Kan poesi  förmedla sanning? Eller handlar det bara om känslor, upplevelser, ungefär som att lyssna på musik? Eller kanske en uppvisning av vad man kan göra med språket?

Från naturvetenskapligt håll så handlar poesi inte om sanning. Ty sanning måste verifieras genom metod. Hypotesprövning. Evidens!

Å andra sidan så är både det rationella och existentiella inbyggt i vår natur. Det är svårt att prioritera mellan vad som är viktigast i vår dagliga tillvaro. Redan hos fostret formas hjärnan efter vad det hör från mamma; hjärtljud, röst, ja, även röster utifrån. När det kommer ut i världen handlar det om att tolka än fler sinnesintryck. Rationellt - och existentiellt.

Utan dessa signaler vi får från vår omgivning så kan vi inte heller förstå vår existens. Man kan förvisso tappa några sinnen. Men då kompenseras det av andra.

Det kom ut en diktsamling signerad Mats Waltré, Sånger till Saknadens lov. Detta på det beundransvärda lilla förlaget Alhambra.

Redan titeln väcker frågor: Saknad är ofta förknippat med något negativt; "sörjd och saknad" brukar det stå i dödsannonserna. Men i denna diktsvit får vi en resa i det inre - det sannerligen existentiella - som vi alla lever i, var och en på sitt högst personliga vis.

När det handlar om sådant, kan det lätt bli väldigt personligt: Att diktaren vill liksom redovisa sina egna upplevelser, ungefär som man gör i sin ungdoms dagböcker. Och ja, det finns här, också.

Men framförallt uttrycker detta diktverk en epik, en berättelse, som är allmänmänsklig. Det finns många bilder. Men det har alltid ett överordnat syfte; att säga något om vår existens.

Dikterna bygger mycket på metaforen:

och allt var stilla
vinden smekte som nyss
leker över kinden
och jag vänder mig om
och ser ingen avgrund
bara de böljande sädesfälten
och den solmogna jordvägen
slingrande från fjärran
ända fram till mina fötter
till svartmyllan under dem

Här handlar det således om sinnlighet; vinden som smeker huden, sädesfälten som intar ögat, myllan  under fötterna. Man kan kasta sig in i dessa strofer, ungefär som i en berättelse, en film, ett äventyr. Ibland känner man igen sig, andra gånger får man kanske anstränga sig lite för att liksom frammana de bilder diktaren målar. 

Men plöstligt bryter också något annat in: Insikten! Man vill som läsare utbrista  i ett: - Aha! Just det!

Sinnligheten blir som en bro in till transcendensen, till insikter om vår själva existens. Och där lämnas sinnena åt sidan. I saknaden finns varken vind eller sädesfält,  ljus eller mörker. Bara ett tillstånd.

Mats Waltré har lyckats bryta den trend som poesin idag drabbats av, nämligen ord-ekvilibrism och den begränsning som exklusivitetsdriften skapar. Mycket av den poesi som idag publiceras blir intressant för enbart en mycket liten krets av redan invigda; förlagsfolk, poeter, kulturjournalister... Men här få vi en möjlighet - envar - att både känna igen oss och att få nya insikter om tillvarons mysterier.

Nyckelraderna i hela detta diktverk torde vara dessa:

så varar då vårt förstånd i
saknaden, hoppet och ofullkomligheten
och de tre är alla trogna
och jag undrar
hur saknaden ska bli min vän

För den kristne är det inte främmander eller skrämmande; det är inte bara dem som medvetet offrat sitt "privatliv" i en klosterdisciplin som skulle känna igen saken. Ty när katoliken ber inför det utställda sakramentet så handlar det om att lämna allt åt sidan; känslor, tankar, person, historia. När prästen säger:  - Vi försätter oss i Guds närvaro, så hisnar man. För det mesta misslyckas det. Man är där och de vanliga tankarna maler på.

Men ibland lyckas man att förlika sig med saknaden av allt det som inte blev av eller oron över det som är just nu. Och ja, och ofullkomligheten, som livet är fullt av, den egna, omgivningens, världens.

Men hoppet finns där, ty det är det sista som lämnar oss. Hoppet om att livet har - inte hade, utan har - en mening som är större än allt vi någonsin kunde förstå. Och den stora paradoxen är, att detta kan uppfattas just med det förstånd vi fått, redan som barn. Men då måste vi vara beredda att sjunga "saknadens lov".

du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom du så gärna vill leva
och där när du ser så förvandlas du
och när du inget ser tar du emot
och mästaren ger dig ett sandkorn
och nästa dag ännu ett, ännu ett

Ulf Silfverling