Vi kommer att minnas Benedikt XVI mera för hans homilior och för hans djärva okonventionella handlande än för hans encyklikor.Till exempel det han gjorde i förra augusti i Madrid, inför en miljon ungdomar och mitt i en våldsam storm. ...

av Sandro Magister

ROM, 27 april 2012 – Ingen nämnde något om det under förra veckans flod av hyllningar till Benedikt XVI:s sjunde årsdag som påve. Men det som mest kan beskriva innebörden i hans pontifikat var faktiskt en storm.

Det var en kvävande het kväll i Madrid i augusti 2011. Framför påve Benedikt på den öppna marken en miljon ungdomar, 22 år i genomsnitt, en okänd skara på den öppna platsen. Plötsligt kastade sig en störtskur av vatten, blixtar och vind över dem och det fanns inget skydd någonstans. Strålkastare kastades upp i luften, affischer flög omkring, även påven blev genomblöt. Men han stannade där han var inför ungdomarnas glada hurrarop över denna överraskning från himlen i form av ett extraprogram.

När regnet upphörde lade påven sitt skrivna manuskript åt sidan och sade ett par ord fritt ur hjärtat till de unga. Han bad dem att inte titta på honom men på Jesus som säger att han finns levande och närvarande i altarbrödet. Han knäböjde i tyst tillbedjan. Och samma skedde på det öppna fältet. Alla knäböjde på den våta marken. I fullständig tystnad. I en hel halvtimme.

Madrid var inte den första plats där Benedikt XVI knäböjde inför den heliga hostian i utdragen tystnad. Han gjorde det även i Köln år 2005, strax efter att ha blivit vald till påve, även där på natten med tusentals unga människor framför sig, till allas förvåning.

När man bedömt hans pontifikat har få förstått det djärva i dessa okonventionella handlingar. Men när Benedikt XVI utför dem och förklarar dem, gör han det med lugnet hos en som inte vill fantisera ihop något utan endast komma till kärnan på det mänskliga äventyret och det kristna mysteriet.

Även konstnären Rafael – i den suplima freskon i Vatikanen som bär namnet ”La disputa del Sacramento” (tvisten om sakramentet) – placerar den konsakrerade hostian i centrum av allt, på altaret till den storslagna kosmiska liturgin som är Faderns, Sonens och den Helige Andens interaktion, interaktionen mellan den världsliga och den himmelska kyrkan, mellan tiden och evigheten.

När Benedikt XVI sammankallade sin första synod år 2005, tillägnade han den till Eukaristin. Han önskade att denna Rafaels fresk under hela synoden skulle projekteras på en skärm framför biskoparna som samlats från hela världen.

Mycket har talats om Joseph Ratzingers lärda tal vid universitetet i Regensburg och Collège des Bernardins i Paris, i Westminster Hall i London och vid Bundestag i Berlin. Men en dag kommer man att upptäcka att det främsta kännemärket för denna påve är hans predikningar, liksom det var för Leo den Store, som var den påve som satte stopp för Attila.

Predikningarna är de ord ur Benedikt XVI:s mun som får minst uppmärksamhet. Han uttalar dem under mässan, farligt nära den Jesus som han säger är levande och närvarande i brödets och vinets skepnader, den Jesus som – han predikar detta om och om igen – är densamma som förklarade den Heliga Skrift för lärjungarna på vägen till  Emmaus, lärjungarna som var så lika dagens förvirrade människor, densamme Jesus som avslöjade för dem vem han var vid brödbrytelsen, så som vi kan se i Caravaggios målning i National Gallery i London, och som försvann så fort man kände igen honom. Tron är nämligen så beskaffad, den är aldrig en geometriskt fullständig vision, den är en oändlig växelverkan mellan frihet och nåd.

Vad påven önskar människorna av idag som har föga eller ingen tro, mässbesökarna som anser mässorna trivialt handla om fridshälsningen eller vara blott möten där man känner gemenskap med nästan, dessa önskar påve Benedikt erbjuda den konkreta tron på en Gud som vill vara oss nära, som älskar och förlåter, som låter sig vidröras och ätas.  

Detta var också den tro som de första kristna hade. Detta påminde oss Benedikt XVI om vid en Angelus för två söndagar sedan. Uppkomsten av söndagen som ”Herrens dag”, sade han, var en handling av revolutionär djärvhet, just för att den händelse som gav upphov till detta var något utöver det vanliga och förundrande: Jesu uppståndelse och sedan det att han visade sig för lärjungarna som uppstånden varje "först dag i veckan", den dag då skapelsen tog sin början.

Det världsliga bröd som blir till gemenskap med Gud, sade påven i en  homilia, ”vill vara början av världens förvandling – till en värld som tillhör uppståndelsen, en värld som tillhör Gud.”

Övers.: Natasja Hovén