde för livet tillsammans med SS-vakter, och därför kom omhändertagandet av de döende att så småningom bli prästernas uppgift. Under tiden hade de oförfärade polska prästerna lyckats med det till synes omöjliga och fått tillåtelse av SS-myndigheterna att arbeta ibland de döende tyfussjuka i det isolerade husblocket. Fader Lenz anmälde sig som frivillig när tyfusen nått en takt av hundra fångar om dagen som dog i sjukdomen. Nästan alla patienterna var katoliker, vare sig de kom från Frankrike, Italien, Jugoslavien eller Tjeckoslovakien. Om han inte kunde tala en av de döende männens språk brukade fader Lenz använda sig av ett litet krucifix som tolk. Endast en enda man vägrade någonsin att ta emot hans omhändertagande tjänster, och bara tre av prästerna som ställde upp som sjukskötare dog av tyfus.

Det är värt att lägga märke till att det bara fanns 141 icke-katolska kyrkoherdar i Dachau, vilket bör jämföras med 2 400 katolska präster (samt några hundra seminarister och munkar). Detta tyder på att nazistregimen betraktade den katolska kyrkan som sin huvudfiende. Fader Lenz påpekar att ”två tredjedelar av Tyskland var protestantiskt vid Hitlers makttillträde” år 1933, och ändå var år 1945 bara 17 tyska protestantiska kyrkoherdar internerade i (och 33 av andra nationaliteter), medan den katolska tredjedelen av Tyskland representerades av 190 katolska präster. Dessa tal är avslöjande, närskilt när man orättmätigt säger att katolska kyrkan i påve Pius XII:s gestalt bär ansvaret för alla lidanden under Andra Världskriget. Arresteringarna och fängslandena av präster före och under kriget var bara en upptakt, säger fader Lenz, till den nazistiska planen. De företogs i så stor mängd man vågade vid den tiden, men man hoppades att så småningom skulle den ”stora rensningen” av den katolska kyrkan äga rum efter Hitlers seger. Hitler hade ju skrutit med att ”jag kommer att krossa den katolska kyrkan som en padda.”

Efter kriget, säger fader Lenz, brukade många människor fråga honom ”hur Gud kunde tillåta så stor orättvisa” som de lidanden Hans präster fick utstå i Dachau. Han brukade då svara: ”En blick på Vår Herres och Frälsares kors ger oss säkert alla det sanna svaret.” Boken Kristus i Dachau kan varmt rekommenderas i dessa dagar när Christopher Hitchens i sin best-seller skryter med att säga att en jämförelse mellan de troendes moral och ateisternas, visar det sig att de troende katolikerna har lägre moral, och detta i en tid när den militanta ateismen på nytt knackar på dörren och Europa är mycket mera gudlöst än under 1930-talet.  

20090226

Anne Barbeau Gardiner, medverkande redaktör för New Oxford Review, är professor emerita i engelska vid  John Jay College i City University i New York. Hon har skrivit essäer om Dryden, Milton och Swift, och om katoliker på 1600-talet.

ur New Oxford Review

Övers. NH