Islamismen föddes i Egypten år 1928. Och det var i Egypten, 85 år senare, som vi fick se det första framgångsrika upproret mot ett islamistiskt styre. Fällandet av muslimska brödraskapet är en händelse av största vikt, men de utländska observatörerna har bara sett det som ett militärt ingripande.
 
Under den plötsliga chocken och vägran att acceptera faktum ville brödraskapet säkert tro att deras avsättning bara var en kupp utförd av medlemmar av den förra regeringen. Efter ett kulturkrig på åtta decennier där de försökt införa sin icke-renläriga tolkning av islam, trodde de att de hade egyptiernas hjärtan och sinnen säkert under kontroll. De kunde alls inte övertygas om att “folket” (eller så många av dem) med sin fria vilja skulle avvisa dem. Och de var inte ensamma om att tro detta. Dussintals rapporter och akademiska avhandlingar har under årens lopp försäkrat oss om att “fromhetspolitiken” skulle bli trumfkortet i varje maktkamp – åtminstone om den var fri. Och när upproret väl kom tröstade sig journalister och akademiker med övertygelsen att det som hände inte var annorlunda mot det algeriska, turkiska och pakistanska fallet, där anti-islamistiska maktövertaganden kvävde den fromma majoriteten.
 
Det finns dock inget skäl att ge näring åt deras fantasi. Det är sant att utan stöd av militären och säkerhetsstyrkorna skulle revolten ha misslyckats. Och det är också sant att när president Mursi misslyckades med att lugna både resterna av den gamla regimen och den sekulära oppositionen fördse dessa samman i en taktisk allians mot honom. Men inget av detta kan få oss att bortse från det faktum att 22 miljoner egyptier skrev på “rebelllistor” under de senaste tre månaderna och denna veckan marscherade 17 miljoner av dem enligt officiella siffror (33 miljoner enligt oppositionen) har marcherat mot islamismens huvudsakliga företrädare.
 
För en president som paraderade sin demokratiska agenda vid varje tillfälle var den brutala religiösa retorik han använde mot sina motståndare mycket oroande: demonstranter exkommunicerades kollektivt. Anhängare sade att ärkeängeln Gabriel bad i moskén där de höll till. Bilder av profetens legendariska fältslag mot de otrogna och judarna frammanades. Islamistiska imamer förklarade öppet jihad mot demonstranterna inför tv-kamerorna och sade sig själv vara martyrer – så mycket för brödraskapets försvar för frihet och demokratiskt medborgarskap. Och detta var bara den senaste anklagelsen i den störtflod av smädelser som Mursis anhängare, druckna av makten, hade låtit gå ut över motståndarna under de gångna månaderna. Men resultatet blev bara baktändning. Miljontals självutnämnda muslimer nekade till att antingen hotas eller behandlas förmyndaraktigt. De vägrade att skriva under på muslimska brödraskapets sammanblandning av islamism och islam.
 
Visserligen var det brödernas sorgliga maktutövande som ledde till deras fall, och inte någon invecklad debatt om islamismen och dess legitimet. Rörelsens handlingsprogram hade mycket litet av islam. Tvärtom blev den moraliska bild de visade upp snabbt komprometterad av de fula transaktioner de försökte (och misslyckades med att) företa med den gamla regimens institutioner och de utländska krafter de tidigare hade vänt sig emot. Egyptierna blev snabbt besvikna över islamistisk inkompetens, förföljelsemani, dubbelspel och framför allt – den stora arrogans de visade ett folk som de ansåg vara mindre religiösa än de själva.
 
Det visar sig nu att Mursis ämbetstid var tur i oturen. Om han hade förlorat i presidentvalet skulle islamismen fortfarande varit något som man kanske längtade efter att pröva. Men idag har miljontals muslimer röstat med fötterna mot islamistiskt styre. De som sörjer över denna skymf mot valurnedemokratin glömmer att Egypten, liksom varje ny demokrati, har all rätt i världen att söka folkligt samförstånd på grundvalen av reglerna i sitt framtida politiska system. Frankrike gick efter den första revolutionen igenom fem republiker innan man slog sig ner i den nuvarande ordningen och USA behövde ett inbördeskrig för komma på vilken demokratiska väg man ville gå. Det är inte ovanligt i revolutionshistorien att kupper banar vägen för eller avgör utfallet av folkliga resningar. De som tror att det inte finns något bakom en militärkupp är helt enkelt blinda. Jag frågade den gamle mannen med skägg som stod bredvid mig på Tahrirtorget varför han var med i demonstrationerna. ‘De lovade oss att islam är lösningen,’ sade han. ‘Men under muslimska brödraskapets styre såg vi varken islam eller någon lösning.’ Landet som uppfann islamismen kan mycket väl vara på väg att lösgöra sig ur dess förtrollning.

20130831

Hazem Kandil är sociolog och St. Catharine's College fellow vid Cambridge University i England. Han har även undervisat vid the American University i Kairo och är författare till bl.a. boken Soldiers, Spies and Statesmen. Han är även skribent för The Guardian.

Från LRB Blog (London Review of Books)
Övers. Natasja Hovén

Se även:
Vi kan återuppbygga Egypten om vi får hjälp av de kristna
Teokratisk fascism eller Västerlandets såta vänner?