Sylvain Gouguenheim: Aristote au Mont Saint-Michel. Les racines grecques de l´Europe chrétienne. Editions de Seuil. 2008. 280 sid. ISBN 978-2-02-096541-5.

När jag läste litteraturhistoria i Göteborg i början av 1960-talet började vi med den grekiska litteraturen. Professor Lennart Breitholtz hade just utkommit med de första delarna av sin sedermera mycket spridda antologi Litteraturens klassiker. Vi var nog den första gruppen som använde den. Runt det stora seminariebordet i ett källarrum med soptunnor utanför fönstret inleddes vår vandring genom det grekiska arvet, i svensk översättning, under den bistre professorns ledning. Iliaden och Odysséen avverkades. Vi blev orienterade om ”den homeriska frågan”. Fortsättning följde genom lyrikerna, Sappho, Alkaios, Pindaros med flera. När vi kom in på dramat, Aischylos, Sofokles, Euripides, gick professorn upp i varv eftersom han framför allt var teaterhistoriker och hade doktorerat på det fransk-klassiska dramat. Däremot väckte han aldrig frågan om vilken slingrande väg dessa texter tillryggalagt för att efter dryga två årtusenden hamna i hans antologi. Tydligen förutsatte man att texterna utan större problem traderats genom århundraden.

Annorlunda blev det när jag kom till idé- och lärdomshistoria. En sympatisk tjeckisk flykting blev vår lärare. Han visade oss på sammanhang genom historien. Särskilt minns jag den överraskning vår lilla grupp drabbades av när han berättade om den grekiska litteraturens osannolika väg till Västeuropa. Under den epok när de centrala delarna av vår världsdel varit insvepta i kulturellt mörker, där irländska munkar i väster och det bysantinska riket i öster var de enda ljuspunkterna, hade den grekiska litteraturen blivit översatt till arabiska. Bagdad och dess ”vishetens hus” blev kulturens centrum. Muslimerna förde sedan med sig det grekiska antika arvet genom Nordafrika till Spanien, till kalifatet i Cordova, där de kom att leva i harmoni med judar och kristna. I Toledo blev de grekiska klassikerna därefter översatta från arabiska till latin, varifrån de fördes vidare till Västeuropa, där de åstadkom en filosofisk och naturvetenskaplig nytändning. Vår västerländska kultur står därför i tacksamhetsskuld till muslimerna.

Denna traditionshistorik har efter hand blivit allmängods, även om den fortfarande ofta presenteras som om det vore fråga om en nyhet. Den passar väl in i det postkoloniala västerlandets självgisslande. När president Obama talade i Kairo den 4 juni 2009 sade han: ”Jag är också medveten om civilisationens tacksamhetsskuld till islam. Det var islam på platser som Al-Azhar som bar lärdomens ljus under många århundraden och banade väg för Europas renässans och upplysning.”

Inte undra på att det då väckt en våldsam debatt då Sylvain Gouguenheim, professor i medeltidshistoria vid den ansedda École Normale Supérieure i Lyon, ifrågasätter hela denna process. I sin bok Aristote au Mont Saint-Michel. Les racines grecques de l´Europe chrétienne (Aristoteles på Mont Saint-Michel, det kristna Europas grekiska rötter) menar han att det grekiska arvet blev överfört till direkt Västeuropa utan att ta omvägen via muslimerna i Bagdad och Spanien. Gouguenheim har därmed tagit risken att stämplas som ”islamofob” genom att han försummat att iaktta den självcensur som hör till god ton, något som är särskilt viktigt i Frankrike med dess muslimska förortsgetton, debatt om slöjförbud och Le Pens Front National. Den debatt Gouguenheims bok har väckt visar att historia berättad ur annan synvinkel än den vanliga kan bli rena dynamiten.

De mörka århundradena (The Dark Ages, ett begrepp med ursprung hos Petrarca och som sedan vidgades och fick spridning genom protestantismen och upplysningen) under 4-700-talen var i själva verket inte alls så mörka, framhåller Gouguenheim. De s.k. barbarfolken var inte helt främmande för den romerska kulturen. Visserligen förlorades kunskapen i grekiska, Nya testamentets språk, i väst, men det grekiska arvet kom ändå att föras vidare genom kristendomen. Grekiska litteratur överfördes direkt från Bysans till Sicilien och Syditalien, men också till Frankrike och det tyska kejsardömet, vilket tidigare inte varit så allmänt känt.

Några exempel: Gregorius, biskop av Agrigente på Sicilien under 500-talet, har många referenser till Aristoteles i sina tio böcker med kommentarer till Predikaren. Lärde på flykt undan den bysantinske kejsarens förföljelser eller den arabisk-muslimska expansionen medförde det antika arvet i olika omgångar. Under 600-talet fördes många grekiska manuskript från Orienten till Sicilien. Den grekiska kulturen var i hög grad levande i Syditalien och på Sicilien, där många talade grekiska. De normandiska furstarna kom där att gynna den grekiska kulturen och grundade åtskilliga kloster där grekiska manuskript översattes till latin.

Den benediktinske lekbrodern Konstantin Africanus hade inhämtat medicinska kunskaper vid de muslimska lärosätena i Kairouan och Kairo. Han hade även varit i Etiopien där kunskapen i grekisk medicin också blivit bevarad. Han översatte arbeten av den kristne araben Hunayn ibn Ishaq, en av Orientens främste lärde under 800-talet. Konstantin tvingades fly från Nordafrika till Italien, där han etablerade sig i Monte Cassino och översatte från såväl arabiska som grekiska. Genom honom förmedlades Hippokrates och Galenos till den berömda medicinska skolan i Salerno. 

Konstantin Africanus undervisar i medicin

Boëthius, som var verksam vid Teoderiks hov i Ravenna, översatte Aristoteles och skulle också ha översatt Platon om inte hans avrättning 525 kommit emellan. Grekisk kultur överfördes under 5-600-talet genom Ravennaexarkatet. I Rom fanns många grekiska flyktingar på 600-talet. De översatte grekisk litteratur till latin. Från 685 till 752 var påvarna antingen greker eller syrier. En tysk präst, som deltog i ett koncilium 704 konstaterade att prästerskapet var tvåspråkigt. De talade latin under sessionerna men grekiska sinsemellan.

Pippin den lille fick ta emot grekiska manuskript, bl. a. Aristoteles, från påven Paul I. Hans son Karl den store studerade evangelietexter med hjälp av greker och syrier som var verksamma vid hovet i Aachen. Karls dotter Rothrude blev trolovad med kejsar Konstantin VI, även om förbindelsen sedan upphävdes på grund av hovintriger i Konstantinopel. Den karolingiska världen såg i det grekiska sin moderkultur, en uppfattning som fördes vidare till det ottonska kejsardömet. Otto II var gift med den bysantinska prinsessan Theophania. Deras son Otto III använde sig av greker på höga poster.

Canterbury blev ett centrum för grekiska studier liksom klostren på Irland. Beda Venerabilis i det nordengelska Jarrow läste grekiska när han skrev sina kommentarer till Apostlagärningarna m. fl. böcker i Nya testamentet. Irländaren Johannes Scotus Erigena, verksam vid det karolingiska hovet, läste kyrkofäderna samt Platon och Aristoteles på grekiska.

Det grekiska arvet sipprade fram med hjälp av många resenärer. Västerländska pilgrimer vallfärdade till Jerusalem för att be och till Konstantinopel för att bese staden. Greker från Bysans reste till Rom för att be vid apostlagravarna. Redan före korstågen hade mycket av det antika vetandet nått till västerlandet.

Som en följd av studiet av de antika författarna uppstod en rad av intellektuella ”renässanser” i Europa: den karolingiska, den ottonska med höjdpunkt omkr. 1000 samt 1100-talets renässans då universitetet grundades i Bologna, Paris, Oxford. Kyrkan var inte fientligt inställd mot förnuftet. Tvärtom uppstod i kyrkan det europeiska medvetandet med dess kunskap om tillvaron och människan, vilket i sin tur ledde fram till ”det öppna samhället”.

Däremot var den visigotiska kulturen på den iberiska halvön väsentligen latinsk. Där verkade på 600-talet den antiarianske Isidorus av Sevilla som fått anseende som den siste latinske kyrkofadern. Det var först sedan Toledo 1085 återerövrats av Alfonso VI som staden blev ett centrum för översättning till latin.

Dessförinnan fanns två andra viktiga centra för översättning, nämligen Antiokia och Mont Saint-Michel. Gouguenheim lyfter fram den sistnämnda platsen, dock inte i den grad man förleds att tro av bokens titel, som förmodligen är satt för att väcka intresse hos en bredare fransk läsekrets. Mont Saint-Michel är nämligen en av Frankrikes mest kända turistattraktioner, försedd med inte mindre än tre stjärnor i den gröna Guide Michelin. Och det skall väl erkännas att jag inte hade en aning om platsens betydelse när jag för en del år sedan vandrade runt bland klostrets byggnader ute på den märkliga klippön vid den långgrunda tidvattenskusten på gränsen mellan Normandie och Bretagne.

Le Mont Saint Michel. Klostret anlades på 800-talet.

I dess scriptorium verkade under 1100-talet Jacobus Veneticus Græcus, en italiensk präst som studerat i Konstantinopel. Enligt Gouguenheim, som bygger på den italienske historikern Lorenzo Minio-Paluello, är han ”den felande länken” vad gäller överföringen av den aristoteliska filosofin från den grekiska till den latinska världen. Hans översättningar blev mycket spridda, framför allt i Frankrike och England men även i Rom. Thomas av Aquino använde sig av dem. Den förnämliga manuskriptsamlingen i rådhuset i det närbelägna Avranches innehåller för övrigt ett antal Aristotelesöversättningar från Mont Saint-Michel.

Även inom de orientaliska kyrkorna vårdades det grekiska arvet. De lärde talade såväl syriska som grekiska. På 7-800-talet översatte de grekiska verk till arabiska, en förutsättning för den muslimska vetenskapliga blomstring som sedan kom till stånd på 900-talet. De fick då också uppfinna nya arabiska ord för abstrakta begrepp som det inte fanns några uttryck för inom de semitiska språken, t.ex. ”falsafa” för filosofi.

Illumination från en översättning av Aristoteles Politik, ekonomi, etik. 1100-tal.

Det är här, när Gouguenheim kommer in på islams förhållande till grekisk kultur, som han beträder minerad mark. Protesterna har inte heller låtit vänta på sig.

Enligt Gouguenheim är det för sina översättningar omtalade Bait al-Hikma (Vishetens hus) i Bagdad till stor del en legend, konstruerad av dem som beundrat abbasiderna, i synnerhet de s.k. mutaziliternas teologiska riktning. Det existerade som ett privat bibliotek hos kalifen Harun al-Rashid, reserverat för koranspecialister. Judar och kristna ägde inte tillträde. Där förekom sålunda inget religionsmöte eller något samarbete inom filosofi. När al-Mutawakkil kom till makten 847 förbjöds alla diskussioner om Koranens natur. Bait al-Hikmas verksamhet tycks ha upphört på 900-talet.

Muslimerna tog visserligen till sig det grekiska vetandet vad gällde medicin och astronomi, men filosofin fann de vara suspekt. Dessutom begränsades den grekiska kulturens inverkan på islam av rent språkliga orsaker, av att det inte fanns några motsvarande abstrakta begrepp i arabiskan. Islam tog vara på sådant man hade nytta av men påverkades inte av själva den grekiska andan. Vare sig diktningen, tragedin eller filosofin införlivades i den islamiska kulturen, medan logiken, med vissa restriktioner, dock fann sin plats. Medeltidens islam blev lika litet helleniserat som västerlandet blev islamiserat. Efter Avicenna, den store läkaren och filosofen omkr. 1000, användes inte Aristoteles texter av någon muslim, med undantag av Averroës, som var verksam i Córdoba först på 1100-talet.

Gouguenheim framhåller därför att han inte kan instämma med Alain de Libera, specialist på medeltidens filosofi, som menar att islam innehar rollen av att ha utgjort ”den första konfrontationen mellan hellenismen och monoteismen” och därvid glömmer de grekiska kyrkofäderna. Gouguenheim accepterar inte de Liberas uppfattning att västerlandet fått förnuft och rationalitet från islam. Tvärtom menar han att kristendomen redan tidigt upptog den antika kulturen i sig, integrerade dess anda med utlämnade av vissa delar såsom epikurismen.

Hos islam måste utifrån kommande kulturella inflytanden först passera ett juridiskt såll för att avgöra om något är förenligt med Koranen, framhåller Gouguenheim. Där var det svårare för det antika arvet att passera än i kristendomen, eftersom denna uppstått i ett grekiskt universum och därför lättare kunde föra arvet vidare. Det islamiska sållet blev efterhand allt trängre. Lika litet som den abassidiska världen lät sig influeras av den aristoteliska metafysiken eller politiken, lika litet lät sig det osmanska väldet påverkas av 1500-talets renässans.

Inte heller muslimernas krigiska mellanhavanden med väst främjade den vetenskapliga dialogen. Araberna hade ingen anledning att skicka sina matematiker och andra lärda för att förmedla kunskap till de otrogna. De lärde i väst fick själva införskaffa vad de behövde genom att ta vara på manuskript från den mozarabiska (arabiserade kristna i Spanien) eliten och från de judar som på 1100-talet fördrevs av de fanatiska almohaderna. Därtill använde man de översättningar som på beställning av biskopar och abbotar gjordes av sådan grekiskkunniga klerker som Jakob från Venedig.

Sammanfattningsvis säger Gouguenheim: Att islam tack vare syriska och arabiska kristna har bevarat en stor del av det grekiska arvet är höjt över all diskussion. Islam har därtill bidragit med kunskaper inom matematik, astronomi m.m. Att västerlandet dragit nytta därav är riktigt, även om detta inte var den enda kanalen för traditionsöverföringen. Men att muslimerna frivilligt skulle ha överfört det antika vetandet till kristna är en önskedröm.

Sylvain Gougouenheim

Het debatt

Det är nog så att Gouguenheim, född 1960, velat provocera en äldre forskargeneration. Däri har han också lyckats. Sedan boken kom ut i mars 2008 har det förts en offentlig debatt av ett slag som sällan kommer historiska översikter till del. Till att börja med fick Gouguenheim några positiva recensioner, men därefter publicerade fyrtio forskare ett öppet brev i Le Monde där man anklagade honom för att vilja ha till stånd en Clash of Civilizations i Samuel Huntingtons anda. Några dagar senare kunde man i vänstertidningen Libération läsa ett uttalande från 56 forskare som framhöll det kristna Europas tacksamhetsskuld gentemot islam. De ansåg att Gouguenheims bok inte håller vetenskaplig standard utan snarare är ett ideologiskt projekt med bismak av oacceptabla politiska åsikter. 200 lärare och elever vid Gouguenheims eget lärosäte gick ut med ett upprop där de tog avstånd från boken. I september 2009 utkom så en ”motbok” under medverkan bl.a. av den av Gouguenheim citerade Alain de Libera.

Kritiker tycker också att Gouguenheim överdrivit betydelsen av verksamheten på Mont Saint-Michel och någon har t.o.m. ifrågasatt om Jakob över huvud taget var verksam där. Han har också kritiserats för att inte kunna vare sig arabiska eller grekiska, en i mitt tycke ovidkommande kritik när det inte är fråga om grundforskning utan om en historisk översikt vars litteraturförteckning omfattar inte mindre än femton sidor.

Å andra sidan skrev den konservativa Le Figaro att Gouguenheim blivit utsatt för ”intellektuell terrorism” av likriktade vänstertänkare. Det har också sagts att han är offer för en sammansvärjning eftersom han inte underkastar sig tidsandan. Medeltidshistorikern Jacques Le Goff menar att Gouguenheims teser är intressanta men kan diskuteras, samtidigt som han noterar att de våldsamma attackerna hans yngre kollega blivit utsatt för inte stöds av ledande medeltidshistoriker.

Debatten har även uppmärksammats i Svenska Dagbladet i en understreckare den 7 januari 2010.

Det måste räknas Gouguenheim till godo att han dragit upp kyrkans grekiska rötter i dagsljuset. Ibland har det varit som om man sett det grekiska arvet som en sorts förorening. Men att detta arv är något som oundgängligen hör samman med den kristna tron underströk Benedikt XVI vid sin beramade föreläsning i Regensburg den 12 september 2006 (Signum 7/2006).

Föreläsningen handlade om tro och förnuft. Påven betonade kristendomens beroende av grekisk filosofi. Han påminde om att inte bara Nya testamentet är skrivet på grekiska utan även Septuaginta, det Gamla testamente man läste i den tidiga kyrkan. Septuaginta är något förmer än en översättning, den är också ett självständigt textvittnesbörd och ”ett eget tydligt och viktigt steg i uppenbarelsehistorien”. Påven pekade också på hur Johannes använder sig av Bibelns första vers genom att utlägga den som ”I begynnelsen var Logos”, ett centralt begrepp i grekisk filosofi.

Påven framhöll att uppfattningen att det grekiska arvet utgör en väsentlig del av den kristna tron strider mot kravet att kristendomen måste ”avhelleniseras”. Detta är något som präglat den teologiska debatten alltsedan den moderna epokens början. Tre stadier kan urskiljas i detta ”avhelleniseringsprogram”.

Först uppstod kravet under reformationen på 1500-talet. När reformatorerna betraktade den skolastiska teologin tyckte de sig stå inför ett trossystem som helt bestämdes av filosofin. Gentemot detta system satte man Sola Scriptura.

Med den liberala teologin på 18-1900-talet kom den andra vågen av avhellenisering. Med utgångspunkt från Pascal skilde man mellan filosofernas Gud och Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Adolf von Harnack lyfte fram Jesu enkla lära bortom alla teologiska teorier och bortom den grekiska filosofin.

Den tredje avhelleniseringsvågen pågår just nu när man inför mötet med kulturernas mångfald påstår att i syntesen med det antika Grekland fullbordade fornkyrkan en första ”inkulturation” av kristendomen. På samma sätt måste då de andra kulturerna idag ha rätt att gå direkt till Nya testamentets enkla budskap för att sedan inkulturera detta i sin egen kultur. Detta är i och för sig inte fel, framhöll påven. Det finns inslag i den gamla kyrkans tillblivelseprocess som inte behöver ingå i alla kulturer. Men de grundläggande avgöranden som då togs vad gäller sambandet mellan tro och förnuft hör till själva tron. ”De är vidareutvecklingar som ingår i den kristna trons själva natur.”

Såväl påven som Gouguenheim har kritiserats för att inte ge en balanserad framställning av den muslimska ståndpunkten. Debatten lär fortsätta, även om Gouguenheim, i motsats till Benedikt XVI, menar att en verklig dialog är omöjlig eftersom båda religionerna har universella anspråk och därför ser varandra som rivaler.

Sedan kan man också fråga sig om det verkligen var så lyckat av kyrkan att hålla fast vid den aristoteliska filosofin i processen mot Galilei.

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 11/2010

Med benäget tillstånd av författaren.