Reaktionerna efter avlyftandet av exkommuniceringen från de fyra biskoparna i det numera även i Sverige omskrivna prästbrödraskapet Sankt Pius X börjar droppa in. Det mesta handlar dock inte om själva saken utan om helt andra frågor. Förintelsen, invandringspolitik, homosexualitet - dessa dagens frågor som en fyndig bloggkommentator menade man inte ens får ha fel om - alltså yttra en avvikande uppfattning om.
Det måste tydligt sägas att uteslutningen inte handlade om schismatiska åsikter eller tolkningar - utan om deltagandet i en otillåten handling. Genom att upphäva detta beslut tycks påven mena att man bättre kan koncentrera sig på de problem som så bekymrar brödraskapet: Den relativiserande ekumeniken, liturgin, kyrkans roll i samhället. I själva verket är det frågor som oroat en betydligt större krets än dessa präster. Vi ser ju idag att samhället ställer ständigt flera krav på kyrkan att anpassa sig till trender vilka är helt oförenliga med ett gudsfruktigt liv. Stundtals kommer dessa krav även inifrån, från kyrkans egna troende.
Men utan tvekan finner man i vägkanterna utefter brödraskapets historia uttalanden som väcker anstöt. Kritiken av konciliet, påven, av kurian, hela biskopskollegiet, har ibland tenderat att luta åt att det är brödraskapet som exkommunicerat resten av kyrkan från traditionen. Detta tillsammans med en skarpt tidsfientlig inställning har dragit på dem hat och misstänksamhet. Så har det paradoxala skett, att de som passionerat menat sig älska kyrkan i dess mest klassiska uttrycksformer, befunnits sig vara bokstavligt talat utestängda från den. De släpps inte in över tröskeln ens.
Situationen i Frankrike har sin speciella historia, med rötter i revolution och inbördeskrig. I Frankrike är kyrkliga frågor alltid förenade med politik. Att som John Allen på den liberala National Catholic Reporter - gräva fram alla uttalanden man hittar från ärkebiskop Lefebvre om islam, judendom och kommunism för att misstänkliggöra påvens beslut, detta har sina risker. Det är verkligen att konservera uppfattningar, som kanske inte ens är adekvata längre. Man måste förstå att msgr Lefebvre och hans jämnåriga är präglade av den tid de växt upp och verkat i - av världskrig, inbördeskrig, kallt krig, vänstervåg och värdeupplösning - många hade aldrig någon ungdom i vår mening.
När kampanjen mot Opus Dei rasade som bäst ville man ha det till att det var en ultrakonservativ rörelse som stödde Franco, och därmed också fascistisk. Och att det på agendan finns en politisk plan. Men de medlemmar som idag bedriver sitt tysta apostolat ute på arbetsplatserna vet knappast vem Franco var, och deras politiska uppfattningar utgör ett tvärsnitt av alla katoliker i Sverige.
Detsamma gäller naturligtvis Piusbrödraskapet. De fyra biskoparna som nu andas lite lättare närmar sig pensionsåldern. Bakom dem kommer dock hundratals unga präster. Att dessa bara skulle ta över tongångarna från de infekterade tiderna då kyrkan brottades med sitt "aggiornamento", det är föga troligt. Redan i den intervju som vi översatt med biskop Fellay anar man ett helt annat tonläge, mildare och försonligare.
Låt oss därför glädjas. Vi behöver inte älska alla rörelser i kyrkan. Men låt oss inte hänfalla åt räddhågsna tillbakablickar utan se detta som ett beslut lett av Den Helige Ande och i övertygelsen att tiden skall räta ut de frågetecken som finns. Vi har ju begåvats med ännu en storartad påve som gör allt för att öppna nya vägar för nåden att verka. Låt oss stödja honom i denna modiga inställning!
20090127
