av Lars F. Eklund

I sitt apostoliska brev Desiderio Desideravi uttrycker vår helige fader Franciskus förundran över att det finns katoliker som bejakar det II:a Vatikankonciliet, men som ändå inte accepterar den liturgiska reform som ”fötts” ur konciliets konstitution om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium.

Kanske kan den helige faderns förundran mötas, om man betänker att tusentals och åter tusentals katoliker av romersk rit över hela världen är kritiska till den reformerade liturgin, inte trots att man fullt ut bejakar konciliets beslut om reformen av liturgin, utan just därför att man helt bejakar det konciliet faktisk sade. Dessa katoliker erkänner naturligtvis fullt ut legitimiteten och validiteten i det Missale Romanum som promulgerades av Paulus VI  1970 - och sedan kom i nu gällande version under Johannes Paulus II - eftersom det har dessa påvars apostoliska auktoritet bakom sig. Endast få tokstollar ifrågasätter det nya missalets legitimitet. Det är inte dem och det detta handlar om.

För att förstå frågan är det viktigt att veta lite om bakgrunden. Konciliets dokument om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium (SC) publicerades i december 1963. Ett par månader senare gav den helige Paulus VI:e i uppdrag åt den möjligen inte fullt så helige Annibale Bugnini att samla en grupp ”experter” för att verkställla reformen. Denna grupp fick namnet Consilium ad exsequendam constitutionem de sacra liturgia. I korthet kallad Consilium. I detta namn finns en källa till förvirring som nog bidragit en hel del till konstigheter i det forsatta samtalet om liturgin. Många – även högt uppsatta i kyrkan – har helt enkelt inte kunnat skilja mellan vad konciliet var och beslutade och vad Consilium var och ägnade sig åt. Problemet här är att Consilium mycket snabbt arbetade fram och föreslog mycket mer genomgripande förändringar – och även förändringar i annan riktning – än vad konciliefäderna faktiskt beslutat och avsett. Det är dessa skillnader som resulterat i en kritik mot den reformerade liturgin – just för att den inte adekvat återspeglar vad konciliet beslutade och avsåg. I det följande skall ges några exempel.

Visst bruk folkspråk skulle göra det lättare förstå
liturgin enligt romersk rit. Men vad hände?

Konciliets reform öppnade för att folkspråk skulle kunna användas i vissa delar av mässan för att de troende lättare skulle kunna förstå till exempel mässans rika skatt av böner.  Notera: När konciliet sade detta kom den romerska riten till uttryck i Helige Johannes XXIII:s utgåva av Missale Romanum från 1962.

Den reform som utarbetades av Consilium införde följdriktigt möjlighet till bruk av folkspråk. Men vid utarbetandet av det nya Missale Romanum behölls, som redovisats av Matthew Hazell på New Liturgical Movement, endast 165 av 1273 böner i oförändrat skick. Det är blott 13%. 52% skrotades helt! Resten redigerades eller omarbetades på annat sätt. Det konciliefäderna önskade – att skatten av böner i Johannes XIII:s Missale Romanum skulle bli tillgängligare för de troende – har alltså helt enkelt aldrig förverkligats. Om mässfirandet med 1962 års Missale Romanum inte får fortsätta  stängs i praktiken för alltid dörren till denna stora böneskatt för alla vanliga katoliker.

Nyheter skall växa liksom organiskt
ur de äldre formerna. Hur blev det?

Konciliefäderna önskade en översyn av de liturgiska böckerna. När de öppnade för förändringar i dem slog de dock fast principen att ”Nyheter, slutligen, skall inte införas med mindre än att en verklig och säker vinst för kyrkan kan göras och med det förbehållet, att de nya formerna liksom organiskt växer fram ur redan förefintliga former ”. (SC nr 23). Men när Consilium var färdiga med sitt verk hade till exempel de älskade trappstegsbönerna – Introibo ad altare Dei, etc - samt offertoriets vackra och rika böner såsom Suscipe, Sancte Pater och Veni Sanctificator slängts ut ur missalet. På vilket sätt kan deras avskaffande ses som ”organiskt” framvuxna förändringar? På vilket sätt har deras försvinnande inneburit en ”verklig och säker vinst” för kyrkan? Förklara det den som kan. Fler sådana exempel kan ges, såsom avskaffandet av läsningen ur Johannesevangeliet vid mässans slut.

Konciliet beslutade inte att överge traditionen
att celebrera ad orientem. Hur blev det?

Sedan kyrkans äldsta tid har det dominerande – ehuru aldrig helt allenarådande- sättet att celebrera mässan varit att när böner riktas till Fadern så står prästen tillsammans med församlingen i övrigt vänd mot den liturgiska östern ( lat. oriens), symbol för platsen där Kristus sitter på Faders högra sida och varifrån han skall igenkomma i härlighet. Som Anders Piltz OP påpekar i sin bok Liturgins tecken så representerar prästen de troende inför Gud och Gud inför de troende. Vad är då naturligare än att prästen och övriga samlade troende, den lokala manifestationen av Kristi Mystiska kropp vari prästen representerar huvudet och de troende lemmarna, tillsammans orienterar sig åt samma håll – åt Gud - när celebranten läser den eukaristiska bönen?  Många upplever att detta hjälper fokuseringen på bön och tillbedjan. Nu kommer det märkliga: När liturgireformen genomfördes övergavs denna böneriktning nästan överallt inom den romerska riten trots att inget beslut att göra det fattats av den kyrkliga auktoriteten. Det enda som finns i de officiella dokumenten är att nya altaren skall vara fristående så att man kan celebrera vänd mot folket. Det är en option. Men även i det nya Missale Romanum förutsätts faktiskt att mässan firas ad orientem, vilket framgår av rubrikerna som tydlig anvisar de tillfällen – sex gånger - då prästen skall vända sig mot folket! På en fråga år 2000 svarade Gudstjänstkongregationen i Rom att det är helt tillåtet att celebrera ad orientem. Ändå beter sig många biskopar, präster och ”liturgivetare” som om det vore förbjudet eller olämpligt. Obegripligt.

Bruket av latin skulle upprätthållas och den gregorianska sången ha främsta platsen i liturgin. Hur blev det?

Samtidigt som konciliet öppnade för bruk av folkspråk där det var pastoralt motiverat så sades tydligt att bruket av latin skulle upprätthållas och att det gregorianska sången såsom den romerska liturgins egen sång skulle ha den främsta platsen. Konciliet beslutade om publicering av Graduale Romanum med den gregorianska sången för hela kyrkoåret samt en enklare version för mindre församlingar, det som blev Graduale Simplex. Vidare skulle biskoparna sörja för att de troende kunde läsa och sjunga sina delar av mässan på latin. (SC 54)  I själva verket syftade alltså konciliet till en ökad förmåga att, med engagerat deltagande, fira mässan på latin med gregoriansk sång. Den store teologen Henri de Lubac har i sina anteckningar från konciliet redovisat biskoparnas önskan om upprätthållandet av latinet – i synnerhet i mässor med sång – samt att de uttryckt farhågor för att ett för stort bruk av folkspråk kunde leda till söndring, översättningsfel samt utnyttjas av nationalistiska strömmar. Dr Peter Kwasniewski har gått igenom konciliets Acta som tydligt visar att även biskopar som önskade mer folkspråk i mässan insisterade på att Canon Romanus skulle fortsätta läsas på latin. Trots allt detta så är det idag i de flesta församlingar omöjligt att finna en mässa firad på latin med gregoriansk sång. Katoliker av romersk rit berövas sin gemensamma  liturgi i dess mest grundläggande form. Obegripligt.

Denna lista skulle tyvärr kunna göras längre. Poängen här har varit att visa varför många katoliker idag, paradoxalt men på goda grunder, bedömer att ett engagerat deltagande i firandet av mässan enligt Helige Johannes XXIII:s Missale Romanum bättre motsvarar konciliets beslut och intentioner vad avser liturgin jämfört med hur det i praktiken oftast går till när mässan firas enligt de nya liturgiska böckerna. Detta har inget med nostalgi att göra. Säg att de har fel om Du tycker det. Men kom inte och säg att de inte accepterar konciliets beslut om liturgin. För det gör de.

Med blicken framåt

Vad kan då göras? De som beslutar om liturgin i vårt stift kan omedelbart verka för att det i alla församlingar firas en mässa enligt nya Missale Romanum ad orientem, med Canon Romanus , huvudsakligen på latin och med gregoriansk sång. Vidmakthåll firandet av mässan enligt 1962 års Missale Romanum enligt generösast tänkbara läsning av Traditionis Custodes och efterföljande normer.  På en högre nivå i kyrkan kanske vår kardinal kan föreslå att man, inför kommande editioner av Missale Romanum, överväger att ge Canon Romanus en än tydligare särställning för söndagar och större högtider, ytterligare framhäver den gregorianska sången samt återinför delar av den romerska riten som det i retrospektiv kanske inte var så lyckat att avskaffa, såsom trappstegsbönerna och offertoriets böner.  Det handlar om hur vi kan fira den heliga mässan enligt romersk rit på bästa tänkbara sätt, nu och framöver.

20220921

Fil lic Lars F Eklund är f d sakkunnig i Statsrådsberedningen och tidigare kommunalråd i Göteborg. Han har genom åren publicerat ett flertal skrifter och artiklar, främst med utgångspunkt i St Thomas av Aquinos politiska filosofi och den katolska socialläran.

Andra artiklar i samma ämne:
Liturgi och tradition Intervju med monsignore Nicola Bux
“Lär er av den helige Franciskus"
Reformen som aldrig blev av
Ledare: Tro och förnuft leder oss
Hur den gamla mässordningen kom åter till Sverige