De föreslår som en gemensam nämnare mellan muslimer och kristna de två ”största buden”, de som säger att vi bör älska Gud och vår nästa. De finns i både Koranen och evangelierna. Hur kommer kyrkan i Rom att reagera?

av Sandro Magister

ROM, den 12 oktober, 2007 – För ett år sedan, en månad efter Benedikt XVI:s minnesvärda tal i Regensburg, skrev 38 framstående muslimer ett öppet brev till påven, där de sade sig instämma i några av hans åsikter och vara oeniga med honom i andra.

De 38 muslimerna var hemmahörande i olika länder och tillhörde olika skolor av islamskt tänkande. Det var första gången i den muslimska världen som en sådan olikartad grupp människor talade med en enda röst och förklarade islams principer för den största kristna kyrkans överhuvud, i syfte att nå ”ömsesidigt förståelse av varandras synpunkter”.

Över de följande månaderna skrev ytterligare personer på så att de 38 plötsligt var uppe i 100. Ett år senare har de 100 blivit 138 och de har offentliggjort ännu ett brev.

Jämfört med det första, har detta andra brev utvidgat den avsedda mottagarskaran. Förutom att det har påve Benedikt XVI som adressat är det också adresserat till Bartolomeus I, den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, till Alexej II, patriarken i Moskva, och till överhuvuden för 18 andra östliga kyrkor, till Rowan Williams den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, till ledarna för det världsvida förbundet bestående av de lutheranska och reformerta kyrkorna, metodist- och baptistkyrkorna, till Samuel Kobia, generalsekreterare för Kyrkornas världsråd och slutligen till ”alla övriga ledare för kristna kyrkor”.

När det gäller innehållet stödde det första brevet uppfattningen att det borde stå var och en fritt att utöva sin egen trosinriktning ”utan några som helst begränsningar”.

Det framhävdes där att islam var en religion som bygger på förnuftet, på samma gång som den framhäver att Gud är absolut transcendent (överjordisk).

Brevet uttryckte i klara ordalag den begränsning den islamska doktrinen ålägger sina adepter när det gäller att ta till krig och våld som lösning på problem, och fördömer de ”utopiska drömmarna som säger att ändamålet helgar medlen".

Brevet avslutades med en förhoppning om en fortsatt god relation mellan islam och kristendomen, grundad på kärleken till Gud och nästan, de ”två största buden” som Jesus ger oss i Mark 12:29-31.

Det andra brevet tar upp tråden exakt där det första lämnade den och bygger på den slutsats som det brevet kom fram till. Budet som säger att vi skall älska Gud och vår nästa – som man finner både i Koranen och i Bibeln – är det ”allmänna och övergripande ord” som ger mötet mellan islam och kristendomen ”sin allra mest solida teologiska grund att bygga på”.

Brevets innehåll diskuterades och finslipades under ett möte som hölls i september i Jordanien i det kungliga Aal al-Bayt-institutet för islamiskt tänkande, som sponsras av kung Abdullah II.

Brevets skribenter är övertygade om att före detta brev, ”hade muslimerna aldrig givit den kristna världen ett så starkt förslag som bygger på en gemensam ståndpunkt”.

Aref Ali Nayed – en libysk teolog som undertecknade både det första och det andra brevet och som är en författare som är välkänd hos Chiesas läsare underströk att avsändarna av brevet är muslimer av alla olika riktningar, sunniter, shiiter, ibaditer, ismaeliter, ja´fariter.

"Istället för att kasta sig in i polemik, har undertecknarna av brevet antagit den traditionella och allmänna islamska uppfattningen att man respekterar den kristnas heliga skrift och ber de kristna att följa denna mera, inte mindre, troget."

De 138 undertecknarna kommer från 43 länder. En del av dem bor i Europa eller USA, men de flesta bor i muslimska länder: från Jordanien till Saudiarabien, från Egypten till Marocko, från Emiraten till Jemen, men också i Iran, Irak, Turkiet, Pakistan och Palestina.

En del av dem som skrivit under brevet – inkluderande Aref Ali Nayed, som har varit docent vid det Påvliga institutet för arabiska och islamska studier i Rom – har vid ett flertal tillfällen mött framstående personer inom Vatikanens kuria.

De första kontakterna togs för ett år sedan. Men kyrkan i Rom har inte uttryckt sin uppskattning av brevet förrän efter publicerandet av det andra brevet.

Den 12 oktober sade kardinal Jean-Louis Tauran, president för det Påvliga rådet för interreligiös dialog på Vatikanradion:

"Detta är ett mycket intressant dokument som har nyhetens behag, eftersom det är en gemensam skrivelse från både sunniter och shiiter. Det är inte polemiskt och det innehåller många citat från både Nya och Gamla testamentet. [...] Det innebär ett mycket positivt nytt tecken, för det visar att god vilja och dialog kan övervinna fördomar. Det är en andlig infartsväg till den interreligiösa dialogen och jag skulle vilja kalla det för en dialog mellan olika andligheter. Både muslimer och kristna måste besvara en enda fråga: Är Gud verkligen den ende guden i ditt liv?"

Detta brev visar att det råder en stark överensstämmelse mellan den syn på den interreligiösa dialogen som brevet visar upp och den som Benedikt XVI företräder.

Den senaste gången som påven berörde ämnet var den 5 oktober.

Han talade då till medlemmar för den Internationella teologiska kommissionen om ”naturlagen” och de tio budorden som ”grunden till ett universellt etiksystem” som gällde för ”alla män av god vilja och dessas samveten, vare sig de är sekulära människor eller troende tillhörande de olika religionerna".

Och de tio budorden sammanfattas i de två ”största” buden som handlar om att älska gud och sin nästa. De betyder att ”underkasta sig Guds vilja, Han som är källa till och domare av allt som är gott och som låter oss se att vår nästa är vår like"

Och det är dessa två budord som utgör själva kärnan i brevet till påven från de 138 muslimerna.

___________

Den fullständiga texten till brevet från de 138 finns på brevets officiella webbsida, på engelska, franska, italienska och arabiska:

http://www.acommonword.com/index.php?lang=en&page=option1

Listan på alla de 138 personerna som skrivit under brevet i alfabetisk ordning finner man under denna länk:

http://www.acommonword.com/index.php?lang=en&page=signatories

Och här följer det officiella sammandraget av brevets innehåll:

Ett ord som är gemensamt för oss och för er

I Guds, den Barmhärtige Förbarmarens namn!

Muslimer och kristna utgör tillsammans över hälften av världens befolkning. Utan fred och rättvisa mellan dessa två religionssamfund kan det inte råda någon varaktig fred i världen. Världens framtid beror på om muslimer och kristna kan hålla fred med varandra.

Grunden för denna fred och förståelse finns redan. Det är en del av båda trosriktningarnas grundläggande principer, nämligen kärleken till den Ende Guden och kärleken till Nästan. Dessa principer kan vi finna gång på gång i islams och kristendomens heliga skrifter. Att Gud är en Ende och att det är nödvändigt att vi älskar Honom och att vi älskar vår nästa, det är det som är den gemensamma grunden för islam och kristendomen. Det följande är bara några exempel:

Om Guds enhet säger Gud i den heliga Koranen:

”Säg: Gud är en,
Gud den Evige;
Ej har han fött och ej är han född,
Och ingen är hans like.”

(Sura A-Ikhlas (Renheten), 112:1-2).

Om vikten av att älska Gud, säger Gud i den heliga Koranen:

”Åkalla din Herres namn och ägna dig helt åt honom!”
(Sura Al-Muzzammil (Den Överhöljde, 73:8).

Om nödvändigheten av att älska sin nästa, sade profeten Muhammed: ”Ingen av er äger tro om ni inte älskar er nästa så som ni älskar er själv.”

I Nya testamentet sade Jesus Kristus:

Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren,
och du skall älska Herren, din Gud,
av hela ditt hjärta, av hela din själ,
av hela ditt förstånd och hela din kraft.

Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.
Något större bud än dessa finns inte.” (Mark 12:29-31).

I en heliga Koranen uppmanar Gud den Allsmäktige muslimerna att anbefalla de kristna och judarna – bokens folk på följande sätt:

Säg: ”I som fått skriften, kommen hit och för ett ord,
som må vara gemensamt för oss och eder,
att vi nämligen ej skola dyrka någon annan än Gud
och ej sätta något vid hans sida,
och att den ene av oss ej skall taga den andre
till herre istället för Gud”,
men om de vända sig bort, så säg:
”Vittna, att vi äro Gud undergivna!”
(Sura Aal ‘Imran (´Imrans släkt) 3:57)

Orden: vi skall ej taga den andre till herre istället för Gud, och orden: dyrka ej någon annan än Gud, betyder att älska Gud mer än något annat. De hänvisar alltså till det första och största av alla buden. Enligt en av de äldsta kommentarerna om den heliga Koranen och som äger störst auktoritet betyder orden: ”att vi ej skall taga den andre till herre istället för Gud” att ”ingen av oss bör lyda den andre och därmed brista i lydnad mot det som Gud har befallit oss”. Detta hänvisar till det andra budet, ty rättvisa och religionsfrihet är en viktig del i kärleken till nästan.

Därför bjuder vi muslimer, i lydnad mot den heliga Koranen, er kristna att komma samman med oss på grunden av det som är gemensamt för oss båda, som är det som är det viktigaste i vår tro och trosutövning: de två buden som säger att vi bör älska Gud och älska vår nästa.

Översättning: NH

___________

Talet som Benedikt XVI höll i Regensburg den 12 september, 2006

Brevet till påven från de 38 muslimerna – som sedan blev 100 – och som avsändes i oktober 2006:

> The Regensburg Effect: The Open Letter from 38 Muslims to the Pope (18.10.2006)