(katobs.se) Den nyligen publicerade konversationen mellan kardinal Carlo Maria Martini och professor Ignazio Marino ledde till en flod av rykten, som alla gick ut på, att nu har Vatikanen - eller till och med påven personligen - ändrat sig när det gäller preventivmedel och AIDS. Utan tvekan har kardinalens små antydningar krävt en hel del ansträngningar för att åter förklara varför kyrkan så envetet håller på principer, som åtminstone den välbeställda delen av världen finner otidsenliga och onödigt restriktiva. I denna alldeles färska artikel återges hur Martinis "försiktigt permissibla" hållning tagits emot i de påvliga råden. Dessutom ger Pietro De Marco en inträngande och angelägen analys av vilka konsekvenser en enbart samvetsgrundad etik får. Kardinalens text som publicerades i “L´espresso” irriterade verkligen katolska kyrkans ledarskap. En del har sett den som yttranden gjorda av en motpåve. Här är en summering av reaktionerna jämte en kommentar från Pietro De Marco.

av Sandro Magister

ROM, den 28 april, 2006 – För Vatikanen som är van vid påve Ratzingers kristallklara uttalanden där han varje gång karvar ut de himmelska och jordnära tingen som med en fin mejsel, föreföll de tio sidorna som innehöll kardinal Carlo Maria Martinis dialog med bioetikern Ignazio Marino i förra veckans nummer av ”L´espresso”, som erkände att det fanns tvivel, hypoteser och ”gråzoner”, vara manifestet från en motpåve. Ett manifest riktat mot den nuvarande påven. Och också mot hans företrädare, Johannes Paulus II, som med den encyklikan “Evangelium Vitae”, så vibrerande av liv, skarpt uttalade sig om ämnen som bioetik, födelse och död, alltså exakt samma ämnen som de kardinal Martini yttrade sig om.

Men under tiden, under Benedikt XVI:s ämbetstid, är det Troskongregationen som vakar över den världsvida kyrkan och hennes läror. Ratzinger var prefekt där i 25 år och regerar fortfarande över den idag. ”Så nu har den trojanska hästen kommit in i staden”, säger en av kongregationens ledande figurer, med “L´espresso” liggande öppen på bordet. ”Vid första blicken verkar en del av kardinal Martinis öppna uttalanden goda och värda att anamma. Men de döljer en innebörd som kan komma att visa sig förödande.”

Kongregationen studerar ett dokument som handlar om användandet av kondomer. Det var Benedikt XVI som själv satte upp det på agendan för några månader sedan, efter det att några kardinaler hade godkänt att använda kondomer i det konkreta fall där en av makarna var smittad med HIV och ville skydda den andra från att bli smittad av sjukdomen. Liknande yttranden hade tidigare gjorts av Bryssels ärkebiskop Godfried Danneels, av Westminsters, Cormac Murphy-O’Connor, och av kuriakardinalerna Javier Lozano Barragán, ordföranden för det påvliga rådet för själavård i sjukvården, samt Georges Cottier, som tidigare var den officielle teologen för Johannes Paulus II:s påvliga hushåll. Nu har Martini gjort samma sak.

“Kondom är en falsk lösning,” fortsätter Troskongregationens tjänsteman. ”I striden mot AIDS lyder de tre ”ABC”:na Abstinens, Var trofast (Be faithful) och kondom (Condom) – de första två av dessa – kyskhet och trohet inom äktenskapet – är det som kyrkan förespråkar, medan hon inte kan godkänna den tredje. Hos vår kyrka borde C:et stå, inte för kondom utan för Cure (att bota). Kyrkans offentliga lära och handling måste handla om detta. De konkreta fallen, förståelsen och medkänslan måste gälla biktfadern och missionären.”

I själva verket var det detta som även kardinal Martini medgav i “L´espresso”, att det inte är de kyrkliga myndigheternas sak att stödja användandet av kondomer, på grund av risken att ”detta skall ses som att man intar en oansvarig ställning.” Men anmärkningarna som mest irriterade kyrkans ledarskap är några andra. ”Det räcker med att man läser Katolska Kyrkans Katekes så ser man på vilka punkter Martini skiljer sig från dem,” säger tjänstemannen från Troskongregationen.

En av dessa första punkter är den fullständiga respekten för det mänskliga livet ”från avlelseögonblicket”, dvs. från de allra första ögonblicken.

Det var i syfte att studera denna den allra första början som den Påvliga akademin för liv höll en kongress den 27-28 februari, med vetenskapsmän från alla världsdelar som mötte upp i Vatikanen. Det slutliga dokumentet sade att ”ögonblicket som betyder början av den nya mänskliga varelsens existens är det ögonblick då spermien tränger in i äggcellen.” Benedikt XVI besökte kongressen och talade om för kongressdeltagarna att

”Guds kärlek gör ingen skillnad på det nyligen avlade barnet som fortfarande finns i moderns livmoder och babyn eller den unga personen, eller för den delen den mogna eller äldre människan. Han gör ingen skillnad eftersom han i var och en av dem ser avtrycket av sin egen bild och likheten med sig själv. Denna gränslösa och nästan obegripliga kärlek som Gud hyser till människan visar på i vilken hög grad människan är värd att älskas för sin egen skull, oberoende av alla andra hänsyn: intelligens, skönhet, ungdom eller fysisk perfektion.”

Det faktum att kardinal Martini inte kände till detta när han uttalade sig i “L´espresso,” och till och med ansåg att det var tillåtet att använda sig av äggcellen under de första timmarna efter befruktningen, eftersom han sade att ”här finns ännu inget tecken på ett individuellt urskiljbart liv”, sågs som en akt av kapitulation för det som Johannes Paulus II kallade för den moderna ”dödskulturen”.

Fram till nu är det mycket få av högt uppsatta kyrkliga dignitärer som offentligen besvarat Martinis uttalanden. Biskop Elio Sgreccia, ordförande för Akademin för livet och den högsta bioetiska experten inom Vatikanen, förklarade att ”vi i Vatikanen anser det inte vara nödvändigt att göra en kontrovers av något som inte är värt det.” Han lovprisade Martinis ”pastorala och evangeliska inspiration”, men kritiserade honom på samma gång, förutom för att han sagt att det gick att använda sig av äggcellen strax efter befruktningen, för att hävda att konstgjord befruktning var tillåten, och inte inse att ”gåvan av den egna personen i den äktenskapliga akten är ett viktigt element i makarnas förening som syftar till fortplanting” utan vilket den förlorar sin ”antropologiska fullhet”.

Dessutom påminde Sgreccia Martini om att ”hans teori” om den befruktade äggcellen ”inte delas av alla embryologister”. Och när den Nationella kommittén för bioetik undersökte denna fråga i juli år 2005, blev resultatet vid omröstningen 26 mot 12. Det var Sgreccia och andra katolska eller världsliga forskare som hade överhanden och som förespråkade det befruktade äggets okränkbarhet från det allra första ögonblicket. Carlo Flamigni som ville tillägga till det slutgiltiga dokumentet sina egna mycket polemiska kommentarer om kyrkan, var bland dem som var i minoritet. Denna minoritets inställning är det som nu både kardinal Martini och professor Marino uttryckte i sin dialog som återgavs i “L´espresso.”

Den italienska biskopskonferensen, CEI, vid vilken Martini, även om han varit frånvarande i två år, har varit ”gästen av sten” i opposition mot kardinalen och ordföranden Camillo Ruini, har valt att hålla sig tysta. Ruini som tillfrågades nära sitt hem den 21 april när “L´espresso” bara hade varit utgiven i några få timmar, svepte bryskt bort mikrofonen. “Avvenire,” som är CEI:s tidning, begränsade bevakningen av nyheterna till en liten artikel inne i tidningen, en artikel som saknade uppräkning av alla de kontroversiella punkerna. Den ende CEI-medlemmen som gav offentligen uttryck för sin åsikt var biskop Dante Lafranconi, vars intervju vi återger här nedan.

Men privat flyger det gnistor. För att spåra upp den kritik som kardinaler och biskopar riktar mot Martini, men inte vill uttala i eget namn och högt för alla att höra, måste man följa en något slingrig väg.

Låt oss till exempel ta en av “Avvenires” redaktörer, Lucetta Scaraffia, historiker och feminist som har följt ämnet bioetik i några år. Hon anklagar Martini för att behandla problemen rörande livet och döden som är så centrala för vår tid ”med det reduktionistiska och sofistiska sättet att tänka som har utmärkt den negativa stereotypen av det jesuitiska tänkandet sedan filosofen Pascals tid.”

En annan redaktör för “Avvenire” är Pietro De Marco, professor vid Florens universitet och vid den teologiska fakulteten i centrala Italien. Han anklagar kardinalen för att ”ursäkta verkligheten” istället för att kritisera den och resultatet blir att ”varje meningskiljaktighet som grundar sig på värdeomdömen bedöms som grundlös eftersom den är onödig och onödig eftersom den är grundlös.”

Men varken Lucetta Scaraffia eller Pietro De Marco kommer någonsin att skriva något sådant i CEI:s tidning. De kommer att publicera dessa åsikter någon annanstans – De Marco på just denna hemsida, här nedan – fastän de vet att de bara framför åsikter som de delar med folk på hög nivå i kyrkan.

I den organiserade kyrkan är det l Movimento per la Vita Ambrosiano som mest sårats av dialogen mellan Martini och Marino. Det sårade denna rörelse att kardinalen inte nämnde deras arbete som går ut på att försöka få barn att födas som annars skulle blivit föremål för abort. De gör det genom att hjälpa mödrarna till barn som annars skulle vilja göra abort, dessa mödrar uppgick år 2005 i Italien till 8 000.

Paolo Sorbi, sociolog och tidigare aktiv inom 1968 års revolution, f.d. militant medlem av kommunistpartiet och idag ordförande för l Movimento per la Vita Ambrosiano i Milano, Martinis tidigare stift, ser i texten som publicerades i “L´espresso” tecken på ”att man ger upp inför moderniteten, som om denna redan hade vunnit.”

Och han ger denna inbjudan till kardinalen: ”Kom och tillbringa två dagar i ett hjälpcentrum tillhörigt vår rörelse. Ni kommer att bli förbluffad när ni ser hur många kvinnor, mest invandrare, som blir lyckliga mödrar när de får stöd från så många frivilliga hjälparbetare. Men varför tror kardinalen att folkomröstningen den 12 juni, 2005 som handlade om konstgjord befruktning fick flest nejröster? Jo, på grund av att samstämmigheten ifråga om liv, som hade byggts upp i över 20 år och som slutligen burit frukt. Den italienska modellen för den nya evangeliseringen ligger också i detta.”

__________


Den fullständiga texten i den ”dialog om livet” som ägde rum mellan kardinal Carlo Maria Martini och professor Ignazio Marino, som publicerades i nummer 16, 2006 i “L´espresso”:

> When Does Life Begin? Cardinal Martini Replies
__________

Vad biskop Lafranconi säger ja och nej till

“Livets väsen”
Om Marino-Martini-dialogen

av Pietro De Marco

Dödens kultur – eller dödens civilisation, som Johannes Paulus II kallade det, ligger bakom det som kardinal Carlo Maria Martini sade i sin dialog med Ignazio Marino, från Jefferson Medical College i Philadelphia. Men de två framstående talarna konverserar som om denna allt överskuggande fond bara var en harmlös teater bestående av marionetter.

 
Kardinal Martini och professor Marini

Båda två diskuterar liv och död och uttrycker därvid förhoppningen att få ett slut på åsiktsbrytningar ”som bara bygger på abstrakta och allmänna principer.” Vid mer än ett tillfälle refererar kardinalen till ”gråzoner” – till exempel när han talar om vad som händer med frusna extra embryon – vilka gör det svårt att göra klara bedömanden och ta definitiva beslut. Han ber kyrkan att forma människornas samveten så att ”de kan klart urskilja vad som är det bästa valet i varje situation.”

Men dödens kultur har ingen svårighet att fatta beslut inom gråzonerna. Dödens kultur äger nämligen inga gråzoner. Vad som gäller inom dödens kultur det är låta vilja och teknologi förenas, att finna en allt starkare överensstämmelse mellan verkligheten och individens önskan där det enligt denna kultur inte råder någon motsättning.

I detta sammanhang måste vi fundera över vad kardinalen menar när han säger att han hoppas på ”en dialog som inte tar ansats i fördomar och förutfattade meningar”? När han uttrycker sig på det viset är det nästan som om han förkastar det kristna antropologiska tänkandets premisser för det de är, nämligen principer som man måste hänvisa till, objektiva grundvalar som tillåter oss att urskilja och bedöma. Vem tjänar på att man önskar se bort från dessa grundvalar? Och vad som framför allt inte tjänade på det var dialogen mellan de två samtalande.

Ignazio Marino föregrep kardinalens tankar genom att föreslå att man skulle ”ta fram på vilka punkter man var överens, istället för att strida på ett förenklat och egenrättmätigt sätt, vilket inte gynnar någondera sidan, utan bara skapar olika fraktioner inom samhället”. I Italien är detta ett inte ovanligt sätt hos de ”upplysta” grupperna att tänka på och diskutera inom det bioetiska området. Genom att han genast förklarade att han var ”helt och fullt” med på detta, visade kardinalen på en gång att han var alltför medgörlig gentemot sin samtalspartner.

Professorn förklarar till exempel att ”han är säker på att vetenskapens framsteg” har ”haft en revolutionerande inverkan på människans relation till livet.” När man tar dessa ord i deras stränga betydelse, verkar det att detta påstående saknar all grund. Teknologin har visserligen revolutionerat människans möjligheter, men inte hennes grundläggande syn på liv och död, sjukdom och hälsa, som har sina rötter i den västliga-kristna antropologin och i villkoret för vår förmåga att bedöma biologisk teknologi. Ja, det är i själva verket det absolut oförytterliga vilkoret för att en sådan här Marino-Martini-dialog skall kunna ha någon mening och komma med någon förnuftig slutsats.

Men den trevliga konversationen mellan de två herrarna saknar den självkritiska medvetenhet. Kardinalen verkar alltför frestad att förfalla till en mildrad tolkning av saker och ting – ett perfekt exempel på detta är när han avger sin eufemistiska definition på abort – och i detta uppehåller han tendensen som råder i katolska ”pro-dialog” kretsar, för vilka han alltid varit en stark referenspunkt.

Kardinalen erkänner naturligtvis att det råder skilda meningar, till exempel när han betonar att frihet i fråga om hur befruktning skall ske är oförenlig med möjligheten att låta embryon stå till vem som helsts förfogande. Men vi kan frukta att när han yttrar att det som är viktigt är ”att inte skapa onödiga skiljelinjer” detta kan leda till att man anser varje meningsskiljaktighet som bygger på värden vara utan grund eftersom den är onödig, och onödig eftersom den är grundlös.

* * *

När man mildrar vändningarna i något som är en radikal meningsskiljaktighet, bygger detta ofta på att ”man fördunklat de verkliga fakta”, enligt en berömd formel som Eric Voegelin myntat. Vi vill ta upp två exempel i detta sammanhang, vad som händer med frusna embryon och abort.

I det första fallet verkar kardinalen att ge efter för charmen i formuleringen ”det är alltid bättre att gynna livet” och det undgår honom att detta är det argument som alltid används när man vill vända sig emot det katolska läroämbetets läror och också var det som användes i Italien av företrädarna för befruktning med medicinsk hjälp som vände sig emot lag 40 av år 2004.

För dessa personer skulle rättsliga förbud hindra par eller ensamma kvinnor från att avla barn när och hur de vill, enligt de grundläggande rättigheterna som vi finner i det negativa frihetsbegreppet. Men eftersom dessa förbud hindrar nytt liv från att bli till, anses de på samma gång motsäga den kristna befordrandet av liv. Men under diskussionerna om konstgjord befruktning, har man inte tillräckligt många gånger hävdat att beskyddandet av liv som redan existerar är en sak, och önskan att skapa det som inte bygger på någon princip (är en individualistisk önskan, ö.a.) en annan. Och har man inte ofta varnat för att det faktum att man tar som förevändning rättigheten att skapa liv inte har något samband med andras liv. Om man framhäver rätten att skapa liv, har man inte då samtidigt givit sig rätten att utan att ålägga några gränser utsläcka livet genom eutanasi, både det egna och andras? En sådan önskan kan inte rymmas inom kärlekens ordning, men kardinal Martini verkar vilja göra det på ett frikostigt sätt. Här rör det sig istället om kärleken till jaget (och inte till nästan) enligt Augustinus beskrivning av en sådan kärlek.

Och tanken att man kan gynna livet genom att ge bort embryon till var och en som önskar avla liv och på vilket sätt som helst är bara till det yttre en barmhärtighetsgärning. En sådan praxis skulle inte bara gälla ”en lösning som tillåter livet att blomstra”, eftersom det på två sätt skulle saknas rättfärdighet i detta. Å ena sidan, med hänsyn till embryon som skulle produceras i överdrivna mängder och inte ha något alls ändamål och sedan frysas under förevändningen att man alltid skulle hitta någon livmoder i vilken man kunde inplantera dem, och å den andra enligt det lotteri som gör att vissa embryon ges till enförälder-”familjer” utan att ta hänsyn till det ofödda barnets rättigheter och som är emot all omsorg om detta barn. Allt detta leder till extremt allvarliga processer som vi ser vara på väg i våra samhällen: Från att man vänjer sig vid icke-typiska familjemönster till att man systematiskt ”tillverkar” demografisk oordning och rubbningar mellan generationerna, till förstärkandet av nihilistiska ideologier som uttrycker sig på det slutgiltigt antropologiska området under förevändning att individen måste ha obegränsat subjektiv rätt i allt den företar sig.

Vad som händer med embryon som förvaras i laboratorier är ett allvarligt problem. Men lösningen kan inte vara ”att ge dem till dem som behöver dem”, till läkare och biologer, och tro att detta är något barmhärtigt, som om det gällde att antingen ha ett överflöd på dem eller alltför få, utan att tänka på konsekvenserna. Kardinalen hävdar att problemet med olika slags föräldrar som blir följden av heterolog befruktning där man tar spermier eller ägg från andra än paret som vill ha barn liknar problemet vi finner vid adoption, och att det är något som kan övervinnas. Han tillägger att han föredrar att ge dessa embryon till en ensamstående kvinna hellre än att förstöra dem. Lyckligtvis avvisar han bestämt idén att använda embryon för forskningsändamål.

* * *

Angående det han anser om abort är det nästan respektlöst mot dem som har kämpat mot abort i tiotals år, och detta inte bara i den kristna världen.

Det är nämligen inte alls sant, och inte heller realistiskt, att en modern demokratisk stat ”strävar efter” att minska antalet aborter och anledningarna till dem. I liberala demokratier – som under senaste tid varit rakt igenom omoraliska – är abort inget problem, det är ett område som hör till den privata sfären och som regleras där. Det blir viktigt bara om den demografiska bilden blir katastrofal. När man i Italien skryter med att man minskat antalet aborter beror detta inte på lag 194 från år 1978, som man inte ofta tillämpar, utan på en kombination av minst två anledningar: att födelsekontroll allmänt tillämpas och när det gäller att antalet oönskade graviditeter minskat, på den katolska kyrkans ihärdiga moraliska påtryckningar på samvetena. I själva verket talar kardinalen bara om minskningen av de hemliga aborterna, men professor Marino gör det inte, vilket gör att resultatet av diskussionen blir lite missvisande.

Sanningen är den att abortlagarna framför allt – både legalt och under medicinsk synvinkel – skyddar kvinnan som beslutar sig för att göra abort. Och även här är det ett understatement och felaktigt att hävda att staten måste begränsa sig till att säga att ”det är inte lämpligt att straffa abort genom rättsliga åtgärder”. I själva verket säger lagstiftningen att om den utförs inom en viss tidsgräns, är den helt laglig. Många anser till och med att staten sanktionerar en passande och korrekt ”rätt till abort”. Så vi ser igen att kardinalen med ett förmildrande uttryck rekommenderar ”ett visst samarbete inom de offentliga strukturerna när det gäller abort”, men han erkänner att han inte vet vad han vill föreslå i denna fråga. Allt detta är förstås ärligt, men det försiktiga och reflekterande sättet han formulerar sig på skulle kunna leda till att man okritiskt accepterar de rådande förhållandena, fast man inte vet vem eller vad som blir gynnade.

* * *

Den allra mest kinkiga delen av intervjun kanske är den där kardinalen accepterar att man fryser ner de så kallade ”pre-embryon”, eller – som Marino förklarar – ”äggcellen som befinner på stadiet då den är två pronuclei, ögonblicket då de två kromosomparen fortfarande är skilda åt och när en ny DNA-kedja ännu inte bildats.” De som inte har speciell utbildning men har läst en del litteratur i ämnet, vet att denna fas i befruktningen, när två pronuclei attraheras till varandra, föregås av kemiska förvandlingar som gör den unik och ooåterkallelig, och den redan är avslutad som ett embryo, den är ett sammanslutet ”continuum” som håller på att skapas och rör sig i riktning mot ett visst mål. Detta gör att pro-life-rörelserna anser att det är nästan omöjligt att anse denna fas vara något som inte har att göra med individen som håller på att skapas.

Konstigt nog är detta något som kardinalen inte känner till. Även om man skulle hävda att det var lämpligt att frysa paret manliga och kvinnliga pronuclei, så skulle den enda fördelen vara att kunna förstöra det senare utan några moraliska hinder, om det inte användes i behandlingen för barnlöshet. Varje annat ändamål skulle kräva att den skulle fås att utveckla till ett fullständigt embryo, och då skulle alla de moraliska problemen på nytt vara där. I vilket fall som helst står vi här inför avbrytandet av en process som i sig själv berör en individ, en enda individ (även om det rör sig om homozygota tvillingar). Den olagliga karaktären av detta ser vi sålunda och det borde göra oss försiktiga när vi vill försvara den mänskliga varelsens okränkbarhet.

* * *

Vi måste överväga den del av intervjun där kardinalen säger: ”Men det är viktigt att erkänna att det fysiska mänskliga livets strävan inte i sig själv är den första och på allt annat beroende principen. Det som står över den är den mänskliga värdigheten.” Här verkar det fysiska livet, som när man diskuterade olika fortplantningstekniker ansågs ha företräde över andra hänsynstaganden, plötsligt att tappa detta företräde när man tänker på sjukdomar och den ”goda” döden, vilket gör att det uppstår en underlig symmetri med argumenten för abort och för eutanasi.

Enligt den kristna antropologin – men inte för vår tids lagstiftare som är tekniskt blinda för allt som luktar transcendens och odödlighet – är mänskligheten från första till sista stund öppet för och visar hän mot det eviga livet. Men denna princip måste också tillämpas på de frusna embryona, och desto mera om man när man låter dem överleva får att göra med oönskade konsekvenser.

Men ett sådant argument betyder inte mycket inom bioetik. Att den mänskliga existensen äger en värdighet som inte enbart begränsas till det fysiska livet, men som är riktad mot evigt liv, är ett argument som inte äger omedelbart värde här, och förvisso inte i den betydelse som kardinalen verkar att vilja ge det. Detta argument kan man i själva verket använda inte bara gentemot ’särskilda åtgärder’ men gentemot varje slags vård som avser att bevara liv. Och det har hänt, och händer fortfarande, att detta argument tas upp av människor som fromt vänder blicken mot den kommande härligheten utan någon hänsyn till personligt väldbefinnande eller vilken kvalitet deras egan liv får. Deras egna liv, märk väl. Människan kan inte slippa undan detta livet genom att ta till självmord eller mord för att nå det eviga livet, och hon kan ej heller få någon belöning – utom Guds omätliga barmhärtighet – för att hon orättmätigt försöker döda sig själv eller en annan. ingen skulle någonsin frikänna mig om jag om jag kunde skulle sluta upp att bry mig om min nästa, eftersom jag tyckte det var bättre för honom ”att komma till himmelen.” Om man då ser bort från det övernaturliga kristna uppfyllandet av detta begrepp, vilken betydelse kan då ”värdighetens primat” ha? Vilken värdighet kommer det dödade livet någonsin att åtnjuta, denna person, vars liv har blivit fråntaget den? Är det värdigheten som ligger i att vara ett ting som inte existerar, eftersom ett sådant ting enligt själva definitionen av det inte lider?

* * *

Kardinal Martinis åsikter kanske i sig själva inte ligger så långt ifrån det läroämbetets gängse åsikter. De är försiktigt ”permissibla” när det gäller individuella fall – som fallen som biktfäder har att avgöra brukar vara. Och det är i detta som problemet ligger och som kardinalen inte verkar förstå. Hans överväganden saknar trots sitt raffinemang och allvar åtskillnaden mellan den norm som tillhör konstitutionen och det som kyrkan lär ut å ena sidan, och å den andra den ”epikeia” eller det försiktiga, subjektiva och barmhärtiga bedömandet som tillhör den yttre och inre rättskipningen och bruket när det gäller prästens meddelande av bot.

Kardinalen verkar inte att inse – eller inte vilja lägga eftertryck på – den särskilda funktionen i normerna som har att göra med ”bildande av samvetena”. Normer kan inte bytas ut mot andra normer och de innefattar också förbud. Det verkar vara utopiskt-moralistiskt att föreslå att bildandet av samvetena bör stå över lagen så som vi ser den i kyrkans lära. Normer och det individuella samvetet är oskiljbara från varandra och präglade av ömsesidig transcendens.

Så vem tjänar på att anklaga den bioetiska konflikten för att ha skapats ”med vilje” eller till och med för att vara ”opportunistisk”. Man kan naturligtvis tänka sig att ta bort skäl och känslor från det aktiva motståndet som den katolska hierarkin och kulturen gör mot liberalt radikala ”moderniseringar”. Vare sig de två samtalsparterna ville försvaga den katolska subjektivitet som de inte gillar, så är det tydligt att de vållat skada. Det kan vi se bara i den förlägenhet som uppstod i Rom på grund av kardinal Martinis intervju.

Men ännu större är skadan som denna ”öppenhet”, om än försiktig, kan göra på stabiliteten i den samstämmighet som Pro-life-rörelsens ansträngningar har skapat och på många kristnas och viktiga världsliga minoriteters beslut att till följd av detta ta upp frågan på nytt och ta strid i den.

__________


Program och dokument för den påvliga akademin för liv-kongressen som hölls den 27-28 februari, 2006:

> Congresso internazionale su “L'embrione umano nella fase del preimpianto”

Och talet som Benedikt XVI höll för kongressdeltagarna:

> Benedict XVI to the Pontifical Academy for Life, February 27, 2006

__________


Dokumentet från den 15 juli, 2005 som den Italienska kommittén för bioetik utgav den 15 juli, 2005 och som handlar om den allra första fasen i den befruktade äggcellens utveckling:

> Considerazioni bioetiche in merito al c.d. “ootide”

__________

Svensk översättning av Natasja Hovén på info@katobs.se med benäget tillstånd från Sandro Magister och www.chiesa

De senaste artiklarna finner ni på Chiesas engelska hemsida:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters epost-adress är s.magister@espressoedit.it

Se även ledaren
__________

2006-04-28