Teologen är Enrico Maria Radaelli. Hans senaste bok med titeln "Ingresso alla bellezza" (ung. Liten manual till skönheten) är ett bevis för att den katolska teologins stora tradition fortsätter under Joseph Ratzinger, teolog och påve på en och samma gång.

av Sandro Magister

ROM, den 15 februari, 2008 – I år har Benedikt XVI inbjudit den bibellärde Albert Vanhoye att predika de andliga övningarna. Benedikt har kallat denne präst ”en stor exeget” och utnämnt honom till kardinal.

Förra året var det kardinal Giacomo Biffi som predikade reträtten. Kardinal Biffi är en annan teolog för vilken han hyser stor beundran.

En av de viktigaste böckerna om teologi som kommit ut under senare år och som har översatts till ett flertal språk är Leo Scheffczyks, "Il mondo della fede cattolica. Verità e forma” [Den katolska trons värld. Sanning och gestalt]. Scheffczyk, som dog år 2005, blev även han utnämnd till kardinal. Bokens förord är skrivet av Benedikt XVI.

Detta och annat är tecken på att den katolska teologins stora tradition fortsätter under Joseph Ratzinger, påve och stor teolog.

Det är en teologi som är lika djup och solid som den är dämpad och utan åthävor. Buller och ståhej omger mera spännande böcker men som har en aning förvirrat innehåll, till exempel Vito Mancusos "L'anima e il suo destino [ung. Själen och dess mål]," som www.chiesa rescenserade för en vecka sedan.

Långt från allt detta tumult men med stor framsynthet publicerar nu det italienska förlaget Jaca Book bland annat det imponerande "allverket" skapat av världens mest kända forskare i medeltidens värld, Inos Biffi, professor emeritus vid de teologiska fakulteterna i Milano och Lugano. Han är inte släkt med kardinalen med samma efternamn, men denne är vän till honom och hävdar att hans namne är den störste italienske teologen i våra dagar.

Sett ur förlagsverksamhetens synvinkeln är Inos Biffi i gott och illustert sällskap. Jaca Book gav nämligen före honom ut de två jättarna inom katolsk teologi och deras samlade verk, nämligen Henri De Lubac och Hans Urs von Balthasar.

Ett annat förlag, Città Nuova, förbereder just publikationen av en annan stor teologs "opera omnia" från andra hälften av 1900-talet. Det rör sig om Bernard J. F. Lonergan.

Men det finns mer! Katolsk teologi kan också berömma sig av att ha nya författare i sina led och glädjas åt att det på löpande band ges ut nya förstklassiga böcker.

Vi har till exempel Enrico Maria Radaelli, som skrivit en vacker essä: "Ingresso alla bellezza [ung. Liten manual till skönheten]."
* * *

Den centrala tesen i "Ingresso alla bellezza" är att Guds son inte bara har ett ”namn” utan två. han är ”Logos” men också ”Imago”. Han är Ordet men också en bild, ett ansikte, för bilden är något som reflekterar den gudomliga tanken. Han är sanning men också den skönhet som sanningen äger.

Därför är "Ingresso alla bellezza" en kungsväg för den som vill träda in i Treenighetens och den människoblivne Gudens mysterium. Skönhet är detsamma som den osynliga sanningen som på detta sätt visar sig för oss. Och vice versa – de outsägliga gudomliga mysterierna visar sig i liturgins, konstens, musikens och poesins härliga prakt. På bokens omslag ser vi en målning gjord av Lorenzo Lotto som föreställer den unge guden Apollo, sovande vid randen av en skog, medan muserna spelar upp en pantomin över de yttersta verkligheterna.

Bilden överst på denna sida är emellertid gjord av en 1600-talskonstnär, Baciccia. Den är en detalj från freskerna i kupolen och valvet på kyrkan i Rom som är tillägnad ”Jesu mest heliga namn” (Santissimo Nome di Gesù). I teologiska termer utgör den den tvåfaldiga bilden av "Logos" och "Imago." Betraktelsen av denna ”hemliga teater i himlen” utgör just avstampet för en artikel av Enrico Maria Radaelli, författaren till "Ingresso alla bellezza," publicerad i "L'Osservatore Romano" den 4-5 februari, 2008.

Artikeln följer i sin helhet här nedan och är en god sammanfattning av själva andan och innehållet i denna bok. Den tar tag i ämnen hämtade från olika områden, alltifrån så kallad äkta teologi till filosofi, från den Heliga Skriften till lingvistik, från konst till musik. Särskilt läsvärt är till exempel det han skriver om konstnären Michelangelo och kompositören Claudio Monteverdi.

Radaelli är inte en akademisk teolog, han är inte heller medlem av någon orden. Han ingår inte i arbetsskaran vid något påvligt universitet. Och ändå är han lärjunge till en av 1900-talets skarpaste katolska hjärnor, även han en lekman utan universitetstillhörighet, nämligen schweizaren Romano Amerio. Båda har kritiserat kyrkans sekulariserande tendenser under det senaste århundradet, och gör det ännu. De har kämpat mot den förvirring som råder inom ekumeniken och när det gäller relationerna med andra religioner, mot ”utarmningen” som skett inom liturgin. Men de har alltid bevarat lydnaden mot det hierarkiska Läroämbetet och den stora tradition utan vars djup och bredd, så som Benedikt XVI lär oss, det inte kan finnas någon katolsk teologi värd namnet.

Som en kommentar till likheten mellan påve Ratzingers lära och den i "Ingresso alla bellezza" uppställda tesen, kan det vara lämpligt att fundera på det som påven sade för några dagar sedan, under sitt möte den 7 februari med Roms prästerskap.

Benedikt XVI sade som svar på en fråga från en präst som även är konstnär:

"I det Gamla Testamentet förbjöds bilder och i en värld fylld av smågudar var det tvunget att ett sådant förbud skulle finnas. Gamla Testamentet rörde sig ett stort vakuum. Även tempelrummet bar vittnesbörd om detta. Till skillnad från andra tempel fanns det inte några bilder där, endast Ordets tomma tron, den mystiska närvaron av den osynlige Guden, som ej låter sig begränsas av våra bilder.

"Men denne mystiske Gud (som blev kött i Jesus) visade sig sedan med ett ansikte, en kropp, med en mänsklig historia som på samma gång är en gudomlig historia. Det är en historia som fortsätter i helgonens historia, i martyrernas, i kärlekens och Ordets helgon, vilka alltid utgör en fortsättning i Kristi kropp av hans gudomliga och mänskliga liv här på jorden, och som ger oss de grundläggande bilder i vilka vi – till skillnad från de ytliga bilderna som bara döljer verkligheten – kan få vår syn på Sanningen att vidgas. Den ikonoklastiska perioden som följde på konciliet tycks mig därför ha varit överdriven, även om detta stadium helt visst hade sin egen mening, eftersom det kanske var nödvändigt att vi befriade oss från bördan av alltför många bilder.

"Nu är det viktigt att vi återvänder till förståelsen av Gud som blev människa. I brevet till Efesierna läser vi: Han är den sanna bilden. Och i denna sanna bild ser vi – bortom skenbilderna som döljer verkligheten – sanningen själv. ´Den som har sett mig, har sett Fadern´. Sålunda kan vi återupptäcka den kristna konsten och på samma gång återupptäcka de viktiga och underbara avbildningarna av Guds mysterium som vi finner i kyrkans ikonografiska tradition. På så sätt kan vi återupptäcka den sanna bilden, [...] närvaron av Gud i köttet."

____________

Hur vi kan upptäcka den Eviges ansikte i den heliga byggnaden

ur "L'Osservatore Romano," den 4-5 februari, 2008

av Enrico Maria Radaelli

Så snart jag lyfte blicken var jag i himlen... det ena helgonet efter det andra, vanliga änglar och mäktiga ärkänglar, lekfulla, rödkindade och snabbfotade kerubiner och serafimer. En lysande fest ägde rum i grupper nära och fjärran. Bland molnen fann jag lysande påvar, unga martyrer, stränga kyrkolärare, extastiska jungfrur, kärva eremiter. Alla var där, otaliga människor och änglar, utspridda på himlavalvet, ända tills dess de nådde till de högsta cirklarna. Här fanns de gamla patriarkerna, Johannes Döparen, Maria Magdalena, apostlarna, Jungfru Maria i all sin härlighet, och i centrum, i den bländande kärnan av livet självt, den eviga Treenigheten.

Jag hade inte blivit ”ifrån mina sinnen”, jag befann mig under kupolen i Gesù-kyrkan i Rom. Jag var där för att än en gång få mitt lystmäte stillat av Baciccias väldiga fresk: ”en vision av himlen”, som är en av de vackraste och mest utsmyckade av alla fresker vi finner i påvarnas stad.

Jag befann mig alltså inte i mystisk extas, utan i den beundransvärda massextasen som de troende tillbedjarna under tvåtusen år har kunnat försätta sig i, alltsedan en Gud verkligen steg ner på jorden i det gudomliga mysteriet och – som Romano Amerio säger – denne Gud för första gången blev verkligt gripbar. Under tusentals år har alltså Treenighetens liturgi som äger rum i himlen i form av de heliga gestalterna stigit ner till sina barn – vare sig det skett i katakomber eller i katedraler. Liturgin stiger ner och Kristus, präst och offerlamm, blir konkret och påtagligt närvarande. Och kyrkan har tagit emot sin brudgums vishet och är som en mor för dem som är kallade att delta i de sakrosankta mysterierna. Därför ser hon till att hennes barn ständigt hålls underrättade om denna verklighet. Hon gör det inte endast genom att lära ut den allra lämpligaste doktrinen utan även genom att låta dem vidröra denna verklighet, så som syster Elisabeth av Treenigheten brukade säga: ”ansikte mot ansikte, om än i dunkel” med Guds härlighet.

Det är eftersom religionen inbjuder till denna intima och religiösa nödvändighet som man mycket tidigt började smycka väggarna och valven i de heliga rummen, avsedda för eukaristin – till att börja med i katakombernas kammare, sedan i hednatemplen som förvandlats till platser för tillbedjan av Treenigheten, och sedan alla de heliga byggnader av olika storlekar som uppstod varhelst kristendomen drog fram – och började bygga dem allt rymligare för att få plats med helgonen och smycka dem med mängder av stjärnor. På så vis öppnades de på vid gavel inte bara för kyrkans stridsmän och dessas ärorika förflutna, så som vi kan se i basilikan i Ravenna med sina rader av jungfrur och martyrer, utan även för framtiden, som redan finns närvarande på ett mystiskt vis, för den triumferande kyrkans framtid, för kupolernas jublande himlar som vår blick möter i kyrkorna. I bildlik form utgör de himlarnas tydliga om än beslöjade nedstigning.

Vad som verkligen togs emot i människornas hjärtan var det som omgav dessa hjärtan, den osynliga närvaron på altaret var synlig omkring altaret, och de troende förlät konstnären den ömsinta villan han utsatte dem för. De visste mycket väl att de himlar de betraktade var ”konstgjorda” – som dock hämtade sin inspiration hos verkliga skeenden som på ett mystiskt sätt redan pågick – och alltså inte ”förfalskade”. Med andra ord, de tog inte fel på vad som var verklighet och vad som inte var det. Dessa himlar var därför ”profetiska”, de förutsade en verklighet som skulle komma. Under tiden tog de troende i munnen de ”äkta ” himlarna och deras hjärtan vidgades inför en verklighet som redan var här i sin på en gång gudomliga och mänskliga gestalt.

Den eukaristiska verkligheten – runt vilken människorna samlades och som var den som utgjorde ”Ekklesia”, församling av dem som är kallade, kyrka – pockade genast på att bli undervisad och synliggjord. Om så krävdes, kunde kyrkan gravera doktrinens lydelse i guldbokstäver, så som den gjorde i de medeltida kopieböckerna . På så sätt ville den understryka dessa bokstävers ädla och upphöjda karaktär, eller snarare, karaktären hos den gudomliga lära som dessa innehåller.

I dessa avbildningar är Sanningen och Skönheten lika viktiga . Sanningen ska ges tillfälle att slå ut och fylla de troendes hjärtan och Skönheten har till uppgift att i all sin strålglans lysa på väggarna.

Den inspirerade idén att ge de heliga byggnaderna formen av ett kors har sin grund direkt i eukaristins heliga och sakrala karaktär. De troende ser sig därigenom träda rakt in i korsets trä och in i Kristi själva kropp – som de ju verkligen får tillträde till – nästan som om den mystiska sammansmältningen av den troende med det kyrkliga sakramentet, som Gud har förutsett sedan eviga tider, faktiskt sker.

Under fjortonhundratalet lade Filippo Brunelleschi på väggarna till den arkitekturala framställningen av det andra och högre mysteriet, Treenigheten, och i katedralen som går under namnet Santa Maria del Fiore i Florence lät han kupolen få formen av ”en kosmisk sfär”, vilket gav honom möjligheten att på ett lämpligt och arkitektoniskt sätt kunna korsa långskeppen och tvärskeppen i den kristna basilikan på den punkt där Kristi hjärta klappar, där altaret befann sig. På så sätt fyllde kyrkan de troendes sinnen med trängande och högtidliga tankar. Där som himlen kommer ner till altaret skall den troende människan ”lyfta upp blicken och se” och hon ser då att all denna helighet har överförts från altaret och trängt in i hennes hjärta.

Genom att använda sig av en dylik kupol gjorde den geniale arkitekten – och efter honom alla de större och mindre arkitekterna under Renässansen och Barocken – kyrkan i stånd att till kristenheten beskriva den djupaste och mest fullständiga metafor för Treenigheten som kan formuleras under konstens täckmantel. Åtminstone så som den helige Augustinus och den helige Thomas av Aquino beskriver Treenigheten för oss när de med största möjliga noggrannhet illustrerar det outsägliga och högtidliga mysteriet som platsen där Kristi hjärta slår. Kristi hjärta slår för Fadern, Fadern som födde honom ”som dagg ur gryningens sköte” (Ps 110:3), Fadern till vilken han frambär sitt eget offer för att göra det möjligt att öppna dammluckorna för nåden – som i själva verket är han själv, Kristus.

Vad säger då dessa stora kyrkolärare om Treenigheten. Den helige Thomas är den som i sektionen "De Trinitate" i sin "Summa Theologiae" (I, 27-43) ger den mest kompletta formuleringen av alla sanningar som teologer skrivit i detta ämne och han ger oss den mest utförliga sammanfattningen – och även den som vi lättast kan förstå – när han jämför den heliga Treenigheten med människans medvetande som kan tänka och älska och som använder dessa två förmågor i allt hon företar sig.

Augustinus hänvisar också, särskilt i "De Trinitate," X, 10, 18, till denna analogi, som i själva verket skulle komma att bli inspirationskälla även för ”den änglalike läraren”, Doctor Angelicus. Naturligtvis är det omöjligt att utsätta Treenighetens mysterium för någon som helst form av jämförelse, åtminstone på grund av att det som jämförs med medvetandet som kan älska i själva verket är en Person, och detsamma gäller tanken, som också är en person, och slutligen ”anden” som är den tredje personen i Treenigheten. Men analogin som de två kyrkolärarna föreslår är ändå användbar, åtminstone för att ”klargöra”, som Battista Mondin utmärkt säger i sin 'Dizionario enciclopedico del pensiero di san Tommaso d'Aquino', "hur det är möjligt att det kan finnas en Gud och på samma gång tre olika individer som delar på en och samma natur, utan att man för den skull hemfaller åt månggudatro.”

Kyrkans moderliga verk kan desto mer uppskattas när hon efter att på ett adekvat sätt ha utvecklat denna jämförelse i sin teologi och satt de allra högstående och heligaste hjärnorna till att arbeta på det, hon sedan kan ta detta begrepp ut ur böckerna och placera det i form av konst på väggarna, med tanken att detta kan utöva påverkan på konstnärerna. På så sätt skulle kyrkan komma att framstå som ett i det närmaste gränslöst ambrosianskt bibliotek och en konstsamling, där böcker och målningar har placerats sida vid sida för att bilda en enda helhet. Det skulle kunna bli möjligt att tillbedja Treenigheten, både i böckerna och, när människorna sedan höjde blicken, i de fantastiska romerska kupolerna, i de mäktiga linjerna i Peterskyrkans magnifika kupol, eller när den enkle församlingsbon på landet gjorde detsamma, i den enkla kupolen på hans lilla kyrka på landet.

Men låt oss försöka förstå vilket samband kupolen har med det trinitära mysteriet och innan vi gör det låt oss försöka förstå det sätt på vilket Thomas förklarade det.

Ett medvetande som kan förstå, säger Thomas, frambringar en tanke, som är "logos" eller "verbum." Det är medvetandet som är principen – för det finns ingen annan – för tanken som frambringas ur det och det är därför som den gudomliga Personen från vilken den enfödde har fötts fram kallas ”Fader”. Ett medvetande äger ett slags faderskap över tanken som kommer ur det.

Men det som kommer ur medvetandet – som ä tanken – skulle inte vara en egen tanke, skulle inte vara någonting alls, om det inte inom sig var ett återsken av det medvetande ur vilket det kommer, om det inte reflekterade dess natur. Det skulle inte finnas någon tanke om den inte var den perfekta bilden av det medvetande ur vilket det frambringas.

Det är därför som i Thomas tänkande konceptet ”Imago” kraftfullt dyker upp, namnet, den reflekterande bilden, ansiktet, som gör att likheten mellan Sonen och Fadern kan bibehållas. ”Sonen föregår Ordet, och konceptet 'ord' innebär att detta objekt har en artliknande likhet med subjektet från vilket det härrör [och det är Fadern]" ("Summa Theologiae" I, 35, 2).

Tanken som kommer ur Faderns medvetande är den tanke som betecknar allt som finns i det medvetande ur vilket det har fötts fram och av vilket den är en trogen och komplett avbild. Denna tanke är att ”vara”, som liknar det som Gud säger om sig själv när han på frågan vem han är, vad hans namn är, svarar: ”Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). Medvetandet är varats mäktiga verklighet och tanken som medvetandet föder fram uttrycker detta vara, är detta varas Ord, det outsägliga, bekräftande, mäktiga ordet ”Jag är den jag är”.

Det blir lättare att förstå denna komplicerade fråga om vi återvänder till vår kupol, som har en viss likhet med människans huvud. Kupolen lyfter sig högt upp i himlen och vrider sig lätt in mot centrum, mot den öppning i taket som ger den ljus. Stenarna den är gjord av fördelar sin vikt likformigt på valvribborna och dessa i sin tur överför vikten nedåt mot bottnen på så sätt att när den kommer ner till fundamentet kanaliserar stödpelarna i mittskeppet de motsatta krafterna i denna vikt och håller dem kvar inom stödområdet. När vi inser detta ser vi också hur hela denna mäktiga struktur är byggd som den arkitektoniska motparten till det som i treenigheten utgörs av Faderns person: den kraftfulla stabiliseringen av ”varat” och detta är inte någon tillfällighet, för människan har alltid använt sten för att visa på evighetens solida och fasta natur. Vi behöver bara påminna oss alla de gånger som Jakob reser upp stenmonument för att försäkra att minnet av Herren som talade på dessa platser kommer att bevaras ”för alltid”.

Genom hela sin massiva konstruktion är därför kupolen en bild av Fadern, och liksom Fadern, ÄR den. Och den är på ett mäktigt sätt, den välver himlen över oss omätlig och vidsträckt och de väldiga pelarna håller den uppe. Och observera också att liksom Fadern gjort med Sonen, andas kupolens valv ur sina stenars mäktiga kraft fram himmelens fresk, föder på sitt ”varas” oändliga yta fram tanken som reflekterar Fadern och dennes makt. Hur föder Fadern fram Sonen? Med hjälp av allt som Fadern ser inom sig själv. Det som vi ser, som om vi befann oss inom Faderns medvetande, är Logos, uppfattningen av Guds ära så som Gud ser den inom sig själv, genom en sammansmältning av former och färger från kupolens stenar som är att jämföra med den helige Andes agerande. Kupolens stenar ”talar” och avslöjar vad himlavalvets saliga essens består i.

Den arkitektoniska strukturen utgör en enda helhet tillsammans med fresken. Så vi kan säga att kupolen nästan andas fram fresken och att fresken uttrycker och tydliggör kupolens valv. Där som kupolen inte syns, där syns fresken. Vi kan jämföra det med när Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Den som ser Faderns "Logos," "Imago" och fresk, ser Fadern som har frambringat honom, ser den gudomliga kupolen som Varat överlämnar åt sig själv och åt sin intellektuella utandning.

Kupolens analogi tydliggör något som förvisso är en av Thomas av Aquinos viktigaste teologiska upptäckter, men som aldrig har utsatts för efterföljande filosofisk och vetenskaplig tillämpning. Jag tänker på Sonens andra namn, "Imago," (avbild) som kyrkolärarna på den fasta grunden av den Heliga Skrift (Jon 14:9; Kol 1:15; Heb 1:3) satte bredvid det första namnet, "Logos," liksom återgivandet av en tanke måste sättas bredvid tanken, ett koncepts yttre klädnad bredvid konceptet, ett begrepps uttryck bredvid själva begreppet. Hur kan en tanke egentligen uttryckas – eller om vi ser till etymologin, ”tryckas ut ur sig själv” – om inte genom sitt ansikte, sin avbildning, sin bild? Och å andra sidan, säger Thomas, skulle en tanke inte ens kunna existera om den inte formulerade sig själv i ett uttryck, den skulle bara vara något tomt, en fläck, ett ljud.

I den tid vi lever i – som kännetecknas av relativism, svaghet och konstens åtskiljande från religionen – gör det faktum att Sonen har två namn istället för ett, eller att Sonen är lika mycket Faderns "Imago" som Hans "Ord", att vi kan återskapa det starka övernaturliga bandet mellan Skönheten och Sanningen.

Jämförelsen med kupolen kan förstås inte vara heltäckande, men det tycks mig att den i alla fall är den arkitektoniska gestalt som är lättast att associera med Treenigheten och att det inte är en tillfällighet att den med ojämförlig ikonisk kraft visar på den katolska identiteten i form av en byggnad.

Därför vore det en betydande religiös akt att återuppfinna kupolen i samtida termer. Vi som i våra dagar äger så många olika elastiska material som nästan är som bestämda för ”trinitära ändamål, så att säga. Det viktigaste är att bevara kupolens heliga karaktär av ”himlarnas teater”, på samma gång som ”det gyllene snittet” respekteras, det nästan heliga måttet som har ett så nära samband med "Logos" – och att man upphöjer Treenighetens gyllene mysterium, vars sublima liturgi ibland kan ge upphov till den mest fantastiska konst, en i sannng ”trino-liturgisk” konst, vilken ger Sanningen tillbaka den gudomliga Skönhet som passar den så bra.

____________

Boken det talades om:

Enrico Maria Radaelli, "Ingresso alla bellezza [Entryway to beauty]", Fede & Cultura, Verona, 2007, pp. 404, 30.00 euro.

Bokens författare har en hemsida som finns på italienska, engelska och latin:

> Aurea Domus

Förutom ovanstående artikel som återgavs här ovan, publicerade "L'Osservatore Romano" den 14 februari en annan essä av Enrico Maria Radaelli, om "den osynliga sanningen som blir bild i Caravaggios verk":

> Una tela appoggiata ai Vangeli

__________

Artiklar rörande Romano Amerio, Enrico Maria Radaellis lärare:

> A Great Reunion: Romano Amerio and the Changes in the Catholic Church (15.11.2007)

> “La Civiltà Cattolica” Breaks the Silence – On Romano Amerio (23.4.2007)

> Inte längre tabubelagd: Även Romano Amerio är “en sann Kristen”

Översättning: NH

20080307