Hur den gamla mässordningen
kom åter till Sverige
Några personliga minnen
Det var året 1984
Jag hade just kommit hem från sju månaders studier i Spanien. Genom vänner blev jag presenterad för några medlemmar i Opus Dei, bland annat fader Johannes Bernaldo. De hade anlänt till Sverige helt nyligen. De hyrde en vanlig lägenhet på Götgatan.
Det ledde så småningom till att jag deltog i en reträtt och började läsa privat för fader Bernaldo. I februari 1986 upptogs jag i den heliga Katolska kyrkan och konfirmerades på Immaculatadagen samma år.
Jag blev ganska omgående engagerad i olika saker. Msgr Koch tog mig till sin kära Josefsförening, där jag till min förvåning fann män som förmedlade både tro och kunskaper, helt oberoende av ålder och bakgrund. Jag blev med i en nybildad liten hängiven grupp med lekmän (Societas Corporis Christi), vars uppgift var att få ordning på de årliga processionerna på Palmsöndagen och Corpus Christi-festdagen. Sedermera blev jag medlem i domkyrkorådet och även medarbetare och redaktör för tidningen Domkyrkan. Senare blev jag även - i tätt samråd med msgr Koch - redaktör för hans tidskrift Katolsk Observatör, nu som webbtidskrift.
Allt var dock inte helt nytt för mig när jag kom in i församlingen. Jag hade fördjupat mig i den så kallade kontroversteologin och därmed fått mig till livs en hel del katolsk kyrkohistoria, detta under fem år. Under ett drygt år besökte jag även heliga Mässan både vardag och helgdag i domkyrkan, som ”incognito”, alltså som icke-katolsk sökare bara.
På våren 1988 kom msgr Koch till mig och sade:
- Ulf, du måste hjälpa mig med en sak! Det finns många som vill ha gamla mässan på latin i domkyrkan.
- Men monsignore, det går ju inte det är väl bara Msgr Lefebvre som har den, och…
- Nej du förstår, kardinal Stickler lär ha ett papper i sin skrivbordslåda har jag fått veta. Den gamla mässan kan komma att firas här, i domkyrkan! Men vi måste ha namnlistor. Kan du hjälpa mig med det?
Jag kände mig mycket villrådig. Det skrevs en hel del på den tiden om den äldre liturgin, som alltid förknippades med msgr Lefebvre. Denne hade 1988 konsekrerat fyra biskopar utan påvens confirmatio, och därför blivit suspenderad, Samma år hade dock påven Johannes Paulus II tagit emot en av msgr Lefebvres präster, fader Bisig, som inte ville bryta med påven. Då grundades Sankt Petrus prästbrödraskap, med privilegiet att fortsätta fira hl Mässan enligt 1962 års mässordning. Det fanns möjligheter fira enligt den äldre ”tridentinska” riten, men inte i församlingskyrkorna och enbart präster som föll under villkoren i dokumentet ”Ecclesia Dei” från 1988, som i grunden var en inbjudan till prästerna i Piusbrödraskapet att lämna det. (2)
Men nu handlade det alltså om något annat: Ett ”indult” som alltså ännu inte riktigt fanns, förutom ”i kardinal Sticklers skrivbordslåda”.
Jag hade tidigare hört talas om det sk Agatha Christie-indultet. Författarinnan Agatha Christie hade redan 1971 genom en vän till henne, som var kardinal, utverkat ett indult för att få fira den heliga Mässan enligt 1962 års ordning England, det sk ”Agatha Christieindultet!”. Det fanns en lista med ett antal kulturpersonligheter, flera som inte ens var katoliker, däribland den kände författaren Robert Graves, pianisten Valdemar Ashkenazy och violonisten Yehudi Menuhin. Även två anglikanska biskopar skrev under denna vädjan. Man befarade att avskaffandet av en liturgi med så gamla anor skulle vara början till en ohämmad kulturförstörelse:
Riten i fråga har i sin magnifika latinska text också inspirerat en mängd ovärderliga prestationer inom konsten -- inte bara mystiska verk, utan verk av poeter, filosofer, musiker, arkitekter,målare och skulptörer i alla länder och epoker. Således tillhör den den universella kulturen såväl som till kyrkans män och formella kristna.
Petitionen nådde påve Paul VI, och han sade: - Ah! Agatha Christie! Varefter han skrev indultet!
Här bör nämnas lite om msgr Johannes Koch. Han var ansedd som ”konservativ” och gammalmodig av många. Han firade ju alltid söndagsmässan på latin enligt ”Missa normativa” och hans undervisning var djupt förankrad i kyrkofäderna och kyrkans undervisning genom katekesen. Han var även mycket ”Romnah”, alltså han följde allt som kom från Rom, vilken inte var vanligt bland tyskar under denna tid. Men samtidigt var han en föregångsman. Ser man gamla fotografier från både Malmö och Stockholm så ser man att han firade mässan ”adversus populum” långt innan konciliet. Hans arkitektoniska faiblesser för modernistisk enkelhet var ju redan manifesterade i Malmö. Där hade man demonstrerat på gatorna mot bygget – som kallades "Kochs krematorium” av elaka tungor, detta redan på 50-talet. Och i Stockholm ville han bygga en rundkyrka efter heliga templet i Jerusalem. Han var heller inte strikt när det gällde olika spiritualiteter. Det var msgr Koch som bjöd in rörelser från olika håll: Marialegionen, Schönstattrörelsen, Focolarerna, Opus Dei, karismatikerna…alla fick de plats under domkyrkoförsamlingens tak, och även hjälpverksamhet för papperslösa och människor på flykt som Öppet Hus.
Men nu ville han alltså att även de som kanske kände sig främmande i den nya liturgin, som infördes i Sverige i början av 1970-talet utan förvarning, skulle bli motiverade att komma tillbaka.
Många tror att den nya mässordningen följde med konciliet. Men det var först efter konciliet avslutats som den genomfördes, mer eller mindre ovan församlingarnas huvuden. För många kom den nya mässordningen - och med den folkspråken - som en chock.
Msgr Koch såg aldrig några hot om splittring utan tvärtom att det skulle finnas utrymme för olika spiritualiteter inom kyrkan, även om allt inte passade alla, allraminst honom själv.
Jag skrev ett upprop och skickade ut det genom några kontakter. Ganska snabbt hade vi 350 namn. En del kända, andra helt okända. Lite förvånande för en del var kanske att Gunnel Vallqvist skrev under – hon som fört ”dagböcker” från konciliet och helt ställs sig på reformivrarnas sida (fast egentligen mycket var ordagrant taget från signaturen Xavier Rynnes böcker, och således inte Vallqvists egna noteringar och rapporter).
Det dröjde inte länge förrän det kom ut flera nyheter från Rom. Nu handlade det om ett möte med kardinaler när det fastsälldes att den gamla mässordningen faktiskt aldrig förbjudits. (1)
Nu hade vi listorna, som krävdes för det sk indultet. Och indultet kom. Msgr Koch sammanförde mig med en gammal trotjänare i Josefsförening, finlandssvenske Bror Hugo Höglund. Denne fine man hade tjänat altaret som korgosse sedan han var sju-åtta år. Han kunde alla texterna på latin utantill och visste hur man skulle röra sig. Allt hade han i ryggmärgen. Nu skulle han lära upp mig, en ganska färsk konvertit. Jag har ännu missalet med olika markeringar.
Första mässtillfället var nervöst: Skulle det komma några? I sakristian bläddrade msgr Koch febrilt bland maniplarna, som inte använts på kanske femton år. Även mässhakar togs fram från lådorna i källaren, som skötts exemplariskt av syster Felicia. Stora gamla mässböcker dammades av.
Det kom kanske ett sextiotal troende denna första lördag. Mässan firades i domkyrkans gamla del med stängd vägg till nya delen. Ett rullaltare, som annars användes bara vid Corpus Christifest på gården, togs fram i mitten.
Vi gjorde säkert många fel, även msgr Koch hade ju glömt mycket. Men allt skedde värdigt.
Efter hl Mässan samlades en del utanför porten. En dam kom fram till mig med tårarna rinnande. Hon hade växt upp med gamla mässordningen, och inte kunnat känna sig hemma i allt det nya, hon var tyska och förstod inte svenska så bra heller. ”Jag har försökt, men det är som om jag är en främling, kan inte följa med i bönerna” sade hon. Jag har slutat gå i mässan. Hon hade rest med buss tidigt från sitt hem i Rimbo för att vara med. Nu var ju allt som hon kände det, och hon var ”hemma” igen.
Vi firade mässan jag tror 47 lördagar. Den flyttades från morgon till eftermiddag, så det räknades som söndagens vigiliemässa. Vi hade aldrig kör, men ibland spelade kantor Elisabeth von Waldstein orgel.
Det var dock en stor arbetsbelastning för msgr Koch: detta var dessutom en kort tid innan påven Johannes Paulus II skulle komma på sitt historiska besök i juni 1989. Det fanns mycket att ordna. Till slut blev det svårt för folk att hålla reda på tiderna för mässan, som ofta ändrades.
I det sista mässtillfället som msgr Koch firade enligt den gamla ordningen så höll han en oförglömlig predikan. Innan denna så klädde vi av honom mässhake och stola i den gamla sakristian, varpå han äntrade den smala trappan till predikstolen. Till brinnande ljus höll han sin predikan över en andäktig församling.
Efter 1995 tillträdde msgr Lars Cavallin som domprost. Han firade mässan enligt den gamla ordningen (”Vetus ordo”) några gånger vid Jesu-hjärta-altaret. En gång även vid högaltaret i närvaro av biskop Arborelius. Av okända skäl blev mässan sedan flyttad till Marie Bebådelse, detta hösten 2000.
I oktober samma år besökte fader Bisig från Sankt Petersbrödraskapet Stockholm för att sondera terrängen. Han firade mässan i domkyrkan. Jag rapporterade till msgr Koch:
”Här har vi haft besök av fdr Bisig från FSSP, en mycket sympatisk man som nu undersöker om Petrusbrödraskapet kan hjälpa oss att behålla gamla mässan. Han har inte mottagits helt hjärtligt här, igår firade han levitmässa utan att en enda av domkyrkans präster visade sig, inte heller på mottagningen efteråt. Det är synd, ty traditionen drar till sig många ungdomar, som kanske kan vara tänkbara för prästkallet. De fångas inte upp, istället finnns det en klart avvisande hållning från flera håll.”
Fdr Bisig kom tillbaka ett flertal gånger. Han var beredd att tjäna vårt stift, det fanns en plats för honom i Olofström, där det även fanns några ordenssystrar. Allt såg fantastiskt bra ut. Men plötsligt blev det stopp; han fick arbetsförbud i Sverige, möjligen då man på biskopskontoret hade svårt att skilja vad som var tillåtet från Rom och vad som var giltigt, men otillåtet – alltså msgr Lefebvres prästbrödraskap. Man hittade även på historier om splittring i stiftet som faktiskt inte fanns. Efter honom besöktes vi även av fader John Berg som var deras nye föreståndare. Han var mycket intresserad också av att brödraskapet skulle kunna hjälpa oss.
Processen som ledde fram till att mässan åter började firas enligt "Usus antiquior" inleddes egentligen således redan 1986 och då av påven Johannes Paulus II. Med först Sticklers "indult" och sedan påve Benedikts Motu proprio som kom 2007, fick den liturgiska rörelsen en ordentlig fart.
Rom 2010
Under hösten 2010 reste jag till Rom, inbjuden av Fundacion Lepanto att hålla ett föredrag om ”Christianofobia” i de nordiska länderna. Detta i en aula helt nära Petersplatsen. Det var ett antal talare, en del mycket välkända i katolska kretsar i Europa. Efteråt blev jag presenterad för en äldre dam, hon var 94 år gammal. Hon talade perfekt engelska, och jag fick reda på att hon arbetat som sekreterare åt kardinal Stickler. Jag berättade då om det sk Sticklerindultet, som fick msgr Koch att sätta igång hela saken med att fira heliga Mässan enligt den äldre ordningen i domkyrkan.
- Ja det stämmer, jag kan intyga saken, svarade hon. Ty det var jag som skrev brevet på diktat, och lade det i hans skrivbordslåda också!
Kan man få en säkrare bekräftelse på en rykte?
 |
|
Rom 2011
När påve Benedikts Motu proprio Summorum ponticium kom 2007 innebar det en pånyttfödelse för många församlingar. Man kunde berika utbudet av liturgiska tillämpningar, de som växt upp med gamla mässordningen kände igen sig och det kom nya generationer som uppskattade den påtagliga sakraliteten och exaktheten, som utvecklats under så många sekler. Med Ecclesia Dei så grundades några institut vars särart var att man förvaltade den äldre ordningen, ”Vetus Ordo”. Det kom många kallelser, både till prästämbetet och ordenslivet. I tacksamhet för att detta blivit möjligt ordnades en årlig konferens i Rom, Summorum Pontificum. Vi besökte den under hösten 2011. Föredragen hölls i Angelicum, prästseminariet upp på berget. Tanken var att lekmän och ordensfolk, präster, biskopar och ja – även flera kardinaler - skulle få möjlighet att del med sig av sina kunskaper och träffa varandra. Och som framgår av bilderna, så var det många med helt olika bakgrund som kom, däribland inte mindre än tre kardinaler (Cañizares, Koch, Hoyos).
 |
|
|
 |
|
 |
 |
Rev. Vincenzo M. Nuara O.P., populär ungdomsledare från Sicilien, fungerade som moderator. Han hade just fått en tjänst på den nybildade Ecclesia-Deikommissionen. Efter semirnariet utropade han: - Vi är här av en enda orsak: Av kärlek till Vår Herre, till kyrkan, till hennes lära och liturgi! |
| Med p. Settimio Manelli FII, brorson till grundaren av Immaculatafranciskanerna, p. Stefano M. Manelli. I mitten journalisten Alberto Carosa. |  |
Stämningen var uppsluppen. Det fanns en spontan glädje över kyrkans lära och liturgi. Väldigt få talade om konciliet eller kritiserade liturgireformen. Istället var man fast övertygad att Summorum skulle leda till en rikare liturgi, enligt både gamla och nya ordningen, just det som påve Benedikt avsåg med sitt Motu proprio.
En tongivande orden i konferensen var de sk Immaculatafranciskanerna – en gren av franciskanerna som grundats på Maximilian Kolbes inspiration. De var talrika, och det fanns många relativt nya kallelser. Som franciskaner var de mycket utåtriktade och mediaorienterade – i Maximilian Kolbes anda. De gav av sin glädje. De firade Mässan i båda ordningarna, och det fanns även många bröder och systrar som skulle kunna användas i evangelisationens tjänst utan att vara bunda till förrättningar av olika slag. Men bara ett par år senare blev de förbjudna att fira mässan enligt den gamla ordningen, av hittills okända skäl.
Både hl Mässan och vesper firades på Angelicum. För första gången sedan den sk liturgireformen så firades också en levithögmässa vid altaret under själva den Heliga Stolen i Peterskyrkan. Huvudceremoniant var den nu levande kanske mest meriterade kyrkohistorikern i världen, kardinal Walter Brandmüller. Det fanns även en stor kör, som sjöng Palestrina ledd av den legendariske körledaren och kompositören Domenico Bartolucci. Han hade tjänat som dirigent för Sixtinska kapellets kör under fem påvar. Han var mycket kritisk till reformerna i samband med liturgins förändring, då de även påverkade det musikaliska arvet i den katolska kyrkan (3). Detta blev också han sista framträdande, han avled 2013, 96 år gammal.
.jpg)
Sammanfattning
Detta var alltså de första åren som heliga Mässan kom tillbaka till vårt stift officiellt sedan 1973, som den firats under mer än 500 år, efter att så ödesdigert och felaktigt ha förtryckts under falska förevändningar att den skulle vara förbjuden. Den firades en gång i månaden, om ens det.
För dem som känt sig svikna av den kyrka de älskat, genom att den plötsligt förändrat själva hjärtpunkten i sin trosutövning, den heliga liturgin, fanns nu ett andningshål. Många hade dessutom kommit från andra länder och inte alls känt sig bekväma med texterna och bönerna på svenska. Reformen infördes också väldigt abrupt, utan föregående undervisning eller så.
För andra som i likhet med undertecknad bara sett den äldre liturgin i spelfilmer och läst om den i kyrkohistoriska verk och helgonberättelser, för att inte tala om bildframställningarna i den rika kyrkokonsten, innebar det en förkovran och en rik upplevelse. Många bitar föll på plats så att säga.
Det var svårt att förstå ens tanken att det skulle vara orsak till konflikter; här fanns inga grupperingar och de flesta som kom dessa lördagar kunde man se i elvamässan i den nya ordningen på söndagarna.
I november 2011 kom Kristus Konungens institut med en präst, och mässan kunde firas mera ordnat varje söndag på några platser i stiftet. Men det är en annan historia. (4)
20220326
Noter
(1) "Påven Johannes Paulus II ställde två frågor till en kommission av nio kardinaler 1986: För det första: "Förbjöd påven Paulus VI eller någon annan behörig myndighet lagligt det omfattande firandet av den tridentinska mässan i våra dagar?" Kardinalen förklarade, "Jag kan svara för att jag var en av kardinalerna." Han fortsatte, "svaren som gavs av de nio kardinalerna 1986 var 'Nej, Sankt Pius V:s mässa (tridentinsk mässa) har aldrig undertryckts'." Kardinalen bekräftade också händelsen angående det påvliga dekretet. Han berättade att av denna kommission av nio kardinaler var åtta kardinaler för, och en var emot, ett allmänt tillstånd som skulle utarbetas, vilket gör det klart att alla kunde välja den gamla mässan såväl som den nya. Kardinalen förklarade att påven verkade villig att offentliggöra denna typ av tillkännagivande, men några nationella biskopskonferenser som fick reda på "faran" med detta tillstånd, kom till påven och sa att "det här borde absolut inte tillåtas eftersom det skulle vara tillfället eller orsaken till kontroverser hos Guds folk - bland de trogna själva ... den ena mot den andra, och så vidare."
https://www.catholicforum.com/forums/showthread.php?1469-Is-the-Tridentine-Latin-Mass-forbidden
(2) Quattuor Abhinc Annos (3 oktober
1984) och det apostoliska brevet Ecclesia Dei Adflicta ( Motu proprio 8 juli 1988)
(3) ”Felet ligger framför allt hos de pseudo-intellektuella som har konstruerat denna förnedring av liturgin, och därmed musiken, som brutit ner och föraktat arvet från det förflutna med tanken att få - ja vem vet vilken fördel för folket.”
(Se http://chiesa.espresso.repubblica.it/articolo/72901%26eng%3Dy.html)
(4) År 2007 kom Motu propriet Summorum pontificum av påve Benedikt XVI, som lättade betydligt på de tidigare bestämmelserna. Idag firas den gamla ordningen i en mängd stift och ett sextiotal kommuniteter också:
https://religion.fandom.com/wiki/Communities_using_the_Tridentine_Mass
Med påve Franciskus Motu proprio ”Traditionis custodes” anses dock av somliga att Kyrkans tillmötesgående gentemot denna liturgiska ordning är upphävt.
