av Sandro Magister

ROM, den 11 maj, 2006 – I Sverige, Tyskland och Franrike – som är bland de mest sekulariserade länderna i Europa – verkar det att finnas tecken till ”att opinionen håller på att svänga och att intresset för religiösa frågor växer.”

Ovanstående ord från en svensk jesuit, pater Ulf Jonsson, professor i filosofi vid Uppsala universitet, publicerades i en artikel den 6 maj, 2006 i “ La Civiltà Cattolica,” den inflytelserika jesuittidskriften som innan den trycks utsätts för vederbörlig granskning av Vatikanens auktoriteter.

I artikeln som bär rubriken “Nuove prospettive per la religione in Svezia? [Nya utsikter för religion i Sverige?],” hävdar Jonsson att ”trots att antalet deltagare i religiösa ceremonier fortfarande är mycket lågt, finner vi att religion och särskilt kristendomen, på nytt är något som uppmärksammas i media och den allmänna opinionen. Detta var otänkbart för några år sedan när religionen var något som bara skyfflades undan till den privata sfären.”

Ett exempel på detta förnyade intresse för kristendomen som Sverige upplever är den framgång som den nätbaserade tidskriften “KATOLSK OBSERVATÖR” röner. Siten beskriver sig själv som ”traditionell och Rom-vänlig” och publicerar nyheter och analyser med avsevärd kvalitet. Man har särskilda sektioner också på franska och engelska. En av de flitiga medverkarna är den katolske biskopen av Stockholm, Anders Arborelius, som är karmelit och författare till predikningar av stor styrka.

* * *

Även i Tyskland – och inte bara i det katolska Bayern som är påvens, Josef Ratzingers, födelselandskap – verkar det att finnas tecken på en religiös renässans. I mitten av april månad publicerade den tyska tidningen “Handelsblatt” en enkät om just detta fenomen. Enligt vad tidningen menade utgör det faktum att det sitter en tysk påve på Petrus stol ett viktigt bidrag till renässansen. Efter att ha besökt Köln i augusti förra året, kommer han att återvända till Tyskland i september detta år, från den 9:e till den 14:e. “Handelsblatt” skriver att påven ”kunde tala om kärlek till ungdomarna han mötte i Köln på ett sätt som var nytt jämfört med det sätt som i det förflutna många präster i den tyska katolska kyrkan talade om kärleken på.”

* * *

Men det mest förbryllande tecknet på ett nytt sätt att se på religiösa ting finner vi i Frankrike, som är det mest sekulariserade landet i det katolska Europa. Det är en bok som bär titeln “La République, les religions, l’espérance [Republiken, religionerna och hoppet]”, som först kom ut i Frankrike och som nyligen publicerades i Italien. Författaren till boken är Nicolas Sarkozy, den politiker som många tippar kommer att vinna 2007 års franska presidentval.

Presentationen av boken på försättsbladet anger i sammandrag vad som är det fräscha och nya i bokens innehåll:

“Med denna bok konfronterar Nicolas Sarkozy ett av det franska samhällets mest tabubelagda områden, nämligen platsen som tillkommer religionen inom republiken. Sarkozy vill skapa en öppen och ren sekularism, där varje person kan få utlopp för sitt eget visionära hopp och vara med om att bygga upp ett demokratiskt samhälle. Han talar om sin egen tro, om sina möten med andliga portalfigurer som har utövat inflytande på honom och om vilka övertygelser han vill ge vidare till sina barn. Denna bok utgör ett mäktigt bidrag när det gäller att fundera över de grundläggande värdena som den franska republiken bekänner sig till och sekularismens framtid i Frankrike.”

Den största delen av intresset som denna bok vållat har naturligtvis att göra med författaren, som man tror kommer att bli efterträdare till extremt sekulariserade presidenter som François Mitterrand och Jaques Chirac. Men vi måste också beakta andra element.

Bokens första utgåva publicerades av ”Editions du Cerf”, som är det mest berömda och ansedda katolska bokförlaget i Frankrike.

Dessutom är boken skriven i form av en intervju och frågorna som Sarkozy får ställs av filosofiprofessorn Thibaud Collin och en dominikanpater, Philippe Verdin, O.P.

Dessutom har Sarkozy som motto för boken på försättsbladet satt följande utdrag ur den liberala katolicismens mästerverk, ”De la démocratie en Amérique” (Om Amerikas demokrati), som publicerades i Frankrike år 1835 efter det att han kommit hem efter en resa till Förenta Staterna:

“Det finns människor i Frankrike som i republiken ser ett permanent och lugnt tillstånd, ett nödvändigt mål vars idéer och vanor leder de moderna samhällena varje dag, och som uppriktigt önskar hjälpa människorna att bli fria. Men när de attackerar religiös tro, då följer de sina lidelser, inte sina intressen. Despotism kan klara sig utan tro, men frihet kan det inte. Religion är mycket mera nödvändigt för den republik de utropar än för monarkin de angriper, och den är det ännu mera för en demokratisk republik än för någon annan typ av republik.”

* * *

Sarkozys bok har nu givits ut även i Italien och blivit mycket uppmärksammad av alla de intellektuella i landet som studerar sambandet mellan kyrka och stat, mellan religion och politik.

Detta intresse finner vi inte bara hos katoliker. Det finns också framstående icke-katolska intellektuella i Italien som har en klar uppfattning om värdet av kyrkans närvaro i det moderna samhället och som ofta finner att de håller med Benedikt XVI:s vision eller den som kardinal Camillo Ruini ger uttryck för.

Bland dessa kan vi påminna om Oriana Fallaci, som blivit världsberömd för det hon skrivit om islam, Marcello Pera, en filosof i linje med Karl Popper som har skrivit böcker tillsammans med Ratzinger; Giuliano Ferrara, en före detta marxist och Strauss-anhängare, liksom en del av de amerikanska neokonservativa politikerna är, och direktör för dagstidningen “il Foglio”, feministen Eugenia Roccella, Giorgio Israel, en jude, muslimerna Magdi Allam och Khaled Fouad Allam, av vilka den förstnämnde är vice-direktör för “Corriere della Sera” och den senare professor i islamstudier vid Triestes universitet och parlamentsledamot för koalitionen mellan centern och vänstern.

Till dessa måste vi tillägga Carlo Cardia, som är professor i kyrkorätt och rättsfilosofi vid Roma Tre-universitetet. Han är sedan länge medlem av kommunistpartiet och konsult för den italienska regeringen. År 1984 förberedde han revisionen av konkordatet mellan Italien och den heliga Stolen och den senare regleringen av den italienska kyrkans finansiering. Han är medlem av den bilaterala kommissionen mellan Italien och Vatikanstaten som arbetar med att tillämpa konkordatet.

Och det är den sekuläre Cardia som av “Avvenire”, den italienska biskopskonferensens tidning som har kardinal Ruini som högsta chef, gavs i uppdrag att kommentera Sarkozys bok. Här följer ledaren denne skrev den 3 maj, 2006:

Även en republik behöver religion

av Carlo Cardia


Det tycks verkligen vara något anmärkningsvärt! Den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy, som är presidentkandidat vid nästa val, ger läsarna en intervju i form av en bok som nu även publicerats i Italien under titeln “La Repubblica, le Religioni, la Speranza [Republiken, religionerna och hoppet].” Boken är den mest ingående och kritiska granskningen av det franska ”laïcité”-begreppet som någon hittills vågat sig på.

Reflektionen han gör här är historiskt och teoretiskt mycket djupgående, så till den grad att han till och med ifrågasätter ett hittills tabubelagt område i den franska republiken, nämligen 1905 års lag om åtskiljandet av kyrka och stat.

Sarkozys anmärkningar härvidlag låter uppriktiga när han påminner om att i Frankrike ”finns det av långt datum en misstro som vi ärvt från den tid då den betydande sekularistiska maktkampen ägde rum” och när han uppmanar sina läsare att kritiskt bedöma ”generationerna som föregick oss” som ”hånade, föraktade och förlöjligade präster och ordensfolk.”

Författaren tillägger att det omslag som skedde i Frankrike i allmänhetens uppfattning om kyrkan beror på Johannes Paulus II:s enorma karisma.

Den teoretiska granskning Sarkozy företar består av ett antal olika komponenter. Religionen skänker samhället stora tjänster. Den hjälper människor som äger andligt hopp och som staten inte kan göra något för. Och slutligen utför den en funktion som staten alls inte är förberedd att inneha: Den att försvara ”de svagaste och mest skyddslösa”. ”Om kyrkan inte skulle ta hand om de mest behövande, vem skulle då göra det? Att respektera kyrkan betyder att erkänna hennes speciella uppdrag som är att försvara dem som inget försvar har, och hennes tradition som innebär att vara tillgänglig, trösta och finnas där för den andre.”

Sarkozy brister till och med ut i en lyrisk lovsång till det vigda livet, när han säger att ett samhälle sådant som vårt samtida, där det som gäller är att handla, producera och vara frenetiskt verksam, behöver ”platser som lämpar sig för kontemplation och människor som genom sina liv och visheten de skaffat sig kan leda sina samtida längs det kontemplativa levnadssättets väg.”

Med utgångspunkt från dessa premisser, är det naturligt att för den franska ministern måste konceptet sekularisering på nytt utsättas för en grundlig granskning.

Det gamla synsättet på vad sekularisering är för något måste utvecklas, för ”om man tror att staten kan förbli helt likgiltig för religionens realitet, så motsäges detta ständigt av fakta.”

En återgång måste ske till en aktiv snarare än en passiv sekularisering, och det måste öppet sägas ifrån att idag ”är det viktigare att skaffa gudstjänstlokaler i stora urbana områden än att inviga nya idrottsarenor, även om de är till stor nytta. Vi måste bry oss om att göra dessa ideal tillgängliga för de unga så att de i sin tur kan anta dem. Alla dessa unga människor saknar ideal, vilket är en utmaning för alla religioner.”

Granskningen gäller alltså alla områden, med början i likgiltigheten och bojkotten av oliktänkande som så länge har utgjort den franska laicitetens kärna.”

Därför måste man veta hur man ska dra de praktiska konsekvenserna ur detta. Men trots att läsaren väntar sig viktiga nya idéer, hajar han icke desto mindre till när han läser bokens förslag till hur man skall ändra på de år 1905 fastställda normerna.

Dessa normer, säger Sarkozy, bör inte ses ”som om de var utmejslade i marmor och omöjliga att förändra.” Och han anger reformens huvudmål vara ”en fråga som inte är den viktigaste ej heller banal, och det är att finansiera de större religionerna i Frankrike.”

Ja, detta är det strategiska förslaget: Frankrike måste konfrontera problemet med kyrkornas finansiering. ”Låt oss utan att hyckla medge att det råder en motsättning mellan önskan att ge religionerna erkännande och att säga att de är positiva faktorer i samhället och att sedan vägra att göra dem till föremål för all slags offentlig finansiering.”

Enligt Sarkozy utgör detta en oövervinnerlig svårighet för dem som ”tycker att det är naturligt att staten skall finansiera en fotbollsplan, ett bibliotek, en teater, en barnavårdscentral, men när det gäller behovet av en gudstjänstlokal, då anser de att staten inte bör ge ut så mycket som ett öre.”

Övergången från den allmänna principen till ett konkret tillämpande av den minskar inte förvåningen vi känner inför Sarkozys förslag. Hans rekommendationer gäller ju skapandet av gudstjänstlokaler, av ”lämpliga skattelättnader till förmån för de troende som deltar i finansiering av prästerskapet”, och till och med ekonomisk hjälp för prästernas utbildning, vilket inkluderar ”att tillhandahålla lärare i icke-andliga ämnen, att tillåta nyttjandet av allmän egendom och att skriva under fördrag med representanter för de stora religionerna som syftar till utbildning av franska gudstjänstförrättare.”

Vår första tanke måste riktas mot sekularisterna här i Italien. Vem skall säga till dem att medan de kämpar för att allt stöd till de italienska kyrkorna skall tas bort och visar sin djupa beundran för den franska separatismen, så visar Frankrike självt behovet av att understödja religionerna, eftersom de är viktiga faktorer för samhället?

Men reflektionen som vi måste göra har ännu vidare omfattning än så. Till och med i ett land där det nästan är hederssak att bekänna sig till systemet med åtskillnad mellan kyrka och stat – som har mjukats upp med tiden, eftersom det i Frankrike finns ett stort nätverk av privata skolor – kan man se att vi har att göra med intellektuell ohederlighet när religionerna och kyrkorna anses som något främmande, som inte får vara med och dela på statens kaka, som något som endast berör den privata sfären.

Under sina år som medlem i regeringen har Sarkozy noterat att de passiva resultaten av detta val helt drabbar staten och medborgarna.

Och han känner behovet att berätta för sina medbröder att när den sekulära staten avsiktligt försöker utesluta dem som stödjer de mest behövande och skyddslösa, som kan ge hopp åt unga och inte-så-unga, samt odla det andliga livet, då upptäcker en sådan stat slutligen att den blivit utarmad och tappat sin själ.

Värdet av Sarkozys tankar ligger i detta och det är sannerligen inte att förakta.

__________

Boken i den franska originalupplagan:

Nicolas Sarkozy, “La République, les religions, l’espérance”, Paris, Les Editions du Cerf, 2004, s. 176.

__________


Länken till den italienska biskopskonferensens tidning:

> “Avvenire”

Till de romerska jesuiternas tidskrift:

> “La Civiltà Cattolica”

Och till det svenska informationsbladet på nätet som innehåller information och analyser av kyrkan:

> “Katolsk Observatör”

__________


På denna hemsida kan man läsa om situationen i Frankrike under:

> Cube vs. Cathedral: The Lost Match of the Church of France (9.5.2005)

__________


Engelsk översättning av: traduttore@hotmail.com

För att läsa de senaste artiklarna, gå till den engelska hemsidan:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters e-postadress är s.magister@espressoedit.it

__________

11.5.2006