ROM, den 28 juni 2008 – "Påven bär inte Prada, han bär Kristus”, det är den abrupta avslutningen på en artikel i "L'Osservatore Romano" för två dagar sedan. Artikeln önskade bemöta invändningarna mot Benedikt XVI:s beslut på det liturgiska området och försvara dessa beslut. Underligt nog bär artikelförfattaren exakt samma namn som det kända modehuset. Han heter Juan Manuel de Prada.

Men vi finner mera av intresse i detta nummer av "L'Osservatore Romano". Till exempel en intervju med den påvlige ceremonimästaren, monsignore Guido Marini, som utgående från påvens nya pallium förklarar några av Benedikt XVI:s nyligen införda nyheter i fråga om liturgin, vilka vållat en del rabalder. Dessa nyheter är:

– motu propriet "Summorum Pontificum," som frisläppte den gamla mässriten,

– att korset placeras på altarets mitt vid de påvliga ceremonierna,

– att mässan firas i Sixtinska kapellet, på det äldre altaret mitt emot fresken som föreställer Den yttersta domen (se fotot),

– att kräklan i form av ett kors tagess i bruk igen,

– munkommunion med knäfallande kommuniontagare.

Beträffande motu propriet "Summorum Pontificum" säger sig Marini inte veta om Benedikt XVI ämnar själv offentligen fira mässa enligt den äldre riten. Han fortsätter:

”Om vi betraktar detta motu proprio med lugnt sinne, utan att hetsa upp oss och utan att anlägga ideologiska åsikter, ser vi i själva motu propriet samt i det brev som förklarar det och som påven addresserade till hela världen, att det innehåller två avsikter. För det första tanken att därigenom göra det lättare att uppnå ”en försoning inom kyrkans hägn”. Betraktat på detta sätt ser vi att motu propriet är en underbar kärleksakt som syftar till kyrkans enhet. Å andra sidan – och det får vi inte glömma – är målsättningen även att gynna ett ömsesidigt berikande mellan dessa båda former av den romerska riten. På så sätt kommer firandet enligt Paulus VI:s missale (den ordinära formen av den romerska riten) ”att ännu mera kraftfullt än hittills varit möjligt kunna visa mässans sakrala karaktär som gör att många människor dras till den tidigare formen.”

Beträffande placeringen av korset i altarets mitt säger Marini:

”Denna placering visar att den Korsfäste står i centrum för det eukaristiska firandet och anger vilken riktning hela församlingen bör ha under det eukaristiska firandet. Vi tittar inte på oss själva, utan på Honom, Frälsaren, som föddes, dog och uppstod för oss. Frälsningen kommer från Herren, han är Östern, den uppåtgående solen till vilken vi alla måste rikta våra blickar, och från vilken vi tar emot nådens gåva. Frågan om vilken riktning man ska inta under det eukaristiska firandet och hur detta tar form, även den rent praktiska aspekten, är av allra högsta vikt. Med detta visar vi nämligen på en grundläggande verklighet som är på en gång teologisk och antropologisk, ecklesiologisk och förbunden med vars och ens personliga spiritualitet.”  

Vad gäller bruket av det äldre altaret, som är vänt mot fresken föreställande Den yttersta domen i det Sixtinska kapellet, förklar Marini det så här:

"Omständigheterna runt detta firande visar att det inte handlar om att vända ryggen mot de troende, utan snarare att tillsammans med de troende vända sig mot Herren. Ser man på saken på detta sätt upptäcker man att ”dörren inte är stängd gentemot församlingen”, utan snarare ”dörren öppnas mot församlingen” och leder till Herren. Det kan uppstå särskilda omständigheter som gör att på grund av de konstnärliga aspekterna av denna heliga plats och dess alldeles särskilda skönhet och harmoni, kan det vara att föredra att fira mässan vid det äldre altaret, vid vilket bland annat den exakta riktningen vid det liturgiska firandet har bibehållits. Detta är inte ägnat att förvåna, det räcker att vi går till Peterskyrkan på morgonen för att se hur många präster som firar enligt den rit som infördes med den liturgiska reformen, men de gör det på de traditionella altarena, som därför har samma riktning som de i Sixtinska kapellet.”

Om någon sedan undrar över att påven börjat använda en kräkla i form av ett kors, förklarar Marini det så här:

”Den gyllene kräklan i form av ett grekiskt kors – som tillhörde den salige Pius IX och användes av Benedikt XVI för första gången under detta års Palmsöndagsfirande – används nu varje gång av påven, som önskade ersätta silverkräklan med ett krucifix överst, infört av Paulus VI och som även Johannes Paulus I, Johannes Paulus II och Benedikt själv använt. Detta beslut betyder inte helt enkelt återgåendet till något gammalt, utan visar på en kontinuerlig utveckling med rötter i traditionen, vilket gör att man lugnt och sansat kan följa med i historiens gång. Denna kräkla som går under namnet ’ferula’ motsvarar mera troget den påvliga kräkla som är typisk för den romerska traditionen. Den har alltid haft formen av ett kors och varit utan krucifix, åtminstone sedan en kräkla alls började användas av de romerska påvarna.”

Angående kommunionsutdelningen som numera sker genom att påven placerar hostian på de knäböjande troendes tunga, sade Marini (under sitt senaste besök vid kyrkan Santa Maria di Leuca och i Brindisi) att detta hade börjat bli ”ett vanligt bruk vid de påvliga ceremonierna”:'

”Låt oss inte glömma att handkommunion ur juridisk synvinkel är och förblir ett undantag från den universella lagen som av den Heliga Stolen beviljades biskopskonferensen när denna bad om det. När nu Benedikt XVI använder normen med munkommunion understryker han därmed att även denna norm fortsätter att gälla för hela kyrkan. Dessutom kan man notera en viss preferens för munkommunionen som utan att vilja frånta handkommunionen något av värde, dock kan sägas bättre belysa realpresensen i eukaristin, tjäna till hjälp för den troendes tillbedjan och underlätta förståelsen av mysteriet. Det är alltså av stort och brådskande värde ur pastoral synpunkt att i vår tid återupptäcka och understryka vikten av denna form av kommunion.”  

Kort och gott – till dem som anklagar Benedikt XVI för att vilja ”tvinga på kyrkan förkonciliära modeller” genmäler Marini:

”Det tycks mig som om termer som ’förkonciliär’ och ’postkonciliär’ som används av vissa personer är något som tillhör ett föråldrat språkbruk. Om de brukas för att påvisa ett brott i kyrkans vandring genom tiden önskar jag framhålla att dessa personer har fel och uppvisar uppfattningar som är av ideologisk art och därför blir högst reduktiva. Det finns ’äldre bruk och nyare bruk’ och dessa tillhör alla kyrkans egendom i alla tider, vilket det är nödvändigt att inse. Den visa människan kan finna bruk av båda dessa slag inom kyrkans skatt utan att ge dem andra benämningar än dem vi finner i Evangeliet och i kyrkans eget språkbruk. Inte allt som är nytt är sant, och inte heller allt som är gammalt är det. Sanningen omfattar både det gamla och det nya, och det är efter sanningen vi bör sträva, utan att betrakta saker och ting på ett fördomsfullt sätt. Kyrkans liv är något oavbrutet och kontinuerligt, och trots att hon utvecklas har hon sina rötter i traditionen. Den viktigaste aspekten i det liturgiska firandet är att allt samarbetar så att firandet verkligen blir ett firande av det heliga mysteriet, av den korsfäste och uppståndne Herren som är närvarande i sin kyrka, som åter spelar upp frälsningsmysteriet för oss och kallar oss till ett äkta och aktivt deltagande i sitt eget liv, som är ett liv som ges i kärlek till Fadern och till medmänniskorna, ett liv i helighet.” 

* * *

Utan tvivel är dessa åsikter som den påvlige ceremonimästaren nu uttrycker en reflektion av Benedikt XVI:s tankar. För att inse detta räcker det att vi öppnar Joseph Ratzingers bok från 2001: "The Spirit of the Liturgy."

I den skrev Ratzinger att lösningen på många av de nuvarande ”liturgiska absurditeterna” inte kan vara att ändra på allt igen, ty ”inget är mera skadligt för liturgin än ett ständigt upp-och-ner-vändande”.   

Men när det gällde liturgins riktning och var korset bör placeras hade han mycket bestämda åsikter:

”Under de äldre tiderna betydde att vända sig mot öster att man vände sig mot ’Människosonens tecken’, dvs. mot Korset, som bebådar Herrens återkomst. Väderstrecket öster förbands därför i tanken med Korsets tecken. Där som det inte är möjligt för alla att på ett tydligt sätt vända sig mot öster , kan korset tjäna som trons ”inre öster”. Det bör placeras mitt på altaret och bör vara den punkt till vilken både prästens och den bedjande församlingens uppmärksamhet riktas. På så sätt följer vi den uråldriga uppmaningen som uttalas i början av eukaristin: "Conversi ad Dominum", vänd er mot Herren. Låt oss tillsammans vända oss mot Honom vars död slet sönder tempelförlåten, mot Honom som står inför Fadern för vår skull och håller oss i sina armar, mot Honom som gör oss till nya levande tempel. Bland de verkligt absurda fenomenen i vår tid skulle jag vilja nämna det faktum att korset placeras vid sidan om altaret för att göra det möjligt för de troende att se prästen utan att sikten blir skymd. Men är korset något som skymmer sikten på vad det vara månde under eukaristen? Är prästen viktigare än Herren? Detta misstag bör korrigeras med det snaraste och detta kan inte göras utan att vissa arkitektoniska förändringar företas. Herren är referenspunkten. Han är den uppåtgående solen i historien. Detta kors kan antingen vara Jesu lidandehistorias kors, visar oss Jesus som låter sin sida genomborras för oss, och utge blod och vatten – eukaristin och dopet – eller kan det vara ett triumferande kors som uttrycker tanken på Jesu återkomst och påminner oss om den. I båda fallen är det Han, vår ende Herre: Kristus igår, idag och för alltid.”  

Alltsedan boken skrevs har Ratzinger inte ändrat uppfattning i saken ett enda jota. Och han håller den inte för sig själv, i tysthet.

Den 22 mars avslutade Benedikt XVI till exempel sin predikan vid påskvigilian i Peterskyrkan genom att åter hänvisa till uppmaningen "Conversi ad Dominum":

”I den tidiga kyrkan fanns ett bruk som innebar att biskopen eller prästen efter predikan ropade ut till de troende: "Conversi ad Dominum" – vänd er mot Herren. Detta betydde i första hand att de vände sig mot öster, mot den uppåtgående solen, tecknet på Krisi återkomst, som vi går till mötes när vi firar eukaristin. Där detta av någon anledning inte var möjligt vände de sig åtminstone mot bilden av Kristus i absidet eller mot korset, för att på så sätt i sitt inre kunna vända sig mot Herren. Detta innebar att något först måste ske, det innebar omvändelse, att själen vändes mot Jesus Kristus och därmed mot den levande Guden, Han som är det sanna ljuset. Till detta hörde så ett annat utrop som än idag riktas till församlingen av troende, strax före den eukaristiska bönen: "Sursum corda" – lyft upp era hjärtan, lyft dem högt upp över det tilltrasslade nystan som utgörs av våra bekymmer, vår ängslan och längtan och tanklöshet. ”Lyft upp era hjärtan, lyft upp ert inre högt över vardagens tunga möda!” Med båda dessa utrop uppmanas vi att förnya vårt dop: "Conversi ad Dominum" – omvänd er till Herren. Vi måste gång på gång akta oss för att ta de falska vägarna som vi så ofta halkar in på i tanke och handling.  Vi måste gång på gång på nytt vända oss mot Honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Vi måste gång på gång låta oss omvändas på nytt och vända hela livet mot Herren. Och gång på gång måste vi se till att slita bort våra hjärtan från den tyngdkraft som drar ner dem och inom oss måste vi lyfta dem upp i sanning och kärlek. Låt oss nu tacka Herren ty genom kraften i hans ord och i de heliga sakramenten visar han oss den rätta riktningen och lyfter upp våra hjärtan.”

Hela texten i intervjun med monsignore Guido Marini i "L'Osservatore Romano" den 26 juni 2008:

> Il pallio papale tra continuità e sviluppo

 
__________


Artikeln i www.chiesa med motu propriet "Summorum Pontificum" och Benedikt XVI:s förklarande brev:

> Benedict XVI Liberalizes the Ancient Rite of the Mass – And Explains Why (7.7.2007)

20080702

Från www.chiesa med benäget tillstånd.

Översättning: NH
__________