De som för dialog med lefebvristerna har ingen lätt uppgift. Ger de efter lite grann löper de risk att anklagas för att de sviker Andra Vatikankonciliet. Påven försöker göra detta och får ta emot kritik av en tysk teolog. Under tiden har många traditionalistgrupper slutit fred med Rom.

av Sandro Magister

ROM, den 2 juni, 2010 – Påven Benedikt XVI kommer om två dagar att resa till Cypern. Det blir den första gången som en påve besöker den ön, inbjuden som han är och välkomnad av den lokala ortodoxa kyrkan. Inte ens Johannes Paulus II lyckades med detta.

Men Benedikt XVI har också en annan ekumenisk dialog på gång.

En dialog som förs med efterföljarna till ärkebiskop Marcel Lefebvre, som fortfarande befinner sig i schism med den romerska kyrkan, på grund av att de tillbakavisar Andra Vatikankonciliets giltighet. (1)

___

I början av år 2009 vållade påvens beslut att häva exkommuniceringen av de fyra biskoparna som olagligt vigts av ärkebiskop Lefebvre (se fotot) en lavin av förvirring och kritik. Kungörelsen av beslutet var dåligt underbyggd och därför svårt att förstå för gemene man.

För att klargöra vad denna handling betydde sände Benedikt XVI ett brev till biskoparna den 10 mars i fjol. Där förklarade han att hävandet av exkommuniceringen var menat att kalla ”de som straffats på detta sätt till ånger och återvändande till enhet”. Och han underströk att försoningen ännu hade att komma eftersom dispyten var av läromässig natur och berörde accepterandet av Andra Vatikankonciliet och påvarnas efterkonciliära läroämbete.

Som bekräftelse på konfliktens läromässiga natur lät påven den påvliga kommissionen "Ecclesia Dei" – som har som uppgift att föra dialog med lefebvristerna och liknande grupper – administrativt inordnas under Troskongregationen.

I det nämnda brevet till biskoparna förklarade Benedikt XVI att kallelsen till enhet i tron är något som gäller samtliga kristna. Och det är därför ingen mening med att låta 491 seminarister, 6 seminarier, 88 skolor, 2 universitet, 117 bröder, 164 systrar och tusentals troende som utgör den lefebvristiska församlingen ”som om ingenting hänt driva bort från kyrkan”.

Men påven noterade också med sorg att det råder en brist på tolerans inom kyrkan både mot lefebvristerna och mot alla dem som ”understår sig att närma sig dem”.

Benedikt XVI själv är måltavla för denna intolerans. Hans skrev till biskoparna att på grund av hans ansträngningar att föra lefebvristerna tillbaka in i kyrkans hägn ”anklagar en del grupper öppet påven för att vilja vända klockan tillbaka till tiden före (andra Vatikankonciliet)”.  

Denna kritik har nyligen kommit fram igen, till och med i form av sofistikerade teologiska utsagor. Vi finner till exempel en intellektuellt snobbig kommentar av Eberhard Schockenhoff, professor i moralteologi vid universitetet i Freiburg, i aprilnumret av de tyska jesuiternas tidskrift "Stimmen der Zeit”, som vi kan finna i sin helhet översatt till italienska i senaste numret av "Il Regno".

Schockenhoff var lärjunge och assistent till Walter Kasper, som nu är kardinal och ordförande för det påvliga rådet för främjandet av den kristna enheten.

Schockenhoff skriver helt riktigt i sin kommentar att det verkliga meningsskiljaktigheten mellan den romerska kyrkan och lefebvristerna inte berör mässan på latin utan Andra Vatikankonciliets läror, särskilt läran om ecklesiologin och om samvetsfrihet och religionsfrihet.

Men han skriver även att Rom gör fel i att tvinga sig till restriktiva tolkningar av de konciliära texterna för att ge lefebvristerna en möjlighet att acceptera dem. Enligt Schockenhoff är det just detta som håller på att hända under mötena bakom stängda dörrar som organiseras av "Ecclesia Dei".

Kyrkan i Rom – skriver Schockenhoff – önskar dra ut ett verbalt erkännande av samvets- och religionsfriheten, som är hörnstenarna i den moderna kulturen, från inga mindre än lefebvristerna som är den moderna världens svurna fiender. Men att göra detta är detsamma som att försöka ”göra en cirkel till en kvadrat”, det är omöjligt. Ingen skulle någonsin kunna tro på uppriktigheten i en sådan försoning, även om den hade skrivits under.

Genom att fördöma den ”hermeneutiska dansen på spänd lina” som kyrkan i Rom använder sig för att förmå lefebvristerna att bli försonade med sig och som innebär att man gör våld mot den korrekta tolkningen av konciliet, citerar Schockenhoff gång på gång Ratzinger teologen och hans ”platonsk-augustinska uppfattning av samvetet”, en uppfattning som är ”alltför annorlunda”, skriver han, från den som vi finner i konciliets deklaration  "Dignitatis Humanae" om religionsfrihet.

Det arbete av Ratzinger som han citerar härstammar från 1992. Oförklarligt nog citerar Schockenhoff emellertid inte en mycket mera relevant och senare skriven text av Ratzinger, som han skrev efter det att han blev vald till påve.

Nyckeltexten i fråga är den sista delen av det minnesvärda tal som Benedikt XVI höll för den romerska kurian den 22 december, 2005, och som handlade om hur Andra Vatikankonciliet bör tolkas.

Genom att förklara hur man bör tolka Vatikankonciliet på rätt sätt, visar Benedikt XVI hur detta koncilium faktiskt införde några nya begrepp med hänsyn till det förflutna, men att dessa alltid togs fram i enlighet med ”kyrkans djupaste trosarv".  (se http://katobs.se/pope_kont_diskont.htm)

Och som ett exempel på detta samspel mellan det nya och kontinuiteten illustrerar påven just konciliets tankar om religionsfrihet som är det främsta tvisteämnet mellan kyrkan och lefebvristerna.

Från och med detta tal framkommer det tydligt att enligt Benedikt XVI kan lefebvristerna bara försonas med kyrkan om de accepterar allt som står i "Dignitatis Humanae" enligt tolkningen som påven gjort, och inte enligt en mera restriktiv eller ”platonsk-augustinsk” tolkning.

Här följer slutdelen av Benedikt XVI:s tal till den romerska kurian av den 22 december, 2005.

Och därefter kommer en detaljerad kommentar av fader Giancarlo Rocca, direktor för "Dizionario degli istituti di perfezione," om de traditionella grupper som blivit förda tillbaka till lydnad av den påvliga kommissionen "Ecclesia Dei" som är den institution som arbetar på att nå fram till en försoning med lefebvristerna. Kommentaren var införd i "L'Osservatore Romano" den 11 maj, 2010.

_______________


"I DENNA FÖRÄNDRINGSPROCESS SOM SKEDDE GENOM KONTINUITET
av Benedikt XVI

[...] I den stora debatten om människan, som kännetecknar den moderna tiden, måste konciliet i synnerhet, menade han, ägna sin uppmärksamhet åt antropologin. Å ena sidan måste det ställa frågan om förhållandet mellan kyrkan och hennes tro, och å andra sidan om människan och världen av idag (ibid. ss. 1066f). Frågan blir ännu tydligare om vi istället för den mera allmänna termen ”världen av idag” väljer en annan, mera precis: konciliet måste på ett nytt sätt definiera förhållandet mellan kyrkan och den moderna tiden. Detta förhållande hade redan fått en mycket problematisk debut i processen mot Galilei. Sedan bröts det helt då Kant beskrev ”religionen inom gränserna för det rena förnuftet” och då under den radikala fasen av franska revolutionen en bild av staten och människan spreds, som i praktiken inte ville medge något utrymme åt kyrkan och åt tron. Motsatsförhållandet mellan kyrkans tro och en radikal liberalism, mellan tron och naturvetenskaper som gjorde anspråk på att med sina kunskaper omsluta hela verkligheten ända till dess yttersta gränser, med den bestämda avsikten att göra ”hypotesen Gud” överflödig, hade under 1800-talet från kyrkans sida, under Pius IX, framkallat hårda och radikala fördömanden av den moderna tidens anda. Till synes fanns det alltså inget möjligt utrymme för ett positivt och fruktbärande samförstånd, och avvisandet från deras sida som uppfattade sig som den moderna tidens företrädare var lika energiskt. Men under tiden hade den moderna tiden också utvecklats. Man insåg att den amerikanska revolutionen hade erbjudit en modell av en modern stat, som skilde sig från de radikala tendenser som hade framträtt under den andra fasen av den franska revolutionen. Medan naturvetenskaperna åstadkom storartade ting, började de allt klarare reflektera över sina gränser, som deras egna metoder hade dragit, och de insåg att de inte var i stånd att förstå helheten av verkligheten. På detta sätt började de båda lägren att successivt öppna sig för varandra. Under perioden mellan de båda världskrigen, och ännu mer efter det andra världskriget, har katolska statsmän visat att det kan existera en konfessionslös (laico) stat, som likväl inte är neutral när det gäller högre värden, och som öser ur de stora etiska källor som kristendomen har öppnat. Den katolska socialläran, som så småningom har utvecklats, har blivit en viktig modell för ett alternativ mellan den radikala liberalismen och den marxistiska statsteorin. Naturvetenskaperna som utan förbehåll hade lärt sin egen metod, i vilken Gud inte hade någon plats, har blivit allt klarare medvetna om att denna metod inte omfattar hela verkligheten. Så öppnade de på nytt dörrarna till Gud, i medvetande om att verkligheten är större än vad den naturvetenskapliga metoden medger och kan omfatta.

Man kan säga att det hade formats tre kretsar av frågor, vilka vid tiden för Andra Vatikankonciliet väntade på ett svar. Först och främst var det nödvändigt att på ett nytt sätt definiera förhållandet mellan tron och de moderna vetenskaperna. Detta berörde för övrigt inte bara naturvetenskaperna, utan också de historiska vetenskaperna, ty enligt en viss skola krävde den historisk-kritiska metoden det sista ordet när det gäller tolkningen av Bibeln. Den gjorde anspråk på den totala ensamrätten för sin egen förståelse av de heliga Skrifterna och den motsatte sig på viktiga punkter den tolkning som kyrkans tro hade formulerat. För det andra måste man på ett nytt sätt definiera förhållandet mellan kyrkan och den moderna staten, som medger en plats åt medborgare av olika religioner och ideologier, genom att förhålla sig neutral och opartisk gentemot dessa religioner och ta på sig ansvaret för en ordnad och tolerant samexistens medborgarna emellan och garantera deras frihet att utöva sin religion. För det tredje var detta på ett mera generellt sätt förbundet med problemet rörande den religiösa toleransen – en fråga som krävde en ny definition av förhållandet mellan den kristna tron och världens religioner. I synnerhet måste man inför de i vår tid inträffade kriminella handlingarna av den nationalsocialistiska regimen, och sedan mera allmänt inför en lång, smärtsam och svår historia, på ett nytt sätt beskriva, värdera och definiera förhållandet mellan Kyrkan och Israels tro.

Det rör sig här om frågor av stor räckvidd – det var ämnena för konciliets andra del – vid vilka det i denna kontext inte är möjligt att mera utförligt dröja. Det är klart att det i alla dessa sektorer, vilkas helhet utgör en enda sammantagen fråga, en viss form av diskontinuitet har kunnat framstå. I viss mening har en diskontinuitet manifesterats, men när väl de olika distinktionerna mellan de konkreta historiska situationerna etablerats, har det framgått att kontinuiteten i principerna inte har övergivits – ett faktum som lätt kan förbises vid den första anblicken. Det är just i denna helhet av kontinuitet och diskontinuitet på olika nivåer i vilken den sanna reformens natur består. I denna process av nyhet i kontinuitet bör vi lära oss att mera konkret än tidigare förstå att kyrkans beslut rörande ”kontingenta” fakta – till exempel vissa former av liberalism eller av liberal tolkning av Bibeln – nödvändigtvis själva måste vara ”kontingenta” (beroende av omständigheterna), just därför att de hänför sig till en bestämd verklighet som i sig är föränderlig. Man måste lära sig att inse att i sådana beslut endast principerna uttrycker den förblivande och bestående aspekten som finns där i bakgrunden och som inifrån motiverar beslutet. I gengäld är de konkreta formerna inte lika permanenta; de beror av den historiska situationen och kan alltså vara underkastade förändringar. På detta sätt kan de grundläggande besluten förbli giltiga, medan formerna för deras tillämpning kan variera i nya sammanhang.

Så blir exempelvis religionsfriheten, när den skall vara ett uttryck för människans oförmåga att finna och omfatta sanningen och därför vill ge relativismen rangen av en lag, som från nivån av en samhällelig och historisk nödvändighet blir upphöjd till en metafysisk sanning och därmed berövas sin sanna mening, vilket får till följd att den inte kan accepteras av den som tror att människan är kapabel att inse sanningen om Gud och på grund av sanningens inneboende värdighet är bunden vid denna insikt. Däremot är det något helt annat att betrakta religionsfriheten som en nödvändighet som härrör ur den mänskliga samexistensen, och även som en inre konsekvens av sanningen, som inte kan påbjudas utifrån, utan som måste antas av människan enbart genom övertygelsens process.

Genom Deklarationen om den religiösa friheten Dignitatis humanae erkände Andra Vatikankonciliet och gjorde till sin egen en viktig princip i den moderna staten. Samtidigt har konciliet på nytt tagit fram kyrkans djupare trosarv. Kyrkan kan vara medveten om att så befinna sig i full samstämmighet med Jesu egen undervisning (jfr Matt 22:21), liksom även med martyrernas kyrka, med martyrerna från alla tider. Den gamla kyrkan bad på ett för den självklart sätt för kejsaren och för de politiskt ansvariga och den uppfattade detta som sin plikt (jfr 1 Tim 2:2). Men medan hon bad för kejsarna, vägrade hon däremot att tillbe dem, och därigenom förkastade hon statens religion. Urkyrkans martyrer dog för sin tro på Gud, den Gud som hade uppenbarat sig i Jesus Kristus, och just därför har de även dött för samvetsfriheten och för friheten att få bekänna sin tro, - en bekännelse som inte kan åläggas av någon stat, utan som endast kan antas genom Guds nåd, i samvetets frihet. En missionerande kyrka, som vet att hon skall förkunna sitt budskap för alla folk, måste nödvändigtvis engagera sig för trons frihet. Hon vill förmedla sanningens gåva som finns till för alla, och hon tillförsäkrar på samma gång folken och deras regeringar att hon inte vill förstöra deras identitet och deras kulturer, men att hon tvärtom bringar dem ett svar som de i djupet av sitt väsen förväntar sig, ett svar med vilket kulturernas mångfald inte går förlorad, utan genom vilket tvärtom enheten mellan människorna och därmed även freden mellan folken växer till.

Andra Vatikankonciliet har med den nya definitionen av förhållandet mellan kyrkans tro och vissa väsentliga element i det moderna tänkandet reviderat och även korrigerat vissa historiska beslut, men i denna skenbara diskontinuitet har det i gengäld behållit och fördjupat kyrkans innersta väsen och sanna natur. Kyrkan är, såväl före som efter konciliet, samma kyrka: en, helig, katolsk och apostolisk, på väg genom tiden. Hon fullföljer ”sin pilgrimsfärd igenom världens förföljelser och Guds tröst”, och förkunnar Herrens död till dess han kommer åter (jfr Lumen gentium, 8). De som hade hoppats att alla spänningar skulle lösas genom detta grundläggande ”ja” till den moderna tiden och att den på detta sätt förverkligade ”öppningen till världen” skulle ha förvandlat allt till en ren harmoni, hade underskattat de inre motsättningarna och motsägelserna i den moderna tiden själv. De hade underskattat den mänskliga naturens farliga bräcklighet, som i alla perioder av historien och i varje historisk konstellation utgör ett hot på människans väg. Dessa faror, tillsammans med människans nya möjligheter och hennes nya makt över materien och över henne själv, har inte försvunnit, utan antar i gengäld nya former; en blick på dagens historiska situation är ett klart bevis på detta. Och för vår tid förblir kyrkan ”ett tecken som blir motsagt” (Luk 2:34). Det är inte utan orsak som påven Johannes Paulus II, medan han ännu var kardinal, hade gett denna titel åt de andliga övningar som han predikade 1976 inför påven Paulus VI och den romerska kurian. Konciliet kunde inte ha avsikten att avskaffa denna Evangeliets ”motsägelse” med avseende på de faror och förvillelser som människan är utsatt för. Snarare var dess avsikt att undanröja de felaktiga och överflödiga motsägelserna, för att inför vår värld presentera Evangeliets krav i hela dess storhet och renhet.

Det steg som konciliet tagit för att gå den moderna tiden till mötes, som på ett ganska oprecist sätt presenterats som en ”öppning mot världen”, hör slutligen till det eviga problemet om förhållandet mellan tro och förnuft, vilket framträder under ständigt nya former. Den situation som konciliet måste ta itu med är utan tvivel jämförbar med händelser under tidigare epoker. Den helige Petrus hade i sitt första brev uppmanat de kristna att alltid vara redo att ge skäl (”apo-logia”) för sin tro, åt vem som än frågar om skälet (”logos”) för deras tro (jfr 3:15). Detta innebar att den bibliska tron skulle gå i diskussion och träda i relation med den grekiska kulturen, och att genom tolkningen lära sig var gränslinjen går, men samtidigt upptäcka den kontakt och affinitet som råder dem emellan genom förnuftet som givits av Gud.

När på 1200-talet, genom förmedling av judiska och arabiska filosofer, det aristoteliska tänkandet kom i kontakt med den medeltida kristendomen, som formats av den platonska traditionen, då tron och förnuftet riskerade att komma i en oförsonlig konflikt, var det framför allt den helige Thomas av Aquino som spelade rollen av förmedlare i detta nya möte mellan tron och den aristoteliska filosofin, i det att han satte tron i en positiv relation till den under hans tid rådande formen för förnuftigt tänkande. Den smärtsamma debatten mellan det moderna förnuftet och den kristna tron, som i sitt första skede hade fått en svår debut i och med processen mot Galilei, hade förvisso genomgått många faser, men med Andra Vatikankonciliet hade stunden kommit då en ny reflexion hade blivit nödvändig. I konciliets texter är detta innehåll säkerligen bara tecknat i stora drag, men dessa har bestämt den väsentliga färdriktningen, så att dialogen mellan religion och förnuft, som idag är särskilt viktig, har funnit sin inriktning på basen av Andra Vatikankonciliet. För närvarande måste denna dialog utvecklas med en stor andens öppenhet, men samtidigt med klarheten i urskiljandet av andarna, vilket världen med rätta väntar sig av oss just i denna stund. Därför kan vi idag med tacksamhet vända vår blick till Andra Vatikankonciliet. Om vi läser det och tar emot det med en rätt hermeneutik, med en riktig tolkning, kan det vara och alltmer bli en stor kraft för kyrkans ständigt nödvändiga förnyelse. [...]

__________


TJUGO ÅR EFTER "ECCLESIA DEI" – EN UTVÄRDERING

av Giancarlo Rocca


Den 2 juli, 1988, inrättades den påvliga kommissionen "Ecclesia Dei" med hjälp av det motu proprio med samma namn som författades av Johannes Paulus II. Målet var i början att främja återvändandet till full gemenskap med kyrkan för de präster, seminarister, ordensfolk, grupper och individer, som på grund av att de ogillade den av Andra Vatikankonciliet företagna liturgiska reformen, hade anslutit sig till det prästbrödraskapet Sankt Pius X, grundat av ärkebiskop Marcel Lefebvre. På grund av den biskopsvigning som ärkebiskop Lefebvre mot kyrkans lag hade företagit år 1988 befann sig prästbrödraskapet stå utanför kyrkan.

Senare kom "Ecclesia Dei" att utöka sin kompetens, och fanns till för alla dem som utan att tillhöra ärkebiskop Lefebvres grupper även de önskade bevara den tidigare latinska liturgin vid firandet av sakramenten, särskilt när det gällde eukaristin. "Ecclesia Dei" äger i praktiken uppdraget att vårda och bevara värdet i den latinska liturgi som kyrkan upprättade år 1962 i den av Johannes XXIII instiftade reformen.

Under de nästan 22 år som gått sedan dess har Ecclesia Dei-kommissionen åstadkommit betydande resultat.

När den grundades år 1988 gav den påvligt godkännande åt S:t Petrus prästbrödraskap och prästbrödraskapet Sankt Vincenzo Ferreri.

Det förstnämnda grundades genast efter schismen år 1988 och den förste superiorn var fader Joseph Bisig, som tidigare bistått ärkebiskop Lefebvre som föreståndare för Sankt Pius X-brödraskapet.

Det andra hade grundats år 1979 av fader Louis-Marie de Blignières, som ansåg att konciliets deklaration "Dignitatis Humanae" angående religionsfrihet stod i motsatsställning mot kyrkans traditionella lära och senare – efter det att han givit ämnet ett noggrannare studium – hade övertygats om att Andra Vatikankonciliet inte innebar ett brott.

Därpå följde påvliga godkännanden av det ena institutet efter det andra:

-  abbotsklostret Sainte-Madeleine, som grundades år 1970 av fader Gerard Calvet, en munk tillhörande den benediktinska Subiaco-kongregationen (godkänt år 1979);

- klostret Notre-Dame de l’Annonciation i Le Barroux, Frankrike, som grundades år 1989 som en kvinnlig gren till abbotsklostret Sainte-Madeleine;

- det heliga korsets mödrar, med sitt moderhus i Tanzania, som grundats år 1976 av syster Maria Stieren, som tillhörde den benediktinska missionsgrenen i Tutzing, och av fader Cornelio Del Zotto, som tillhörde den fransiskanska orden Frati Minori (1991);

- Jesu och Marie tjänare, grundat år 1988 av den tidigare jesuiten fader Andreas Hönisch, och som för närvarande har sin bas i Österrike (1994);

-  ”Les Chanoinessses Régulières de la Mère de Dieu”, grundade i Frankrike år 1971 och utgörande den kvinnliga grenen av ”Les Chanoines Régulier de la Mère de Dieu” ( 2000).

- Missionärerna tillhörande det Heliga Korsets orden, med moderhus i Tanzania, grundat år 1976 och som utgör den manliga grenen av Mödrar av det Heliga Korset (2004);

- Den helige Philip Neris institut, grundat år 2003 av fader Gerald Goesche, i Berlin (2004);

- Den Gode Herdens Institut, grundat samma år i Frankrike av fader Philippe Laguérie och några präster som hade lämnat Sankt Pius X-brödraskapet (2006);

- Kommuniteten ”Oasis de Jesús” grundad år 1965 av fader Pedro Muñoz Iranzo som har sitt moderkloster i  Argentina i Spanien (2007);

- Kristus Konungens institut (L'Istituto di Cristo Re Sommo Sacerdote (I.C.R.S.S.) , grundat år 2000 och med moderhus i Sieci, Florens (2008);

- Adoratrici del Cuore Regale di Cristo Sommo Sacerdote (Tillbedjerskor av Jesu Kristi konungsliga hjärta), grundat år 2000 i Sieci, Florens, kvinnlig gren av Kristus Kounungens insitut (2008).

- ett godkännande är på väg att tecknas för ”The Sons of the Most Holy Redeemer”, grundat år 1988 med moderkloster i Skottland och ”Fraternidad de Cristo Sacerdote y Santa María Reina”, Toledo, Spanien.

Det finns många flera kloster eller kommuniteter – antingen individuella eller kvinnokloster – vilka firar mässa enligt 1962 års liturgi, och det är omöjligt att räkna upp dem alla. Men det är nödvändigt att påminna om den resa som det brasilianska stiftet Campos företog, vars biskop som hade en liknande position som ärkebiskop Lefebvre lämnade sin post år 1981 under angivande av åldersskäl och sedan blev medlem i den helige Jean-Baptiste Marie Vianneys prästbrödrasällskap. År 2002 inträdde sällskapet åter i full gemenskap med kyrkan och gjordes till en personlig apostolisk administration – begränsad till området kring stiftet Campos – för de troende som önskar fira mässa enligt den tridentinska traditionen. Inom denna nya apostoliska tradition mottog Jungfru Marias obefläckade hjärtas institut, grundat år 1976, godkännande till rättigheter att fungera som stift år 2008.

Som vi kan se har ett visst antal institut fått påvligt godkännande till att fira mässa enligt den traditionella riten i kyrkan. Om man ser till dem ett och ett är de mycket små institut, men de betjänar ett ganska stort antal troende.

Den talrikaste gruppen verkar vara S:t Petrus prästbrödraskap, som har runt trettio hus i USA, omkring tjugo i Frankrike och några i vardera Österrike, Tyskland, Schweiz och Belgien. I Rom år 2008 anvisades brödraskapet en personlig församling för de troende som föredrar Pius V:s rit: De fick ta emot kyrkan Santissima Trinità dei Pellegrini och göra den till sitt centrum. De andra instituten är mycket mindre till storleken, med undantag för Kristi Konungens institut som finns i omkring femtio stift och omfattar runt 70 präster.

Det är i vilket fall som helst svårt att ange hur stort antal institut som ligger inom Ecclesia Dei-kommissionens ansvarsområde. Det sägs röra sig runt omkring 370 präster, 200 munkar och nunnor, ett hundra icke-vigda ordensfolk, 300 seminarister och några hundratusen troende.

På grund av detta ganska höga tal har "Ecclesia Dei" ibland varit mycket snabba med att bevilja påvligt godkännande till institut som har önskat komma tillbaka i kyrkans hägn. Detta sätt att arbeta sticker av betydligt om man jämför det med praktiken hos Kongregationen för religiösa institut och sällskap för apostoliskt liv där ett institut ofta måste vänta flera år innan kongregationen beviljar påvlig tillåtelse.

Det sätt på vilket dessa institut har godkänts är också betydelsefullt och det går att läsa sig till det i tillhörande dokumentation.

När den personliga apostoliska administrationen år 2002 upprättades för den helige Jean-Marie Vianneys prästbrödrasällskap beviljade biskopskongregationen sällskapet tillåtelse att fira eukaristin, de andra sakramenten och tidegärdens liturgi enligt den rit som Pius V hade stadfäst och med de tillägg som gjorts fram till 1963 inom Johannes XXIII:s pontifikat.  

När Ecclesia Dei-kommissionen år 2008 godkände Kristi Konungens institut presenterade man denna som ett sällskap av präster som önskade fira "decore ac sanctitate cultus liturgici secundum formam extraordinariam Ritus Romani."

År 2008 beviljade kommissionen även trappistklostret Mariawald i Tyskland en fullständig återgång till den liturgi som trappistorden använde sig av fram till 1963-1964.

De olika tillvägagångssätten framstår ännu tydligare om man begrundar att dessa institut, som finns upptagna i Annuario Pontificio, endast lyder under Ecclesia Dei-kommissionen, även om beviljandet av de påvliga rättigheterna bygger på konsultation med prefekten för Kongregationen för religiösa institut och sällskap för apostoliskt liv.

Två dokument utfärdade av Benedikt XVI har klargjort Ecclesia Dei-kommissionens handlingsområde och hur de troende som föredrar kyrkans äldre rit skall ha det med sitt liturgiska liv.

I motu propriet "Summorum Pontificum" av den 7 juli, 2007, förklarar påven att Paul VI:s mässordning är den ordinarie formen för bönen enligt den katolska kyrkans latinska rit, medan den som Johannes XXIII promulgerade är den extraordinarie formen. Detta betyder att ingen av de båda formerna av den enda latinska riten är något som ersätter den andra. På grund av detta har användandet av det romerska missalet från år 1962 frisläppts and regleras enligt de normer som anges i "Summorum Pontificum". Alla präster som önskar fira enligt den äldre riten kan göra det utan att be om tillåtelse. Och de religiösa instituten kan också fira enligt det äldre romerska missalet utan överrenskommelse med sin superior om det gäller reguljära eller permanenta firanden. Resultatet av dessa åtgärder vilket säkert är något som avsetts är att det inte får förekomma någon motsatsställning emlan Pius V:s missal och Paul VI:s eller vice versa – vilket skulle betyda att de blev till trätoämnen – utan det är nödvändigt att anse dem vara två former av en och samma rit.  

Det andra dokumentet är det apostoliska brevet och motu propriet "Ecclesiae Unitatem" av den 2 juli, 2009, med vilket påven företog en omorganisering och lät Ecclesia Dei-kommissionen lyda under Troskongregationen. Denna uppdatering av dess struktur är ägnad att anpassa den påvliga kommissionen till den nya situation som uppstod efter hävandet av exkommuniceringen – den 2 januari 2009 – av de fyra biskoparna som vigdes av ärkebiskop Lefebvre. Eftersom det när man nu försöker återföra Sankt Pius X:s prästbrödrasällskap till den kyrkliga gemenskapen rör sig om problem av framför allt läromässig natur, har Benedikt XVI beslutat sig för att utvidga Ecclesia Dei-kommissionens komepetens och placera denna direkt under Troskongregationen.

(ur "L'Osservatore Romano," den 11 maj, 2010)

______________


Påvens brev till biskoparna av den 10 mars, 2009, efter upphävningen av lefebvristernas exkommunicering:

> "If you bite and devour one another, take heed that you are not consumed by one another"

__________


Eberhard Schockenhoffs artikel i april-numret av de tyska jesuiternas tidskrift "Stimmen der Zeit":

> Versöhnung mit der Piusbruderschaft? Der Streit um die authentische Interpretation des Konzils

__________


Lefebvristernas hemsida:

> Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X

(1)Sandro Magister definierar prästbrödraskapet Sankt Pius X som en gruppering i schism med vilken ekumeniska samtal förs och att man inte erkänner Andra Vatikankonciliets giltighet. Det bör tilläggas att detta inte stämmer överens med hur varken detta prästbrödraskap eller Läroämbetet uppfattar situationen. Det finns läromässiga problem, vilka dock angrips med inomkyrkliga samtal. Någon ekumenik kan det således inte vara tal om, då det bara handlar om relationer inom en och samma kyrka. Den 27 maj i år sade Paris´ ärkebiskop, kardinal Vingt Trois, efter att ha lett tillbedjan med en grupp pilgrimer: "Jag anser er en del av min familj. Kyrkan är vår moder och vår familj...en familj väljer inte sina medlemmar". Red.