Under en resa till England sade biskop Schneider, som föddes i det forna Sovjetunionen, att kyrkan idag befinner sig i ”en förskräcklig förvirring”

av Sarah Atkinson

Liberala katoliker som gör gemensam sak med ”den nya hedendomen” håller på att tvinga fram en splittring inom den katolska kyrkan enligt biskop Athanasius Schneider, den liturgiska specialist som bakom kulisserna kämpar mot ”missbruken” inom kyrkan.

Problemen är så allvarliga, sade biskop Schneider i den intervju förra veckan, att detta är den fjärde stora krisen inom kyrkan, och den kan jämföras med kyrkans kamp mot trehundratalets arianism, då en stor del av den dåvarande kyrkan var inblandad i denna kätterska lära. 

Den som hittills inte hört talas om denne biskop, kommer säkert snart att få göra det. Denne uppriktige, lärde präst är hjälpbiskop i det fjärran ärkebiskopsstiftet Maria Santssima i Astana, Kazakhstan. Den den här månaden när han gjort en tur runt England har han fått ett mottagande värdigt en rockstjärna och med i internet har han försvarat kyrkan med bitande skarpa ord som vittnar om hans traditionella syn på kyrkans lära.

Han är inte populär överallt, särskilt inte hos sina liberala trosbröder och inte heller bland den sekulära världens människor. Men om vi ska bedöma saken enligt hans audienser får vi en annan bild.

Biskop Schneider har blivit mest känd på grund av sin åsikt att den heliga kommunionen ska tas emot på tungan och med kommunionsbarnet liggande på knä. Detta är det sätt där respekten för sakramentet bäst upprätthålls och där man minst riskerar missbruk av hostian, säger han. Den 53-åriga biskopen har också uppmanat till klargörande (en ny Syllabus Errorum) som skulle rikta sig till prästerskapet med önskan om det ska sättas stopp för att alla de liturgiskt och doktrinärt ohämmade bruken i en rad olika frågor i ”Andra Vatikankonciliets anda”.

I en intervju under Englandsresan sade biskop Schneider att det ”ytliga” och ”vårdslösa” behandlandet av det heliga sakramentet är ett av kännetecknen för kyrkans stora kris där en del lekmän och präster, även sådana i ledande ställning, ställer sig på det sekulära samhällets sida. Problemets kärna torde enligt honom vara att man mer och mer, även inom kyrkan, låter allt centreras runt människan istället för runt Gud, så till exempel placeras i en del kyrkor Gud bokstavligen i ett hörn, i tabernaklet, medan prästen intar centrum av scenen. Biskop Schneider säger att denna situation nu satts på sin spets.

”Jag anser att vi nu befinner oss i kyrkans fjärde stora kris, det råder en förskräcklig förvirring rörande doktrin och liturgi. Och detta har pågått i mer än 50 år.”

Hur länge kommer detta tillstånd att vara?

”Kanske Gud kommer att visa sig barmhärtig  mot oss om 20 till 30 år.”

På hösten kommer biskopssynoden att hålla ett extraordinärt sammanträde och diskutera familjen för att utvärdera resultatet av det frågeformulär som påve Franciskus tillställt de troende med frågor rörande äktenskap och sexualitet. Det råder stora förväntningar om att kyrkans regler och påbud kommer att förändras i frågor som rör sexualitet och att det nuvarande förbudet för skilda personer som lever i ett förhållande med en ny partner att ta emot kommunionen ska luckras till förmån för en ”barmhärtigare” syn från kyrkans sida. 

Dylika tankar är det, enligt biskop Schneider, som visar på hela vidden av problemet. ”Jag tror att hela denna fråga om de omgiftas mottagande av den heliga kommunionen kommer att förstoras upp och visa hur stor krisen inom kyrkan verkligen är. Kyrkans kris är att vi nu har ett antropocentriskt istället för ett kristocentriskt sätt att se på människan...

”Detta visar på själva djupet av ondskan: Människorna, eller prästerskapet, sätter sig själva i centrum när de firar den liturgiska akten och när de förvrider Guds uppenbarade sanning, t.ex. rörande det sjätte budet och människans sexualitet."

Även om talet om förändring mest kommer från ”de antikristna medierna”, säger han, ser han att prästerskapet och katolska lekmän ”sammarbetar” med det som han benämner den nya hedendomen. Biskop  Schneider är särskilt kritisk mot tanken på att dessa förändringar bör ske för att visa barmhärtighet mot dem som av detta skäl hindras att ta emot de heliga sakramenten.

”Detta är inget annat än ett spetsfundigt sätt att se på saken, det handlar inte om barmhärtighet utan är bara elakt.”

Han anser detta vara

”en felaktig uppfattning av vad barmhärtighet och är att jämföra med en läkare som ger en diabetespatient socker, även om han vet att det kommer att döda honom.”

Biskopen tror att det råder tydliga paralleller med de stora kriserna i kyrkans historia när även ledande klerikala personligheter omfattade kätterierna. Den arianska heresin, sade han, motsattes endast av ett mycket litet antal personer inom hierarkin och han nämner dem vid namn. ”Vi kristna är i minoritet. Vi omges av den grymma världen full av hedningar. Dagens frestelser och utmaningar kan jämföras med dem kyrkan stod inför under sina allra första århundraden.”

Han tillade:

”Olyckligtvis fanns det medlemmar av prästerskapet och även biskopar som lät bränna rökelse under kejsarens staty eller en hednisk gudabild eller som lämnade den heliga skrift att brännas. Sådana kollaboratörer bland de kristna och de klerikala kallades på den tiden thurificati eller traditores.”

Och idag, sade han vidare, har även vi sådana som samarbetar, dessa är våra ”trosförrädare”.

Påve Franciskus anses av medierna befinna sig i förtruppen för detta liberala synsätt som utgår från Rom. Men biskop Schneider säger:

”Vi måste tacka Gud för att påve Franciskus inte har uttryckt sig på det sätt som massmedierna förväntat sig. Fram till nu har hans tal i de officiella homilierna varit mycket vackert och helt i enlighet med den katolska läran. Jag hoppas att han kommer att fortsätta att lära ut den kristna tron på detta mycket klara och tydliga sätt.”

Biskopen sade att  han hoppas att ”de flesta biskopar äger tillräckligt av katolsk anda och tro så att de kommer att avvisa förslaget och inte acceptera detta.”

Icke desto mindre kan han i förväg se att vi står inför en stor schism som eventuellt kommer att leda till en förnyelse av kyrkan enligt de traditionella grundlinjerna. Men detta kommer inte att ske, tror han, förrän krisen har störtat kyrkan in i ännu större förvirring. Han tror att den ”antropocentriska” (människocentrerade) kyrkliga systemet kommer att rasa. ”Denna liberala kyrkliga byggnad kommer att störta samman för den saknar rötter och bär ingen frukt,” sade han.

Biskop Schneider fruktar att de traditionella katolikerna i allt detta tumult för en tid kommer att förföljas eller diskrimineras, och att detta till och med kommer att ske på befallning av dem som äger ”makt i kyrkans yttre strukturer”. Men han tror att de som är inblandade i ”kätteriet” inte kommer att ”få överhanden i kyrkan”. Och biskopen säger hoppfullt:

”Läroämbetet kommer säkert att utfärda en entydigt förklaring om vilken lära katoliken bör följa och förkasta all inblandning i de nyhedniska idéerna.”

I detta skede tror biskop Schneider att de moderna thurificati och traditores kommer att lämna kyrkan. ”Jag tror att ett sådant avskiljande kommer att beröra varje nivå av katoliker från lekmännen och ända upp till höga kyrkans män,” säger han.

Dessa kommentarer kommer knappast att göra biskop Schneider populär i en del cirklar, men han kommer med följande argument:

”Det är helt oviktigt om man är populär eller impopulär. För varje medlem av prästerskapet borde denne främst ha som mål att vara populär i Guds ögon och inte i ögonen av dagens människor och de mäktiga. Jesus varnade oss: ”Ve er när människorna talar väl om er.”

”Populäritet är något falskt .... Stora helgon i kyrkan, som Thomas Moore och John Fisher, förkastade populariteten – och de som idag oroar sig för att inte vara populära för massmedia och inför den allmänna opinionen.... kommer att i sitt eftermäle kallas feglingar och inte troshjältar.”

Biskop Schneider observerar bedrövad att bland dem vars åsikter sammanfaller med  den hedniska världens finns det en del som ”förklarar sig vara katoliker och till och med trofasta vår påve,” medan ”de som är trogna den katolska läran och vill att liturgin avspeglar Kristi härlighet” kallas för extremister.

Sådana kritiker må säga att biskop Schneiders oro i fråga om den heliga kommunion är som att bekymra sig över hur många änglar som får plats på ett nålshuvud. Men biskopen står fast i sin åsikt att frågan om eukaristin är krisens huvudfråga. ”Eukaristin är kyrkans hjärta,” säger han. ”Om hjärtat är svagt blir hela kroppen svag.”

Han hävdar att om man tar emot kommunionen i handen

”leder detta så småningom till att man förlorar tron på realpresensen och transubstantiationen”.

Biskop Schneider förkastade också tanken att liturgin skulle vara mindre viktig och skild från omsorgen om de fattiga och behövande.

”Detta är fel. Kristus gav oss som det första budet att tillbe Gud och ingen annan. Liturgi handlar inte om ett möte bland vänner. Det är vår första uppgift att tillbe och ära Gud i liturgin och även i hur vi lever våra liv. Utifrån sann tillbedjan och kärlek till Gud växer det fram kärlek till de fattiga och till vår nästa. Den är en följd till vår kärlek till Gud.”

Biskopens synpunkter har formats av hans tidiga barndom som förföljd tysk katolik i Sovjetunionen där han till och med tvingades åhära lektioner i ateism i skolan. I sin bok Dominus Est visar han hur den tyska katolska församlingen höll sin tro vid liv trots svårigheter och förföljelser. Han själv erfor hur hans mor och mormoderns syster tog stora risker för sin tro och för de andra inom församlingen. Biskop Schneider och hans familj blev därför förskräckta över den liberala inställning och de liberala bruken i Väst, särskilt beträffande den heliga kommunion som varit så sällan förekommande och så dyrbar för de förföljda tyska katolikerna i Sovjetunionen.

Biskopen känner sig nu som den lille pojken i berättelsen om kejsarens nya kläder tvingad att tala ut och kan inte förstå varför andra inte gör detsamma.

”Det tycks som om de flesta präster och biskopar slagit sig till ro med bruket att ta emot kommunionen i handen... För mig är detta obegripligt. Hur är det möjligt när Jesus är närvarande i de små hostiorna?”

Och han fortsätter:

”Vi har ju det smärtsamma faktum att eukaristiska fragment går förlorade. Och dessa fragment krossas med foten. Förfärligt! Vår Gud trampas med foten i våra kyrkor!”

Biskop Schneider erkänner att han ”är mycket ledsen och känner sig som rösten av en som ropar i öknen”.

Han säger:

”Det är dags att biskoparna höjer rösten för att försvara den eukaristiske Jesus som inte har röst för att försvara sig själv. Vad vi ser här är ett angrepp på den Allraheligaste, ett angrepp på tron på eukaristin.”

Trots dessa farhågor är biskop Schneider inte pessimistisk utan tror att det redan finns ett stort stöd bland många katoliker för de traditionella värdena och att det är dessa som – i sinom tid – kommer att förnya kyrkan.

”De små och svaga inom kyrkan har svikits och nonchalerats,”

säger han.

”Men de har behållit renheten i tron och det är de som företräder kyrkans makt i Guds ögon, inte och inte personerna inom administrationen i Rom.

Jag talade med unga studenter i Oxford och blev så imponerad av dem. Det gladde mig att se hur ren deras tro och övertygelser var och hur tydliga de var i sinnet. De och andra som är som de kommer att förnya kyrkan. Därför känner jag mig trygg och hoppfull även i denna kyrkans kris vi upplever nu. Den Helige Ande kommer att vinna krisen med denna lilla armé till hjälp.”

Han tillägger:

”Framtiden oroar mig inte. Kyrkan är Kristi kyrka och han är kyrkans verkliga överhuvud, påven är endast Kristi ställföreträdare. Kyrkans själ är den Helige ande och han är mäktig.”

20140614

Övers: NH

Biskop Athanasius Schneider i Rom 2011. Foto: katobs.se

Anton Schneider föddes i Tokmok, Kirghiz SSR i dåvarande Sovjetunionen. 1973 flyttade han med sin familj till Tyskland. När han anslöt till orden Canons Regular of the Holy Cross of Coimbra, fick han namnet Athanasius. Han prästvigdes den 25 mars 1990. Sedan 1999 har han undervisat vid prästseminariet i Karaganda. År 2006 biskopsvigdes han i Rom av Angelo Cardinal Sodano. 2011 blev han hjälpbiskop i Astana.

Biskop Athanasius Schneiders bok Dominus Est: It is the Lord! är utgiven ut på Newman House Press. Hans verk Corpus Christi: Holy Communion and the Renewal of the Church har publicerats av Lumen Fidei Press

Från Catholic Herald