Korset och det Tredje riket (The Cross and the Third Reich)
av Simon Fitzgerald
Det finns ingen kataklysm i världens historia som kan jämföras med Andra Världskriget. Det var en katastrof som drabbade hela världen. Det betydde inte bara dödande och lemlästning av miljontals människor utan även en utplundring av Europas kultur från vilken denna världsdel ännu ej hämtat sig.
Det var ett krig som saknade jämförelse med alla tidigare drabbningar, både i omfång och i den förödelse som drabbade städer och civilbefolkning. Det var också en händelse som ännu förföljer människorna i deras tankar, fastän det gått mer än 60 år sedan den sista striden stod. Ett tecken på detta är den ström av böcker som följer på varandra om varje tänkbar aspekt av dessa ödesdigra år. Och ännu ser vi inget tecken på denna ströms avmattning. Marknaden för denna genre verkar outtömlig. Det nya i saken är emellertid det hätska anti-katolska stuket på denna typ av böcker.
Att det finns verk med en sådan förvriden inställning borde inte vara ägnat att förvåna, för de säljs i stora upplagor och får stor uppmärksamhet i medierna, vilka finner ett bara alltför stort nöje i att förmedla de lögner som torgförs i dessa böcker. I många fall är dessa anti-katolska beskrivningar av historiska händelser inget annat än rena uppdiktade historier och mera uttryck för författarens livliga fantasi och hatet han hyser till den katolska kyrkan, än någon önskan att ge en noggrann och opartisk bild av det som verkligen skedde.
Spännande upprättelse
Mot denna dystra bakgrund är John Frain’s The Cross and The Third Reich något förmer än en ytterst läsvärd och noggrann dokumentation av kriget (denna bibliografi omfattar mer än 500 sidor). Det är ett spännande verk som visar att kyrkan gjorde allt som stod i dess makt för att bekämpa nazisterna. Ja, den gick ofta långt utöver det som kunde förväntas av en världsvid organisation med ansvar för en miljard katoliker men som ändå saknade alla slags militära vapen förutom armborsten som Vatikanens schweizergarde bär.
I förordet till boken förklarar Lord Alton att under de närmast följande åren efter kriget ansåg man allmänt, även från judiskt håll, att den katolska kyrkan inte skulle kritiseras utan att Pius XII och Vatikanen hade uppträtt på ett hjältemodigt sätt.
Pinchas Lapide, historiker och israelisk konsul, säger att vi har Pius XII att tacka för att ”åtminstone 700,000, men antagligen uppemot 860,000, judar räddades från en säker död för nazisternas händer”. När man tänker på de 6 miljoner som gick under, ser man skillnaden jämfört med andras fruktlösa försök att rädda judiska liv.
Det mest talande beviset är de kommentarer som vi har bevarade av judar som var samtida med Pius XII. Efter kriget avtackades påven av många av de överlevande efter Shoa och dessa hyllningar inkluderar ord fällda av Israels förste president, Chaim Weizmann och Issac Herzog, Israels överrabbi. Roms överrabbi, Israel Zolli, blev katolik och antog påvens namn för att hylla påven och det han åstadkommit under nazistperioden.
Med anledning av Pius XII:s död sade Golda Meir: ”Under tio år av nazistisk terror, när vårt folk utstod fruktansvärda lidanden, höjde påven sin röst för att fördöma bödlarna”. Och i Jewish Chronicle kunde man läsa:
”Emot nazismens, fascismens och kommunismens ohyggliga grymheter ställde han alltid människokärlekens och medkännandets dygder… Hundratals flyende judar fann sin tillflykt i Vatikanen undan sina bödlar. Sådana handlingar kommer aldirg att glömmas.”
Sorgligt att säga verkar optimismen hos Jewish Chronicle i fråga om att påvens mod aldrig skulle glömmas i våra dagar överdrivet optimistisk, för det har vuxit upp en hemindustri som pytsar ut ”bestsellers skapade på osann historia”, för att citera rabbin David Dalins ord.
I slutet av sin bok säger Frain:
”Det finns sekulära personer och revisionister som påstår att den katolska kyrkans svar på nazisternas missgärningar var att dra sig undan och låta dem hållas. Detta måste avslöjas som det förtal det. Mina studier i ämnet som varat i tre år har nämligen lett mig till en helt motsatt slutsats… Jag har försökt få fram bevis för allt som jag skrivit. Detta har dock inte varit något som kännetecknat kyrkans belackare. I slutet på denna uppgift har jag fått som belöning att min tro har stärkts för i ljuset av kyrkans agerande i dessa despotiska och nyckfulla tider har det varit mycket svårt för mig att avstå från att visa mig triumferande.
Hotet från kommunismen
Ett smakprov på John Frains begåvning som skribent och analytiker finner vi i hans rapportering över hotet som kommunismen utgjorde under 1920- och 1930-talen. En del moderna författare har påstått att såväl Pius XI som Pius XII ägde en paranoid fixering vid kommunismen som var om inte helt ogrundad åtminstone betydligt överdriven. Dr. Frain förklarar hur det egentligen låg till genom att beskriva det hot som utgjordes av den ”hemska triangeln” bestående av Ryssland, Mexiko och Spanien och deras anti-klerikala skändligheter.
The Cross and the Third Reich beskriver detaljerat hur kyrkan fick lida i dessa tre länder. Här följer en del statistik över hur läget var i Spanien och som man är benägen att bortse ifrån idag: nästan sjutusen personer tillhörande prästeståndet mördades i de republikanska områdena, av dessa 4 000 församlingspräster, 13 biskopar, 2 365 munkar och 283 nunnor. I Barcelona mördades mer än 88% av församlingsprästerskapet.
Många tyskar uppfattade det helt rätt som så att de var omgivna av länder som hade fallit för kommunisterna. De förfärades över rapporter som kom in från det republikanska Spanien till väst och förintelsen av den ortodoxa kyrkan i det som en gång varit den heliga modern Ryssland, till öst, där 200 000 präster och munkar antingen hade mördats, fängslats eller sänts i fångenskap till Sibirien. I detta sammanhang blir det lättare för oss att förstå varför många tyskars inställning till nazisternas ankomst var ”låt oss vänta och se”. De var ju medborgare som brydde sig om sitt land och önskade inte att kommunister skulle ta över deras Weimarrepublik som vacklade på gränsen till ett sammanbrott.
Katolsk framsynthet och mod
Vatikanen, däremot, intog en annan ställning gentemot Herr Hitler och hans parti. Frain dokumenterar noggrant hur kyrkan gång på gång avslöjar anti-semitiska och nazistiska handlingar från och med 1928 och framöver. Han beskriver också de årliga fördömelserna som de tyska biskoparna utfärdade, med början år 1929 då biskop Johannes Gfollner, biskop av Linz, varnar för nazismens ”falska profeter” och ger följande budskap till den katolska troende: ”Stäng öronen och gå inte med i deras föreningar, stäng era dörrar och släpp inte in deras tidningar i era hem, slut händerna och stöd dem inte i valen.”
År 1930 förklarade biskopen av Mainz att nazismen och katolicismen var två oförenliga ting, medan biskoparna av Köln, övre Rhen och Paderborn sade att de ämnade vägra att utdela sakramenten till var och en som var inblandad i partier som ställde sig fientliga mot kristendomen. Listan på alla liknande protester kan göras lång.
Boken behandlar på samma professionella sätt alla de andra tvistefrågorna mellan kyrkan och den tyska staten under den nazistiska eran, och får sålunda den ena myten efter den andra att upplösas under gången.
Nästan halva boken ägnas historier om män och kvinnor som visat prov hjältemod och kristen dygd när de antingen blev offer för regimen eller ställde sig villiga att lida och ge upp sina liv, hellre än att anpassa sig till nazisterna ondskefulla befallningar.
Några av dessa personer är relativt välkända som Maximilian Kolbe, Edith Stein och Titus Brandsma. De flesta är emellertid okända. Deras liv har givit inspiration åt människor och varit till otroligt starkt vittnesbörd om vad en vanlig människa kan uppnå när Gud i sin nåd ger henne helgonets mod.
Fader Jacques av Jesus
Var och en som läser boken finner nog en person som intresserar honom alldeles särskilt. Själv blev jag imponerad av Guds tjänare fader Jacques Bunel, som föddes år 1900 i en hårt arbetande och from katolsk familj i Rouens förorter. När han var barn förklarade man Lucien (hans dopnamn) för obotligt sjuk. Fastän hans mor var gravid i femte månaden med nästa barn tog hans föräldrar honom till den heliga Germanes vallfartskyrka i Normandie. Från och med det ögonblicket började han tillfriskna. Sedan kom Lucien att tro att Gud hade räddat honom så att han skulle kunna uppfylla något särskilt ändamål och det var det som låg bakom hans önskan att bli präst.
Efter prästvigningen blev Lucien en framstående lärare, predikant och ungdomsledare. Den 14 september, på festdagen till det heliga korsets upphöjande, anlade han karmelitordens bruna dräkt, och lät kalla sig fader Jacques av Jesus. I september 1934 lär karmeliterna uppföra en ny internatskola i Avon nära Fontainebleau och fader Jacques utnämndes till rektor för skolan. Hans mål var att ge barnen en lycklig upplevelse av sin skoltid för att på det viset fostra dem till ”frihet, initiativtagande och ansvar”.
När kriget bröt ut i september 1939, stängdes skolan och området gjordes om till ett rödakorssjukhus. Men efter en kort tid som soldat och sedan krigsfånge i ett läger återvände han och öppnade skolan i Avon på nytt år 1941. Den tyska ockupationen betydde att judarna förföljdes. Fader Jacques avskydde denna antisemitism och anmodade sina elever att de till tecken på respekt för judarna skulle de ta av sig hatten när de såg någon som bar den gula stjärnan. Snart fick han tillåtelse av sin överordnade att hjälpa judar och män som hade beordrats till tvångsarbete i Tyskland.
Han började genast anställa judar och fann platser i skolan för judiska elever. Men den 19 januari fick han en föraning om en hotande fara och skrev till sin bror René: ”Det är mycket möjligt att det kommer att hända mig något allvarligt. Om jag blir skjuten måste ni alla vara glada för min skull, för då har jag fått min största önskan uppfylld, att ge mitt liv för dem som lider.”
Två dagar senare kom Gestapo och arresterade fader Jacques och lät bortföra de judiska eleverna och arbetarna. Samma dag stängdes skolan. Fastän fader Philippe, provinsialen, gjorde allt han kunde för att få fader Jacques frigiven, förhöll sig den heliga prästen helt likgiltig för sitt öde och sade till sin överordnade: ”Ni har ingen aning om hur väl präster behövs i fängelserna.”
Den 6 mars 1944 fördes fader Jacques i kedjor till transitlägret i Compiegne. Där rådde en ganska avslappnad ordning och han kunde fira den heliga mässan varje dag och erbjuda sina medfångar andlig tröst, särskilt dem som var nära förtvivlan. Hans apostolat varade inte länge. Den 28 mars anslöts han till en grupp som skulle transporteras vidare och kom så till Neue Breme, ett övergångsläger i Saarbrücken i Tyskland.
Här rådde fruktansvärda förhållanden. Fångarna blev ofta slagna och hölls på svältdiet. Av de 50 fångarna som kom samtidigt med fader Jacques levde bara sju tre veckor senare. Mannen i karmelitdräkten tvingades att bära en tung träbjälke på ryggen och fick i många timmar gå eller springa längs en smal mur som omgavs av två diken fulla av vatten. Under denna omänskliga behandling var hans ständiga tankar hos Kristus när denne bar sitt kors. Nu gavs inget tillfälle att fira mässa eller ge andligt stöd, han var nämligen förbjuden att tala med sina medfångar. När han bad att få ta hand om de sjuka blev som svar slagen gul och blå. Men eftersom han insisterade gav man efter och den första uppgiften blev att tvätta bort de smutsiga lämningarna i den så kallade ”sjukstugan”. Sedan tvättade han de sjuka och deras kläder. I hans uppgifter ingick också att göra bandage av alla rena trasor han kunde upphitta och att be om matrester i köket för sina älskade sjuklingar.
Den 20 april förflyttades fader Jacques till koncentrationslägret i Mauthausen där man tog av honom hans munkdräkt och iklädde honom en fånges randiga trasor. Här tillbringade han dagen med att röra sig bland de andra fångarna för att kunna ge dem sitt prästerliga stöd, understödja kampviljan hos dem som fanns runt honom och genom bön hjälpa andra att i tanken förena sina lidanden med Kristi lidanden. Eftersom hans närvaro betydde så mycket för fångarna lyckades de få honom förflyttad från det tunga byggarbetet till lättare uppgifter, som bestod i att se över vapnen som tillverkades i lägrets vapenfabrik. Andra fångar begav sig till denna plats, om det så bara var för ett flyktigt besök, så att han kunde tala med dem och ta emot deras bikt.
När Mauthausen slutligen befriades den 5 maj, vägde fader Jacques knappt 35 kilo. Det var tydligt att han aldrig skulle klara resan tillbaka till Frankrike så han togs in på St. Elizabeth-sjukhuset i Linz, där franciskansystrarna tog hand om honom till dess han dog den 2 juni. Eftersom han hade lidit fångenskap och död på grund av sitt arbete med att ge skydd åt judar, gav man fader Jacques hederstiteln: ”rättfärdig bland icke-judar” vid en särskild ceremoni vid Yad Vashem Holocaust Remembrance Centret i Jerusalem. Hans salighets- och helighetsprocess öppnades år 1997.
Ett oumbärligt verk
The Cross and the Third Reich är ett högst välkommet motbevis mot de upprörande anklagelserna mot kyrkan och särskilt mot påven Pius XII. Man borde inköpa minst ett exemplar för varje katolsk skola. Det är viktigt att katolska barn får veta sanningen om de katoliker som fanns före dem. Kyrkan har alltför länge varit defensiv angående sitt handlande under den nazistiska epoken. Nu har vi äntligen fått – koncentrerat till en enda volym – fakta och siffror som stöder katolikerna så att de kan vara stolta över det som Vatikanen uträttade under dessa mörka och svåra dagar.
The Cross and the Third Reich
av Dr John Frain, Family Publications, Oxford, 2009.
ISBN: 9781871217957,
köp den på www.familypublications.co.uk.
Från Christianorder.com
