När vi tänker på den utomordentliga vikt som tillkommer kommunikationsmedierna i vårt globala samhälle och hur stor risken är att det som sprids förvanskas och förvrängs, förstår man hur komplicerat och på samma gång betydelsefullt detta ämne är, och alldeles särskilt i våra dagar då kommunikationskanalerna  på grund av sin oerhörda suggestionskraft i allt högre grad inte bara anser sig representera verkligheten utan även att bestämma över den.

(Benedikt XVI, Budskap till den 42:a världskommunikationsdagen, den 24 januari 2008).

Från början av det andra året började emellertid en tendens att visa sig, som alltsedan dess vuxit sig allt starkare, nämligen det reduktionistiska framställandet där medierna dämpade bilden av påven som vittne och predikant för att istället avbilda honom som den intellektuelle och politiske påven, varvid man mera trycker på sådant som kan tänkas vara konfliktskapande och som därför bedöms äga en större inneboende slagkraft, och istället negligerar en del av de ämnen som detta pontifikat prioriterar.

Dessa Benedikt XVI:s välkända prioriteter kan här i korthet sammanfattas:

Den första har att göra med Gud själv, av människans relation med Gud och med tron på honom genom vår Herre Jesus Kristus som har uppenbarat honom för oss.  I detta perspektiv kan man även tala om en ”kristologisk” prioritet, vilken blir särskilt tydlig i boken Jesus av Nasaret, i vilken Benedikt XVI med all kraft framhäver att Jesus Kristus är vägen som leder till Gud Fader, vår Frälsare och den som ger stöd åt vår kristna tro.

Kyrkans uppgift är att göra Gud närvarande i vår värld och att göra Gud tillgänglig åt människorna. Detta uppdrag är något som uppfylls framför allt genom bönen, både den personliga och den liturgiska, och den kräver de troendes enhet. Dessa två, bönen och de troendes enhet, är ytterligare prioriteter i detta pontifikat, och de gäller alla, var och en med hänsyn tagen till hans eller hennes eget ansvarsområde.

Ännu en prioritet som jag önskar nämna här är hur påven förtydligar ett äkta frihetsbegrepp, ett begrepp som är nödvändigt för det personliga livet och för hela samhällets väl. I detta sammanhang förkastar Benedikt XVI ”relativismens diktatur” och dess etiska koncept och understryker att människans frihet är något som till sin natur är relationell och alltså måste innehålla ansvar för vår nästa. Friheten kan endast kallas frihet när den har ett samband med de oundgängliga värdena i varje människas liv, nämligen fred, rättvisa, solidaritet och alla de grundläggande mänskliga värden som vi måste läras till att förstå och uppskatta.

Om denna bild över prioriteterna, i vilken påvens olika möten och resor äger rum, nonchaleras eller om man bortser ifrån dem, är det lätt hänt att man utmålar påvens enstaka uttalanden på ett kritiskt och felaktigt sätt, att man kommer med kritik som är ideologisk eller fördomsfull, och att man läser dem sålunda att man påstår att påven sagt saker som det är tydligt och klart att han inte sagt. På det sättet underblåser man en diskriminering (ostracism) som borde vara den demokratiska dialektiken främmande.

Till denna typ av medial missuppfattning kan vi räkna den senaste tidens påhopp, alltifrån vad som skedde efter den omtalade föreläsningen i  Regensburg, i samband med påvens motu proprio med anledning av frisläppandet av den äldre förkonciliära liturgiska riten, eller reaktionerna på upphävandet av exkommuniceringen av de fyra biskoparna tillhörande SSPX, förklaringarna av den interreligiösa dialogens natur, eller betraktelserna över den begränsade verkan av preventivmedel när det gäller att bekämpa aids i Afrika.  

I alla dessa fall, hade man bara förklarat på ett riktigt och tydligt sätt vad det handlade om, skulle man ha kunnat undvika alla missförstånden. Långt ifrån att acceptera kritiken hade man då kunnat begränsa den och istället fått medierna att inse att påvens uttalanden inte är osammanhängande utan följer riktlinjer i hans pontifikat och de prioriteter vi nämnde här ovan.

Istället har man föredragit en fragmentarisk läsning som många gånger varit rent ut sagt felaktig och som får en att fråga sig om inte delar av vår kultur och informationskanalerna är på väg att i eget intresse omfatta en antiklerikalism (prästfientlighet) utan like och vilja dölja budskapet i den kristna tron. Det verkar att man vill få allt kyrkan säger att låta inkoherent och anakronistiskt när man påstår att kyrkan endast vilja ”resa upp murar och gräva vallgravar, framför allt när det gäller moraliska frågor”. Den bild man vill visa är av en kyrka som säger ”nej”, som är fientlig till människan och likgiltig för hennes behov, en mörkermakt avog mot allt rationellt vetenskapligt tänkande.

När påven nämner riskerna med ett förbehållslöst frångående av respekt för människan och vad det kan få för konsekvenser för människans värdighet rör det sig i själva verket inte om fientlighet mot naturvetenskapen och ej heller om ett obstinat motstånd mot den moderna världen . Det är kyrkans plikt att tala om respekten för människan. När hon gör det är det allt tecken på omsorg och vänskap. En som är vän kan inte låta bli att ropa när en fara hotar den andre.

Den största delen av kyrkan ryms i det stora ”JA” med vilket hon besvarar Herrens kärlek och bär vittnesbörd om Honom åt alla. Det är därför som hon framför allt talar om Gud och om det eviga livet, et liv som är ämnat att aldrig upphöra. Hon talar om hopp och om lycka. Några ”nej” som hon då och då anser sig böra säga är just följden av den etik som framför allt säger  ”ja”  och egentligen allra djupast ner av en etik som handlar om kärlek, en kärlek i vars namn det inte är möjligt att låta något som är ont kallas gott, i syfte att nå en billig men kortlivad samstämmighet som skulle leda till skada.
En del kretsar skulle kanske önska sig en kyrka som för att kunna kalla sig förekommande och progressiv ger efter för den allmänna meningen, eller helt enkelt en stum kyrka. Tydliga demarkationslinjer som kräver att vi träffar val som ibland kan vara smärtsamma för våra samveten och nästan aldrig är lätta, är förstås inte något som passar i en värld där det råder relativism inom etik och moral och där man önskar undanhålla samvetet plikten att göra ett val för att istället låta valet ske i ett limbo där inget ont eller gott längre existerar.

Men kyrkan kan inte svika sitt eget uppdrag. Att fritt uttrycka sin egen tro, att i Evangeliets namn delta i den allmänna debatten, att lugnt och utan åthävor ge sitt bidrag till skapandet av den politisk-rättsliga orienteringen – varvid man alltid accepterar de beslut som tagits av majoriteten, kan inte förväxlas med att vilja hota den statliga koncessionslösheten.

Kyrkan vill inte pådyvla någon den ”religiösa” moralen. Hon förkunnar den och har förkunnat den i alla tider och hon kan inte låta bli att – tillsammans med de egentliga religiösa principerna – förkunna de grundläggande värdena som utgör definition på människan och garanterar hennes värdighet. Hon vill inte uppmuntra en polemik utan förespråkar alltid en metod bestående av en lugn och konstruktiv dialog och ett sökande efter det gemensamma goda. En viktig roll i förmedlandet  och spridningen av dylika värden, vilka Benedikt XVI:s pontifikat  med sådan tydlighet visar upp åt världen, åligger i våra dagar kommunikationsmedlen. Vi kan bara hoppas att i utförandet av en så känslig uppgift, förnuftets och ansvarskänslans etiska kriterier alltid får överhanden, och att de bekräftar att de har möjlighet att bidra till kunskapen och sökandet efter sanning, även om detta inte behöver utesluta välgrundad och konstruktiv kritik.

Kardinal Angelo Bagnasco
Ärkebiskop av Genua
Ordförande för den italienska biskopskonferensen

20091011

Övers. NH