Fall 1. En gammal ensam man behöver av åldersskäl hjälp. Efter mycket om och men så får han hjälp med att bära ut tidningar. När han inte kan laga sin egen mat eller bädda sin säng eller sköta sin hygien fattas motvilligt ett beslut att han ska få utökad hemtjänst. Men hemtjänsten fungerar inte. Mannen får varken mat eller dryck. Snart hamnar han akut på sjukhus. En ben amputeras. Han får rehabilitering under några veckor. Sedan skrivs han ut. Till sitt hem. Ensam, med ett ben, utan möjlighet att röra sig. Eftersom han inte orkar sitte uppe så länge blir han blir sängliggande. Ensam, fånge i sin egen lägenhet, utan annan kontakt med människor än några hastigt förbipasserande hemtjänstanställda, tynar han snabbt och tyst bort.

Fall 2. En kvinna blir äntligen gravid, vid 35 års ålder och efter många års väntan. Hon kommer överlycklig till Mödravårdscentralen och får där veta att hon kan få fostervattensprov utfört, detta för att upptäcka kromosomavvikelser, i första hand Downs syndrom. Hon får beskedet att detta är ett erbjudande man ger alla kvinnor över 35 år. Argumenten för detta är övertygade, man skall med detta vara mera förberedd, och det måste ju kännas tryggt att veta. Provet utförs, det visar sig att barnet har normal kromosomuppsättning. En kort tid senare får kvinnan missfall, som förmodligen beror på provtagningen. Hon får inga fler barn.

Vad dessa exempel ur verkligheten visar är inte enbart enbart en politisk fråga. Det handlar inte om sjukvårdspolicy eller pengar. Men det utgör tydliga tecken på ett samhälle som är under avkristning. Idén att ta hand om och vårda de mest utsatta - barn, sjuka och gamla - växte upp i och med klosterordnarnas tillväxt. Inte minst under 1800-talet grundades en mängd sjukhus, som hade sin grund i de kristna hospitalen. Redan under fornkristen tid byggdes stora sjukhus, mest känt är kanske det som St. Basilius av Cæsarea lät bygga år 369 i Cappadocia, ett jättekomplex med olika avdelningar, där man tog emot sjuka. Denna "Basilias" blev förebild för sjukhusen ända in i renässansen. ´

För de fornkristna handlade det om att följa Kristi uppmaning att "bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er." (Luk.10:9). De hedniska stammarnas sjukbehandling bestod mest i att avsluta liv. Under antiken och i Romarriket handlade det om smärtlindring, vilket gavs till de som hade ställning. Den kristna sjukvården däremot går ut på att att bota och utveckla metoder för att bota alla de som har behov, men också att inge hopp och livsglädje.

Detta är hela barmhärtighetsidealets ledtanke. Idag verkar det som om den inte är självklar. Sjukvården handlar istället om ekonomi, om teknologi och en samhällsfunktion som vilken annan, där man kan spara och effektivisera utan hänsyn till de mänskliga följderna. Det tycks saknas en dimension i yrkesrollen hos dagens vårdande personal - den karitativa. Att vara sjukvårdsansvarig eller vårdpersonal är ett arbete som alla andra, en samhällsfunktion. Medicinens framgångar vänds ofta till att tillämpas i rakt motsatt syfte än rädda liv ("kromosomrasism" som professor Lejeune kallade det, se artikel) ochinte sällan väljer många läkaryrket med tanke på status och god privatekonomi, snarare än viljan att göra gott.

Med detta ändrade synsätt töms sjukvården på den värdegrund varifrån den faktiskt bevisligen har spungit ur. Konsekvenserna är förödande, inte bara för de individer som råkar illa ut, som i exemplen ovan, utan framförallt för det allmänna samhällsklimatet. Vi rör oss mot en teknokratisk enhetsstat, där allt handlar om organisation och mycket lite om mänsklighet.

Därför underströk också påven Benedikt XVI vid sitt besök i Pavia nyligen att, när det gäller sjukvård, "vetenskapliga framsteg och teknologi måste alltid gå hand i hand med mänsklig omtanke och kärlek".

20070508

Alla ledare