Ända till våra dagar har det alltid varit påvarnas ansvar att se till att Kristi kyrka frambär en värdig kult till Guds Majestät till ”Hans namns ära och pris” och ”till gagn för hela hans heliga kyrka”.

I alla tider och liksom också i framtiden är det nödvändigt att värna principen att ”varje lokalkyrka måste vara samstämmig med den universella kyrkan inte bara ifråga om trosläran och sakramenten utan också med avseende på den apostoliska traditionens vedertagna bruk. Dessa bruk måste följas inte bara för att undvika villfarelser utan också för att föra tron vidare i oförvanskat skick, eftersom det som är kyrkans norm när hon ber, lex orandi, överensstämmer med hennes norm i tron, lex credendi"(1).

Bland de påvar som ägnat denna fråga stor omsorg framträder särskilt den helige Gregorius den Store, som sörjde för att de nya folken i Europa fick ta emot både den katolska tron och de skatter i fråga om kult och kultur som det romerska folket under föregående århundraden tillägnat sig. Han påbjöd att den heliga liturgin såväl vad beträffar mässoffret som tidegärden skulle utformas och bevaras i den form som användes i Rom. Detta var till stor hjälp för de munkar och nunnor som tjänade under den helige Benedikts regel och som samtidigt med förkunnelsen av Evangeliet genom sin levnadsföring gav uttryck åt denna regels hälsobringande princip att ”intet må sättas före gudstjänsten” (kap. 43). På samma sätt befruktade den heliga liturgin firad enligt romersk rit inte bara de många folkens tro och fromhetsliv utan även deras kultur. Det står utom tvivel att kyrkans latinska liturgi i sina olika utformningar stimulerat många helgon i deras andliga liv och befruktat folkens religiösa dygder och fromhet.

Ockås många andra påvar har under århundradenas lopp engagerat sig för att den heliga liturgin på ett verksamt sätt skall fylla denna uppgift. En av de främsta av dessa var den helige Pius V som i enlighet med Trientkonciliets uppmaning med stor pastoral iver grep sig an med att förnya det kyrkliga gudstjänstlivet genom att låta utge förbättrade och enligt ”kyrkofädernas normer reformerade” liturgiska böcker, som skulle användas inom den hela latinska kyrkan. Bland den romerska ritens liturgiska böckerna framträder särskilt det romerska missalet, som uppkom i staden Rom och som under de följande århundradena successivt antog en form som uppvisar stora likheter med den som fram till nyligen var i kraft.

” Också påvarna under de följande århundradena var uppfyllda av denna strävan när de anpassade och fastställde riterna och de liturgiska böckerna till nya tiders behov och därefter i början av vårt sekel grep sig an med en mer omfattande reform.”(2) Så handlade våra föregångare Clemens VIII, Urban VIII, den helige Pius X (3), Benedictus XV, Pius XII och den salige Johannes XXIII.

I nyare tid gav Andra Vatikankonciliet uttryck åt önskan att gudstjänsten under iakttagande av vederbörlig respekt och vördnad än en gång skulle reformeras och anpassas efter vår tids behov. För att efterkomma denna önskan promulgerade vår föregångare påven Paulus VI år 1970 de reformerade och till en del förnyade liturgiska böckerna för den latinska kyrkan. Dessa översattes till många olika språk och mottogs med glädje av biskopar, präster och troende. Johannes Paulus II promulgerade den tredje utgåvan av det romerska missalet. På detta sätt har de romerska påvarna verkat för att ”denna liturgiska byggnad ... återigen skall framträda i all sin strålande värdighet och harmoni.”(4)

Men på en del håll höll inte så få troende fast vid de tidigare liturgiska formerna, vilka på ett djupgående sätt präglat deras kultur och mentalitet, med så stor kärlek att påven Johannes Paulus II i sin pastorala omsorg om dessa troende år 1984 utfärdade det särskilda indultet Quattuor abhinc anno. Detta hade utarbetats av kongregationen för trosläran och innebar att det blev tillåtet att använda sig av det romerska missalet i den utgåva som Johannes XXIII promulgerat år 1962. Med sitt i form av ett motu proprio utfärdade apostoliska brev Ecclesia Dei från 1988 uppmanade Johannes Paulus II biskoparna att göra vidsträckt bruk av denna möjlighet till gagn för de troende som så önskade.

Med hänsyn till dessa troendes enträgna önskan, som vår företrädare Johannes Paulus II under lång tid befattat sig med, och efter att ha konsulterat kardinalerna i samband med konsistoriet den 22 mars 2006, BESLUTAR VI efter moget övervägande och åkallan av den helige Ande och i förlitan på Guds hjälp följande:

Art. 1. Det av Paulus VI promulgerade romerska missalet är den ordinarie formen för lex orandi i den katolska kyrkans latinska rit Det romerska missale som den helige Pius V promulgerade och som den salige Johannes XXIII återigen bekräftade skall gälla som en extraordinarie form för samma lex orandi och bör till följd av sina vördnadsvärda och uråldriga bruk åtnjuta särskild heder. Dessa två uttryck för kyrkans lex orandi kommer inte att leda till en splittring av kyrkans lex credendi, eftersom det handlar om två former av samma romerska rit .

Det är därför tillåtet att frambära mässoffret i enlighet med den av den salige Johannes XXIII promulgerade och aldrig avskaffade utgåvan av det romerska missalet som en särskild form av kyrkans liturgi. De villkor som stipulerades för användningen av detta missale i dokumenten Quattuor abhinc annis och Ecclesia Dei ersätts av följande:

Art. 2 I mässor som firas utan församling kan varje katolsk präst som tillhör den latinska riten, vare sig han är sekularpräst eller ordensman, använda sig antingen av det romerska missale som den salige påven Johannes XXIII utgav år 1962 eller av det romerska missale som påven Paulus VI promulgerade år 1970, och han kan göra detta vilken dag som helst utom under påskens heliga tre dagar. För denna form av celebration enligt det ena ellet det andra missalet behöver prästen inget särskilt tillstånd varken från den Heliga stolen eller från sin stiftsbiskop.

Art. 3 Om enskilda ordenskommuniteter eller gemenskaper för apostoliskt liv, vare sig dessa lyder under påvlig eller biskoplig rätt, önskar fira mässa i sin kommunitets eller i sitt kapell i enlighet med det romerska missale som promulgerades år 1962, är detta tillåtet. Om ett enskilt ordenssamfund eller en hel kongregation önskar fira den heliga mässan på detta sätt ofta, för en längre tid eller för alltid, måste beslutet tas av de överordnade i enlighet med den kanoniska rättens normer och regelverken i deras statuter.

Art. 4 Vid firandet av den heliga mässan så som beskrevs i artikel 2 kan i enlighet med gällande föreskrifter också troende som av fri vilja ber härom tillåtas delta.

Art. 5
§ 1 I församlingar där det finns en stabil grupp av troende som troget håller fast vid den tidigare liturgiska traditionen, skall kyrkoherden villigt godta deras begäran om att få fira den heliga mässan enligt det romerska missalet från år 1962. Han bör se till att dessa troendes bästa bringas i samklang med den ordinarie pastorala verksamheten i församlingen under biskopens ledning och i enlighet med kanon 392. Därvid bör han se till att undvika osämja och bemöda sig om att främja enheten i kyrkan som helhet.

§ 2 Firandet av den heliga mässan enligt den salige Johannes XXIII:s missale får äga rum på vardagar; även på söndagar och andra helgdagar får ett sådant mässfirande äga rum.

§ 3 För troende och präster som önskar det kan kyrkoherden tillåta mässfirande i denna extraordinarie form vid särskilda tillfällen som vigslar, begravningar eller tillfälliga arrangemang som exempelvis vallfärder.

§ 4 Präster som använder sig av den salige Johannes XXIII:s missale måste vara lämpade för detta och inte förhindrade av juridiska skäl.

§ 5 För kyrkor som inte är församlingskyrkor eller ordenskyrkor åligger det vederbörande kyrkoherde att bevilja ovanstående tillåtelse.

Art. 6 I mässor som firas i närvaro av folket i enlighet med den salige Johannes XXIII:s missale, får läsningarna göras på landets språk med användande av översättningar som godkänts av den Heliga stolen.

Art. 7 Om en grupp av troende lekmän inte fått sin begäran enligt art. 5 § 1 uppfylld av kyrkoherden, bör de informera stiftets biskop om detta. Biskopen uppmanas å det bestämdaste att uppfylla deras önskan. Om han inte kan sörja för att ett sådant mässfirande äger rum, bör ärendet remitteras till den påvliga kommissionen Ecclesia Dei.

Art. 8 Om en biskop önskar uppfylla dylika önskemål, men av olika skäl är ur stånd att göra det, kan han hänskjuta ärendet till “Ecclesia Dei”-kommissionen som har att ge honom råd och hjälp.

Art. 9
§ 1 En kyrkohede kan efter noggrant övervägande ge tillstånd att använda det äldre ritualet även i samband med meddelandet av dopets, vigselns och botens sakrament samt de sjukas smörjelse, när omsorgen om själarnas frälsning tillråder detta.

§ 2 Stiftsbiskopar har rätt att meddela bekräftelsens sakrament inom ramen för den gamla pontifikalmässan, när omsorgen om själarnas frälsning tillråder detta.

§ 3 De vigda klerkerna får lov att använda sig även av det romerska breviarium som den salige Johannes John XXIII promulgerade år 1962.

Art. 10 Den lokale biskopen kan, om han anser det lämpligt, upprätta en personförsamling i enlighet med kanon 518 för celebration enligt den äldre formen av den romerska riten eller utse en kyrkorektor eller kaplan för detta ändamål i enlighet med gällande föreskrifter.

Art. 11 Den påvliga kommissionen Ecclesia Dei(5), som upprättades av Johannes Paulus II år 1988, fortsätter att utöva sin funktion. Nämnda kommission kommer att få den form, de uppgifter och det handlingsutrymme som påven önskar ge den.

Art. 12 Denna kommission kommer förutom de fullmakter den redan har även att utöva den Heliga stolens myndighet för att vaka över att ovanstående påbud efterföljs och tillämpas.

Vi förordnar härmed att allt som vi påbjudit i detta som motu proprio utfärdade apostoliska brev träder i kraft från och med den 14 september i år, på festen för det heliga Korsets upphöjelse. Mot detta stridande äldre påbud äger ingen giltighet.

Givet i Peterskyrkan i Rom den 7 juli år 2007 på det tredje året av vårt pontifikat .

Benedictus XVI

___________________________

(1) Institutio generalis Missalis Romani (Allmänna instruktioner för det romerska missalet), tredje upplagan, 2002, nr. 397.
(2) Johannes Paulus II, apostoliskt brev Vicesimus quintus annus, 4 december 1988, 3: AAS 81 (1989), 899.
(3) Ibid..
(4) Pius X, motu proprio Abhinc duos annos, 23 oktober 1913: AAS 5 (1913), 449-450; jfr Johannes Paulus II, Vicesimus quintus annus (4 december 1988), 3: AAS 81 (1989), 899.
(5) Jfr Johannes Paulus II, motu proprio Ecclesia Dei (2 juli 1988), 6: AAS 80 (1988), 1498.

Översättning av Yvonne Maria Werner från det latinska originalet.

Se även påvens följebrev som förklaring till biskoparna samt en förklarande not.

Samtliga texter är översatta från originaltext på latin och engelska utgiven av© Copyright 2007 - Libreria Editrice Vaticana