Lär er av helige Franciskus, ty han visste vad en liturgisk reform innebar, skriver Benedikt XVI i en skrift som är en allvarlig tillrättavisning av den italienska katolska hierarkin. På det liturgiska området har nämligen Ratzinger många motståndare här.

av Sandro Magister

ROM, den 12 november, 2010 – De senaste två påvarna har vid ett flertal tillfällen visat på den italienska kyrkan och sagt att den utgör ”en modell att följa” för andra nationer.

På ett enda område är den italienska kyrkan emellertid inte ett exempel att följa, och det är liturgin.

Detta stod klart i den allvarliga lektion som Benedikt XVI gav de italienska biskoparna som samlats i Assisi för sin generalförsamling under dagarna den 8–11 november. Denna församling sysslade huvudsakligen med att granska den nya översättningen av det romerska missalet.

I budskapet till biskoparna under kvällen innan mötet begränsade påve Joseph Ratzinger sig inte till att hälsa församlingen. Han gick rakt in i själva ämnet och dikterade själv kriterierna för en ”sann” liturgisk reform.

Varje sann reformator – sade han – är lydig mot sin tro. Han handlar inte på ett nyckfullt eller egenmäktigt sätt och framför allt önskar han inte diskreditera liturgin. Han är inte liturgins ägare utan endast övervakaren av den skatt som Herren själv skänkt oss. Hela kyrkan är närvarande i varje liturgi. Att troget hålla sig till dess form garanterar äktheten i det som firas."

Påven gav som exempel den genuina liturgiska reformen under det fjärde Laterankonciliet år 1215 som gav prästerna ett ”brevarium” som innehöll tidegärden och som styrkte tron på Kristi reella presens i det eukaristiska brödet och vinet.

Detta var under den helige Franciskus´ av Assisi tid. Och  Benedikt XVI ägnade en stor del av sitt budskap för att förklara för de italienska biskoparna den anda i vilken detta betydande helgon lydde den liturgiska reformen och fick även sina trosbröder att lyda det.

Som var och en vet är den helige Franciskus en av alla tiders populäraste och över hela världen mest beundrade helgon. För de katoliker som önskar en andligare och mera ”profetisk” kyrka, snarare än en institutionell och rituell kyrka, är han även en modell. På det liturgiska området önskar dessa personer införa större kreativitet och större frihet.

Benedikt XVI visade emellertid i detta budskap att den heliga Franciskus egentligen hade en helt annan inriktning. Han var övertygad om att den kristna tillbedjan borde motsvara den ”trosregel” som man fått ta emot och borde forma kyrkan på detta sätt. Prästerna borde i första hand grunda sin helighet på liturgins ”heliga ting”.

De italienska biskoparna som påven gav denna lektion hade underligt nog denna gång församlats på ingen annan plats än i Assisi, den helige Franciskus stad.

Biskopen av Assisi heter Domenico Sorrentino. Han är liturgiexpert men har en lite annorlunda inriktning än Ratzinger.

År 2003 utnämndes ärkebiskop Sorrentino till sekreterare för Kongregationen för gudstjänstliv men stannade kvar där endast i två år. Ratzinger överförde honom kort tid efter det att  han blivit vald till påve till Assisi och ersatte honom med en person som var mycket trogen i fråga om liturgiska ting, Malcolm Ranjith från Sri Lanka, vilken idag är ärkebiskop av Colombo och som snart kommer att bli utnämnd till kardinal.

Före år 2003 innehades posten som sekreterare vid Kongregationen för gudstjänstliv av en annan italiensk expert på liturgi, Francesco Pio Tamburrino, som är benediktinmunk. Men även dennes uppfattning om liturgin var skild från den dåvarande prefekten för kongregationen, kardinal Jorge  Arturo Medina Estévez, även han en Ratzinger-lärjunge. Och även Tamburrino blev förflyttad till ett stift, i hans fall var det Foggia.

Sorrentino och Tamburrino är två framstående gestalter inom liturgin i den italienska biskopskonferensen. Men i denna kommission fanns till helt nyligen även Luca Brandolini, biskop av Sora, känd för att ha proklamerat en slags protestkamp i ”sorg” över att Benedikt XVI år 2007 utfärdade motu proprio "Summorum Pontificum" som åter gjorde den gamla mässriten fri.

När de italienska biskoparna väljer medlemmar till kommissionen för liturgi ger de alltid preferens till sina kollegor som har denna tendens och som hämtar inspiration från dem som skapade liturgin i Andra Vatikankonciliets följd, särskilt kardinal Giacomo Lercaro och den främsta idégivaren och utfärdaren av reformen, monsignore Annibale Bugnini.

Det är de negativa resultaten av denna reform som Benedikt XVI vänder sig emot. Men redan Paulus VI såg dessa missbruk och de smärtade honom så att han år1975 avsatte Bugnin och sände honom i exil till Iran i ämbetet som apostolisk nuntie.

Emellertid står de flesta italienska biskopar och präster ännu  under inflytande av ”Bugninis linje”. De överdrifter som vi kan se i andra kyrkor i Europa förekommer inte så ofta i Italien men nästan överallt firas mässan mera riktad mot församlingen än ”mot Herren”, som är det som påve Ratzinger önskar se. Och denna förvrängning ser vi även i de nya kyrkornas byggnadsstil.  

Den italienska biskopskonferensen är ett fall för sig. Den har en direkt förbindelse med biskopen av Rom och dess ordförande utses inte genom val utan utnämns direkt av påven.

När den nuvarande ordföranden, kardinal Angelo Bagnasco, introducerade biskopskonferensens arbete den 8 november, citerade han följande kommentar fälld av Ratzinger med anledning av att Andra Vatikankonciliet ägnade hela sin första session åt liturgifrågan:

"Genom att konciliet inledningsvis tog upp liturgifrågan ville man framhäva Guds primat, den absoluta prioritet som måste ges ämnet ’Gud’. Före allt annat finns Gud och det betyder att vi måste börja med liturgin. Där som vi inte finner att Gud inte är den främsta frågan, där förlorar allt annat sin inriktning."

Vill vi emellertid förstå mera på djupet meningen med den ”reformernas reform” som påven Ratzinger önskar måste vi läsa det följande som han skrev till de italienska biskoparna om liturgin:

____________________


"VARJE SANN REFORMATOR ÄR LYDIG SIN TRO"

ur Benedikt XVI:s budskap till de italienska biskoparna som samlats till sin generalförsamling


[...] 1. Under dessa dagar då ni är församlade här i Assisi, denna stad i vilken ”en sol steg upp för världen” (Dante, Paradiso, Canto XI), så som den vördade Pius XII som är Italiens skyddshelgon förkunnade. Med det menas den helige Franciskus som alltid förblir samtida med oss – helgonen förbleknar aldrig! – på grund av att han alltid fogade sig efter Kristus, av vilken han var alltid en levande avbild.

Liksom vår egen tid utmärktes även den helige Franciskus tid av djupgående kulturella förändringar, som närdes av universitetens tillkomst, av städernas tillväxt och spridningen av nya religiösa erfarenheter.

Just vid denna tid genomförde kyrkan  tack vare påven Innocentius III en radikal liturgisk reform.

Det främsta uttrycket för denna är det fjärde Laterankonciliet (1215) som bland sina goda resultat räknar det s.k. Breviaret. Denna bönbok upptog i sig hela den teologiska diskussionen vid denna tid och erfarenheten av bönen från det förra årtusendet. Genom att den helige Franciskus och hans bröder munkarna antog den anammade de den liturgiska bön som påven hade instiftat. Helgonet lyssnade på det sätt som angavs i bönboken och mediterade över Guds ord och på så sätt gjorde han orden till sina egna och lät dem sedan komma in i bönerna som han själv skrev, liksom in i alla sina övriga skrifter.

Det fjärde Laterankonciliet skänkte särskild uppmärksamhet på Altarets sakrament och infogade i trosbekännelsen begreppet ”transsubstantiation” för att beskriva Kristi verkliga närvaro i det eukaristiska offret.

”Hans kropp och blod finns i sanning i altarets sakrament under bröds och vins gestalter, för brödet har transsubstantierats till kroppen och vinet till blodet genom Guds makt” (DS, 802).

Det var genom närvaron vid den heliga Mässan och emottagandet av den heliga kommunionen i andakt som den helige Franciskus evangeliska liv väcktes  och hans kallelse till att gå i den korsfäste Kristi fotsteg. I hans testamente från år 1226 läser vi:

Herre, ge mig sådan tro på kyrkorna att jag kan be i all enkelhet och säga: Vi tillber Dig, Herre Jesus, i alla de kyrkor som står öppna i hela världen och vi välsignar dig, för med ditt heliga kors har du frälst världen”  (Fonti Francescane, no. 111).

Denna erfarenhet gav också upphov till den stora vördnad som han alltid visade prästerna och hans order till munkbröderna att alltid och under alla omständigheter respektera dessa, vad som än skedde, ”ty jag ser ingenting

kroppsligt i denna värld som vittnar om Guds upphöjde Son hans allraheligaste kropp och blod som endast de kan konsakrera, och endast de dela ut vid altarena” (Fonti Francescane, no. 113).

Inför en sådan gåva, mina bröder, hur stort är inte ansvaret som detta medför för var och en av oss!  "Tänk på er värdighet, mina kära bröder präster”, uppmanade Franciskus dem, ”och var heliga eftersom Han är helig!” (Brev till  Generalkapitlet och till alla munkbröder, Fonti Francescane, no. 220). Ja, eukaristins helighet kräver att den som firar den och tillber mysteriet förstår dess storhet, vikt och stora verkan för det kristna livet, men det kräver också renhet, konsekvens och helighet i allas våra liv så att vi kan bära levande vittnesbörd om Kristi offergärning som han utförde i kärlek.

Den helige mannen i Assisi slutade aldrig upp att meditera över ”hur universums Herre, Gud och Guds son, kan vara så ödmjuk att Han döljer sig – för vår frälsnings skull – i brödets enkla gestalt”  (ibid, no 221), och frågade sina medbröder:

”Jag ber er, mer än om jag skulle göra det för mig själv, att när det passar och ni anser det vara nödvändigt, ni ödmjukt ber prästerna att de framför allt vördar vår Herre Jesu Kristi allraheligaste kropp och blod och de heliga namn och ord som skrivits om honom, av alla dem som konsekrerar kroppen " (Brev till alla väktarna, Fonti Francescane, nr. 241).

Den fromme troende i alla tider upplever i liturgin Guds närvaro. Den är i sanning "veritatis splendor" (Sacramentum Caritatis, 35), bröllopsmåltid, försmak av den nya och slutgiltiga staten och deltagande i dessa. Förbundet mellan skapelsen och dess frälsning, himlen som öppnas på jorden för människorna, övergång från världen till Gud, och vi ser påskmåltiden i Jesu Kristi kors och uppståndelse. Mässan är själen i det kristna livet, en kallelse att följa, en försoning mellan Gud och människa som gör att vi upplever den broderliga kärleken.

Kära bröder i episkopatet, när ni nu församlats här så är det i första hand för att undersöka den italienska översättningen i den tredje standardupplagan av det romerska missalet. Bönens lag (lex orandi) är trons lag (lex  credendi) (som man ber så tror man) uttrycker den kristna församlingens tankar och känslor, ger kyrkan, Kristi kropp och den helige Andes tempel, dess form. Mänskligt uttryck kan aldrig stå helt utanför tiden, även när den – som är fallet med liturgin -  är ett fönster som öppnar sig mot något som är bortom tiden. När vi ger uttryck åt en verklighet som  finns i alla tider måste vi på ett vist sätt balansera det som är sammanhängande och det som är nytt, det som är tradition och det som ger nytt liv.

Själva missalet har sin plats inom denna process. Varje sann reformator är lydig mot sin tro. Han handlar inte på ett nyckfullt eller egenmäktigt sätt och framför allt önskar han inte diskreditera liturgin. Han är inte liturgins ägare utan endast övervakaren av den skatt som Herren själv skänkt oss. Hela kyrkan är närvarande i varje liturgi. Att troget hålla sig till dess form garanterar äkteheten i det som firas. [...]

Vatikanen, den 4 november, 2010

Benedikt XVI

Övers. från italienskan: NH