Helt klart har de två händelserna - intervjun med biskop Richard Williamson och hävningen av exkommuniceringen av de fyra "lefebvrebiskoparna" - blottat brådjupa kunskapsluckor både inom och utom Herrens vingård. Vi bombarderas av olika one-liners, lösryckta påståenden som inget förnuft i världen kan få ihop till ett sammanhang.

Vi ska inte här återge allt som sagts, bara ett sammandrag: Först presenteras i en dokumentärserie i TV en katolsk "grupp" som något skumt med dubbla agendor: Å ena sidan fromma pilgrimsvandringar och andakter - å andra sidan en excentrisk biskop som har avancerade teorier om gaskammares volym och vädringsmöjligheter, om antal dödsoffer i koncentrationsläger och om judarnas ersättningsanspråk. I fem minuter av sjuttio citerar han den sk Leuchner-rapporten under ständigt bedyrande, tretton gånger, att detta är hans högst egna reflektioner. Därtill utpekas i programmet några sympatisörer med "högerextrema" anknytningar.

Chock. Om denne man förnekar gaskamrarna, då måste ju alla andra också göra det i "gruppen". Hur skulle han annars ännu kunna ha en plats? Från officiellt katolskt håll på lokalplanet betonas att varken biskopen eller någon präst i gruppen är katoliker - de står helt utanför kyrkan. Samtidigt strömmar beklaganden in från biskop Fellay ja, redan innan programmet sänts så menar han att det är inget som vare sig medlemmar eller de andra biskoparna står för. Den ansvarige i England, fader Morgan, själv med judiskt påbrå, tar också avstånd från alla dessa bisarra och skamliga tankar, liksom superiorn i Tyskland.

Så lyfter påven den exkommunikation som de fyra biskoparna ålagt sig per automatik genom att de vigts utan påvens godkännande. Detta på begäran från dem själva och tiotusentals anhängare. Förvåning, bestörtning, trots att det annonserats sedan sommaren från Rom att en hävning är önskvärd.

Chock. Nu heter det att de visserligen kan bli medlemmar i kyrkan, men bara under vissa förutsättningar. "Dörren står på glänt". De står fortfarande utanför kyrkan och in kommer de inte förrän de avsvurit sig sin antisemitism. Plötsligt har alla smittats av biskop Williamsons konspirationstankar.

Men själv gör han avbön, fem gånger till sin superior och till slut även till kardinal Hoyos och påven själv, där han säger med Jona: "Ta upp mig och kasta mig i havet!"

Men inget av detta hjälper. Smittan är ute. Fokus riktas nu på påven själv. Är inte påvens hävning ett tecken på att han samtycker med biskop Williamson om förintelsen och därmed också är antisemit? Hur var det med hans ungdomsår egentligen? Sådana antydningar strömmar nu in. Flest från kyrkans egna. Biskopar och lekmän kritiserar nu öppet påvens beslut. I TV får en judisk reresentant oemotsagt säga att påven nu "bekänt färg". Naziantydningarna avtecknar sig nästan i luften.

Stiftets pressekreterare säger i radio att påvens akt var "förvånande". Det bedyras att katolska kyrkan "omsluter på intet sätt" detta prästbrödraskap och de som är lierade med det. Gert Gelotte, ultraliberal påvekritiker, menar att konciliearkitekten Ratzinger vill föra kyrkan tillbaka till tiden före det andra Vatikankonciliet med hjälp av dessa präster. Pressekreteraren betonar igen att de inte på något sätt är accepterade inom kyrkan, då de ifrågasätter religionsdialogen. Kyrkan är öppen gentemot andra religioner och det finns andra frälsningsvägar än den katolska kyrkan, förkunnas det. Påven borde varit hårdare enligt pressekreteraren. Och - kan man verkligen lita på att deras anhängare avskyr biskopens uttalanden?

Dörren är stängd. Punkt.

I pressen har bilan redan fallit. Där finns inte utrymme för några röster från prästbrödraskapet, än mindre alla de lekmän, fullvärdiga katoliker, som i upp till tjugo års tid besökt deras kyrkor utan några större reaktioner från biskopsämbetena världen över. Från ett officiellt stiftsorgan sätts konciliefadern ärkebiskop Lefebvres biskopstitel inom citattecken och på Syllabusmanér förklaras "rasism, antijudaism och islamofobi" inte ha plats i katolska kyrkan. I den respekterade katolska tidskriften Signum läxas påven upp ordentligt. "Det vi sett kräver både förklaringar och ursäkter" skriver pater Ulf Jonsson S.J. och tillägger i bästa SSPX-stil: Påven har "uppvisat en betänklig brist på gott omdöme." Tur att någon vet bättre.

Vänder man sig till Rom och de som varit delaktiga i själva processen så får man dock en annan bild. Med självklarhet betonas från påven och hans kommission att målet är en fullständig och snar rehabilitering, och från prästbrödraskapet anser man att det bara återstår några få punkter att utreda, eller som biskop Fellay sagt: "Vi skriver under på 95 % av Vatikankonciliets beslut". Vatikankonciliets syn på judendomen ingår ej i de fem procenten, betonas det. Målet? Ut unum sint.

Angående prästbrödraskapets ställning gentemot kyrkan kunde vem som helst fråga Ecclesia Deikommissionen under kardinal Castrillón Hoyos. Man skulle få ett entydigt svar: Biskoparna var exkommunicerade, men inte på grund av sina handlingar, än mindre åsikter, utan på grund av ärkebiskop Lefebvres olydnad att gå emot de restriktioner påven ålagt honom. Inga präster eller lekmän knutna till brödraskapet är i schism. Frågan är inte ekumenisk, utan inomkyrklig. Mässan är mässan, fullt ut; giltig, men rekommenderas ej annat än i nödfall. Att det inte skulle handla om katoliker är uteslutet.

Hur dessa dokumenterade och auktoritära klargöranden bara kommit bort, när de som bäst behövs, är en gåta.

De kanske mest utsatta är de lekmän som av olika anledningar - och här måste man nog verkligen betona ordet olika - sökt sig till prästbrödraskapets gudstjänster. De har lämnats helt i sticket. Har de fått komma till tals? Vågar de komma till tals? Rädslan är nu påtaglig överallt att minsta sympatiyttring åt fel håll gör att man riskeras fullständigt utfrysas som - förintelseförnekare, antisemit, fascist, rasist, islamofob, högerextemist, okristen, ovärdig det medlemskap i den heliga kyrkan som dop och konfirmation skänkt. I Sverige handlar det om en liten grupp aktiva katoliker som även syns i det normala församlingslivet; troende praktiserande lekmän i olika åldrar. Nu dras de in i ett politiserat spel där tron betyder föga, åsikten är allt och toleransen ligger på nollnivå. Situationen liknar nästan den i totalitära stater.

Besinning. Lita på påven. Ingen kan denna fråga bättre än han. Ingen har den nåd och auktoritet som han i sitt ämbete. Ingen kan försvara konciliet i ljuset av traditionen bättre än han. Få ser som han det långa perspektivet.

Var inte rädda. Lita på påven och hjälp honom. Bed för honom. Så ska allt en dag visa sig i sin rätta skepnad. Ty kyrkan är alla jordevarelsers moder...hon som "välsignar även de som förföljer henne" (1).

20090131

(1) Gertrud von le Fort