Carlo Maria Martini ger ut en bok “om risken med att tro” och uppmanar läsarna att ta sig i akt för en alltför sträng tolkning av troslärans definitioner, för enligt honom “är Gud bortom allt vi kan föreställa oss”. Men då blir risken att vår trosbekännelse töms på sitt innehåll, säger professor Pietro De Marco. Här nedan förklarar han varför.

av Sandro Magister

ROM, den 12 november 2008 – Kardinal Carlo Maria Martini senaste bok har utkommit i Italien efter att redan för några månader sedan ha utgivits i Tyskland och nu även i Spanien. Den har genast blivit en bestseller.Titeln på boken är “Nattliga samtal i Jerusalem. Om risken med att tro” (originaltitel Jerusalemer Nachtgespräche. Über das Risiko des Glaubens). Boken är utformad som ett samtal som kardinal Martini för med den tyske jesuiten Georg Sporschill.

De gånger som Benedikt XVI har talat offentligen med kardinal Martini – känd bibelforskare och, under åren 1980 till 2002, ärkebiskop av Milano – har han alltid lovordat honom som “en sann mästare i 'lectio divina', och i att undervisa människorna så att de förstår den Heliga Skrift".

Men i denna bok verkar det inte som om kardinalen har ett liknande generöst omdöme att ge, när man läser vad han har att säga om de senaste påvarnas läror och handlingar, från Paulus VI och framåt.

I en tidigare artikel har  www.chiesa rapporterat om Martinis frontalangrepp på encyklikan "Humanae Vitae".

Men i denna bok finner vi ännu mer. Vi finner en ständig anklagelse mot kyrkan för dess “tillbakagång” ("involution"). Martini å sin sida önskar en kyrka som är “modig” och “öppen”, vilket också är titeln på två av bokens kapitel.

Där finner vi framför allt en beskrivning av Jesus som är kopplad till ett mycket världsligt ideal, innebärande rättvisa. Det är slående vilken distans det råder mellan denne Jesus och den “Jesus från Nasaret” som beskrivs i Benedikt XVI:s bok med samma namn.

När Martinis bok anmäldes av den italienska biskopskonferensens tidning “Avvenire" i samband med att den presenterades på Bokmässan i Frankfurt härförleden, skrev man där att “det är självklart at många av de ställningstaganden som uttrycks här kommer att bli föremål för diskussion”.  
Men det var allt.  "Avvenire" har ännu inte rescenserat boken och ingen förväntar sig att tidningen skall göra så i framtiden heller. Och även "L'Osservatore Romano" tiger still.

Däremot kan man privat höra sträng och orolig kritik bland företrädarna för kyrkans högsta hierarki. Men offentligen gäller det att tiga. Man är rädd för att öppen kritik bara skulle förvärra saken.  

Men vilken är då den “trosrisk” som frambesvärjs av kardinal Martini ?

Pietro De Marco, professor vid universitetet i Florens och vid Centrala Italiens teologiska fakultet lyfter fram den i ljuset och låter den bli föremål för kritik i artikeln som följer nedan.

De Marco anser att kardinalens budskap verkar “beklämmande förbehållsamt när det gäller den fullständiga trosbekännelsen”. Han hänvisar ofta till den Heliga skrift, men om trosbekännelsens artiklar “hörs inget alls, som om det vore onödigt att nämna dem".

Detta är en undanflykt som ser bort ifrån troslärans grunder och är något som kännetecknat inte bara framstående kyrkoledare som Martini utan även en stor del av den katolska kyrkan under de senaste årtiondena.  


Kommentarer rörande “de nattliga samtalen” mellan Carlo Maria Martini och Georg Sporschill

av Pietro De Marco


Denna boks uppläggning är en välorganiserad intervju, indelad i kapitel med korta introduktioner, som ofta består av frågor från “ungdomar”, och den tjänar som en viktig belysning av kardinal Carlo Maria Martinis sätt att resonera samt  av dem som följer honom, innanför och utanför de kyrkliga gränsområdena.  

Jag kommer att särskilt framhålla det som jag inte anser mig kunna ge mitt gillande och särskilt det som tycks mig vara en uppenbar motsägelse, en motsägelse som kanske kännetecknar hela denne jesuits och före detta ärkebiskops offentliga liv. Emellertid vill jag även ge en hyllning, ja en sonlig hyllning, till denna stora personlighet som än en gång framträder på bokens sidor, som har skrivits i samarbete med Georg Sporschill, även han en ordensbroder tillhörande jesuitorden.

Jag börjar med kardinalens svar på frågan: “Hurdan trosundervisning bör vi ha i våra dagar?” (på den italienska upplagans nittonde sida). Vilket betyder: hur skall man uppfostra andra till att bli “goda kristna”? Kardinalen har några sidor tidigare sagt: en god kristen utmärker sig av att “han tror på Gud, äger tillit, har en uppfattning om Kristus och vinnlägger sig om att förstå denne mer och mer, samt lyssnar på honom.”  

Stilen vi finner i boken som gör att allting reduceras till sina världsliga dimensioner, till sanningen i de “de levande världarna”, gör att Martini börjar med att locka fram familjescener och “enkla bruk och vanor”.  Det är chockerande att se att det verkar som om även julen och påsken innefattas i denna senare kategori. Jag skall återkomma till denna punkt längre fram. Den religionsundervisning som kardinalen vill rekommendera består i att “lyssna på unga mäniskors frågor och på deras upptäckter och att ställa sig positiv till dem” för att därefter gemensamt komma fram till grunden som är Bibeln. “Om man inte tänker på ett bibliskt sätt blir man begränsad, får skygglappar och blir förhindrad att inse hela bredden i Guds uppenbarelse” (s. 20).

Att den Heliga skrift på detta sätt framhävs och ges absolut prioritet är något som vi måste uppskatta, särskilt i denna vår tid när det finns de som inom kristendomen föreslår en “förnuftets religion”, ett sökande av Gud som bortser från Bibeln och säger den vara en samling falska lögner. Men när kardinalen sedan skall till att förklara vari denna “breda syn på Gud” består så som den uppenbaras i Skriften, så säger han att den består i Jesus som förundras över hedningarnas tro och välkomnar tjuven in i himlen, eller när Gud skyddar Kain som just har dödat sin broder. “I Bibeln finner vi att Gud älskar främlingarna och hjälper de svaga”, fortsätter kardinalen. Och därmed begår han en lapsus och säger för mycket,  hamnar i rena predikandet som fortsätter med följande påstående:

“Vi måste lära oss att leva i den vida värld som det innebär att vara katolik. Och vi måste lära känna vår nästa. [...] För att beskydda denna oändliga värld vet jag inget bättre sätt än att ständigt läsa Bibeln. [...] Om vi lyssnar på Jesus och ser till de fattiga, de betryckta, de sjuka, [...] då leder oss Gud ut, ut i den vida världen. Han lär oss att tänka på ett öppet sätt.”

Detta hans yttrande kräver en kommentar.  

Om tron på Gud, på samma sätt som tilliten till Honom och kännedomen om samt lyssnandet på Kristus är det som utgör grunden i den kristnes villkor, då kan denna behändiga formel ändå inte användas som om den var tillräcklig i sig själv. Att endast säga att man bör läsa Bibeln och tänka på den samt att hjärtat bör vara “öppet” blir något ytterst obestämt. Det enda bestämda (och detta i mycket liten grad) i kardinalens ord är det som hänvisar från “öppenhet mot nästan” till Bibeln för att i denna finna nämnda öppenhet. Ett sådant cirkelresonemang, även om det kan vara viktigt, har föga betydelse om man jämför det med den ofantliga skattkammaren som vi finner i Skriften. Hur blir det med kännedomen om de heliga tingen? Eller fruktan för Gud och kärleken till Honom? Vad blir det av den gudomliga ordningen så som vi finner den i Treenigheten? Om vi tror att Uppenbarelsen förvandlar oss så innebär detta så “oändligt” mycket mer än att “tänka på ett öppet sätt” så som den moderna människan gör, vilket är en “öppenhet” som motsätter sig det som Sporschill avfärdar som blott och bart “något inskränkt”.

Denna resonemang som är så populärt hos världslig och katolsk intelligensia förklarar också hur Martini kan reducera de stora festerna i det liturgiska året till “enkla bruk och vanor”. En kanske ofrivillig men dock avslöjande reduktion. När låter kardinalen sitt meditativa och ofta djupa tänkande någonsin vidröra "lex orandi" och fullheten i det liturgiska mysteriet? Han är omedveten om sambandet mellan det vidunderliga innehållet i “att tänka på ett bibliskt sätt” och det likaledes vidunderliga innehållet i den kristna andakten som öppnar upp horisonten och låter oss skymta en kosmisk liturgi, även om vi för den skull inte är och ej heller därför kommer att bli de “öppna andar” som den moderna världen vill ha det till. Detta är inte en bagatellartad fråga, och inte heller en som dykt upp på sistone. Den ställning som intas av katoliker, och de ortodoxa i ännu högre grad, är helt motsatt de protestantiska bekännelsernas. För att göra front mot moderniteten har det för dessa inte varit nog att gå till Skriften och “tänka på bibliskt sätt”.

För att leva “i den vida värld som det innebär att vara katolik” räcker det inte med att se till “de fattiga, de förtryckta och de sjuka”. Det som kardinalen kallar för kyrkans “risk”, när den visar upp sig som en enhet som hyllar de absoluta värdena, har han inte utvecklat tillräckligt tydligt. Inkarnationens absoluta natur i kosmos och i historien är inte en “risk” utan grunden till den “vida världen”. Det är detta som gör den i sanning “öppen”.  
Utan att vilja undervärdera de “levande världar” som kardinalen är så förtjust i så är det just i det absoluta som den kristna universaliteten och ansvaret alltid haft sina rötter. Det är endast några få världsliga tänkare som, särskilt i Italien, ännu insisterar på att ekvationen “förevändning för sanning” och intellektuell och moralisk “inskränkhet” går jämnt upp. Jag är bekymrad över avsnittet där Martini säger:

“Människorna har avlägsnat sig från [...] de tio budorden och skapat sig en egen religion. Denna risk är något som även vi kan råka ut för. Det går inte att göra Gud till katolik. Gud är bortom de gränser och de definitioner som vi har ställt upp. I livet behöver vi dem, det är klart, men vi får inte beblanda dem med Gud.”

Detta gör mig orolig för jag anser det vara ytterst riskfyllt att påstå att en positiv religion i sig själv är något som avviker från den obestämda grunden som föregår den och står över en. Även ur en religionsvetenskaplig synvinkel kan vi inte finna något sådant som en obestämd, allmän och primär form av relgion. Det är bara religioner som är religion.  

Jag finner även benämningen “katolsk Gud” olycklig, nästan som om det teologiska tänkandet om “den katolska kyrkan” var något otillbörligt och som innebar en förlust av gudomen, istället för den kärleksfulla och svartsjuka andliga och hierarkiska omsorgen om det som har uppenbarats i Kristus. Naturligtvis befinner sig Gud bortom alla fastställda “definitioner”. Det är faktiskt mycket mera praktiskt att inte definiera, så som många modernister och postmodernister föredrar att göra. Den underbara trinitära teologin som koncilierna kom fram till och de teologiska “summae” är något annat och mycket mer än  möjliga alternativ. De är monument som tjänar till lovprisande av den Gud som är Jesu Kristi Gud och det är det mänskliga förnuftet som upprättat dem. Det kan vara svårt för en modern exeget, kanske även för en katolik av Martinis generation, att förstå detta.

Hela den riktning som de nattliga samtalen tar döljer många farliga passager. Det är möjligt att Martinis förflutna som bergsklättrare gör att han har en gynnsam inställning till dem, ja även söker dem. I det första kapitlet säger kardinalen på sidan 18:

“Jesus kämpade i Guds namn för att vi må leva i rättvisa.” Och på sidan 24: “Jesus vågade att ingripa och visa Guds kärlek och hur denna skall förvandla världen och upplösa dess konflikter. Det var därför som han riskerade sitt liv, för att slutligen ge upp det på korset. Men redan före denna händelse kan vi varsebli hur han försakade världen  [...] Jag tror att det är detta som utgör hans kärlek, detta som jag känner i kommunionen, i bönen, i samvaro med mina vänner, i mitt uppdrag.”

Jag är inte rädd att bli impopulär om jag säger att denna kristologi som tangerar befrielserörelsens kanske kan vara till pastoral nytta om den används på ungdomar som står öppna mot utveckling och framåtskridande, men den tycks mig ha stora luckor. Om man ser det ur en kritisk synvinkel är det till ingen nytta när det gäller att visa på Uppenbarelsen att påstå att Jesus “kämpade i Guds namn”, på samma sätt som alla andra religiösa rebeller genom historien, och att hans död på korset tjänade till att förändra världen enligt världens kriterier (fred och rättvisa enligt vem och för vem?). Även om vi erkänner att Martinis tolkning av Jesus innehåller en mera andlig och mindre “politisk” motsättning, så kan jag inte finna något av den trintära och kristologiska traditionen där. Denna tradition är å andra sidan något som genomsyrar Joseph Ratzingers “Jesus från Nasaret”, över vilken pater Sporschill utan någon förståelse ironiserar (“Ratzingers “gode Jesus”).   

Många avsnitt i kapitel fem som ägnas Paulus VI:s encyklika "Humanae vitae" är oriktiga  ur teologisk synvinkel och har naturligtvis blivit föremål för upprörda kommentarer. Även den uppriktiga ledsnad som kardinalen ådagalägger när det gäller det som han anser vara ett “missöde” under Montinis påveämbetstid slutar med en polemisk knorr. Påven gav ut encyklikan

“med en ensam känsla för plikten och motiverad av en djup personlig övertygelse”,

säger Martini, och trycker därmed starkt på påvens frivilliga isolering. Men vi frågar oss: Vem utanför Rom kunde Paulus VI vända sig till då, år 1968? Till biskopsämbetena som befann sig i fullständig gungning i denna period strax efter Andra Vatikankonciliet? Eller till de teologer som förvandlats till rebellisk intelligentia? Det verkar inte heller vidare försiktigt av Martini att låta pater Sporschill provokativt skriva:

"Låt oss anta att Benedikt XVI skulle be om ursäkt och dra tillbaka encyklikan Humanae Vitae".

Martini gör fel när han döljer sig bakom sin auktoritet för att “be om ursäkt”, inte för egna fel, förstås, utan för fel som han anser hierarkin begått. Detta tycks mig vara både oansvarigt och omdömeslöst.  

Även metaforen han använder sig av när han beskriver de fyrtio åren som gått sedan "Humanae Vitae" och jämför dem med de fyrtio åren som Israels folk tillbringade i öknen (s. 93) är tvetydig. Vem är det har lett vem, menar han, i denna vandring som innehåller så många incidenter där man givit prov på otrohet? Tror kardinal Martini, så som kritikerna vi finner på olika håll tänker, att det är gudsfolket som leder en hierarki som värjer sig mot Andens kallelse? Eller kan han erkänna att det är just det motsatta som har skett: att kyrkan som är “moder och läromästare” har bekräftats i sin grundläggande natur som är fast och orubblig? Det mod som Paulus VI visade och som grundade sig på hans starka medvetande om Petri roll, var ofantligt stort och i det långa loppet effektivt, som vi kan se idag efter decennier av förvirring och försök till modernistiskt övertagande.  

Samtidigt som jag uppskattar de många dämpade iakttagelserna som vittnar om stor pastoral känslighet vill jag dock i korthet sammanfatta min kritik till att säga att jag finner kardinalens förståelse av vad som håller på att hända i övergången inom vår civilisation alltför otillräcklig och svag. Det han lägger största vikten vid är att lyssna på den allmänna opinionen, på det som oroar folk, på protester, både inom kyrkan och utanför den, samt ett systematiskt medhållande om allt detta, vilket är så typiskt för de intellektuella. Det är värt att notera med vilken överdriven hänsyn han lyssnar till vad den tyske filosofen Herbert Schnädelbach hade att säga i en essä från 2002 om “de fel som begåtts inom kristendomen".

Jag finner också Martinis svar på frågan om han någonsin varit räd för att ta fel vara mycket avslöjande (s. 64):

"Av rädsla för att göra misstag kan man leva ett  helt liv utan att ta något beslut. De som beslutat något i alltför stor hast eller i oförsiktighet kommer att få hjälp av Gud att tillrättavisa sig själva. [...] Min fruktan gäller inte om människor lämnar kyrkan eller ej. Det som oroar mig är å andra sidan att finna människor som inte själva tänker. [...] Jag vill ha tänkande individer. [...] Endast då kan frågan ställas om de är troende eller inte. De som tänker kommer att få ledning på sin väg. Det är jag övertygad om”.

I dessa formuleringar skymtar jag en metod som kanske är passande för kyrkans män och särskilt för jesuiter. Man önskar dra till sig tänkande människor, oberoende av vad de tänker. Människor som inte låter sig uppröras av tidigare eller nuvarande fel på institutionen och som litar på Guds ledning och tillrättavisning av det som de företagit sig. Ett sådant mod verkar ofta effektivt, även om vi inte vet vad som kommer att komma ut av det eller ha betydelse för såväl trosundervisning som kyrkan själv. Men det är något viktigt som fattas. Vem är det som bedömer de “tänkande varelserna”? Och vad är det de tänker? Om vi försäker tränga bakom de allmänna och frikostigt utdelade utbildningsformlerna och tränga in i centrum av den kristna undervisningen, vad är det då som kardinalen menar?

Det är tydligt att det som kardinalen gör sig till talesman för även har varit kyrkans ständiga holmgång under den långa krisen bland människor och i tron efter Andra Vatikankonciliet. Det är också klart vilken optimism det är som styr en enkel pedagogik som förlitar sig på Försynen när det gäller att i frihet förverkliga sig själv. Men detta är att undervärdera och i slutändan bidra till att männen som arbetar inom institutionen kyrkan, själva prästerskapet, minskar till antalet. Det har under senare  inte varit ovanligt att höra personer som är ansvariga för det pastorala arbetet säga att bristen på präster är vad som kallas ett falskt problem, att det istället är chansen till en förnyelse av trosöverföringen och till trons rening, naturligtvis skall detta ske på ett “icke-klerikalt” sätt (utan inblandning av präster).   

Den optimism som kardinal Martinis nattliga samtal uttrycker kan därför inte helt enkelt rekommenderas till ett framtida experimenterande. Den har ju redan praktiserats i det förflutna. Och om resultatet av denna optimism kan alla göra sig ett omdöme. Man kan misstänka att en dylik optimism, om man ser längre än fascinationen för dessa formuleringar och så många vänners enighet, har bidragit till att befrämja den inre motsättning för vilken kardinalen tycks vara  överbringare. En optimism som å ena sidan inneburit att att de kristna blivit synliga och visar sig “öppna”, å den andra en förtegenhet när det gäller att ge uttryck för trosbekännelsens helhet. I denna pedagogiska modell råder en skärande diskrepans mellan läsandet av Bibeln och tron på artiklarna i Trosbekännelsen. I denna diskrepans hör vi  knappast någonsin Traditionen och Credot nämnas, det är som om det var onödigt att nämna dem.  

En liknande motsägelse behäftar paradoxalt nog även de Carlo Maria Martinis boks sidor som ägnas åt den helige Ignatius andliga övningar. Kardinalen ser dessa som

“praktiska och enkla övningar som håller kärleken vid liv. Det kan liknas vid livet inom familjen [...]. Även kärleken till Jesus och förtroligheten med Gud får sin näring genom det dagliga umgänget. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan vigvatten, osv.”

Jag välkomnar dessa känsliga formuleringar och den åtskillnad han gör mellan övningarna “i sin fullständiga form, endast för ett fåtal” och de “många lätta övningarna” som är menade för alla (s. 88). Men varför begränsar man vanligt folk till att följa den första veckans övningar som handlar om samvetsrannsakan (om vi förenklar saken lite) och inte låter dem gå vidare till den andra? Den italienska texten från år 1555, som är en översättnng av den så kallade “vulgata”, lyder så här:

“Den andra veckan betraktar man Jesu Kristi rike genom att jämföra det med en världslig konungs rike som kallar sina soldater till krig.”'

Ignatius egen ursprungliga version är ännu mera direkt:  "El llamamiento del rey temporal ayuda a contemplar la vida del rey eternal", men substansen är densamma. Är kanske Kristi kungadöme och hans anrop kanske något som är ovidkommande för “den gode kristne” och för hans trosliv?  

Tydligen är det för kardinal Martini inte av vikt utan snarare genant att “considerare Christum vocantem omnes suos sub vexillum suum" (betrakta Kristus som kallar på alla de sina att ställa sig under hans fana”, utom kanske i rent andlig bemärkelse. Men jag tror att det även finns delar av kyrkan som har glömt bort sina “fanor” och begränsat sig till det närliggande, vare sig det är inom den egna familjen eller inom församlingen. Detta har gjort att den universella och offentliga profilen blivit lidande. Själva engagemanget och längtan efter sanningen har fått sig en törn. För även om läsningen av Fader Vår och av Evangelierna och psalmerna kan vara tillfyllest inom familjen, så är det inte nog för att föra missionsuppdraget vidare. Och det är inte heller nog för jesuitorden, för dess män, och för dess existensberättigande.  

Det har varit nödvändigt för Petri Magisterium att påminna om detta, på ett aktivt och myndigt sätt, gång på gång över de senaste decennierna.

___________


Se den tidigare artikeln i  www.chiesa som handlar om kardinal Carlo Maria Martinis senaste bok :

> Cardinal Martini's Jesus Would Never Have Written "Humanae Vitae" (3.11.2008)

Kardinal Martini på katobs.se:

Kardinal skapar rubriker

Kampen mot AIDS - inte en fråga om kondomer

__________


Med benäget tillstånd: Sandro Magister och
> www.chiesa
Översättning från italienska: NH
__________