av Sandro Magister

ROM den 7 juli, 2007 – Det länge och med stor förväntan emotsedda “motu propriet” om mässriten sådan den var före 1970 års reform offentliggjordes idag tillsammans med ett brev riktat till biskoparna som förklaring från Benedikt XVI till dem.

De två dokumenten sändes för några dagar sedan i all hemlighet till alla biskopskonferensernas ordföranden och till nuntierna, som sedan såg till att de blev ivägskickade till alla världens biskopar.

“Motu propriet” är på latin, men Vatikanen har gjort ”icke officiella” versioner tillgängliga på olika språk. Datum för ikraftträdandet är den 14 september, 2007.

De nya reglerna som Benedikt XVI har fastställt vidgar rätten att fira mässan enligt de liturgiska böcker som Johannes XXIII publicerade år 1962 på samma gång som den fastställer som ”ordinarie” mässform i de katolska kyrkorna den form som Paulus VI implementerade år 1970.

Mässan enligt de liturgiska böckerna från år 1962 firas på latin, men gör det möjligt att läsa evangeliet och de andra läsningarna på moderna språk. Ingenting sägs i 1962 års missale om hur altaret och mässfiraren skall stå i förhållande till folket, mot det eller vända från det.

De två formerna av mässan, den ”ordinarie” från 1970 och den ”särskilda” från 1962 följer en aning olika kalendrar. Urvalet ur evangelierna och de andra läsningarna är inte alltid desamma. Men sådana skillnader är inte ovanliga i den katolska liturgin. Den ambrosianska riten som används i Milanos ärkebiskopsstift har sin egen kalender, egna läsningar och rit. Advent börjar till exempel sex söndagar före jul istället för fyra som i den romerska riten. Fridshälsningen görs innan offertoriet istället för innan kommunionen.

1962 års mässordning, som är den enda tillåtna för dem som önskar fira mässan enligt den gamla riten, innehåller inte längre bönen “pro perfidis Judaeis” – som antagligen betyder: ”för de judar som inte tror [på Jesus Kristus]” – inte heller andra formuleringar som i våra dagar är föremål för kritik. Dessa hade redan ändrats av Johannes XXIII. Dessa formuleringar existerade inte heller i dopriten, så som den iakttogs strax före Andra Vatikankonciliet. Även den riten godkänns nu av ”motu propriet”.

I brevet som medföljer motu propriet ber Benedikt XVI biskoparna att företa en värdering efter tre år, för att finna lösningar ifall ”allvarliga svårigheter” uppstår.

Här är länken till den officiella texten för ”motu propriet” på latin:

> "Summorum Pontificum..."

> Katolsk Observatörs inofficiella översättning

Följebrevet så som det i sin fullständiga form av påven sändes ut till biskoparna. Det innehåller påvens beslut om versaler och styckesindelning.

"Det positiva skälet som låg bakom mitt beslut..”

Mina kära bröder Biskopar!

Det är med stora förhoppningar och tillit till Er som jag här till er, i er egenskap av herdar, överlämnar denna text som är ett nytt apostoliskt brev i form av ett ”motu proprio" om tillämpningen av den romerska liturgin före 1970 års reform. Dokumentet har kommit till efter mycket reflekterande, många rådfrågningar och innerliga böner.

Nyhetsrapporter och bedömningar som gjorts utan det nödvändiga underlaget av information har vållat inte så lite förvirring. Vi har bevittnat reaktioner som är starkt divergerande och som sträckt sig från lyckligt accepterande till hård opposition och detta om en plan vars innehåll i själva verket ingen kände till.

Dokumentet kritiserades framför allt på grund av två farhågor, som jag nu i detta brev skulle vilja beröra på lite närmre håll.

* * *

För det första har vi farhågan att dokumentet skiljer sig från det som påbjöds av Andra Vatikankonciliet, man fruktar att det är ett av detta konciliums allra viktigaste beslut som här ifrågaställs. Det måste emellertid genast sägas att denna fruktan är helt ogrundad. I detta hänseende måste det först framhållas att missalet som Paulus VI publicerade och som sedan omarbetats och på nytt publicerats i två föjande upplagor av Johannes Paulus II, tydligen är och fortsätter att vara den gängse formen – forma ordinaria – av den eukaristiska liturgin. Den sista versionen av det romerska missalet före konciliet, som publicerades år 1962 under påven Johanes XXIII och användes under hela konciliet, nu kommer att kunna användas som en ”forma extraordinaria” till det liturgiska firandet. Det är inte lämpligt att tala om dessa två versioner av Missale Romanum som om de vore ”två riter”. Det rör sig snarare om ett tvåfaldigt användande av en och samma rit.

Beträffande användandet av 1962 års mässordning som en ”särskild form” (forma extraordinaria) av mässliturgin, skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att denna mässordning aldrig juridiskt avskaffades och därför i princip alltid har varit tillåten. Vid tidpunkten för introducerandet av den nya mässordnignen, tycktes det ej nödvändigt att utfärda särskilda föreskrifter som skulle reglera användandet av det tidigare missalet. Antagligen trodde man att det bara skulle röra sig om några få individuella problemfall, som fall för fall,lätt skulle kunna lösas på den lokala nivån. Därefter blev det emellertid snart tydligt att ett stort antal människor fortfarande var mycket fästa vid denna användning av den romerska riten, som var välkänd för dem alltsedan barndomen. Detta var särskilt fallet i länder där den liturgiska rörelsen hade givit många människor en omfattande liturgisk undervisning och en djup, personlig förtrogenhet med den tidigare formen för liturgiskt firande. Vi vet alla att i den rörelse som leddes av ärkebiskop Lefebvre trofastheten mot det gamla missalet blev ett yttre tecken på ens identitet. Anledningarna till schismen som uppstod över detta befann sig emellertid på ett djupare plan. Många människor som klart och tydligt accepterade att besluten som togs av Andra Vatikankonciliet hade bindande verkan och som troget ställde sig på påvens och biskoparnas sida, önskade trots detta att få tillbaka den form av den heliga liturgin som var så dyrbar för dem. Detta berodde framför allt på att mässfirandena på många ställen inte troget följde föreskrifterna i det nya missalet. Detta förstods i själva verket som att det tillät och till och med uppmuntrade kreativitet, vilket ofta ledde till förvrängningar av liturgin som var svåra att uthärda. Jag talar av egen erfarenhet då jag själv upplevt denna period med alla sina förhoppningar och sin stora förvirring. Och jag har sett hur godtyckliga förvrängningar av liturgin vållade individer som var fast förankrade i kyrkans tro stor smärta.

Påven Johannes Paulus II kände sig sålunda tvingad att i sitt motu proprio Ecclesia Dei (2 juli 1988), ge riktlinjer för användandet av 1962 års missale. Det innehöll emellertid inte detaljerade föreskrifter utan vädjade rent allmänt till att biskoparna på ett frikostigt sätt skulle besvara ”de legitima önskningarna” hos de troende som begärde att få tillgång till detta bruk inom den romerska riten. På samma gång ville påven först av allt hjälpa Pius X-sällskapet att läka en smälek som hade blivit dem allt mera bittert. Olyckligtvis har en sådan förlikning ännu inte ägt rum. Ett antal kommuniteter har trots detta tacksamt använt sig av de nya möjligheter som Johannes Paulus motu proprium gav upphov till. Å andra sidan kvarstår det ett stort antal svårigheter rörande bruket av 1962 års mässordning utanför dessa grupper, på grund av avsaknaden av exakta juridiska former, särskilt på grund av att biskoparna i dessa fall ofta fruktade att konciliets auktoritet skulle ifrågasättas. Omedelbart efter Andra Vatikankonciliet stipulerades det att begäran om att få använda sig av 1962 års missale skulle begränsas till den äldre generationen som hade växt upp med den, men under tiden har det blivit tydligt att ungdomar har upptäckt denna liturgiform, känt sig attraherade av den och i den funnit en form för möte med den allraheligaste eukaristins mysterium som har varit särskilt lämpad för dem. Därför har det uppstått ett behov av tydligare juridiska regler som inte hade kunnat förutses vid tiden för 1988 års motu proprio. De nuvarande föreskrifterna avser också att befria biskoparna från att ständigt på nytt behöva ompröva hur de skall ställa sig till olika situationer.

* * *

Å andra sidan utttrycktes i diskussionerna fruktan avseende det väntade motu propriet som bestod i att man trodde att möjligheten till ett vidare bruk av 1962 års missale skulle leda till förvirring eller till och med till splittring inom församlingarna. Denna fruktan tycks även den vara helt grundlös. Bruket av det gamla missalet förutsätter en viss grad av liturgisk utbildning och en viss kunskap om latin, ingendera finner man ofta förhanden i våra dagar. Redan utifrån dessa konkreta antaganden står det klart att det nya missalet kommer att förbli den ordinarie formen för den romerska riten, inte bara på grund av de juridiska föreskrifterna, utan också på grund av hur den aktuella situationen för de troende församlingarna ser ut.

Det är sant att det har förekommit överdrifter och ibland samhälleliga aspekter som på ett olämpligt sätt har kopplats ihop med hur de troende som var fästa vid den äldre latinska liturgitraditionen sett på saken. Er människokärlek och pastorala försiktighet kommer att bli en sporre och ett rättesnöre som kan hjälpa upp detta tillstånd. I själva verket kan de två formerna av den romerska ritens implementering vara något som leder till ett ömsesidigt berikande. Nya helgon och en del av de nya förorden kan och bör sättas in i det gamla missalet. Ecclesia Dei-kommissionen som är i kontakt med olika organisationer som är varmt fästa vid det äldre bruket, kommer att studera hur man rent praktiskt skall kunna gå till väga i detta avseende. Mässfirandet enligt Paulus VI:s missale kommer att på ett mera övertygande sätt än som hittills varit fallet kunna uppvisa den sakrala karaktär som drar många människor till det tidigare bruket. Den säkraste garantin som visar att Paulus VI:s missale kan förena församlingarna och vinna deras kärlek ligger i att det firas med stor vördnad och i överensstämmelse med de liturgiska direktiven. Detta kommer att locka fram hela den andliga rikedomen och det teologiska djupet som vi finner i denna mässordning.

* * *

Nu kommer jag till det positiva skäl som låg bakom mitt beslut att ge ut detta motu proprio som förnyar det som gavs ut år 1988. Det handlar om att vi bör komma till ett inre förlikande i kyrkans hjärta. När vi ser tillbaka i det förflutna, till de skiljelinjer som under flera århundraden har slitit Kristi brud i tu, vi alltid har känslan av att i de kritiska ögonblicken när dessa splittringar ägde rum, inte tillräckligt gjordes av kyrkans ledare för att bibehålla på nytt nå förlikning och enhet. Man får intrycket av att underlåtelser från kyrkans sida till en del beror påi klandret som kyrkan får för att hon inte lyckades bilägga dessa tvister. Denna blick tillbaka i det förflutna ålägger oss som idag en skyldighet, nämligen att anstränga oss allt vi kan för att möjliggöra för dem som verkligen önskar enhet att förbli i den enheten eller att på nytt uppnå den. Jag tänker på en sats i det andra brevet till Korinthierna där Paulus säger: ”Jag talara fritt till er, bröder i Korinth. Mitt hjärta står öppet för er. Ni har det inte trångt hos mig, det är i ert eget bröst som det är trångt. Ge mig lika för lika – till er som är mina barn säger jag så – och öppna era hjärtan, ni också!” (2 Kor 6:11-13). Paulus talade säkert utifrån ett annat sammanhang men hans uppmaning kan och måste beröra även oss, just i fråga om detta ämne. Låt oss öppna våra hjärtan och skapa utrymme där för allt som tron själv tillåter.

Det råder ingen motsättning mellan de två formerna av den romerska mässordningen. I liturgins historia finner vi tillväxt och utveckling, men inte någon brytning. Det som tidigare generationer uppfattade som heligt, det förblir heligt och stort även för oss och kan inte plötsligt helt förbjudas eller ens betraktas som skadligt. Det tillkommer oss alla att bevara de rikedomar som har utvecklats inom kyrkans tro och genom bön och att ge dem den plats som anstår dem. Det behöver inte framhållas att prästerna i de församlingar som bekänner sig till det tidigare bruket inte som en principsak kan utesluta firandet enligt de nya böckerna. Att utesluta den nya riten helt, det vore inte detsamma som att erkänna dess värde och helighet.

* * *

Som sammanfattning, kära bröder, skulle jag nu vilja starkt framhålla att dessa nya föreskrifter inte på något sätt förminskar er egen auktoriet och ansvar, varken i fråga om liturgin eller om den pastorala omvårdnaden om de troende som blivit er anförtrodda. Varje biskop är i själva verket den som sköter liturgifrågan inom sitt eget stift (jfr. Sacrosanctum Concilium, 22: "Sacrae Liturgiae moderatio ab Ecclesiae auctoritate unice pendet quae quidem est apud Apostolicam Sedem et, ad normam iuris, apud Episcopum").

Ingenting har alltså tagits ifrån biskopens auktoritet, vars roll förblir rollen hos den som övervakar det som görs i lugn fridfullhet. Om det skulle uppstå några problem som församlingsprästen ej kan lösa, kommer den lokale ordinarien alltid att vara i stånd att ingripa, i fullt samförstånd med allt som föreskrivs i motu propriets nya föreskrifter.

Dessutom inbjuder jag er, kära bröder, att till den Heliga stolen sända en redogörelse för era erfarenheter, tre år efter det att detta motu proprio har börjat gälla. Om verkligt allvarliga svårigheter uppstår, kan man alltid finna sätt att avhjälpa dem.

Kära bröder, med tacksamhet och förtröstan överlämnar jag nu till era hjärtan som herdar dessa sidor och motu propriets föreskrifter. Låt oss alltid ha i åtanke aposteln Paulus ord som han riktade till prästerna i Efesos: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod” (Apg 20:28).

Jag överlåter dessa föreskrifter till Marias kraftfulla medling, hon som är kyrkans moder, och jag ger min apostoliska välsignelse till er, kära bröder, till församlingsprästerna i era stift och till alla era medarbetar, liksom till alla de troende som ni satts att vårda er om.

I Peterskyrkan i Rom, den 7 juli 2007

Översättning: Natasja Hovén