av Christophe Geffroy

Av monsignore Nicola Bux kom det i början av oktober ut en bitande skarp bok, La riforma di Benedetto XVI (Benedikt XVI:s reform), som gör rättmätig boskillnad mellan en nödvändig reform och revolution. Ett sådant vinkling kan hjälpa till att öppna vägen för den liturgiska fred som påven önskar. I Italien har boken väckt våldsam debatt. Hur blir det i Frankrike? Vi hoppas att samma sak kommer att ske här och initierar nu debatten genom att publicera nedanstående exklusiva intervju.

La Nef: Ni skriver att ”liturgin har blivit ett slagfält” (sid. 69). Varför och på vilket sätt har en sådan situation kunnat uppstå att man till och med har förlorat själva förståelsen för liturgin? Ni visar det i er bok.

Nicola Bux: Det är sant att jag ägnat hela tredje kapitlet åt ”slaget om den liturgiska reformen”, och detta slag har utkämpats två gånger, först gången under Andra Vatikankonciliet och därpå efter konciliet. Skälet till konflikten är tolkningen av liturgin. Är den – liksom själva tron som kyrkan äger – i kontinuitet med traditionen eller utgör den ett brott? Det parodoxala ligger i att nyskaparna använt sig av urkyrkans modell för att ge stöd åt sin uppfattning att liturgin behövde förnyas, och det har traditionalisterna också gjort, men dessa har gjort det för att lämna saker och ting i det tillstånd som var. Vi befinner oss inför samma ”synd” i det ena och det andra fallet: den att betrakta det som är äldre som något omgivet av särskild pietet (”arkeologism”) (som något man vill fasthålla till varje pris utan hänsyn tagen till den helige Andes verkan, ö.a.) och som redan påven Pius XII avslöjade i Mediator Dei (1947).

Pontifikalhögmässa enligt extraordinär ordning, söndagen den 11 oktober 2009.
Santa Maria della Speranza, Battipaglia.

Vilka åtgärder kan man då vidta för att korrigera det som uppstått och undvika att förlora den liturgins anda som är ett möte med mysteriet som är införlivat i kyrkans tradition, hon som är Kristi levande kropp? Det är nödvändigt att förstå att liturgins utveckling är något organiskt, något som försiggår hela tiden, nästan omärkligt. För att kunna ta sig ur den återvändsgränd vi nu befinner oss i, bör man studera Sacrosanctum concilium och kritiskt undersöka hur denna encyklika tillämpats efter konciliet. Men det är framför allt den ”fred” som Benedikt XVI utlyste med sitt motu proprio Summorum Pontificum som skulle kunna stilla det liturgiska grälet. Påven anmodar oss där att studera liturgins historia, dess lära och ordningsregler för att sedan kunna undervisa de nya generationerna och ge dem en möjlighet att kunna förstå liturgin. Okunnighet leder alltid till fördomsfullhet och bristande objektivitet.

La Nef: I flera avsnitt i boken tycks Ni vilja dra ner påven Paulus VI:s roll i reformen (t.ex. i s. 101-102), vilja säga att han inte hängde med i reformen. Det står dock utom allt tvivel att Paulus VI följde de olika skedena i reformen på mycket nära håll, är det då inte ett konstgrepp Ni tar till för att ursäka dennes ansvar för den liturgiska katastrof som följde på reformen?

Nicola Bux: Som vi alla vet, var Paulus VI:s roll i Andra Vatikankonciliet mycket stor. Det är tack vare hans ingripande i modererande syfte som konciliet alls kunde nå fram till ett avslutande helt. Vi vet också att han kom med en del liturgiska rättelser till mässordningen (Ordo Missae) av 1969. I sin berömda homilia av den 29 juni, 1972, påvisade han ”röken från Satan” som trängt in i kyrkan. Han kände alltså väl till att reformen hade utsatts för missbruk. Naturligtvis behövdes påvens ledning eller godkännande för att Consilium ad excequendam Constitutionem de sacra liturgia skulle kunna avancera. Verk av seriös halt som nyligen utgivits i Italien bekräftar denna analys.

I förordet till motu propriet Summorum Pontificum läser vi att liturgin endast kan förstås inom ramen för kyrkans tradition, och att den måste bevaras och respekteras av hennes högsta myndighet, vilket innefattar påven själv. Inte ens Andra Vatikankonciliet kunde, när det företog en förnyelse av liturgin, handla annorlunda.

La Nef: Ni skriver: ”den liturgiska reformen är inte perfekt och den är ofullbordad” (s. 157). Med detta syftar ni på kardinal Ratzingers tanke om en ”reform av reformen”. Men kan man inte snarare säga att reformen har gått för långt, långt utöver konciliefädernas intentioner? Och om man säger att reformen är ofullbordad, underblåser man då inte den permanenta förändringens anda som vi redan har lidit tillräckligt av?

Nicola Bux: Eftersom kyrkan är semper reformanda, är liturgin något levande som finns inom den levande kyrkan. Vi kan se detsom att liturgin går i takt med kyrkan. Av den anledningen kan en liturgireform aldrig vara något definitivt. Men då måste vi också förstå ordet ”reform” på rätt sätt, det betyder inte detsamma som ”revolution”. Det är snarare en ”ommodellering” (mise en forme) av något som riskerat att förlora sin form. Det kan liknas vid restaureringen av en dyrbar fresk som är i fara för nedbrytning. Alltifrån Pius X till Pius XII, det vill säga före Andra Vatikankonciliet, förekom det anhalter under vilka liturgin blev föremål för restaurering. Denna rörelse är alltså inte avslutad en gång för alla. Ordet traditio kommer av verbet tradere, och uttrycker en rörelse, den helige Andes rörelse i själva kyrkans mitt. Det är det som ligger bakom orden: ”Se, jag gör allt nytt”. Det riktiga är alltså att tala om en organisk förändring och utveckling av liturgin.

La Nef: I det sista kapitlet talar ni om ”en ny liturgisk rörelse”. I vad ser ni framträdandet av en sådan rörelse och vad ser ni vara dess syfte? Om en sådan liturgisk rörelse skulle hjälpa oss att nå fram till ”en fullbordan av reformen”, skulle det i fortsättningen kunna leda till ett återgående till en enda romersk rit eller skulle följden bli att två former av samma rit skulle bli tvungna att samleva ännu en lång tid framöver?

Nicola Bux: Vi kan se hur den liturgiska rörelsen uppstår ur den kärlek till kyrkans tradition som många ungdomar har upptäckt. Påven har med kärleksfullt tålamod givit denna rörelse ny fart , naturligtvis i förbindelse med den liturgiska rörelse som ägde rum under 1800-talet och i början av 1900-talet. Målet är den återupptäckt av den romerska riten som han själv hade beskrivit i sitt brev till professor Lothar Barth. I vår tid här och nu, det har påven skrivit i motu propriet, måste de två formerna, den ordinarie och den extraordinarie, fås att berika varandra ömsesidigt, vilket betyder att prästerna måste lära sig att fira båda formerna av en och samma romerska rit.

La Nef: På sidorna 113-122 påvisar ni att den mässa som kallas den helige Pius V:s mässa aldrig varit upphävd och att Benedikt XVI har bekräftat det i Summorum Pontificum, medan påven Paulus VI själv tydligt och klart sade motsatsen i sitt tal av den 24 maj 1976 (som ni citerar). Hur förklarar ni denna motsättning?

Nicola Bux: Paulus VI:s deklaration i sitt tal – ”Den nya riten har utfärdats för att ersätta den gamla” – betyder inte att Sankt Pius V:s romerska missale upphävs (abrogare) utan att det förbjuds. Denna tolkning bestyrks av det av Johannes Paulus II utfärdade indultet. Indult är en juridisk åtgärd som tillåter användandet av det som tidigare var förbjudet. Ordet ”abrogation” betyder på latin upphävande eller förstörelse. Är det möjligt att tro att påven Paulus VI skulle vilja förstöra den helige Pius V:s, hans företrädares, vördnadsvärda missale? I sitt motu proprio har Benedikt XVI förstått saken så här: Sankt Pius V:s mässa – som vi kan kalla ”den helige Gregorius den Stores mässa” – har övergått från ett särskilt (extraordinärt) tillstånd – indultet – till ett ordinarie tillstånd, det som nu motu propriet inför.

Om man företar en kanonisk reflektion över den tidigare ordalydelsen, drar man emellertid den slutsatsen att motu propriet ger ”den liturgiska frågan” en fullständigt ny ställning genom att återinsätta den på ett teologiskt och doktrinärt plan – och i min mening även ett historiskt sådant. Det är den främsta fördelen med den nya formuleringen i artikel 1. En annan fördel som professor Antonio S. Sánchez-Gil upptäckt är att den betraktar det äldre missalet och det nyare inte ”som två juridiska och oförenliga system” utan som två liturgiska uttryck för den romerska ritens enda lex orandi,  ägnade att ömsesidigt berika varandra. På samma sätt borde det vara möjligt för ars celebrandi att kunna berikas, integrerasoch ses över igen. Detta är alltså den främsta och viktiga nyheten i motu propriet, för reformen inlemmar sig på nytt i den tradition som är och förblir vår vägvisare.

La Nef: Ni skriver ”Denna ändring i riktningen inom liturgin har lett till att själva tron kommit på drift (une dérive de la foi elle-même)” (s. 31). Kan ni förklara för oss vad ni menar med detta och om återvändandet till ett firande ”versus Deum” skulle kunna medföra en förändring för andan i den nuvarande liturgin?

Den gudomliga gudstjänsthandlingen, det vill säga den heliga och gudomliga liturgin, är ett möte där Gud möter människan. Gud tar alltid första steget, Han som är historiens och kosmos Herre, föregår oss alltid: med sin katabasis (nedgång) talar han till oss och räddar oss. Är det inte detta som är andan i liturgin, i såväl den östliga som den västliga kyrkan, i liturgin här på jorden liksom den i himlen? Alltsedan ursprunget och fram till våra dagar, firar prästen i den östliga kyrkan mässan ad Dominum och människorna har aldrig trott att han vänder ryggen mot dem! Hur kan vi lyda ”sursum corda”, det vill säga vara riktade mot Gud, om prästen är mitt emot oss och tar upp all vår uppmärksamhet? Det är mycket svårt ur psykologisk synvinkel. Vi kan tänka, liksom påven gör, att tron och bönen återfinner den riktiga orienteringen om Korset på nytt sätts i centrum, och prästens och de troendes uppmärksamhet riktas mot det. Och vi kan tillägga att om mässfirarna börjar vända sig ad Dominum så är detta även en ekumenisk gest gentemot den ortodoxa kyrkan!

La Nef: I er bok lägger ni stor vikt vid liturgins sakrala mening, hur viktiga skönheten, gesterna och symbolerna är (till exempel att falla på knä). Hur har denna känsla för det sakrala gått förlorad och hur kan man återinföra den i den nuvarande liturgin?

Nicola Bux: I fråga om det sakrala hänvisar judarna och de kristna kort och gott till den gudomliga Närvaron (shekina på hebreiska) i det Allraheligaste (kyrkan), det vill säga i det Allraheligaste sakramentet. Den klassiska åtbörden när det gäller att erkänna den gudomliga närvaron är att falla på knä. Det rör sig om tillbedjan. När man förlorade känslan för Herrens närvaro i kyrkan har detta lett till att man förlorat känslan för liturgin som en kult (som en gudstjänst som innebär offer och tillbedjan, ö.a.). För att återfå denna känsla är tabernaklets plats mycket viktig! Det kommer att bli nödvändigt att reflektera över och ta en diskussion om denna punkt för att lösa vissa motsättningar som man finner i de efterkonciliära instruktionerna. Detta har jag sagt i min bok.

La Nef: Angående motu propriet Summorum Pontificum läser vi i boken att ni ansluter er till Benedikt XVI:s analys när han säger att det inte kan existera en ”brytning” i liturgin. Hur kan detta påstående enligt er förenas med det vi kan läsa i kardinal Ratzingers egna skrifter där han ofta talar om en ”brytning”, ett ”brott” och om ”påhittad liturgi” (liturgie fabriquée) eller med andra ord, med det som många troende har kunnat själva bevittna i mässor med brutalt förändrad liturgi?

Nicola Bux: Påven beskriver i sitt motu proprio kyrkans liturgi genom seklerna som en liturgi i kontinuitet med den apostoliska tidsåldern, ty liturgin är framför allt apostolisk. När Benedikt XVI talade om brytning eller ”påhittad liturgi” menade han att denna ”förbindelse” har avbrutits. Mässans betydelse av offergärning har ersatts av en minneshögtid som kommerorerar Skärtorsdagens sista måltid. Det är i detta som den främsta brytningen ligger. Självaste Paulus VI rättade denna heresi i den första editio typica (officiella utgåvan, ö.a.) av det romerska missalet (artikel 7). Mässan är naturligtvis även en måltid, men det rör sig om påskmåltiden, om Guds lamm som offras för oss. Den gudomliga liturgin, som man säger i Östkyrkan, är en ”mystisk måltid” med den offrade kroppen och blodet som gjutits in remissionem peccatorum (för våra synders skull). Även Uppenbarelseboken beskriver den eviga liturgin som på denna jord utförs i kyrkans liturgi. Den broderliga aspekten, eller snarare gemenskapsaspekten, i mässan härrör enbart ur detta mysterium.

La Nef: Hur ser ni på möjligheten att konkret tillämpa motu propriet i ljuset av den gångna erfarenheten, nu när det gått två år, och vad förväntar ni er inför framtiden?

Nicola Bux: Alla vet att den Helige Faderns gest fick ett mycket varierat mottagande. Den öppnade framför allt en debatt om ”för” och ”mot”, men på samma gång började flera präster och biskopar att fira mässan i den extraordinarie formen. Det effektiva genomförandet av motu propriet bygger på att man statuerar exempel, det är det enda som gäller, utan undantag. Vi kan emellertid förvänta oss att den extraordinarie formen kommer att utvecklas i och med de nya generationerna präster, vilka måste återuppta studiet av latin och lära sig att fira ”den helige Gregorius den Stores mässa”. Det är viktigt att vi har tålamod, och den helige Fadern sade det själv då han ännu var kardinal, i sin kända ”Rapport om tron” år 1985.

La Nef: I Frankrike får man intrycket att återinförandet i församlingarna av ”den helige Gregorius den Stores” mässa, som ni säger, innebär ett oöverstigligt problem, till en grad att många biskopar bromsar den så häftigt att de faller omkull i farten. Varför är de så rädda? Är det samma sak i Italien?

Påven försäkrar biskoparna i sitt motu proprio att de inte behöver vara rädda för att i sina församlingar införa den extraordinarie formen, för den kommer inte att bli skäl till splittring utan innebära ett berikande. Så här funderar jag: Idag är vi inte rädda att inbjuda de kristna till en förståelse av de olika religionerna och deras gudstjänstbruk. Vi anser dem vara tillräckligt vuxna, kapabla att bedöma situationen utan att ropa på skandal. Varför skulle vi då tro att de troende är oförmögna att förstå enheten i mångfalden, inte vara i stånd att förstå rikedomen i den romerska ritens arv?

Kanske situationen är annorlunda i Italien, eftersom tillämpningen av reformen har varit mera balanserad här. I Italien har präster och biskopar börjat fira mässan enligt 1962 års missale. Vi kan alltså förvänta oss en god utveckling, långsam men omöjlig att förhindra.

La Nef: I er bok talar ni ofta om den byzantinska liturgin. Hur har denna utvecklats under tidernas lopp? Har den också varit med om en reform jämförbar med den vi hade år 1969 för den romerska riten? Hur ser den östliga kyrkan på vår reform?

Nicola Bux: Till att börja med vill jag påminna om den ekumeniska uppmaning Johannes Paulus II gav oss: ”Kyrkan måste andas med två lungor: den i Öst och den i Väst.” Denna fras har ofta upptagits av ”ekumenisterna” som ett exempel på nödvändigheten av att integrera de två traditionerna. Men när vi kommer till liturgin – som utgör pars magna av den kristna traditionen – hör man de s.k. ”distinguos” (”oliktänkande”), eller snarare några latinska specialister i den orientaliska liturgin som önskar distansera sig, säga, till exempel i frågan åt vilket håll prästen vänder sig, att den romerska riten utgör en annan väg än den byzantinska riten. Ur historisk synvinkel är detta sant, men borde vi inte försöka att snarare bevara enheten eller eftersträva den? Om de katolska ”ekumenisterna” klandrar den latinska kyrkan för att ha fjärmat oss från Öst när man utropade dogmerna om den Obefläckade avlelsen och Jungfru Marias upptagning till himlen, borde man då inte på samma sätt beklaga att vi på liturgins område har förbjudit de gester som kom ur den ”odelade kyrkan”, som till exempel prästens bön ad Orientem eller munkommunion? Är det inte en självmotsägelse? Om vi försvarar Fornkyrkans principer, så är det bra, men hur prästen står vänd ingår ju också. Är vi inte än arkeologer och än modernister, beroende på vad som i varje enskilt fall bäst passar oss?

Ortodox liturgi enligt hl Chrysostomos

Detta sagt kan vi nu gå vidare till att den byzantinska liturgin har utvecklat ett sammanhängande och konsekvent system, först med den apostoliska traditionen och sedan med Bysans kultur. Emellertid bevarade man alltid enheten mellan de tre dimensionerna riten, den arkitektoniska indelningen och ikonografiken, hermêneia, det vill säga hermeneutiken i de liturgiska symbolerna eller mystagogin (införandet i den kristna mystiken, ö.a.). Den byzantinska liturgin har alltså inte haft någon reform som liknar den som den romerska riten hade år 1969. I Ryssland försökte patriarken Nikon i början av förra seklet att reformera de liturgiska böckerna, men de troende förkastade helt reformförsöket med iakttagande av stort våld. Kanske är det denna erfarenhet som förklarar den ortodoxa kyrkans gynnsamma inställning till Benedikt XVI:s reform. Vi vet att framlidne patriarken Alexis uttryckte sitt gillande av motu propriet och sade att återupptäckten av traditionen närmar de kristna till varandra.

La Nef: Vad kan exemplet med den byzantinska liturgin ge oss katoliker av idag?

Nicola Bux: Johannes Paulus II utgav år 1995 den apostoliska skrivelsen Orientale lumen i vilket han uppmanade de kristna att vända sig till öst varifrån Jesus Kristus kom. Till öst med all den rikedom i lära, liturgi och helighet som alltid har funnits där. Vi vet att under de sjuttio åren av kommunism lyckades de kristna i öst överleva tack vare den gudomliga liturgin som ständigt firades under svåra förhållanden, på grund av att ett stort antal kyrkor hade förstörts. Vilken lärdom kan vi dra av det? Att liturgin är ”fons et culmen” (grund och höjdpunkt) på kyrkans liv här på jorden, eftersom den inte uppstått här på jorden utan i himlen. Där är därför som Andra Vatikankonciliet har understrukit att liturgin har en oföränderlig del som bygger på ett gudomligt inrättande. Det är på den delen som vi måste koncentrera våra forskningar. Den byzantinska riten, med sin vision av liturgin som ”Himlen på jorden”, skulle kunna hjälpa oss att även upptäcka den mystiska aspekten av den latinska liturgin. Men för de katoliker som inte känner till eller inte lätt kan ta del av den byzantinska liturgin, räcker det med ”Sankt Pius V:s”, som hellre borde kallas ”den helige Gregorius den Stores” – som bär beteckningen extraordinarie form av den romerska riten – för att lära hur den latinska liturgiska traditionen ser ut. De byzantinska kristna (ortodoxa såväl som katoliker) har under det liturgiska året möjlighet att delta i ”den helige Johannes Krysostomos liturgi” , i ”den helige Basilius rit” eller den rit som tillhör ”de tidigare helgade”, det finns en stor mångfald inom en och samma rit.

Den byzantinska riten ger oss alltså ett gott exempel på enhet och mångfald som finns där utan att något brott eller splittring har ägt rum. Trons tradition som vi finner i liturgin är unik och den kan endast utvecklas genom ett berikande, aldrig genom en utarmning. Det innebär alltså inget skadalöst om påven i sitt motu proprio föreslår – utan att tvinga någon – användningen av de två formerna av en och samma romerska rit.


Ur La Nef, nr. 208, oktober 2009

Med exklusiva rättigheter för KATOLSK OBSERVATÖR av tidskriften la Nefs chefsredaktör och grundare, Christophe Geffroy.

Övers.: NH

Monsignore Nicola Bux är präst i Baris ärkebiskopsstift och står i sitt tänkande påven nära. Han har nyligen utnämnts till rådgivare för den institution i Vatikanen som ansvarar för de påvliga ceremonierna. Han är en erfaren liturgist, specialist i den byzantinska riten. Han bok har rönt sådan uppmärksamhet i Italien att den spanska utgåvan fått förord av sjävaste kardinal Canizarès, prefekt för Kongregationen för gudstjänstliv. Hans bok kan sägas ingå i “den nya liturgiska rörelsen” som påven önskar och det sista kapitlet i boken handlar om denna rörelse. Bokens namn: La Riforma di Benedetto XVI, Piemme (“La réforme de Benoît XVI. La liturgie entre innovation et tradition”, Msgr Nicola Bux, Tempora.)

.