(L´Espresso, Settimo cielo) Det näst senaste bidraget i det offentliga från kardinal Camillo Ruini om en kritisk fråga som diskuterades på en synod redan år 2014, under den första av de två synoderna om familjen. Frågan rörde om skilda och omgifta par skulle få ta emot kommunion.

Det var den 13 oktober och Ruini talade emot det. Hans kommentar publicerades i en bok som tog upp bidragen från de fyra andra kardinalerna, som även de var emot det förslag till vilket påve Franciskus slutligen skulle ge sin förvirrade tillåtelse i den post-synodala exhortationen ”Amoris Laetitia”. Alltsedan oktober månad år 2014 har Ruini, som nu är 88 år och som ledde den italienska kyrkan genom Johannes Paulus och Benedikt XVI:s pontifikat, stängt in sig i en förlängd tystnad angående kyrkans mest kontroversiella frågor.

Emellertid rådde det inget tvivel om vilka frågor som enligt honom var de viktigaste frågorna för kyrkan och världen. År 2016 publicerade han en bok med titeln Finns det liv efter detta? Döden och hoppet, där han talade om evigt liv, om de dödas uppståndelse, om helvetet och paradiset, kort och gott om de sista artiklarna av ”Credo”, liksom han redan hade talat om de första artiklarna i vår trosbekännelse i sin förra bok, från 2012, med titeln ”Intervju om Gud”.

Vi behöver inte säga att detta framhävande av frågan om Gud när det gäller att uttolka den kris vi har i dag i världen och i kyrkan, förenar kardinal Ruini med påve emeritus Benedikt XVI.

Nyheten som nått oss under de senaste dagarna är att Ruini har brutit tystnaden och återvänt till kyrkans mest kontroversiella frågor och allra mest om synoden för Amazonas i oktober månad.

Och i den följande intervjun (på italienska) kan vi läsa det han sade, i “Corriere della Sera” av den 3 november.

Denna intervju gjorde stort intryck i Italien. Men otroligt nog diskuterade man under dagarna som följde endast kardinalens första yttranden – som han gjorde eftersom  intervjuaren insisterade -  som gällde den politiska situationen, katolikernas roll, hans uppfattning om Matteo Salvini (ledaren för det största italienska partiet), Lega Nord).

Allt som behövdes var det mycket milda tvivel som Ruini sådde beträffande Salvini för att en storm av protester skulle komma från de italienska katolikernas vänsterflygel, både från biskopar som Nunzio Galantino och Domenico Mogavero, och från katoliska parlamentsledamöter av det demokratiska partiet, som Stefano Ceccanti och Franco Monaco, och från professionella veteraner från ”konciliets anda” som Enzo Bianchi och Raniero La Valle, samt från den italienske presidenten själv, Sergio Mattarella.

Men det var allt det talades om, politik, dag ut och dag in. Och inte om vad kardinal Ruini  sade i den mittersta och slutliga delen av intervjun.

Det som följer här är just denna, den dolda sidan av månen. Det är de klara och tydliga ord som kardinalen ägnar de sanna frågorna av idag som översvämmar och delar vår kyrka. Det är ord som alla bör lyssna på, inte bara i Italien.

"Det är ett felaktigt beslut och jag hoppas och ber att
påven inte kommer att bekräfta det”

(ur Camillo Ruini’s intervju i ”Corriere della Sera” av den 3 november, 2019)

Synoden om Amazonas kan tillåta gifta diakoner att bli präster. Många tror att detta skulle kunna bli den öppning som kan leda till att bli av med celibattvånget. Eller är det inte det?

I Amazonas, liksom i andra delar av världen, råder det en allvarlig brist på präster och de kristna församlingarna får ofta vara utan mässor. Det är då naturligt att det råder en önskan om att kunna prästviga gifta diakoner och detta är den riktning som de flesta deltagarna i synoden var inne på. I min uppfattning är detta emellertid ett felaktigt beslut och jag hoppas och ber att påven, i nästa post-synodala apostoliska exhortation, inte kommer att bekräfta det.

Varför är det felaktigt?

Det finns framför allt två orsaker. Prästernas celibat är ett stort tecken på att de är totalt hängivna Gud och att tjäna sina bröder, särskilt i den övererotiska värld som är vår nu. Om man ger upp detta, ens i särskilda fall, är detsamma som att kapitulera för världens anda, vilken alltid söker tränga sig in i vår kyrka, och det skulle vara svårt att begränsa det till särskilda fall, som i Amazonas. Och idag befinner sig äktenskapet i djup kris: gifta präster och deras äkta hälfter skulle bli utsatta för verkningarna av denna kris och deras mänskliga och andliga villkor skulle drabbas av verkningarna också.

Menar ni att en skild präst skulle utgöra ett problem?

Ja, det anser jag.

Men har ni aldrig saknat en familj, att ha egna barn?

Det har inte varit lätt för mig att leva i celibat: det är en står gåva som Herren har givit mig. Jag har emellertid inte känt det svårt att inte ha barn, kanske för att jag har haft turen att vara omgiven av så många unga människors kärlek. Vad gäller att inte ha en familj, så är jag mycket fäst vid min syster Donada (kardinalen visar en leende dam på ett foto som står nära ett foto av Johannes Paulus II) och jag är lycklig nog att leva tillsammans med människor som är som en familj för mig.  

Men vad ska man alltså göra för att bekämpa nedgången i kallelser? För att fylla prästseminarierna?  Eller t o m kyrkorna, som ofta är övergivna av de kristtrogna ?

Det finns bara ett svar att ge på alla dessa frågor: Vi kristna, och särskilt vi präster och ordensfolk, vi bör vara mycket nära Gud i våra liv, leva ett heligare liv och be Gud om svaret, i en bön som aldrig tar slut.

Vi kristna, och särskilt vi präster och ordensfolk, vi bör vara mycket nära Gud i våra liv, leva ett heligare liv och be Gud om svaret, i en bön som aldrig tar slut.

Påve Franciskus angreps å ena sidan av dem – som de tyska biskoparna – som skulle vilja att han gör flera reformer, och de andra – de nordamerikanska biskoparna– som skulle vilja se att han är mera konservativ. Finns det risk för en schism?

Det tror jag inte och framför allt hoppas jag det med hela mitt hjärta. Kyrkans enhet är en grundläggande sak och alla vi biskopar, i förening med påven, vi bör utgöra dess främsta garanter.

Vad är er bedömning om det nuvarande pontifikatet) Har de fel som anser att Franciskus är en påve ”åt vänster” eller ”populist”?

Jesus Kristus sade: Döm inte på det att du inte må bli dömd. Jag kan ännu mindre döma Franciskus, som är min påve som jag är skyldig att respektera, lyda och älska. I denna anda kan jag svara att påve Franciskus har satt de fattiga i centrum av sitt pontifikat och jag påminner mig att den den helige Johannes Paulus II, trots att han var mycket olik Franciskus, alltid upprepade utan att förtröttas, att vi kristna framför allt måste älska de fattiga

Påve emeritus Ratzinger har förklarat att Europas kris var antropologisk: människan vet inte längre vem hon är. Anser ni att detta är riktigt?

Ja, den främsta anledningen till att vi inte längre vet vilka vi är, är att vi inte längre tror att vi är skapade till Guds avbild. Och följden blir att vi inte längre har en egen identitet i förhållande till den övriga naturen.

Ni har skrivit en bok om livet efter detta. ”Is there an after? Death and hope.” Finns det ett liv efter detta? Hur föreställer ni er det?

Jag är 88 år gammal och det är också därför som jag varje dag tänker på livet efter detta, särskilt i bönen. Det är omöjligt att föreställa sig det, om inte på det sätt som Jesus Kristus har sagt till oss: vi kommer alltid att få vara med Honom och med Gud, vår Fader, tillsammans med våra bröder. Att redan idag leva i en relation med Honom, se där ett bra sätt att få en försmak av den glädje som väntar oss och som överskrider allt vad vi kan önska.

Hyser ni ibland tvivel på själens odödlighet och på uppståndelsen av de döda?

Ända fram till Kant hyste filosoferna tro på själens odödlighet, den sanna skandalen som vi kristna omfattar är de dödas uppståndelse. Inte tvivel, men rent konkret har det som följt mig och tröttat mig är frestelserna mot tron på den framtida frälsningen. Teologin är till hjälp för att överkomma dem men det som framför allt hjälper är bönen. Och vi får tröst av de tecken som ibland kommer från den andra sidan.–

Vilka tecken?

Tänk på alla de människor som blivit botade tack vare medling från Padre Pio. Och även de som – jag är säker på det –  kommer från Johannes Paulus II.

Kardinal Camillo Ruini, född 1931, har varit generalvikarie för Roms ärkestift och generalsekreterare och ordförande i den italienska biskopskonferensen. Han har varit mycket aktiv i massmedia gällande olika frågor, till exempel har han verkat mot lagen som tillåter artificiell insemination och även parnerskapslagarna i Frankrike har han argumenterat emot.

20191121

Copyright © 2019 L´Espresso (Settimo cielo) med benäget tillstånd från Sandro Magister

Översättning: Natasja Hovén

Från kardinal Ruini, se även:

”Det är mycket riskabelt att tala om
majoriteter och minoriteter.“

Liturgi och ekumenik: Hur skall det Andra Vatikankonciliet tillämpas?