Med begravningen av Corazón Aquino sammanfattas ett kvarts sekels historia, som varit helt avgörande för det Filippinska samhällets utveckling. Från att ha varit en ytterst instabil nation med identitetsproblem har landet utvecklat sig mot självständighet och nationell stolthet. När Ferdinand Marcos tvingades i landsflykt 1986 var landet bankrutt, de statliga institutionerna militariserade och folket desillusionerat. Låt oss gå tillbaka till den händelse som var helt avgörande för dagens situation. En politikers självuppoffring för sitt land.

Benigno "Ninoy" Aquino

Mot döden med vidöppna ögon
När Benigno ”Ninoy” Aquino reste sig från sin flygplansstol den 21 augusti 1983 visste han att han kanske bara hade minuter kvar att leva. Han kom som en balikbayan, en återvändare, efter tre år i exil i USA. Han var förvarnad att han skulle mötas av kanske två attentatsmän, han bar skottsäker väst, men som han redan sagt till journalister i Taipei: - Huvudet är oskyddat, ni måste var med om ni ska filma, det kan ta bara ett par minuter, så är det över.

Redan när flygplanet landade i Manila förvarnades Ninoy av sin svåger. Han såg militärlastbilar åka ut på landningsbanan och soldater gruppera sig med automatvapen. "Nå, men vi har landat på filippinsk mark, och bara det är en seger", svarade Ninoy lugnt.

Så snart flygplansdörren öppnades strömmade en grupp säkerhetsvakter in i flygplanet. I deras blick lyste det nervositet och oärlighet. De föste ut Benigno Aquino genom dörren och täckte effektivt bakåt, så ingen skulle se vad som sedan skedde. En pistol riktades från nära håll mot nacken på Ninoy  och med ett enda skott genom huvudet dödades han. Sedan knuffades han ut, ner på plattan, varefter ytterligare tre skott följde. Med dessa tre skott avrättades en person som sedan skulle betraktas som den verklige mördaren, var det tänkt. En ”kommunist” som tagits från ett av Marcos ökända fängelser.

Sista bilden, en minut före det dödande skottet

Kroppen kastades ner från flygplanstrappan inför de väntade folkmassornas ögon

Bakgrunden
Varför sköts då denne knivskarpe och lovande politiker, som ett djur till slakt? För att få svar på frågan måste vi beakta förhistorien. President Ferdinand Marcos hade hållit landet i ett järngrepp i tjugo år. Under hans första mandatperiod byggdes det vägar och broar som aldrig förr, jordreformer gav bönderna ägande och landet blev självförsörjande när det gällde stapelfödan ris.

Men sedan gick det sämre. En ständig lånekarusell och inflationsspiral skapade oro i landet, och vänsterrörelserna blev alltmera aktiva, i synnerhet den väpnade gerillan NPA (New Peoples Army). Trots att konstitutionen föreskrev att en president endast kunde sitta i åtta år så lyckades dock Marcos med list och hot bita sig fast vid makten. Genom att införa undantagstillstånd 1972 kunde han hårdhänt kontrollera sina fiender, både verkliga och inbillade; politiker, press och gerilla.

Den kanske mest framträdande oppositionspolitikern var en ung välutbildad journalist vid namn Benigno Aquino. Aquino kom från en välbärgad familj, och insåg tidigt att han skulle engagera sig i politiken. Han gick så många utbildningar som möjligt för att skaffa kontakter ute i samhällslivet. Han blev rekordtidigt senator och drev öppet opposition mot Ferdinand Marcos och framförallt mot hans initiativrika fru Imelda, en före detta skönhetsdrottning med smak för lyx och flärd och storvulna projekt.

När undantagstillståndet infördes 1972 kastades Aquino i fängelse utan besked till familjen. Fru och barn sökte efter honom – eller hans döda kropp – i en månad. Till sist framgick det att han satt i en liten cell på en militärförläggning. Han blev dömd att arkebuseras men fick aldrig reda på när detta skulle ske. Under sju år levde han i en liten cell utan att veta om han skulle skjutas nästa morgon. Inför sin rättegång hungerstrejkade han i mer än 40 dagar, han var nära att dö, och menade att det skulle i så fall ha varit värt det: "Filippinerna är värt att dö för" sade han flera än en gång.

Cultural Center of the Philippines invigdes 1969. I ett berömt tal med rubriiken "A Pantheon for Imelda" kritiserade Ninoy Aquino skarpt regimen för detta bygge, som då kostat 10 miljoner kronor, och kallade det för "ett skammens monument".
Coconut Palace, Manila, från 1981. Här ville påven Johannes Paulus II inte bo	Fort Ilocandia, Ilocos Norte, byggdes för att inkvartera gästerna till paret Marcos' dotters bröllopsfest. 250 rum, golfbana, 50 m-bassäng, badstrand mm.

Kritik som kostade
Benigno Aquino angrep redan 1969 i ett tal skarpt tal Imelda Marcos för ett skrytbygge i Manila, ett kulturcenter, när barnen svalt praktiskt taget i skuggan av byggnaden. Men detta hindrade inte presidentfrun att beordra nya miljonslukande statusprojekt. Inför påvebesöket 1981 hade Imelda Marcos låtit bygga ett jättepalats i Manila, som skulle invigas och bebos av påven var det tänkt. Tanken var att detta skulle visa omvärlden vad Filippinerna har av egen kultur. Men påven var föga imponerad, han kom aldrig till invigningen utan sade: "Se först till att barnen inte svälter i landet."

1980 fick Benigno Aquino två hjärtattacker, förmodligen till följd av umbärandena och tortyren i fängelset. Han tilläts av Imelda Marcos personligen att lämna landet med sin familj, för att opereras i USA, men bara om han lovade att inte tala politik och att återvända. Han opererades i USA och stannade i tre år i Boston. Under denna tid drev han en intensiv opposition mot Marcosregimen. Han opponerade kraftigt mot presidentens schackrande med grundlagen.

Men för Benigno Aquino var exilen inget alternativ. Det var i Filippinerna han skulle vara. Han planerade att återvända för att så småningom ställa upp i val. Han visste att diktatorn var dödssjuk. Om han blev satt i fängelse skulle han kunna komma i kontakt med honom och förhandla. Faran för attentat var dock överhängande. Men han såg det skulle ändå vara värt offret.

Droppen
Ingen hade kunnat förutse det som följde efter mordet. En massiv folksamling följde Ninoys kista till begravningsplatsen. Ingen trodde mordet var en vänsterkomplott. Ett antal soldater dömdes till livstid för att stilla folkets upprördhet (Dessa frigavs så sent som förra året). Tre år senare utlyste Marcos nyval, i ett desperat försök att få det att se ut som om han hade folkets stöd. Den stillsamma hustrun till Benigno  Aquino - Corazón - högutbildad men med mycket liten yrkeserfarenhet, änka och hemmafru med fem barn, ställde upp efter övertalning. Snart förklarade sig Marcos ha vunnit med fyra miljoner röster i övervikt. Men när en katolsk radiostation, Radio Veritas, spred uppgifter om hot mot de röstande, stulna valurnor och annat fusk, och tjugonio dataoperatörer tågade ut ur sitt kontor i protest mot de order de fått att maskera valförlusten, då fanns inget annat alternativ än militärmakt. Lavinen var redan igång dock. Den före vapendragaren till Marcos, försvarsministern Enrile, övertalade general Fidel Ramos att få armén att gå emot diktatorn. Armén splittrades snart i två läger. De riktade sina vapen mot varandra. Inbördeskriget stod inför dörren.

De bytte sida: Försvarsminister Juan Ponce Enrile och general Fidel Ramos.

I detta spända läge gav sig folket ut på gatorna; EDSA-revolutionen (från den stora avenyn Epifanio de los Santos Avenue) hade påbörjats. Pansarvagnar skickades ut.

Mitt i detta folkhav uppträdde en späd kvinna i gul dräkt. Det var Corazón Aquino, Ninoys änka. Var hon än dök upp samlades stora folkmassor. Man väntade sig politisk agitation. Istället höll hon upp rosenkransen och ledde folket i bön. Även soldaterna på sina pansarvagnar försågs häpna med rosenkransar. De förmåddes inte använda sina vapen.

De Marcos-lojala militärerna föreslog hårda tag. Jaktflyg var berett att attackera de styrkor som anslutit sig till revolutionen, men som nu var fullständigt omslutna av folkmassorna. Men president Marcos hindrade i sista stund ett blodbad. Han insåg att spelet var förlorat.

På direkt order från USA-ambassadören gick presidenten i landsflykt med sin familj. Folket jublade. Nu förklarades Corazón Aquino vara den rättmätiga ledaren, den 25 februari 1986 svor hon presidenteden på en Bibel som ägdes och hölls av hennes svärmor, den mördade politikern Ninoy Aquinos mor.

Nya tongångar
Sju månader senare höll Corazón Aquino ett historiskt och bejublat tal i kongressen i Washington. Hon redogjorde för situationen och förklarade:

På samma sätt som jag kom till makten med fredliga medel, så skall jag också bevara den. Detta är det avtal jag träffat med mitt folk och det löfte jag givit Gud. Han har önskat att det blod som flutit i mitt land under piskan inte skall betalas genom blod från svärdet utan genom försoningens glädjetårar. Vi har svept bort den totalitära makten genom en måttfull revolution som respekterade varje filippinsk medborgares liv och frihet. (1)

Redan i början av sin ämbetstid hade hon förklarat att hon inte skulle stanna en dag längre än konstitutionen tillät. Hon satt i sex år, och hennes sista tal är också det ett historiskt dokument, som vittnar om hennes ödmjuka inställning till makten.  Hon drog sig tillbaka till sitt enkla hem och levde ganska undanskymt resten av sitt liv. Några få undantag kan nämnas: Hon var med att avsätta den förre presidenten Joseph Estrada i den sk EDSA II-revolutionen, detta  efter anklagelser mot honom om förskingring av statsmedel. (Detta har hon senare ångrat, då avsättningen stred mot konstitutionen). För några år sedan bad hon sittande president, Gloria Macapagal Arroyo, att avgå självmant, detta efter att en rad korruptionsskandaler skakat presidentpalatset, i synnerhet då presidentens make,  som anklagas för att ha tillskansat sig ansenliga förmögenheter genom att ta in kommissionärspengar på statsaffärer och mutor från spelsyndikaten.

Folksjälen vaknar igen
Med Corazón Aquinos  död den 1 augusti 2009 väcktes alla dessa känslor åter till liv hos ett folk, som ständigt söker sin identitet, efter århundraden av kuvning under kolonisatörer och korrumperad makt.  En våg av sympatier strömmade ut från gator och torg, i tidningarna uttryckte både myndigheter och företag på helsidor sin sorg. I kyrkorna hade man redan bett i månader för den dödssjuke expresidenten. Omgående ställdes hennes kista ut centralt i staden. Tiotusentals människor kunde se henne en sista gång. Hennes barn framträdde öppet med sin sorg och det dröjde inte länge förrän vittnesmål inströmmade om hennes dygder, om hur personer i hennes närhet ändrat sina liv. Genomgående i dessa uttalanden är beskrivningen av en människa med en självklar tro på Guds ledning, och en ödmjuk inställning till sin egen person.

Så flyttades kistan till katedralen i en procession som sent kommer att glömmas. Karavanen gick genom de exklusiva affärskvarteren i Makati, och från skyskraporna regnade det gul konfetti, ur alla fönster hängde kontorsanställda och vinkade. Vidare på EDSA, folkrevolutionens aveny, genom de fattiga områdena i centrala Manila till Intramuros, den gamla spanska stadsdelen, en säregen blandning av kulturminnesmärken och slumkvarter. Överallt kantades vägen av folkmassor. Man tror att det var mer än två miljoner ute på Manilas gator, detta trots ständiga tropiska störtregn. Scenen påminde om ett krigsslut.

Kanske detta också var ett krigsslut – ett slut på kampen mot den orättfärdiga makten, den makt som vill finnas endast för sin egen skull och inte för folkets eller landets eller Guds skull. Ty inom varje människa finns en längtan efter det goda sanna och rätta, och till slut bryter den ut, som en lavaflod ur vulkanen, och rinner glödande genom gator och torg, fyller kyrkorna med ljus och bedjande människor och får de mest förhärdade kuppmakare, strateger och politiker att visa sig mänskliga och söka de bästa orden, de renaste avsikterna och till och med ånger och bot. Detta är inget man kan tillskriva en enskild människa. Den kraft som fyllde denna späda, blyga kvinna, sanningens obändiga förmåga att alltid – förr eller senare – besegra lögnen, hur illistig lögnen än kan vara och vilken vapenstyrka den än kan bruka, den har annat ursprung än bara en person som råkade hamna i ett historiskt skeende. Om det finns många sätt att vinna ett krig, krävs det något alldeles extra för att också vinna människornas hjärtan.

Tita Cory - som presidenten kallades folkligt - kritiserades under sin presidentperiod för ett svagt ledarskap utan större ekonomiska framgångar eller projekt, sopbergen växte på gatorna och risransonerna ökade knappast.  Men hon hade aldrig heller utlovat mättade magar. Vad hon lovade var demokrati, ärlighet och fred. Och detta löfte lyckades hon hålla, detta även enligt hennes värsta motståndare. Hon förstod att hon var en symbol, utvald av ödet, och hon uppbar denna sin roll med all ärlighet hon kunde uppbåda.

Sammanfattning
Den gångna veckans händelser i Manila visar att den rättfärdiga staten inte kan byggas på enbart förnuft och mänskliga överenskommelser. Idealen måste grunda sig på något annat än den enskilda människan, eller partiet, eller folket, eller konstitutionen. Makten måste appellera till det som varje människa bär innerst inne, som är större än henne själv, det som vi kallar samvete. Om en makthavare eller en konstitution bryter mot denna oskrivna inre lag så straffar det sig förr eller senare. Corazón Aquinos död frammanade en mängd röster som var och en på sitt sätt vittnade om detta och det fanns ingen som tvekade att erkänna hennes största styrkor: Ärligheten och offervilligheten.

Ingen kan avkräva en gudstro av en politiker. Men ingen har heller rätten att utesluta att politiker leds av sin tro på en makt som vida överstiger människans egen makt. Makthavare ställs inför val som berör många andra. Oavsett religiös övertygelse måste de rannsaka sina samveten och fråga; är detta som jag nu verkar för en sak som är god, som inte bara tjänar mig eller mitt parti, utan också tjänar det allmännas bästa, som stärker hela samhällsbyggnaden och harmonierar med människans uppgift på jorden?

1986: "Tita Cory" leder den oblodiga folkrevolution som går under namnet "EDSA uno"

Corazón Aquino är ett lysande exempel för politiker och journalister, ja alla med intresse för samhällsfrågor, att studera: Trots sin svaghet och en total avsaknad av erfarenhet och mot alla odds lyckades hon leda ett helt folk ut ur en situation som närmast liknade krigstillstånd. Utifrån en oblodig (och enligt henne själv ”mycket kostnadseffektiv”) revolution återskapade hon en demokrati, om än bräcklig, på blott sex år. Mycket återstår när det gäller korruption och insyn i administrationen. Men det råder ingen tvekan om att vad denna unga nation mest behöver så är det knappast mera utländskt kapital, utan just moraliska förebilder.

Är det inte detta som vi också behöver i det ytligt så välorganiserade samhälle vi lever i, men där livsglädjen och tacksamheten oftast lyser med sin frånvaro?

20090807

(1) As I came to power peacefully, so shall I keep it. That is my contract with my people and my commitment to God. He had willed that the blood drawn with a lash shall not in my country be paid by blood drawn by the sword but by the tearful joy of reconciliation. We have swept away absolute power by a limited revolution that respected the life and freedom of every Filipino.

Se även:

“Vi ger henne tillbaka till Dig, med tacksamma men förkrossade hjärtan”

Corazon Aquino och rosenkransen från syster Lucia