Att i den kristna familjen uppnå den gåva av enhet som är den mest värdefulla frukten av hennes moderskap
Av Roberto de Mattei*
Samma dag i oktober, på högtiden Vår Fru av Rosenkransen, inleddes två betydelsefulla evenemang i Rom, bara några hundra meter från varandra. Det första var det möte som Leo XIV hade sammankallat för perioden 7–14 oktober. Där deltog omkring 250 biskopar, däribland ordförandena för biskopskonferenserna och ledarna för de katolska östkyrkorna, samt familjer och experter. Ämnet för överläggningarna var påven Franciskus postsynodala apostoliska skrivelse Amoris laetitia.
Det andra evenemanget var den internationella kongressen ”De Maria numquam satis. Den allra heligaste jungfrun Maria i dogm och kult”, som ägde rum den 7 och 8 oktober i Aula Magna vid det patristiska institutet Augustinianum, alldeles i närheten av Peterskyrkan. Till denna kongress samlades framstående föreläsare och flera hundra åhörare från hela världen.
Den apostoliska skrivelsen Amoris laetitia, som publicerades i april 2016 och följde på de båda familjesynoderna 2014 och 2015, har som bekant väckt starka betänkligheter och kontroverser. Bland dessa räknas de Dubia (tvivel) som i september 2016 lämnades in av fyra kardinaler till Kongregationen för trosläran, liksom den Correctio filialis som den 11 augusti 2017 riktades till påven och som därefter undertecknades av mer än tvåhundra framstående personer inom den katolska världen. Av denna anledning ville Leo XIV, tio år efter dokumentets offentliggörande, göra en utvärdering av dess genomförande inom den katolska kyrkan.
Det som under dessa år visat sig vara splittrande var inte enbart det apostoliska brevet Amoris laetitia, som i vissa avsnitt tycktes stå i öppen motsättning till kyrkans tidigare moraliska läroämbete, utan även, mer allmänt, den förvirrande metoden med synodalitet som hittills tillämpats som vägledande princip.
Om utbytet begränsar sig till att sammanställa lokala erfarenheter utan att klargöra gemensamma läromässiga riktlinjer, riskerar den synodala processen att förvandla en olöst meningsskiljaktighet till en mångfald av olika praxis. Därigenom befästs intrycket att sakramentsdisciplinen beror på den aktuella platsen eller på den enskilde biskopens eller pastorens personliga inriktning.
Om förhållandet mellan den teologiska sanningen och den pastorala konsensusen inte är entydigt klargjort, blir synodalitetens metod därmed oundvikligen ett verktyg för splittring. Konsensusen vid en sammankomst kan visserligen bidra till att identifiera pastorala behov, men får aldrig bli en måttstock för den teologiska sanningen.
Om en församling som den som just nu pågår dessutom endast har rådgivande karaktär, men dess slutsatser ändå framställs som ett uttryck för vad den Helige Ande kräver av kyrkan, finns det en risk att man tillskriver förslag – som i slutändan förblir mänskliga och därför nödvändigtvis diskutabla bedömningar – en andlig auktoritet som de inte alls förtjänar.
|
En synodalitet utan tydlig anknytning till sanningen riskerar följaktligen att förvärra spänningar och polariseringar inom kyrkan och splittra dess enhet.
Kyrkans främsta kännetecken är enheten, och framför allt enheten i sanningen (Joh 17:21). Kyrkan är en, eftersom den är unik, efter Kristi avbild, som är densamme i går, i dag och i evighet. Som en fullkomlig återspegling av sin gudomlige Sons person och efter förebilden av kyrkan, vars moder hon är, uppvisar även den välsignade jungfrun Maria enheten som sitt främsta väsentliga kännetecken.
Man skulle kunna säga att Guds Moder är kyrkans enhets skattkammare. Kyrkans enhet motverkas av kätterier, schismer, villfarelser samt läromässiga, liturgiska och disciplinära splittringar. Maria är den som besegrar villfarelser och kätterier, som leder de troende tillbaka till enhet i tro och kärlek, som stillar varje splittring och läker varje sår.
Under de två dagarna som evenemanget pågick bjöd kongressen i Augustinianum på en bild av den lyckliga enighet som visar sig i kyrkan när de troende förenas i sin kärlek till Jungfru Maria. För hon är, som den helige Augustinus lär, modern till Kristi lemmar, eftersom hon genom sin kärlek har bidragit till att de troende föds in i kyrkan (De sancta virginitate, 6, 6; PL 40, 399).
De båda kardinalerna som inledde respektive avslutade kongressen – Raymond Leo Burke och Gerhard Ludwig Müller – framställde Marias medverkan i frälsningen (medfrälsning) och hennes universella förmedlarroll som tros sanningar som ingår i den gudomliga uppenbarelsen. Med sina ord inspirerade de de närvarande.
Dessa sanningar och många andra som förkunnades av talarna möttes av deltagarnas enhälliga samtycke. Däribland ingick Marias gudomliga moderskap, hennes obefläckade befruktning, hennes eviga jungfrulighet, hennes härliga upptagande i himlen, hennes kungliga värdighet i himlen och på jorden, hennes segrande kamp mot kätterierna samt hennes ofelbara hjälp för de kristna.
|
Om synodaliteten splittrar, så förenar den heliga jungfrun Maria. Förkunnelsen av hennes storhet är den bästa vägen för att återupprätta enheten inom kyrkan och kring kyrkan. Under hennes mantel lär sig de troende att se varandra som barn till samma moder och som lemmar i samma kropp: förenade i sanningen, i nåden och i hennes Sons kärlek.
I sin encyklika Adiutricem populi av den 5 september 1895, som är tillägnad rosenkransen och kyrkans enhet, skriver påven Leo XIII: ”Det är hennes förtjänst att villfarelsernas orättfärdighet har besegrats. Härförare och påvar i Rom, troens väktare och försvarare – de ena genom att föra heliga krig, de andra genom att utfärda högtidliga dekret – åkallade den gudomliga Moderns namn och upplevde alltid hur mäktig och nådig hennes hjälp är.”
Vidare står det: ”Man måste lita på Maria, man måste innerligt bönfalla Maria! Hur mycket kan hon inte genom sitt ingripande bidra till att en enda trosbekännelse förenar de kristna folkens hjärtan och förnuft, och att ett enda band av fullkomlig enighet förenar deras viljor, så att religionens så efterlängtade och önskade triumf blir verklighet!
Och vad kommer hon inte att vilja göra för att alla folk ska vandra förenade ’i Guds underbara ljus’, när ju hennes enfödde Son enträget bad Fadern om deras största möjliga enhet och hon själv, genom att betala ett oändligt högt pris för detta, kallade dem att genom dopet få del av samma ’arv av frälsning’?
Och hur mycket godhet och visdom kommer hon inte själv att vilja ägna åt att lindra de långvariga mödorna för kyrkan, Kristi brud, så att den kristna familjen må uppnå den gåva av enhet som är den dyrbaraste frukten av hennes moderskap?”
Detta är den väg som kongressen vid Augustinianum inbjöd till att vandra. Tack vare hjälp från Auxilium Christianorum – de kristnas hjälpare – avslutades den med en framgång som överträffade alla förväntningar.
 |
*Roberto de Mattei, historiker, far till fem barn, professor i modern historia och kristendomens historia vid Europeiska universitetet i Rom, ordförande för stiftelsen Lepanto, författare till ett flertal böcker, senast i tysk översättning: Försvar av traditionen: Kristi oövervinnliga sanning, med ett förord av Martin Mosebach, Altötting 2017, och Andra Vatikankonciliet. En hittills oskriven historia, 2:a utökade upplagan, Bobingen 2011. |
Översättning: Giuseppe Nardi, svensk översättning med ai och bearbetad av redaktionen.
Bild: Corrispondenza Romana
Andra artiklar av professor Roberto de Mattei i Katolsk Observatör:
Utnämningen av den nya prefekten
för Dikasteriet för trosläran
Konsekvenserna av kardinal Fernández
marianiska not
In memoriam:
Wolfgang Waldstein (1928-2023)
