från den schweiziska biskopskonferensen genom dess ordförande
Biskop Kurt Koch

Kära bröder och systrar,
Under de senaste dagarna och veckorna har ni säkert upplevt detsamma som jag: efter meddelandet den 24 januari om att exkommuniceringen av de fyra biskoparna tillhörande Sankt Pius X:s prästbrödraskap hade hävts av Benedikt XVI blev vi översvämmade av en hel svallvåg av informationer, påståenden och dementier, kommentarer och  ställningstaganden,  inte bara om själva exkommuniceringen  men även och framför allt om det förfärliga förnekandet av förintelsen från biskop Williamson. Det var inte lätt att veta vad man skulle tänka. Nu under de senaste dagarna har den offentliga kritiken framför allt riktat sin spets mot vår påve. Vi har till och med fått höra en del teologer rikta massiva förebråelser mot påven, det minsta dessa förebråelser innehöll var att det var typiskt för honom att göra bort sig. Såväl påvens integritet som påveämbetet och vår kyrka i sin helhet har utsatts för så stor skada att även ni, kära bröder och systrar, blivit berörda i ert dagliga liv. Jag vill därför rikta mig till Er alla personligen och ber Er vara förvissade om att jag lider lika mycket som Ni av denna situation och önskar tala om för Er min personliga uppfattning om det vi nu går igenom. Jag skall försöka att så enkelt som möjligt gå igenom vad som hänt och sätta in det i ett större sammanhang som kanske underlättar för oss att förstå det.  

1. Hävandet av exkommuniceringen ändrar ingenting i FSSPX:s juridiska status
Den 27 januari sade jag tydligt ifrån i en kommuniké att jag i egenskap av ordförande för den schweiziska biskopskonferensen helt tog avstånd från biskop Williamsons dumma och sårande påståenden. Jag bad om förlåtelse för dem inför våra judiska medborgare i Schweiz och jag förklarade att hävandet av exkommuniceringen alls inte betydde att de fyra biskoparna automatiskt skulle förenas med kyrkan, utan att det endast rörde sig om en port som öppnades för att det skulle bli möjligt att sedan sätta sig vid förhandlingsbordet och försöka reglera de ännu öppna frågorna som utgör föremålet för tvisten.

Trots detta har olika media fortsatt att säga att det handlar om upptagning i kyrkans gemenskap, om nåd och återupprättande. Men om vi ser till den katolska kyrkans kanon innebär inte ett hävande av exkommunicering allt detta. Låt mig ta ett historiskt exempel som illustration: När påven Paulus VI den 7 december 1965 hävde den alltsedan 1054 gällande exkommuniceringen av den ortodoxa kyrkan i Konstantinopel, på samma gång som den ekumeniske patriarken Athenagoras gjorde sammaledes med den katolska kyrkan, hade detta emellertid inte till följd att den fulla gemenskapen därmed var uppnådd. Men detta steg ledde åtminstone till att vi nu under mer än fyrtio år fört en intensiv ekumenisk dialog som låter skymta möjligheten av en återförening.  
 
Det är detta som hävandet av exkommuniceringen av de fyra biskoparna betyder. Vad hade skett före detta? När kardinal Ratzinger blev vald till påve bad biskoparna tillhörande Sankt Pius X:s prästbrödraskap honom om att få återuppta dialogen med Rom. De ställde som villkor att påven skulle släppa den äldre mässan från 1962 mera  fri (än den var tidigare) och att han skulle häva exkommuniceringen från år 1988. Påven har nu uppfyllt dessa två krav. Det måste medges att han har gått mycket långt. Men jag tror att han tagit exempel i fadern i liknelsen om den förlorade sonen, han som tog emot sin son utan att se tillbaka. Vi vet att denne fader inte började ställa en massa frågor utan istället rusade ut till sonen ”som varit förlorad”, när han såg honom närma sig hemmet igen. Påven har handlat på samma sätt då han för att kunna starta en dialog tog bort det enorma hinder som exkommuniceringen utgjorde. Vatikanen underströk också detta i  sin förklaring av den 4 februari:

”Hävandet av exkommuniceringen har befriat de fyra biskoparna från ett tungt kanoniskt straff men har inte förändrat den juridiska statusen för Sankt Pius X:s prästbrödraskap som för närvarande inte åtnjuter kanoniskt erkännande i den katolska kyrkan. Även om deras exkommunicering är hävd, utövar de fyra biskoparna inte heller någon kanonisk funktion inom kyrkan och innehar inte något erkänt ämbete.”

Hävandet av exkommuniceringen är alltså bara det allra första steget på vägen till försoning, som kanske ännu kommer att bli lång.
 
2. Andra Vatikankonciliet är inte i fara
Redan under generalaudiensen den 28 januari hade Benedikt XVI av biskoparna krävt ”äkta trohet och sant erkännande av läroämbetet och Andra Vatikankonciliet”. Och i Vatikanens kommuniké av den 4 februari underströk Vatikanen på nytt:

”det fullständiga erkännandet av den av Johannes XXIII, Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedikt XVI företrädda läran är ett oeftergivligt villkor förutan vilket ett framtida erkännande av detta prästbrödraskap ej kan äga rum”.  

De som känner påven Benedikt, hans teologiska tanke och de uttalanden han hittills gjort som påve blir inte förvånade över den konsekvens vi finner i hans inställning. Det står i själva verket utom allt tvivel att han inte ifrågasätter Andra Vatikankonciliet, som även för honom är en referenspunkt. Redan när han var kardinal, fick han i uppdrag att förhandla med ärkebiskop Lefebvre och krävde redan då att denne skulle erkänna Andra Vatikankonciliet. När han sedan blev påve visade han också flera tecken på att detta var en fast punkt för honom. Dessa tecken har emellertid av den allmänna opinionen ofta tolkats att betyda sin motsats

Med sitt apostoliska brev ”Summorum pontificum“ från år 2007, tillät han att den heliga mässan skulle firas även i 1962 års version och uppfyllde därmed det första kravet som brödraskapets biskopar ställde. På samma gång ryckte han undan deras främsta argument, redan uttalat av monsignore Lefebvre, som var att liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet hade skapat en ny kyrka med en ny mässa. Påven tillbakavisade kategoriskt detta argument genom att tillkännage att det inte fanns två riter inom den katolska kyrkan utan två former av samma rit och att de präster som firar mässan enligt 1962 års rit, ”naturligtvis inte kan förhindra att mässan även firas enligt de nya liturgiska missalerna” (1) och att därför ”tillåtelsen att fira enligt båda formerna inte på något sätt ifrågasätter Andra Vatikankonciliets auktoritet” (2).  

Den 22 december 2005, i sitt första jultal för den romerska kurian, vilket samtidigt var en programförklaring, visade påven redan på en skarp skillnad mellan två olika uppfattningar av konciliet. Han sade att den ena av dem var en tolkning som påstod att konciliet innebar en brist på kontinuitet, en brytning, enligt vilken man medvetet går längre än konciliet för att förlänga den så kallade ”koncilieandan” in i framtiden. Han kallade den andra uppfattningen en tolkning som istället säger att det rör sig om en reform, om en förnyelse av kyrkan, dock inom traditionens fasta ramar. Det är klart och tydligt att Andra Vatikankonciliet för påve Benedikt inte betyder ett avbrott i kyrkans historia utan att det tydligt och klart handlar om en förnyelse av kyrkan som ingår i traditionens sammanhang. Denna sammankoppling, som inte tillåter någon som helst tveksamhet när det gäller att tolka traditionstrohet och dynamik, var ett tydligt budskap till den progressiva rörelsen men samtidigt även till den traditionalistiska, vilka två strömningar i sin uppfattning av konciliet inte är så skilda från varandra som man skulle ges att tro vid en första anblick.

Slutligen tror jag att hävandet av exkommuniceringen är ett tecken på att erkännandet av konciliet är ett absolut nödvändigt villkor för att FSSPX skall kunna tagas emot i den kyrkliga gemenskapen.   

Detta skedde under den sista dagen under böneveckan för den kristna enhet och den dag som föregick 50-årsjubiléet av utlysningen av Andra Vatikankonciliet. För mig betyder detta att hävningen av exkommuniceringen öppnade en väg för enhet, men att Sankt Pius X:s prästbrödraskap inte kan slå in på denna väg om de inte accepterar Andra Vatikankoncliliet.

Att konciliet erkänns av biskoparna tillhörande Sankt Pius X:s prästbrödraskap handlar framför allt om de läror som de avvisar och som Benedikt XVI med övertygelse försvarar: bejakandet av religionsfriheten som teologen Joseph Ratzinger redan kallat för ”slutet på medeltiden eller slutet på den konstantinska eran för Petri kyrka” (3), den katolska kyrkans val av den ekumeniska vägen, som påven har kallat sin alldeles särskilda önskan för sin påveämbetstid, och framför allt önskan att visionen av judendomen skall skrivas in i frälsningshistorien, vilket uttrycks i konciliets deklaration om de icke-kristna religionerna. Denna vision har påven under olika möten med judiska auktoriteter hälsat som ”en milsten på vägen mot de kristnas försoning med det judiska folket” (4).

3. Antisemitismen har ingen plats i kyrkan
Jag är alltså djupt bedrövad att den allmänna opinionen har kunnat tro att påven inte tog tillräckligt avstånd från de antisemitiska yttrandena som kom från Sankt Pius X:s prästbrödraskap eller atthan skulle förneka att förintelsen inte skulle ha en rättmätig plats inom den katolska kyrkan. Detta olyckliga intryck som allmänheten fått motsätter sig alla de positiva ord påven uttalat om judendomen – han hade redan tidigare på det teologiska planet rättfärdigat Johannes Paulus II:s sympati för våra judiska bröder och systrar (5). Det motsätter sig även de otaliga tecken som han givit på att han hyser en alldeles särskild aktning för judarna. Sitt första brev som påve skrev han till rabbinen av Rom.  Han hade ett möte med judar i Kölns synagoga och förra hösten inbjöd han för första gången en rabbin att tala inför biskopssynoden. Påven kunde inte ha visat sin vänskap för judarna på ett tydligare sätt.  

Under generalaudiensen den 28 januari, visade påve Benedikt tydligt sitt avståndstagande mot alla former av negativism eller förminskning av förintelsens fasor och den 4 februari förklarade Vatikanen på ett otvetydigt sätt att

”biskop Williamsons ståndpunkt rörande Shoah är absolut oacceptabla och förkastas helt av den Helige Fadern... För att kunna inlemmas i kyrkan och tillåtas att åta sig biskopliga funktioner inom henne, måste biskop Williamson även ta avstånd – och detta offentligen och utan att det råder minsta tvivel – till sina tidigare åsikter om Shoah, vilka inte var kända för den Heliga Fadern då denne hävde exkommuniceringen”.

Vissa teologer har ansett det vara sin skyldighet att under de senaste dagarna säga att påvens relationer med de andra religionerna och med judendomen hade blivit spända och förvirrade på det teologiska planet. Det är frågor som kan utgöra föremål för en vetenskaplig diskussion. Men när dylika synpunkter framhävs som argument, då verkar det som om – vare sig man vill det eller ej – påven inte ”lever som han lär” eller lyssnar på de tecken han själv givit. Att antyda något sådant är i den gällande situationen lika katastrofalt som det slumpaktiga sammanfallandet var mellan hävandet av exkommuniceringen och publiceringen av Williamsons oförsvarliga ord. Jag anser det vara mycket sårande att journalisterna hela tiden påminner om den unge Ratzingers deltagande i Hitler-Jugend. De som har läst påve Benedikts memoarer vet att han växte upp i en familj som alltifrån början hade genomskådat den nazistiska ideologin.

”Min far led av att tjäna en stat vilkas ledande personer han betraktade som kriminella.”

Hans far hade alltså med klarsynt redighet upptäckt att ”en seger för Hitler vore inte detsamma som en seger för Tyskland utan en seger för Antikrist som skulle medföra apokalyptiska tider för de troende och inte endast för dem”. (6)

Påve Benedikt har heller aldrig dolt att han har sitt motstånd mot den nationalsocialistiska nihilismen att tacka för sin prästkallelse. Jag frågar mig varför det just är en sådan man och en sådan katolik som måste uthärda antisemitiska anspelningar.

Påve Benedikt har under snart fyra år som påve mycket tydligt visat att antisemitism är något som är oförenligt med den kristna tron. Vi får inte heller glömma att denna positiva inställning mot judendomen redan hade förberetts under Pius XI:s påveämbetstid, då denne fördömde antisemitismen som ”en motbjudande rörelse till vilken vi kristna absolut inte får ansluta oss”.  När Hitler kom till Rom år 1938, lämnade Pius XI staden och drog sig tillbaka till Castelgandolfo, under förevändning att ”han var mycket ledsen” att på just denna dag då man firade det Heliga Korset, ”man ser ett tecken på ett kors” som inte är ”Jesu Kristi eget kors”. Låt oss också påminna oss om att påven Pius XII var övertygad om att nationalsocialismens hat mot judarna inte hade något att göra med kristendomen  och att han erkände att vi kristna alla vara semiter. Om vi ser på saken ur den synvinkeln så blir vi inte förvånade över att vissa biskopar och andra representanter för Sankt Pius X:s prästbrödraskap inte tar sin egen princip på allvar, enligt vilken de bekänner sig till den katolska kyrkans lära fram till Andra Vatikankonciliet.

4. Är det inte ett alltför högt pris att betala för enhet ?
Återstår den fråga som ni kanske formulerat så här: skulle det inte ha varit bättre att påven omedelbart på nytt exkommunicerat biskop Williamson? Skulle inte det ha besparat oss mycket obehag? Jag vet inte mera om detta än ni, kära bröder och systrar. Jag kan bara komma med antaganden. Jag antar att påven är övertygad om att hade han gjort det skulle akten av hävande av exkommuniceringen i efterhand fått en vikt som han själv inte önskade ge den och som den katolska kanon inte ger den och att han då inte skulle ha tagit sitt ansvar på tillräckligt stort allvar. Efter många andra dumheter som vissa biskopar och andra medlemmar av Sankt Pius X:s prästbrödraskap lät undslippa sig, även efter hävandet av exkommuniceirngen – som att påven var skyldig dem detta innan han skulle dö, att brödraskapet representerar den sanna katolska kyrkan och att de minsann skulle omvända påven – vilka alla inte kan uppfattas som något annat än som rena slag i ansiktet på honom, skulle påven haft all anledning i världen att på nytt visa sitt avståndstagande från detta samfund.
 
Men skulle problemet för den skull varit löst? Trots hela denna tragedi som händelsernas följd och den stora orätt som kyrkan utsatts för är, tror jag att påven ungefär reflekterat så här: för det första lär vi oss av psykologin att fundamentalism är ett fenomen som uppträder som en reaktion och där denna person känner sig bekräftad genom att avvisas. Många fundamentalistiska delar av Sankt Pius X:s prästbrödraskap skulle alltså fått ny luft under vingarna genom en sådan avvisning. Dessa dumheter har nu kommit ut i det offentliga ljuset och påven har tvingat biskop Williamson att offentligen avsäga sig den allra största dumheten. Detta har åtminstone den fördelen att brödraskapet nu måste säga mycket klart att det erkänner Andra Vatikankonciliet och att man måste vara beredd att offentligen erkänna att antisemitism är en allvarlig synd.  

Det riskerar att bli en snårig och mödosam väg – om brödraskapet inte redan själva har stängt tillträdet till den. Det går att få en uppfattning om hur lång den kan bli om man tänker på att Sankt Pius X:s brödraskap i oktober 2008 gjorde saken svårare för sig genom att på internet ange sin position som var att anmoda Rom

”att desarmera och ta bort de bomber som skadar i efterhand. Varje sann kristen är skyldig att arbeta och be för detta. Må konciliets fördärvliga anda bekämpas ända tills dess att den besegras, den reva genom vilken djävulens rök kommit in i kyrkan måste genast stoppas igen. Under tiden bör vi hjältemodigt bära korset utestängningen lägger på oss.”

Till detta vill jag tillägga ytterligare en reflexion. Jag antar att då påven upphävde exkommuniceringen tänkte han inte endast på de fyra biskoparna utan också på de 600 000 vanliga trogna och de 400 prästerna som förklarar sig vara medlemmar i brödraskapet och för vilkas skull påven känt sig ha ansvaret att liksom den Gode Herden återfinna det förlorade fåret.  Jag tror att påve Benedikt säkert låtit sig ledas av den övertygelse som han uttryckte i följebrevet till Motu propriet:

”När vi ser tillbaka in i det förflutna, på de skiljelinjer som under århundradenas lopp slitit sönder Kristi kropp, har vi alltid känslan att under de kritiska ögonblick då denna delning började synas, de ansvariga inom kyrkan inte gjort tillräckligt för att bevara eller åter försöka nå fram till försoning och enhet. Man får lätt intrycket av att underlåtelser från kyrkans sida till en del beror på klandret som kyrkan får för att hon inte lyckades bilägga dessa tvister. Denna blick tillbaka in i det förflutna ålägger oss idag en skyldighet, som är den att vi med all makt måste anstränga oss så att de som verkligen önskar enhet får möjlighet att kvarstanna i denna enhet eller att uppnå den på nytt.”

Jag tror också att anledningarna till att man söker sig till Sankt Pius X:s prästbrödraskap med hänsyn till det stora antalet personer som ingår där, är mycket olikartade, och att hävandet av exkommuniceringen – liksom utlysandet av den år 1988 – kommer att skilja agnarna åt inom brödraskapet, på så sätt att en del kommer att finna vägen tillbaka till kyrkan och andra än mera halsstarrigt fatta posto i attityder som när allt kommer omkring inte är katolska.

Och ändå återstår frågan om priset för att försöka uppnå denna enhet inte är alltför dyrt. Jag kan förstå alla som tänker så. Så som läget är just nu, är det svårt att se vad som är positivt i det  hela. Men jag är övertygad om att historien kommer att ge Benedikt XVI rätt när han försökte överbrygga den delning som uppstod efter Andra Vatikankonciliet (liksom för övrigt fallet var efter flera andra koncilier). Blott Gud kan besluta om detta försök skall lyckas eller ej. Men jag hoppas – tvärtemot vad många andra säger – att det kommer att visa sig framgångsrikt.
 
Det har också uttryckts hopp – hos människor med olika inställningar – att försoningens hand inte endast skall sträckas ut åt det ena hållet, utan även ges åt vissa befrielseteologer. Det är sant att exkommuniceringen och fördömandet av ett budskap inte alltid ligger på samma plan, men det är möjligt att tiden är mogen även för detta. Om jag har analyserat hela problematiken på rätt sätt, så innebär flera kritiska uttalanden emot vissa befrielseteologer att dessa givit sitt ovillkorliga bifall till kommunismen och gjort ett förhastat närmande till socialistiska tankar varvid de frångått det bibliska budskapet om Guds rike. Det är lätt att inse att påve Johannes Paulus II, som själv gjorde den svåra erfarenheten av en statsstyrd socialism, och kardinal Ratzinger, som växte upp under en annan slags diktatur, har ägt en särskild känslighet i detta ämne. Men efter kommunismens fall år 1989 som visade på detta systems fullständiga omänsklighet och som tillåtit befrielseteologerna att inse mycket som innan var dem fördolt, så skulle kanske tiden nu kunna vara mogen för en ny samstämmighet. Det tycks mig att Benedikt XVI:s deltagande vid öppnandet av den latinamerikanska och karibiska biskopskonferensens generalförsamling i Aparecida i maj år 2007 var en god början och att man på denna skulle kunna fortsätta att bygga något mera varaktigt.

5. Dialogen och bönen måste fortsätta
Kära bröder och systrar, det är dylika tankar som jag efter moget reflekterande har skrivit ner och ni får dem av mig här. Jag måste emellertid säga att jag inte har mera information än ni över alla omständigheter och detaljer i denna händelse. Detta får mig att vilja visa på ett problem som Vatikanen måste lösa på ett effektivt sätt och det med det snaraste. Jag tänker på den påtagliga bristen av samordning som verkar finnas mellan olika ansvarspersoner inom Vatikanen. Det är nämligen mycket svårt att förstå att ingen i Vatikanen kände till representantens för Sankt Pius X:s prästbrödraskap oförsvarbara ord. Till detta kommer det att det råder ett mycket restriktivt klimat vad gäller att sprida information. Jag fick höra talas om att ett upphävande av exkommuniceringen var på gång, tre dagar i förväg, i Paris, där ordförandena för de tyska, franska och schweiziska biskopskonferenserna höll sitt årliga möte, men ingen visste något exakt. Vi tre ordförande för de biskopskonferenser som är direkt berörda av upphävandet av exkommuniceringen, hade inte fått några upplysningar i förväg, utan vi fick vänta ända till lunchdags den dag då förkunnelsen kom, för att få veta lite närmre om det hela. Och då blev vi bara upplysta om dekretet som utgivits av Troskongregationens prefekt (utan några förklaringar), liksom om en kommuniké som sade att Williamsons ord var ”helt inacceptabla”. Ett enda dekret innan den sannskyldiga bomb fälldes som fick den allmänna opinionen att resa sig i avsky inför hävandet av exkommuniceringen (till och med innan man kände till biskop Williamsons oacceptabla ord). Ett dylikt sätt att ta hand om informationer måste oundgängligen ses över för kyrkans och själarnas goda. Måtte vi aldrig mera behöva uppleva en så stor mediakatastrof som den som vi upplever idag!

Här har jag nu utlagt anledningarna till att jag inte tidigare haft möjlighet att reagera tillräckligt utförligt. Jag var tvungen att först skapa mig en egen mening om hela problematiken. Här har ni nu hela resultatet av mina funderingar för det är min biskopliga skyldighet att inte lämna er åt ert öde i denna svåra situation och att hjälpa er så bra jag kan. Jag inbillar mig inte att jag kan se och bedöma allt helt exakt. Jag försöker bara att helt enkelt presentera den verklighet och de sammanhang som dolts eller blivit förvrängda i den offentliga diskussionen. Om ni anser att sanningen är en annan, skulle jag vara tacksam om ni betraktar mina reflektioner som ett annat sätt att se på saken.
 
Jag erkänner gärna att jag skrivit detta i absolut tilltro till påven. Den som inte bygger sina antaganden på en underliggande förståelse, kan inte rätt bedöma skeendena. En katolik är skyldig att se på saker och ting utifrån en positiv inställning. Jag gör det emellertid också eftersom jag är övertygad om att man kan kämpa på ett trovärdigt sätt gentemot en skedd orättvisa som förnekandet av förintelsen, endast om man inte själv begår eller accepterar en ny orättvisa, vilket alla gjort under de senaste dagarna gentemot påve Benedikt. Mycket, mycket av det man under de senaste dagarna sagt om vår påve i medierna kommer sig nämligen av rena rama elakheten. Jag är även övertygad om att de fyrtio år som gått sedan konciliet ägde rum säger oändligt mycket mer om vår kyrka och vår påve än den kontroversiella frågan om hur många gånger och på vilket sätt påven måste be om ursäkt.

Det har blivit ett långt brev och jag ber er om er förståelse. Men det visar också hur komplicerade de frågor som måste förklaras är och att vi inte får nöja oss med grova och klatschiga rubriker. Det är antagligen också ett tidens tecken att påve Benedikts önskan att  bilägga en tvist som tyngt särskilt på den herde han är har väckt så mycket tvivel och tvedräkt. Vi måste förstå att vad vi har att göra med är: ”Hominum confusione, sed Dei providentia” (ung. Människan är förvirrad men Gud drar försorg) och förbli i förtröstan på att Gud än en gång kan skriva rakt på krokiga linjer.

Jag skulle vilja tacka alla dem som under dessa dagar fastän de varit fyllda av tvivel och förvirring förblivit kyrkan och påve Benedikt trogna och burit honom i sina böner. Men jag skulle också vilja be er alla att överlåta denna kyrkans svåra belägenhet i Guds händer och att be Honom att visa oss vägen även i framtiden.

Med mina hjärtligaste hälsningar och önskningar.  

+ Kurt Koch
Biskop av Basel
Soleure, den 6 februari 2009

Övers. NH

Fotnoter:

(1) Påven Benedikt XVI:s följebrev till det apostoliska brevet Motu Proprio Summorum Pontificum angående användningen av den romerska liturgin som var i bruk före reformen år 1970

(2) Christopher Geffroy, ”Benoît XVI et la ’paix liturgique’” (Paris 2008) visar tydligt och åskådligt vägen från Andra Vatikankonciliet fram till Motu propriet ’Summorum pontificum’ från år 2007.

(3) Joseph Ratzinger, ”Ergebnisse und Probleme der dritten Konzilsperiode” (Köln 1965) 31-32; Problemi e risultati del Concilio Vaticano II, Brescia 1966.

(4) Benedikt XVI, Tal till de israeliska storrabbinerna den 15 september 2005.

(5) Joseph Kardinal Ratzinger, L’unique alliance de Dieu et le pluralisme des religions, Saint-Maur 1999.

(6) Joseph Kardinal Ratzinger, La Mia Vita – Ricordi (1927 – 1977), Edizioni San Paolo, 1997