Liturgi och ekumenik: Hur skall andra Vatikankonciliet tillämpas?

 

 

Benedikt XVI anser att det inte får finnas ett avbrott mellan kyrkans förflutna och dess nutid utan att det bör råda kontinuitet. Detta har han visat med sina senaste beslut varvid kritken har varit mindre än väntat och bravoropen desto flera. Här nedan följer kommentarer från Ruini, Amato och De Marco

av Sandro Magister

 

 

ROM, den 16 juli 2007 – För bara några månader sedan var de franska biskoparna mycket oroade över nyheten att Benedikt XVI var på väg att släppa fri mässan som bär namn efter Pius V. ”Ett sådant beslut sätter kyrkans enhet i fara”, skrev de mest upprörda av dem.

Men Benedikt XVI skjöt direkt från höften med sitt “motu proprio” som tillkännagavs den 7 juli. Men det kom ingen reaktion från de franska biskoparna och ej heller något fördömande. Och inte heller kom det från biskopana i de känsligaste länderna, Schweiz, Tyskland, Storbrittanien. Deras mest auktoritativa ledare hyllade tvärtom påven för hans beslut och gav positiva kommentarer: från den tyske kardinal Karl Lehmann till den engelske kardinalen Cormac Murphy O’Connor, båda betraktas som hörande till de progressiva krafterna.

Detsamma blev fallet med troskongregationens dokument som släpptes den 10 juli och som fastställer några oomtvistliga doktrinära sanningar om kyrkan. Dagens kritik gick inte att jämföra med den kritik som under sommaren år 2000 utslungades mot deklarationen “Dominus Iesus,” signerad kardinal Joseph Ratzinger, även av högt uppsatta kyrkliga dignitärer. Deklarationen behandlar i stort samma doktrinära ämnen. Kardinal Walter Kasper, som var en av kritikerna en gången, har definitivt stött det liknande Vatikan-dokumentet denna gång. ”Att klart och tydligt förklara sin egen position begränsar inte den ekumeniska dialogen utan snarare gynnar det den.” Och från Moskva beskrev metropliten Kirill av Smolensk, ordförande för det ryska ortodoxa patriarkatets främmande relationer, texten som ”en ärlig deklaration, och en uppriktig dialog kräver en klar vision av respektive positioner.”

Naturligtvis har kritik förekommit mot båda dokumenten, både inifrån och utifrån kyrkan, särskilt från protestanter och judar. Men i det katolska lägret begränsades protesterna till vissa kretsar, som mestadels var italienska. Det gällde liturgisternas och de intellektuellas kretsar eftersom deras tolkning av andra Vatikankonciliet är att det innebar ”en brytning” och ”en ny början”.

Bland liturgisterna var de mest ivriga att bekämpa påvens “motu proprio” Luca Brandolini, biskop i Sora, Aquino och Pontecorvo och medlem av den italienska biskopskonferensens liturgiska kommission. I en intervju med tidningen “la Repubblica” sade han:

“Jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Detta är ett av de olyckligaste ögonblicken i mitt liv som biskop och som människa. Det är en sorgens dag inte bara för mig utan för alla dem som levde och arbetade för andra Vatikankonciliet. Det som nu omkullkastats är en reform som många arbetade för och som kostade stora uppoffringar. Alla hade de sin grund i en önskan att förnya kyrkan.”

Bland de många teoretikerna som beskriver andra Vatikankonciliet som en ”brytning” och ”en ny början” har vi den som mest uttryckligen ställer sig fientlig emot påvens anordningar, grundaren och priorn för Bose-klostret, Enzo Bianchi, och historikern, expert på kristendomen, Alberto Melloni, som är en av författarna till den mest lästa ”Historien om andra Vatikankonciliet” i världen. För Melloni, är påve Ratzingers målsättning ingenting mindre än “att förlöjliga” och ”förstöra” andra Vatikankonciliet.

Men detta är inte sant för alla vet att Benedikt XVI:s tydliga måsättning, som han klart förkunnade och förklarade i sitt minnesvärda tal inför den romerska kurian den 22 december år 2005, är att befria konciliet från varje särskild tolkning, särskilt tolkningen av att det innebar ”en brytning” och ”en ny början” som är så kär för Bianchi och Melloni.

"Tanken på att det råder en bristande enhet”, sade påven i detta tal, ”risker att till slut skapa en klyfta mellan den förkonciliära kyrkan och den efterkonciliära”.

Den riktiga tolkningen av andra Vatikankonciliet är istället enligt Benedikt XVI den följande:

“... tanken att det handlar om en reform, om förnyelse inom det enda ämnet som är den kyrka som Herren har givit oss. Hon är ett ämne som hela tiden utvecklas och blir äldre och visare, men hon förblir alltid detsamma, det vandrande Gudsfolkets ämne.”

Motu propriet” som innebär ett frisläppande av den äldre mässordningen och det därpå följande dokumentet från Troskongregationen är båda tillämpningar av detta mål som påven har föresatt sig att befordra.

I följebrevet till biskoparna till motu propriet förklarar påven detta. Men han hade också den goda smaken att diskutera sina skäl den 27 juni, tio dagar före publikationen av motu propriet, inför en utvald grupp biskopar från olika länder, som inkluderade kardinalerna Lehmann, Murphy O’Connor, Jean-Pierre Ricard, Philippe Barbarin och André Vingt-Trois, de tre sistnämnda från Frankrike. Detta preliminära möte med påven bidrog till att dessa senare gav ett positivt mottagande till dokumentet.

Bland deltagarna vid mötet befann sig också från Italien kardinal Camillo Ruini. Den 8 juli, dagen efter publiceringen av ”motu propriet" publicerade han i den italienska biskopskonferensens tidning “Avvenire” den ledare som ni kan läsa här nedan.

Strax efter detta kan ni finna en intervju med sekreteraren för Troskongregationen, ärkebiskop Angelo Amato, som är medförfattare till dokumentet som presenterades nästkommande dag. Där besvarar han kritiken som de två senaste påvliga proklamationerna hade mött, vilket innefattade den som påven fick ta emot på grund av bönen om judarnas omvändelse som finns i Skärtorsdagens rit i missalet som bär den helige Pius V:s namn. Intervjun som publicerades i “Avvenire” den 11 juli, fördes av Gianni Cardinale.

Slutligen finner ni som en tredje kommentar som skrivits särskilt för www.chiesa, en anteckning gjord av Pietro De Marco, som är professor vid Universitetet i Florens och vid Centrala Italiens teologiska fakultet. Den säger en hel del sanningar


1. Omsorg om kyrkans enhet

av Camillo Ruini


För tio dagar sedan, i slutet av mötet som ägnades motu propriet om bruket av den romerska liturgin för andra Vatikankonciliet, önskade Benedikt XVI att personligen illustrera de motiv som låg bakom hans önskan att promulgera denna text.

Som det första och viktigaste av dessa motiv angav påven omsorgen om kyrkans enhet, en enhet som äger rum inte bara i rum, utan också i tid, och som är oförenlig med brytningar och motsättningar under de olika faserna i den historiska utvecklingen.

Detta betyder att påve Benedikt på nytt har tagit upp det centrala budskapet som hans tal till den romerska kurian den 22 december, 2005, innehöll. Där föreslog han fyrtio år efter konciliet, att nyckeln till tolkning av detta koncilium låg inte låg i ”tanken att det råder en brist på enhet”, utan snarare i ”förnyelsen av det enda ämnet, kyrkans obrutna tradition.”

På detta sätt bär han inte fram sin egen personliga åsikt eller teologiska preferens utan fullföljer istället Petri efterföljares plikt, som – det sade också konciliet självt i Lumen Gentium no. 23 - “är den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten mellan de många biskoparna och troende”.

På samma gång skriver påve Benedikt i brevet till biskoparna som medföljer motu propriet att den positiva anledningen som fick honom att ge ut det är att han önskar nå en intern förlikning inom kyrkan. Han påminner sig uttryckligen om hur han sett på de delningar som har sårat Kristi kropp över seklerna och säger att ”man hela tiden har intrycket att då dessa splittringar ägde rum ej tillräckligt gjordes av kyrkans ledare för att bibehålla eller återskapa en anda av försoning och enhet.”

Det är med hänsyn tagen till detta som vi ser det ”som en plikt.... att göra allt som står i vår makt för att göra det möjligt för dem som innerligen önskar det att förbli i denna enhet eller på nytt uppnå den.”

Det är bara om vi sätter oss in i detta tankesätt som vi helt och fullt kan förstå meningen med motu propriet och börja följa dess instruktioner på ett positivt och fruktbart sätt.

I själva verket har vi ingen grund att frukta att konciliets auktoritet kommer att ifrågasättas och att den liturgiska reformen kommer att betvivlas eller att Paul VI:s och Johannes Paulus II:s arbete kommer att råka i vanrykte, och påven upprepar detta flera gånger i dokumentet.

Paul VI:s missale förblir den ”normala”, den ”ordinarie” formen för den eukaristiska liturgin, medan det missale som användes före konciliet kan användas som en ”extraordinarie” form.”

Det handlar inte ”om två mässordningar” – klargör påven – utan om en tvåfaldig använding av en och samma romersk mässordning. Dessutom tillät Johannes Paulus II två gånger, först år 1984 och sedan år 1988, bruket av det förkonciliära missalet av samma anledningar som nu gjorde att Benedikt XVI önskade ta ytterligare ett steg i samma riktning.

Ett sådant ytterligare steg är emellertid inte något som är enkelt att applicera. Det kräver en konstruktiv och uppriktig vilja att dela den goda föresats som ledde Benedikt XVI i hans arbete med dokumentet, inte bara av den överväldigande majoriteten av präster och troende som är helt tillfreds med reformen som följde på andra Vatikankonciliet utan också av dem som förblir djupt fästa vid den tidigare formen.

I konkreta termer ombeds de förstnämnda att i mässfirandena inte fritt hänge sig åt de missbruk som det har funnits gott om och som har fördunklat Paulus VI-missalets andliga rikedom och teologiska djup.

Och de som älskar den gamla mässordningen ombeds att inte bara för principens skull gå ifrån den nya mässordningen. De visar sålunda att de accepterar Konciliet.

På så sätt undviker man risken att motu propriet som promulgerades som ett bidrag till enandet av kristenheten istället används till att splittra den.

I sitt brev till biskoparna understryker påven att dessa nya normer ”inte på något sätt förminskar” deras auktoritet och att deras ansvar för liturgin och för den pastorala omsorgen om de troende förblir lika stark som tidigare.

Som andra Vatikankonciliet lärde (Sacrosanctum Concilium, nr. 22), är i själva verket varje biskop: ”den som reglerar den heliga liturgin i sitt stift”, tillsammans med påven och under dennes auktoritet. Att inse dettaär också av största betydelse för att motu propriet skall kunna ge de produktiva resultat som var anledningen till att det skrevs.

2. Att veta vem vi är hjälper dialogen

En intervju med ärkebiskop Angelo Amato, sekreterare vid Troskongregationen


Fråga: Ers excellens, det första av de ”responsae” som Troskongregationen publicerade bekräftar än en gång att andra Vatikankonciliet inte ändrade kyrkans tidigare doktrin. Men är inte detta något som är helt klart och alltså inte behöver utsägas?

Svar: Jo, det borde vara så. Men olyckligtvis är det inte fallet. Det finns tolkningar av konciliet som från motsatta håll skulle vilja framställa det så att det senaste konciliet har inneburit ett brott med den katolska kyrkans tradition. En del säger att detta är något som länder konciliet till heder medan andra säger att det var en katastrof. Men det är fel att tro detta. Och det var lämpligt att på nytt säga det på ett klart och otvetydigt sätt, på samma gång som man påminde om det som den salige Johannes XXIII klart och tydligt bekräftade i sitt tal den 11 september, 1962, i konciliets början av: ”Konciliet ... önskar överföra den rena och odelade doktrinen, utan att något tagits bort eller försvagats...”. Denna säkra och oföränderliga doktrin, som vi troget bör lyda, måste undersökas och presenteras på ett sätt som passar vår tidsålder. Innehållet i “depositum fidei” eller sanningarna som vår vördnadsvärda doktrin innehåller, är en sak, medan sättet på vilket de uttrycks – fastän det alltid rör sig om samma mening – är ett annat.

Fråga: Det andra svaret (responsa) som är det viktigaste av allt behandlar frågan om ordet “subsistit in.” Hur skall detta ord tolkas, enligt ordet ”existerar”, ”består”, ju Kristi kyrka i den katolska kyrkan.

Svar: Detta påstående har i själva verket tolkats på flera olika sätt, och inte alla av dessa är förenliga med kyrkans konciliära doktrin. Kongregationens svar som bygger på konciliedokumenten och även på annalerna som innehåller studiet av konciliets arbete (de citeras i fotnötterna) bekräftar att ”den bestående naturen”, ”existensen”, ”varat” (”subsistensen”) betyder den eviga historiska kontinuiteten och förblivandet av alla de element som Kristus lät den katolska kyrkan få del av, i vilka Kristi kyrka konkret grundades här på jorden. Det är därför inte riktigt att tro att Kristi kyrka idag inte längre existerar någonstans eller att den endast existerar teoretiskt, eller “in fieri,” är under bildande, att den kommer att bildas i framtiden då alla de olika systerkyrkorna kommer att ha sammanstrålat eller återförenas, vilket ju är det som den ekumeniska dialogen har som mål. Nej. Kristi kyrka, som är en, helig och katolsk existerar i den katolska kyrkans historia.

Fråga: Men varför bekräftade då inte Konciliet helt enkelt – och detta är innehållet i det tredje svaret – att den katolska kyrkan ”är” Kristi kyrka och använde sig istället av verbet ”subsistit”?

Svar: Detta att man ändrade termen är inte, och kan inte tolkas som, ett brott med det förflutna. På latin är “subsistit in” en starkare form av “est.” Varats, existensens kontinuitet innebär att det råder en innehållsmässig och reell identitet mellan Kristi kyrka och den katolska kyrkan. Med uttrycket “subsistit in” önskade Konciliet uttrycka Kristi kyrkas unika natur som inte kan upprepas. Men på samma gång uttrycker frasen “subsistit in” också det faktum att det utanför den katolska kyrkans synliga struktur inte råder ett absolut ecklisalistiskt tomrum utan att man där kan finna ”flera element som kan leda till helgelse och sanning .... vilka är gåvor som verkligen tillhör Kristi kyrka och därför driver mänskligheten mot uppfyllelsen av hennes universalitet i historien”.

Fråga: Det fjärde svaret handlar om hur det hittills sagda berör det ekumeniska arbetet. Och tydliggör det inte anledningen till att andra Vatkankonciliet ger namnet ”kyrkor” åt de östliga kyrkorna, de ortodoxa och för-kalcedoniska kyrkorna, som är skilda från den fulla gemenskapen med Rom?

Svar: Svaret är klart. Dessa kyrkor som är separerade från Rom har verkliga sakrament och viktigast av allt, genom den apostoliska successionen äger de prästerskap och eukaristin. Det är därför som de kallas partikularkyrkor eller lokala kyrkor och systerkyrkor till de katolska partikularkyrkorna. Men till detta måste tilläggas att det i dessa systerkyrkor är något som saknas, ett “vulnus”, en brist, på grund av att de inte äger gemenskap med den katolska kyrkans synliga överhuvud som är påven, som är Petri efterträdare. Och detta är inte något av ringa betydelse utan en av de konstitutiva principer som vi finner inom varje partikularkyrka.

Fråga: Det sista svaret upprepar att benämningen ”kyrka” inte kan ges de kristna gemenskaperna som uppstod efter Reformationen under 1500-talet?

Svar: Detta är ett beklagligt faktum, jag håller med om det, men Konciliet bekräftar det, dessa gemenskaper har inte bibehållit den apostoliska successionen i prästvigningens sakrament och därmed berövat sig själva ett viktigt konstitutivt element som ingår i kyrkan. På grund av att de saknar det ministeriella prästdömet har dessa gemenskaper inte bevarat den äkta och fullständiga substansen i det eukaristiska mysteriet. Därför kan de enligt den katolska doktrinen inte kallas ”kyrkor” i sann mening.

Fråga: Gäller det även den anglikanska gemenskapen?

Svar: Ja.

Fråga: Ers excellens, vari ligger värdet i dessa “responsae”?

Svar: De äger en auktoritativ teologisk natur. Märk väl: Auktoritativ. De utgör en förklaring av det som Konciliet avsåg, formulerad av Kongregationen och uttryckligen bekräftad av påven.

Fråga: Texterna publicerades några få dagar efter ”motu propriet” som släpper fri den så kallade ”Pius V-mässan”. En del säger att detta inte var en tillfällighet utan rena strategin....

Svar: Detta är inte en kyrklig eller medial strategi. Våra dokument publiceras när de blir klara. Det är allt. Om vi skulle ta hänsyn till detta slags problem som inte har något att göra med oss då skulle vi riskera att av den ena eller den andra anledningen aldrig publicera dessa texter som biskoparna och många av de troende sedan länge väntar på.

Fråga: Hur som helst så tolkades dessa två händelser av en del som en stöt riktad mot det andra Vatikankonciliet.

Svar: Men det är det inte. I båda fallen finner vi en auktoritativ och ortodox utveckling, i katolsk mening förstås, av Konciliet. Den helige Fadern och vår kongregation tillsammans med honom använder sig inte av den hermeneutiska termen ”avbrott” eller motsättning mellan kontinuitet och utveckling inom traditionens ramar. Vi måste sluta upp med att betrakta den katolska kyrkans andra årtusende som en olycklig parentes som det andra Vatikankonciliet eller snarare dess anda högg bort med ett enda slag.

Fråga: Och ändå fruktar en del att dessa händelser kommer att skada den ekumeniska dialogen.

Svar: Det som sägs i dessa ”responsae” har redan sagts av Konciliet självt och upprepats av ett antal dokument efter Konciliet, särskilt av deklarationen “Dominus Iesus”. I praktiken innebär det inget annat än ett bekräftande av vad den katolska identiteten är för att med större lugn och mera effektivt kunna gripa sig den ekumeniska dialogen. När ens samtalspartner känner till ens identitet kan dialogen föras på ett mera uppriktigt sätt och förvirring undvikas.

Fråga: Ers excellens, det finns dem som anklagar motu propriet “Summorum Pontificum” för att vara fientligt mot Konciliet eftersom det ger full tillträdesrätt till ett missale vilket innehåller en bön om judarnas omvändelse. Är det verkligen mot Konciliets ordalydelse och anda att formulera en sådan bön?

Svar: Nej, det är det inte. I mässan ber vi katoliker alltid och i första hand om omvändelse. Och vi slår på bröstet tre gånger för att säga att vi inser våra synder. Och sedan ber vi om omvändelse för kristna och icke-kristna. Evangeliet gäller alla.

Fråga: Men man protesterar och säger att bönen om judarnas omvändelse definititivt ersattes av bönen där man ber Herren att hjälpa dem att bli mera trogna sitt förbund med Honom.

Svar: Jesus själv bekräftar i Markusevangeliet: ”Gör bot och tro på Evangeliet” och hans första samtalspartner var hans judiska bröder. Vi kristna kan inte göra bättre än att på nytt säga det som Jesus lärt oss. I frihet och utan tvång, naturligtvis, men också utan ett kritiskt fördömande av oss själva.

Fråga: För en tid sedan tillkännagav ni att en uppdaterad instruktion, ett andra “Donum Vitae,” var på väg som kommer att handla om de allra mest brinnande ämnena inom bioetik och bioteknologi. Hur långt har detta dokument kommit?

Svar: Detta är ett mycket känsligt dokument som kräver stor försiktighet i ordvalet. Jag tror att det ännu kommer att dröja länge innan det kan publiceras.

Fråga: Och dokumentet om naturrätten?

Svar: Vi håller ännu på att samla in material från olika internationella konferrenser om detta ämne. Konferenserna hölls på vår inrådan vid olika påvliga universitet och katolska institutioner över hela världen.

Fråga: Kommer det alltså att dröja innan vi får ett nytt dokument från er kongregation?

Svar: Nej, det kommer två texter snart. Det första handlar om en viss fråga i samband med det bioetiska området. Det andra behandlar ett problem i samband med missionerna. Men det är för tidigt att säga något mer om dem.


3. Medicinen påve Benedikt delar ut

av Pietro De Marco


I sitt brev “Summorum Pontificum,” har Benedikt XVI bestämt angivit att det “Missale Romanum,” som utgavs av Pius V and presenterades i en upplaga som Johannes XXIII hade sett över år 1962, är ett absolut giltigt och aktuellt uttryck för “lex orandi” – kyrkans norm när hon ber – liksom av “lex credendi” – hennes norm i tron. Tillsammans med missalet som Paulus VI promulgerade år 1970, utgör det en tydlig användning av den latinska kyrkans enda mässordning. Även om den i själva verket åsidosattes genom att folkspråken började användas i liturgin, har emellertid 1962 års missale aldrig ”lämnats” och alls inte ”avskaffats”. Det har i själva verket behållits i bruk eftersom det utgör ”ett kyrkans levande uttryck”.

Den nya legitimeringen av det romerska missalet som förkunnas genom “Summorum Pontificum” leder det katolska livet tillbaka till sin väsentliga natur som är att vara ”komplex” (“complexio”). Påven säger att den katolska historien före andra Vatikankonciliet är det sammanhang inom vilket Konciliets egen ”anda” försiggick och som är den ram inom vilken denna anda bör förverkligas. Många extremister har inte velat inse detta utan har istället sagt att den är ”oförenlig med det förflutna”.

Det uttalade målet ”inre försoning inom kyrkans famn” blir därför en del av det vidare medicinska ingripandet i den universella kyrkan, även oberoende av lokala spänningar med schismatiska minoriteter.

De sällsynta men häftiga negativa reaktionerna mot “motu propriet” bekräftar i själva verket i vilket trängande behov kyrkan är av påve Benedikts medicinska ingripande.

Dessa grupper har rest två allvarliga beskyllelser mot “Summorum Pontificum.”

Å ena sidan säger man att det har inkräktat på biskoparnas auktoritet eftersom detta beslut uppifrån, ifrån Rom, anses ha tagit ifrån den som är själva kyrkans liturgist, biskopen, den auktoritet han äger att forma och överse de liturgiska bruken och intentionerna hos de präster som han ålagt att fira mässan.

Å andra sidan anser man att motu propriet har introducerat en paradoxal form av liturgisk relativism, en liturgi ”på order” som är underkastad de troendes subjektiva preferenser.

Den andra invändningen är verkligen malplacerad. Om något – och det under flera årtionden – på ett farligt sätt har erbjudit ett farligt spektakel av “à la carte”-meny av liturgiska stilar, så är det den otyglade (och tidigt satta i bruk, genast efter Konciliet) missbruket av ”tolkningen” och ”inkulturationen” av mässans rit. Vem minns inte det självsvåldliga borttagandet av böner och gester, och det olagliga införandet av nya liturgiska texter, aktörer och placeringar? Detta ledde till en exodus av troende som begav sig ut på jakt efter mässritualer och stilar som mera skulle passa deras smak, vare sig den var konservativ eller progressiv. Detta problem har sedan en tid tillbaka varit välkänt: Benedikt XVI:s nyligen publicerade dokument föregicks av många varningar – framför allt av instruktionen “Redemptoris Sacramentum” som utfärdades i april, 2004 – som fördömde de överdrivna ”förvrängningarna och deras godtycklighet”.

Att den äldre riten nu kommit i bruk igen borde – i motsats till vad man förebrår den – tjäna som ett paradigm för att stablisera de fluktuerande liturgierna på de moderna språken. Som kardinal Karl Lehmann, de tyska biskoparnas ordförande, har noterat, utgör motu propriet en god anledning till att på nytt förespråka ett lämpligt ”ordinarie” firande av eukaristin och andra riter.

När det sedan gäller den första invändingen så är biskoparnas auktoritet just det ämne som Benedikt XVI:s följebrev till ”sina kära bröder biskoparna” handlar om. Där påminns de om att den äldre riten inte är en annorlunda rit utan att dess närvaro bland Gudsfolket är ett konstruktivt minne och att det är både legitimt och passande att fira den.

Den historiska traditionella rikedomen i den kristna tillbedjan är därför det som det är allra viktigast att värna om och biskopen-liturgisten bör utöva sin auktoritet för att gynna detta ändamål. Det är inte biskopen som helt autonomt och självständigt bestämmer vilken rit som skall användas. Denna har ju sitt centrum i Kristus. Inte heller är det upp till honom att bestämma om formen, denna tillhör framför allt den enda och universella kyrkan. Dessutom förklarar påven i brevet till biskoparna att just dessa män som var ansvariga för kyrkans enhet i det förflutna ofta misslyckades med att fullgöra sin viktiga uppgift att undvika en brytning och att hela den om den uppstod.

Så hur skall nu Benedikt XVI:s styrande dokument förstås?

Framför allt kommer den nya friheten att fira mässan som så olämpligt kallas ”förkonciliär” att tjäna till rättning, om än inte till reparation, av den orättmätiga praktiska och ideologiska splittringen som blev följden av det ”hyper-konciliära” tjugonde århundradet. Det är en brytning med den moderna kyrkans tradition, från femtonhundratalet fram till nittonhundratalet, och när det gäller språket, med hela traditionen.

Denna brytning var ejnågot som andra Vatikankonciliets liturgikonstitution avsåg. Den består de facto av ett förnekande av liturgin före reformen, och den insinuerar eller förklarar öppet att denna liturgi i sig själv var otillräcklig.

Sålunda kan vi förstå att Benedikts initiativ riktar sig mot den ideologiska och till sitt väsen ”revolutionära” tolkning som katolska teologiska och pastorala eliter företog av Konciliets innehåll och hur denna tolkning så sakta spridit sig till prästerskapet och församlingarna.

Men det finns ytterligare en aspekt. Den förnyade legitimiten av eukaristifirandet på latin och enligt 1962 års missale skulle kunna återföra balansen inte bara vad gäller de nuvarande excesserna i fråga om ritual, språk och arkitektur, utan också de ständiga tendenserna till att tömma firandena på deras sakramentala innehåll. Detta är tendenser som kan få oroande effekter på tron.

Det anses att missalet som utgavs den 26 mars år 1970, som hade sina rötter fast i traditionen och var resultatet av moget liturgiskt studium, borde ha varit tillräckligt för att uppnå dessa resultat. Ingen kan frånkänna Kongregationen för gudstjänstens firande förtjänsten av deras mycket stora arbete under årtiondenas lopp eller Johannes Paulus II hans passion för kyrkans liturgiska liv. Det är nog att läsa hans brev “Dominicae Cenae” som gavs ut i februari år 1980. Men vad har hänt med all denna rikedom i vardagens praktik? Har den kunnat leda och på samma gång ge innehåll åt tanken om ”liturgisk förnyelse” som dag för dag förverkligas av dilettanter som ofta inte har den blekaste aning om vad eukaristins helighet är för något eller mässoffret? Det behövs ingen långvarig reflektion för att komma på att det är omöjligt att bygga stora byggnader på sanden av post-konciliär retorik.

Men hur kan den tridentinska riten skänka en kraft som kan utjämna excesserna? Jo, de kan hämta den ur minst tre källor:

1. Det latinska språket hjälper till att bilda förståelse för ritens uråldriga karaktär. Den är en ursprunglig egenskap som nutiden varken kan förnedra eller sätta sig över för inne i detta språk har den sin naturliga hemort som visar på kontinuitet. Även ett tillfälligt men inte längre ”förbipasserat” besök hos den äldre latinska riten hjälper en att förstå att tradition och förnyelse nödvändigtvis hör ihop och äger en ömsesidig modererande verkan. Detta vet de få troende som under åren efter andra Vatikankonciliet har varit med och firat den latinska liturgin i klostren, de erfar det i än högre grad de som deltagit i de ”traditionalistiska” liturgierna.

2. Den gamla mässans rituella form och disciplin lär ut tron just genom sitt sätt att lära ut hur man ber. Särskilt mässfirandet ”i riktning mot Herren” – som inte innebär att ”vända ryggen mot folket”, som så många meningslöst har kallat det – tillsammans med hela församlingen, och altarets ovanliga placering i förhållande till dem som står omkring det, leder oss till ny reflektion om betydelsen av och bakgrunden till det heliga begreppet ”rymd och tid”. Det är en ny reflektion, men inte utförd ”på ett nytt sätt”: nej, den sker snarare på den väl upptrampade stigen av den katolska traditionen, både Västkyrkans och Östkyrkans.

Varken de församlade troende, ej heller deras känslor eller längtan efter social gemenskap är det som utgör “sacrificium missae.” Det är inte församlingens uppförande som är det viktiga. Frestelsen till ”aktiv liturgi” är en pragmatisk frestelse som liturgister, pastoralister och akritekterna som ritar de sakrala byggnaderna inte verkar inse. Tvärtom lyder den handling församlingen utför när den ber under normen av det sakramentala offret och hämtar sin kraft ur det. Handlingen tjänar det gudomliga mysteriet (“divina mysteria”). Den gudomliga prästen offrar sig själv åt Fadern. Celebranten och församlingen dras alla ner i detta svalg, i denna riktning. Mässans kanon framhäver detta förhållande och ger det den mest framträdande platsen.

Men symboliskt sett blir allting tydligare för de troende när de får se bortom altaret, bort mot Herren. Att befinna sig mitt emot Herren gör att man kommer ifrån frestelsen, även liturgins frestelse, att betrakta altaret som ”ett spektakel” (“spectaculum”) i centrum av församlingen. Är offrandet till Fadern av den ende prästen tillräckligt tydligt förklarat i den rådande konversationen mellan mässfiraren och folket? Idag är församlingen framför allt vänd mot mässfiraren och mässfiraren vänd mot församligen, vilket gör att prästen riskerar att bli målet för all uppmärksamhet om än inte alltings absoluta mittpunkt. Denna frestelse att anse att det är församlingen som är sakramentet, på bekostnad av det trinitära ”trons mysterium” som försiggår i den liturgiska handlingen, blir synligt varje söndag.

3. En liturgi som enligt en gammal och konstant tradition ”har sitt centrum i det allraheligaste sakramentet som lyser med ett strålande ljus” (som den store liturgisten Josef A. Jungmann uttrycker det) innebär en trosundervisning och predikande av Jesu reella presens i brödet och vinet, av känslan av ”Gud är med oss” som är så kärt för Joseph Ratzinger, teologen. Kort och gott, uppmärksamheten inför sakramenten såsom varande ett uttryck för verkligheten, bortom nivåerna – och de obestridliga men sekundära värdena – som utgörs av församlingens affektiva ”deltagande” i mötet.

Det är detta som verkar ligga bakom påve Benedikts beslut: hoppet att försöka att göra så att traditionens närvaro ibland oss tjänar som en medicin mot så många kristtroendes förvirring och desorientering. Hoppet som en “christifidelis laicus” (kristtroende lekman) som jag själv hyser är att med biskopens tillåtelse kommer prästerna att kunna fira mässa enligt Johannes XXIII:s missale åtminstone en gång i veckan, helst på en söndag eller annan festdag. Det kommer att hjälpa alla att åter kunna ta till sig den djupa betydelsen i den gamla liturgiska traditionen och leda till försoning mellan alla de olika kulturerna, generationerna och andligheterna inom kyrkan.

I vilket fall som helst måste det undvikas att bönen om att få fira den gamla latinmässan bara kommer att bli minoriteternas bön, minoriteter som ser sig själva som utestängda och föraktade. Biskoparna, de pastorala experterna och liturgisterna måste snabbt finna på lösningar som kan passa på situationen i de individuella stiften. Och från Rom, framför allt från Vatikanens kommission “Ecclesia Dei”, väntar vi oss solid ledning som förklarar hur motu propriet skall förverkligas, bortom de teologiska och andliga skälen som låg till grunden för det.

____________


Här är intervjun i vilken Ruinis ledare och intervjun med Amato publicerades, i den italienska biskopskonferensens tidning:

> Avvenire

__________


Katobs har följande även Sandro Magisters artikel som skrevs medan man väntade på motu propriet:

> Benedikt XVI liberaliserar den gamla mässriten – och förklarar varför (7.7.2007)

Läs även:

> Summer Assignment: Restudy the Doctrine of the Church (10.7.2007)

____________

Benedikt XVI:s tal den 22 december, 2005 riktat till den romerska kurian, angående hur det andra Vatikankonciliet skall tolkas:

> "Wake up, o man..."

> Katolsk observatörs svenska översättning av talet

__________

Copyright © 2007 www.chiesa med benäget tillstånd

Översättning: Natasja Hovén

20070722

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved