(katobs.se) Fyra kardinaler har i ett brev till påve Franciskus rest fem frågor, eller "dubia", över vissa punkter i hans exhortation om familj och äktenskap, Amor Laetitia. De menar de på detta sätt visar större trohet till påven och traditionen än om de skulle tiga. Framförallt handlar det om huruvida kyrkan kan tillåta heliga kommunionen åt de som befinner sig leva under äktenskapsbrott. Då påven inte besvarat frågorna har kardinalerna nu gått ut i offentligheten. Detta har tagits upp som en akt av olydnad närmast och kommentarer har inte saknats som knappast hedrar kyrkans vingårdsarbetare.

Således gick redaktören för La Civilta Cattolica, p. Antonio Spadaro SJ, omedelbart ut i en högst ungdomlig, för att inte säga pueril, kampanj mot kardinalerna. Detta inte i den tidskrift som han är redaktör för, jesuiternas ansedda La Civiltà Cattolica. Utan på Twitter. Spadaro är en stor anhängare av de sociala medierna, vilket han också skrivit en bok om. Nu tweetade han direkt att vad påven skrivit kan inte diskuteras, sedan att kardinalerna bara hör vad de vill höra. Vidare har han på olika illa dolda twitterkonton gått ut i en sorts sarkasmer och blinda utfall av teatraliskt slag, riktade mot kardinalerna och deras vänner, i denna stil:

It is too scary for some to live without clear rules guiding their every step. Poor souls. Trusting in God is freeing.

Frånsett det föraktfulla tonfallet, måste man undra över vad denna oro att katoliker följer sin kyrkas regler, grundar sig på.

Efter detta har även en fader Pio Vito Pinto vid Vatikanens domstol, Rota Romana, menat att kardinalernas dubia kan kosta dem kardinalstiteln. Påven har den rätten, påpekar han hotfullt. Kardinal George Pell däremot blev tillfrågad om han höll med om frågorna som kardinalerna ställt. Varvid han svarade: Hur kan man ställa sig så man inte håller med, när det är en fråga?

Det verkar med andra ord som om de skiljaktligheter som fanns redan innan synoden öppnades 2014, ännu kvarstår. De fyra kardinalerna har flera bakom sig som ställer sig framförallt frågande. I juli sände 45 respekterade teologer ett brev till alla nu levande kardinaler och patriarker, 218 stycken. Man vädjade om en korrigering och ett förtydligande av vissa avsnitt i Amor laetitia med hänvisning till risken att den gudomliga lagen relativiseras och själar på detta sätt riskeras att förloras. De fyra kardinalerna - de som idag ömsom hånas, ömsom prisas, är således toppen på ett isberg.

Vilka är de?
De fyra kardinalerna förtjänar en presentation. Kardinalerna Brandmüller, Cafarra, Burke och Meisner har alla tidigare givit ut texter om dessa frågor.

Kardinal Walter Brandmüller är kanske världens idag mest meriterade kyrkohistoriker, med både tidskriftsserier och uppslagsverk bakom sig. Han kommer från protestantisk bakgrund, och känner således väl även den världen. Under en konferens i Rom 2010 firade kardinal Brandmüller heliga mässan vid ett av högaltaren i Peterskyrkan i den mässordning som följts sedan tusen år, men upphörde efter den sk liturgireformen på 1970-talet. Detta var första gången sedan 1976. Han har varit mycket engagerad i äktenskapsfrågan, särskilt gällande hans hemland, Tyskland. Han ser på Amoris Laetitia som en "nystart" för det katolska äktenskapet och framhåller många avsnitt av både djup och mening, anpassade till vår tids generationer, deras lässätt och levnadsvillkor.

Kardinal Carlo Cafarra var ordförande för Johannes Paulus II: s Institut för Äktenskap och Familj, senare i det påvliga rådet för familj och Troskongregationens expert på familjefrågor. År 2006 fick vi ett skriftligt tillstånd direkt från kardinal Cafarra att översätta hans tal från Valencia om äktenskapet i det moderna samhället. Detta är väl värt att läsa idag.

Kardinal Raymond Burke är ledande kanonist var tidigare prefekt för kyrkans Högsta domstol. Idag är han Cardinalis Patronus för den Suveräna Orden av Malta. Han ingår i kongregationen för gudstjänst och sakrament, samt helgonförklaringskongregationen. Han engagerar sig gärna för enskilda ärenden och projekt, bland annat har han stött dottern till S. Ginna Molla, så detta vår tids helgon får en vallfartsort. Han är också Lourdes trogen när malteserna är där och hjälper gamla och sjuka.

Kardinal Joachim Meisner slutligen är ärkebiskop av Köln i 26 år, en av påve Johannes Paulus II;s närmaste vänner, även Benedikt XVI:s. Kardinal Meisner är en stor Sverigevän Han kom flera somrar med en hel busslast med präster från ärkestiftet i Köln till domkyrkan bland annat. Han vinnlade sig om att tala med så många församlingsmedlemmar han någonsin kunde och memorerade namn och visade stort intresse för de enskilda ödena.

Det handlar således om fyra meriterade personer, men också pastoralt aktiva och känsliga för vårt tids problem, ända ner till den enskilda personen.

Oron fanns redan från början
För de som följde synoden under hösten 2015 så är det inte förvånande att det ännu finns olika meningar om resultatet. Under själva synoden fanns det en stor oro över arbetsmetoderna, och framförallt var man oenig om den kommitté som skulle sammanfatta synoden. Det visade sig också att delar av sammanfattningen var skrivna redan innan synoden avslutats, och således hade man föregått vad synodfäderna verkligen kom fram till.

Vid en läsning av Amoris laetítia ser man spåren av olika viljor. I många stycken betonas vikten av sammanhållna familjer, inte minst med tanke på barnen. När så kapitel åtta kommer verkar som det nästan är en omöjlig uppgift för den moderna människan att leva efter dessa ideal. Det är som om kyrkan talade med två tungor; idealens, som få kan leva efter - och verklighetens, som innebär "urskiljande" av varje enskild historia för sig.

“Således kan det inte längre enkelt bli sagt att all dessa i en "irregulär situation" lever i ett tillstånd av dödssynd och är förnekade den heliggörande nåden (301)."

Redan under synoden 2014 fanns det ett stort motstånd till att man skulle ge absolution även om de troende faktiskt lever i utomäktenskapliga förhållanden, och så att säga göra denna möjlighet till en. knappt ens oskriven, regel. Av 183 röster fanns det 79 emot - alltså nästan hälften av synodfäderna var emot det, som idag framställs som om det handlar om fyra-fem kardinaler bara.

Vi publicerar här en artikel av biskop Athanasius Schneider från Kazakstan. Biskopen har gjort sig känd för sina genomarbetade föreläsningar och skrifter i olika frågor. Särskiilt handlar det om olika tendenser, som han finner utmana kyrkans tradition och tro.

En profetisk röst från fyra kardinaler tillhörande
den Heliga Romersk-katolska kyrkan

av biskop Athanasius Schneider

“Jag kan inte skada sanningen, bara främja den” (2 Kor 13:8)..

Rörda av “djup pastora oro” offentliggjorde fyra kardinaler som tillhör den Heliga Romersk-katolska kyrkan, nämligen hans eminens Joachim Meisner, emeritbiskop av Köln, hans eminens Carlo Caffarra, emeritärkebiskop av Bologna, hans eminens Raymond Leo Burke, den Suveräna Malteserordens patron och hans eminens Walter Brandmüller, emeritordförande av den påvliga kommissionen för vetenskaperna, den 14 november 2016 fem frågor, de så kallade Dubia (latin för tvivel) riktade till den Helige Fadern och till kardinal Gerhard Müller, prefekten för Troskongregationen, jämte ett följebrev. Kardinalerna ber påve Franciskus “att förklara hur det apostoliska skrivelsen Amoris laetitia, särskilt kapitel 8, och de avsnitt som berör de skilda som gift om sig och sakramenten och kyrkans morallära.

I skrivelsen som bär titeln “Att söka klarhet: en appell att lösa upp knutarna i Amoris laetitia “, säger kardinalerna, “som för många – biskopar, kyrkoherdar, troende – i dessa avsnitt ser en förändring i kyrkans disciplin gentemot de personer som är skilda men lever i en ny förbindelse, eller att de till och med lär ut denna förändring.” När de säger detta har kardinalerna inte gjort något annat än fastställt fakta inom kyrkans liv. Dessa fakta finns fastställda genom de pastorala riktlinjer som framlagts av olika stift och genom offentliga förklaringar från en del biskopar och kardinaler som säger att i en del fall kan omgifta skilda katoliker tillåtas att mota den Heliga kommunion, även när de för övrigt utövar de rätter som den gudomliga rättvisan reserverar för giltiga gifta äktenskapspartner.

Eftersom de har begärt att få klarhet i denna sak, som på en gång handlar om sanningen och heligheten i äktenskapets sakrament, botgöring och eukaristi, har de fyra kardinalerna nu uppfyllt sin grundläggande plikt som biskopar och kardinaler. Denna plikt består i att aktivt medverka så att den genom apostlarna överlämnade uppenbarelsen förblir helig och att troget tolka den. Det var framför allt Andra Vatikankonciliet som påminde alla medlemmar av biskopskollegiet, vilka är rättmätiga efterföljare till apostlarna, om deras skyldigheter: “Detta tillvaratas visserligen inte genom en högtidlig akt, bidrar dock i högsta grad till den universella kyrkans väl. Alla biskopar måste nämligen befordra och skydda trons enhet och hela kyrkans enhet” (Lumen gentium, 23, jfr även Christus Dominus, 5-6).

Biskoparna och kardinalerna, om de är uppfyllda av uppriktig kollegial tillgivenhet för Petri efterföljare och Kristi ställföreträdare på jorden, och riktar en offentlig vädjan till påven följer de andra Vatikankonciliets lära (jfr. Lumen gentium, 22), ty på detta vis erbjuder de påven “en tjänst för påvens allra högsta tjänst” (jfr. dekretet Apostolorum successores, 13).

Hela kyrkan bör i våra dagar tänka på att den heliga Ande inte utan orsak inspirerade aposteln Paulus att i brevet till Galaterna skriva om sina offentliga tillrättavisning av Petrus. Man måste vara förtröstansfull och tro att påve Franciskus tar emot denna offentliga vädjan från de fyra kardinalerna i aposteln Pauli anda, när denne för kyrkans väl gav en broderlig tillrättavisning. Vi ber att orden som vår store kyrkolärare, den helige Thomas av Aquino, uttalade, upplysa och stärka oss:

“Där som tron löper fara måste man även offentligen tillrättavisa sina överlydande så som aposteln Paulus gjorde; och liksom Augustinus skriver om detta: “Självaste Petrus gav de ledande det exempel att när de kom bort ifrån den rätta vägen, skulle väl ta emot när underlydande tillrättavisar dem” (Summa theol., II-II, q. 33, 4c).

Påve Franciskus har upprepade gånger bett om en öppen och orädd dialog mellan alla lemmar i kyrkan beträffande frågor som har att göra med själarnas frälsning.

I den apostoliska skrivelsen Amoris laetitia talar påven om nödvändigheten att

“ytterligare fördjupa de doktrinära, moraliska, andliga och pastorala frågorna frimodigt. Herdarnas och teologernas reflektion kommer om den är trogen kyrkan, ärlig, realistisk och kreativ, att hjälpa oss till större klarhet” (Amoris laetitia, 2).

Dessutom bör förhållandet på alla nivåer inom kyrkan vara fritt från en anda av rädsla eller skrämsel, såsom påve Franciskus sagt vid ett flertal tillfällen.

I ljuset av dessa påvens förklaringar att grundsatsen i dialogen och på grund av att han förespråkar acceptans för en legitim pluralitet som Andra Vatikankonciliets dokument befordrade, blir man förvånad över de ovanligt hårda och intoleranta reaktionerna som en del biskopar och kardinaler uttalar mot den lugna och försiktiga förfrågan från de fyra kardinalerna. Bland dessa intoleranta reaktioner kan man läsa kommentarer av följande slag: De fyra kardinalerna är dumma, naiva, heretiska, önskar schism, ja man har t o m jämfört dem med de arianska heretikerna.

Sådana obarmhärtiga uttalanden visar inte bara på intolerans, att man inte önskar dialog och en vrede som är oförnuftig utan även att man kapitulerat för möjligheten att få säga sanningen, en kapitulering för relativism i lära och praxis, i tro och liv. Denna klerikala reaktion mot de fyra kardinalernas profetiska stämma bevisar hur maktlösa vi numera står inför sanningen. En så kraftig reaktion har bara ett syfte: att få sanningens röst att tiga, denna röst som bevisligen stör och irriterar den fridfulla otydliga tvetydigheten hos dessa kritiker tillhörande prästerskapet.

De negativa reaktionerna på de fyra kardinalernas offentliga förklaring erinrar om den allmänna doktrinära förvirringen under 300-talets arianiska kris. Under den förvirring som vi upplever idag om vår katolska lära kan det vara alla till tjänst att citera vad den helige Hilarius av Poitiers, den s.k. “västvärldens Athanasius”, sade:

“Ni (biskopar av Gallien) som ännu är trofasta med mig i Kristus, förblev orubbliga när ni hotades av företrädare för heresi och nu tar ni med ert motstånd bort all kraft i det oförskämda i denna heresi. Ja, bröder, ni har segrat och vi som delar er tro fröjdas storligen däröver. Er obrottsliga ståndaktighet har vunnit er dubbel ära: att bevara ett rent samvete och att ge ett ärevördigt exempel åt andra. (Hil.  De Syn., 3).

Er (ni biskopar av Gallien) oövervinnliga tro bevarar den härliga äran som finns i ett rent samvete och framhärdar på säkert sätt i Kristus, i det att den tillbakavisar allt som är slugt, tvivelaktigt och fegt, och bekänner och bevarar sin frihet. Efter den stora smärta som vi alla led på grund av de gudlösas handlingar mot vår tro, kan vi endast bland oss själva bevara vår gemenskap i Kristus efter det att man började plåga kyrkan med dessa trakasserier som gör biskoparna vreda, avsätter prästerna, gör folken förtvivlade, hotar tron och gör att vår Herres lära bestäms av godtycke och människors våld. Med er oanfrättade tro handlar ni inte som om ni inget visste och påstår inte att ni skulle kunna stå ut med detta, eftersom ni vet att ni då skulle råka illa ut på Yttersta dagen” (Hil. De Syn, 4).

“Jag har sagt det som jag själv tror, i övertygelsen om att jag gjort min plikt som soldat i kyrkans tjänst, vilken jag tillhör i Kristus, och skickar er dessa brev eftersom de utgör evangeliets lära och de är en röst som jag upplåter i akt av mitt ämbete. Er plikt är det att tala med varandra, vara försiktiga och att sträva efter att ni det som ni hittills bekänner med bergfast tro må ni bevara med trosvisst samvete i era hjärtan” (Hil. De Syn, 92).

Följande ord från den helige Basilius den Store till de latinska biskoparna kan under några aspekter även passa in på den situation som i våra dagar begär klarhet i trosläran, inklusive våra fyra kardinaler:

“Det enda brott som i våra dagar bestraffas på det gruvligaste är det noggranna iakttagandet av fädernas tradition. Vi attackeras inte på grund av rikedomar, ära eller andra världsliga ting. Vi står på arenan och kämpar för vårt gemensamma arv, för den sanna trons skatt som överlämnats oss av kyrkofäderna. Ni som älskar era bröder, sörj med oss över att de frommas munnar täpps till och över att de djärva och hädiska människornas läppar som talar orättfärdigt tal emot Guds lagar, dessa tillåts att öppnas. Sanningens pelare och grund har rasat och sprängts i alla riktningar. Men vi, som på grund av vår oansenlighet blir förbisedda, från oss tar man bort rätten att tala” (Ep. 243, 2.4).

Kardinal Blase Cupich (Chicago) har kritiserat de fyra kardinalerna.

Idag blir de biskopar och kardinaler som kräver klarhet och försöker göra sin plikt genom att heligt och trofast bevara tolkningen av den gudomliga uppenbarelsen som vi har tagit emot beträffande äktenskapets sakrament och eukaristin inte bannlysta, som biskoparna i Nicea blev under den arianska striden. I motsats till den arianska striden – skrev biskop Rudolf Graber av Regensburg år 1973, har bannlysningen av biskoparna blivit ersatt av strategier som vill få dem att tysta och att förtala dem.

En annan förkämpe för den katolska tron under den arianska striden, den helige Gregor av Nazians, beskrev mycket tydligt hur de flesta herdarna i kyrkan förhöll sig under denna tid. Låt det oss och alla biskopar det bli en varning när vi lyssnar på denna store kyrkolärares röst:

“Herdarna har säkert gjort vanvettiga ting eftersom de med få undantag – som antingen nonchalerades på grund av att de inte var viktiga eller motstod man dem på grund av deras dygd, och vilka man under inflytande av den helige Ande lät falla som ett frö för en ny blomstring och återfödelse för Israels– alla gav efter för kompromissen, med den enda skillnad att en del genast gav efter och andra först senare. En var anförare för helgerånet och andra anslöt sig till honom när kampen började, antingen på grund av rädsla, egennytta, smicker eller – vad som mest kan urskuldas – på grund av ignorans” (Orat, 21,24).

När påve Liberius år 357 undertecknade den s.k. Formeln av Sirmium med vilken man avsiktligt undvek den dogmatiskt definierade begreppet “homo-ousios“ oc exkommunicerade den helige Athanasius för att få frid och endräkt med de arianska och semiarianska biskoparna i Östkyrkan, blev de katolska troende och några få biskopar, framför allt den helige Hilarius av Poitiers, djupt skakade. Den helige Hilarius överlämnade det brev som påve Liberus skrev till biskoparna i Östkyrkan, och där han meddelade dem Sirmium-formuleringen och att Athanasius blivit exkommunicerad. Påve Liberius ville till varje pris ha frid och lugn och ro även på bekostnad av den gudomliga sanningen. I sitt brev till de irrläriga latinska biskoparna Ursacius, Valens och Germinius, där han meddelade dem ovanstående beslut, skrev han att han föredrog fred och endräkt framför ett martyrium (jfr. Denzinger-Schönmetzer, Nr. 142).

Vilken dramatisk kontrast vi ser i påve Liberius inställning till följande övertygelse hos den helige Hilarius av Poitiers:

“Vi skaffar oss inte frid på bekostnad av sanningen, i det att vi gör eftergifter för att få rykte om oss att vara toleranta. Frid skaffar vi om vi rättfärdigt kämpar i enlighet med den helige Andes regler. Annars finns det risk för att vi förbinder oss i hemlighet med otroheten som vi ger det vackra namnet frid” (Hil. Ad Cost. 2,6,2).

Den salige John Henry Newman kommenterade dessa tragiska och ovanliga ting med följande visa och välbalanserade uttalande:

“Fast det är historiskt riktigt är det samtidigt inte doktrinärt fel att en påve som privat lärare kan ta fel och ännu mer kan biskopar ta fel när de inte undervisar enligt formen, så som vi kan se hur de tog fel under 300-alet. Påve Liberius och de många biskoparna i Rimini borde ha undertecknat en eusebiansk formel i Sirmium och trots detta misstag kan påvar vara ofelbara när de talar “ex cathedra” (Trehundratalets arianer, 1876).

De fyra kardinalerna har med sin profetiska stämma som ber om doktrinär och pastoral klarhet, en stor förtjänst framför sitt samvete, framför de otaliga enkla katolska troende i våra dagar som på grund av sin trohet mot Kristi lära om äktenskapets oupplöslighet blivit trängda mot den kyrkliga marginalen. Framför allt har de fyra kardinalerna en stor förtjänst inför Kristus. För deras modiga röst kommer deras namn att på Yttersta dagen lysa med ett strålande sken. De lydde nämligen sitt samvetes röst och erinrade oss om aposteln Paulus ord :

“Jag kan inte skada sanningen, bara främja den“ (2 Kor 13,8).

Säkert kommer de prästerliga kritikerna av de fyra kardinalerna att på Yttersta domens dag inte ha så lätt att rättfärdiga sig och förklara varför de gjorde så hårda angrepp mot den rättfärdiga, ädla och förtjänstfulla sak som de fyra medlemmarna av det heliga kardinalkollegiet framförde.

De följande av den Helige Ande inspirerade orden behåller sin profetiska giltighet framför allt inför den i våra dagar så utbredda förvirringen i fråga om lära och praxis beträffande äktenskapets sakrament:

”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst!” (2 Tim 4:3-5).

Låt oss hoppas att alla som i våra dagar ännu tar allvarligt på sitt doplöfte och sina prästerliga och biskopliga löften få erfara Guds kraft och nåd för att med den helige Hilarius kunna uttala följande ord:

”Jag vill alltid leva i landsförvisning, om man bara på nytt börjar att förkunna sanningen” (Hil. De Syn, 78)

Denna kraft och nåd önskar vi av hela hjärtat våra fyra kardinaler och dem som kritiserar dem.

den 23 november 2016

+ Athanasius Schneider

Anton Schneider föddes i Tokmok, Kirghiz SSR i dåvarande Sovjetunionen. 1973 flyttade han med sin familj till Tyskland. När han anslöt till orden Canons Regular of the Holy Cross of Coimbra, fick han namnet Athanasius. Han prästvigdes den 25 mars 1990. Sedan 1999 har han undervisat vid prästseminariet i Karaganda. År 2006 biskopsvigdes han i Rom av Angelo Cardinal Sodano. 2011 blev han hjälpbiskop i Astana. Han är även generalsekreterare i Biskopskonferensen i Kazakstan. Biskop Athanasius Schneiders bok Dominus Est: It is the Lord! är utgiven ut på Newman House Press. Titeln Corpus Christi: Holy Communion and the Renewal of the Church har publicerats av Lumen Fidei Press. Övriga artiklar av och om biskop Athanasius Schneider på katobs.se:
En ny syllabus för 2000-talet... 
”Vi upplever just nu kyrkans fjärde stora kris”
Ett hopp för hela kyrkan